Står utanför porten till mitt barndomshem, där mamma fortfarande bor och tänker att jag ska bara gå upp och fika lite med henne. Men så tänker jag att hon vill säkert ta en promenad först. Det brukar hon ju vilja när det är så fint väder. Då sjunker mitt mod. Jag är egentligen inte riktigt kry….och jag känner hur hela kroppen blir blytung och känner en lätt yrsel. Är det verkligen sant eller är det psykiskt? Nej, det spelar ju ingen roll eftersom jag känner så ändå. Så har ju inte kroppen reagerat någon gång sedan i mars när pappa gick bort. Och jag bestämmer mig för att åka hem istället. Trots att min mamma aldrig fick veta att jag hade tänkt komma och trots att jag har tänkt det ända sedan i söndags då mitt halsonda började, kände jag mig som en smitare. Då, i söndags, ställde vi också in en liten utflykt med bil till Rosendahls trädgårdar tillsammans med mamma. Det visste hon inte heller om, men ändå…
Förut, medan pappa levde, kunde det gå bra lång tid mellan varven utan att jag hade dåligt samvete för dem, men nu går det bara någon vecka och det dåliga samvetet börjar krypa i mig. Jag har visserligen alltid tänkt att jag ska vara mer aktiv föräldrabeökare/föräldranärvarande när den stunden kommer…när det verkligen krävs. Och visst var jag det de första två månaderna efter pappas död utan större problem egentligen. Snarare tvärtom har jag på något sätt velat hålla mig lite nära min mamma så att jag för egen del känner och vet hur hon har det och hur hon känner.
Vad som nu händer – förutom en liten virus eller infektion hos mig själv – är att jag kanske inte orkar längre. Alltför mycket närhet. Vem vet? Kanske har den egna sorgen efter pappa och en mamma som inte riktigt är sig lik börjat göra sig påmind.
Eftersom mamma kan vara mycket klar och ”bright” ena stunden -”som förr”- och andra stunden mycket förvirrad, kan det ju vara svårt att parera sina egna känslor samtidigt som man parerar hennes känslor också. Hon har för det mesta överlevt sin egen sorg genom att helt enkelt glömma att pappa är död. Och bli ganska irriterad när vi påpekar för henne att så är fallet.
Men för det mesta säger hon; ”Usch, tänk att jag är så tokig”?!
”Nej, du är inte tokig, bara glömsk”, säger jag då, vilket ju är fallet…
Och ibland, men mera sällan, blir hon riktigt ledsen, när hon förstår att vi har rätt….han lever inte längre….

Och just detta år 2012 kan jag inte annat än hålla med den man som dog hundra år före min pappa – min pappas födelseår – som sa:
”Det är synd om människorna”.
De orden minns jag från min barndom, när det fortfarande fanns ”TV-teater”, liksom jag minns orden ”Jag, klistrar, jag klistrar”. Minns inte om det var samma pjäs, men det var samma författare i alla fall. ”August”…i ropet även här i min blogg.
Jag minns också att min mamma gillade Strindberg – ”Ett Drömspel” talade hon särskilt om. Hon tyckte att det var så tjusigt men konstigt och lite drömlikt.
Ibland tänker jag att hon lever i den världen nu. Hela hennes värld är nog lite upp och ner just nu och en enda stor sammanblandning av verkligt och overkligt, riktiga människor från Hemtjänst som lika gärna kunde vara skuggfigurer från hennes drömmar och fantasier. Och pappa kliver ut ur hennes drömmar mer verklig än någonsin. Att få ihop sina klara och helt förståndiga resonemang med hela denna drömvärld. Hur gör hon då?

”Jag klistrar, jag klistrar….”

Nej, jag vet inte…..

Vi är hos henne ofta, vi syskon och andra släktingar – en del människor är ju alltid ensamma när de blir gamla – men det hjälps ju inte. När minnet sviktar har man inget att hänga upp det på. Fast lite hjälper det ju när vi sen kommer tillbaka och påminner om vad vi gjorde förra veckan – då minns hon det.

Jag läste just i Lärartidningen att det är viktigt med upprepningar när man vill träna minnet. Barn som spelar ett instrument får till exempel ett bättre minne. Har lättare att ordna sina minnen i en följd och vet vad som kommer först och sist. Om man dansar övar man också upp minnet och improviserar man i dansen ger det större kreativitet. Och det där sista kan jag hålla med om….men jag undrar oroligt:
Hur skulle mitt minne ha varit om jag inte hade spelat piano så många år? Men samtidigt inser jag att det är en sak att spela piano och en annan att öva piano. Eftersom jag så sällan övade piano gick det som det gick…;-)

Men å andra sidan…Jag minns att jag hade väldigt lätt att lära mig saker utantill när jag var barn. Pianostycken och sångverser. Men allt det raserades i och med att jag lärde mig sjunga efter noter när jag började i kör…I och med det behövde jag ju aldrig mer lära mig något utantill. Jag tränade inte mitt minne i onödan.
Pappa däremot var tvungen att lära sig en massa verser, psalmer och rabbla en massa tyska verb hela sin skoltid och hans minne räckte ända in i slutet….

Kanske är det min värsta ångest: Jag ser hur lik jag är mamma – och naturligtvis är det positivt i de allra flesta fall – men just vad beträffar minnet….Mitt minne är sämre än hennes var i min ålder, såvitt jag kan påminna mig. 😉

Stress försämrar minnet, läste jag också i artikeln, och det tror jag inte mamma har känt av på det sättet, men det vore väl ändå idiotiskt av mig att ge upp mitt minne redan.
Så alltså…vad ska jag göra?
Börja plugga psalmverser? Tja..om jag ändå sitter och gäspar i kyrkan under högmässan så..
Öva piano? Ja, det har jag ju provat förut, för inte så länge sedan. Det ser jag ju i alla fall någon vits med.

Men nu kommer jag inte ihåg något mer som jag kan öva på, så Trevlig Helg på er alla minnesgoda som kom ihåg att läsa denna blogg. =)

Igår var det fredag. Ni vet…min heliga…när jag får sluta tidigt. Men i år, sedan min pappa har gått bort har jag mer än varannan fredag farit hem till min mamma för att fika eller promenera. Det är lyckat. Hon påpekade själv igår att det inte precis hörde till vanligheterna på papppas tid att gå på café. Han var motståndare både till kaffe och kaffebröd, så jag tänker att något gott kan hon väl få ut av det hela. Vi tog den vanliga rundan ner till Dramaten, men stannade inte där och solade eftersom det var ganska kallt, utan drog direkt till Sturekatten. Fiket med stort F.  Ett fint gammalt café med åldersstigen möbleringa och kristallkronor i taket. Mamma blev upplivad av att se människorna där, som hon njöt av att både lyssna till och titta på. Vid bordet bakom pratade de om opera och vid bordet bredvid oss var det några unga killar som pratade med en äldre man om sin utbildning på teknis. Min mamma kände sig nog som fisken i vattnet. Hon hade ju under många år umgåtts i liknande miljöer och med liknande människor med liknande intressen. Och plötsligt sa hon: Men vad ska vi prata om?
Då berättade jag för henne om mitt musikpedagogiska projekt – om att lära yngre barn matte, via musik och rörelse. Hon tände direkt och började tänka och känna in hur det skulle kunna gå till. Jag fick på rak arm ett antal idéer och konkreta förslag på hur jag skulle kunna gå vidare i detta ämne.
Det är inte det att jag har misstrott henne, men jag vet inte hur många människor jag har pratat med om detta projekt och alla har varit välvilligt inställda, men ingen har hittills kommit med egna så konstruktiva idéer som min snart 93-åriga mamma. Och faktiskt kände jag direkt att, det där kommer jag att få användning av.
Inte illa! Mammor kan….;-)

Och när jag sedan cyklade hem via Kungsträdgården för att få en glimt av körsbärsträden innan de har blommat ut, får jag som av en händelse hamna mitt i en Anatolisk festival. Är inte säker, men jag tror att det har med Turkiet att göra. Helt säkert är att det kändes väldigt orientaliskt och festligt. Många uppträdanden där Kungsan var klädd i orientalisk dräkt och även människorna var en del av det hela.

En sådan överraskningarnas dag. Allt som blir utöver det vanliga, känns som bonus. En mamma med mycket kort korttidsminne, kan ge sin 35 år yngre dotter något matnyttigt för framtida bruk och en vanlig svensk park  kan simsalabim förvandlas till ett orientaliskt Turkiet.
Det är sådant som jag kallar för oförutsägbart.
Jag hade övervägt att jobba med projektet istället för att göra mammavisiten, och fick något på vägen som förmodligen var så mycket bättre än det jag hade kläckt på egen hand hemma på kammaren.

Och det Anatoliska…det fyllde mig bara med ännu mer glädje. Och kanske just för att det var oväntat.
Det oväntade, oförutsägbara….det är det som ger krydda i livet.
Fast om det inte fanns något förutsägbart vore ju det oförutsägabara ganska så ointressant.
Så lite av allt – utan att tappa sugen på vägen – det får bli mitt recept.