Category Archives: Katter

Mobilbloggeri – fredagsmyseri……#13

1426261421882-1596104393

Jag hann knappt skriva rubriken på dagens inlägg innan det dök upp en avisering om en spårvagnsolycka i Göteborg. Önskar att det slutar på bästa möjliga vis för samtliga inblandade!

Under dessa första 13 dagarna av alla hundra, har jag enbart bloggat från min mobil. Mest för att jag tänker att jag då är mer flexibel och… ja, mer mobil helt enkelt. Många gånger har jag visserligen svurit över funktioner som inte har funkat i mobilen, men som jag vet att jag kan hantera i min laptop. Ändå har det känts enklare att bli vid min mobil. Jag har mina bilder och allt annat på nära håll.

Men också alla nyheter – goda och dåliga – trillar ner i knät när jag minst önskar det.

Att avskärma sig från omvärlden, om så bara för en liten stund, känns nästan omöjligt.

DSC_0116

Visst kan jag stänga av aviseringarna men då tar det tid och fokus från det jag egentligen håller på med. Vad det nu var?

Människor som håller på med många saker samtidigt, blir inte alls smartare, som många tror, utan snarare blir man ännu lite dummare i huvudet.

Och denna ”multi-tasking” ger vi oss alltså in i, lite till kvinns och mans, helt frivilligt. Verkar inte det korkat i sig?

Vad är det egentligen som driver människan in i dumhetens fördärv gång på gång?

Varför fortsätter vi stressa, röka, ta några järn för mycket till helgen, när vi vet hur dåligt vi kommer att må i framtiden?

Vi människor är helt enkelt inte tillräckligt smarta för den här världen.

Mänskligheten är överreklamerad, och ju längre tiden går, desto svårare blir för var och en att bevisa motsatsen.

I tidernas begynnelse var vi smarta nog att överleva som art. Nu är vi korkade nog att ta kål på såväl oss själva och varann, som på det enda klot vi har att leva på. Hur gick det till?

Vad hände på vägen?

Det enda jag vet säkert är att det är fredag, med allt vad det innebär av mys, mat, dryck och vila. Det är väl bara att ge sig hän…

Man är väl inte mer än människa, eller nåt…. 😉

 

http://bisonblog.se/blogg100/ 

 

 

 

1426261275774-347505040

Lämna en kommentar

Filed under #blog100, Katter, Mat och dryck, Mänskligt, Tid

Tankar om språk i tiden…

Är det tankar förresten, eller är det bara gammal skåpmat? Inga nyheter…Samma gamla förkylning?

En katt går runt i rummet och ser ut att ha tråkigt. Kanske speglar hon bara mina känslor. Ett tag låg hon bredvid mig med tassarna på mitt knä och tittade intresserat in i laptop-skärmen. På något sätt verkade hon vilja sätta sig in i mina förehavanden, men det hela avbröts abrupt av att jag började hosta så intensivt att hon backade och hoppade ner.

DSC03865

Nej, en katt speglar kanske inte mina känslor, men jag minns den tiden när jag var ”nyinsprungen” i väggen för sju – 8 år sedan. Då satt jag precis som nu med en laptop i knät, men då rann tårarna nerför mina kinder i en strid ström och jag fick snyta mig hundra gånger, precis som nu, men nu är det av en mer prosaisk anledning, nämligen förkylning. Då brukade jag ha en katt på varje sida om mig som låg och tryckte från varsitt håll, som la en tröstande tass från varsitt håll. Det brukade hjälpa…eller åtminstone trösta. Så märkvärdigt att känna den där empatin från djur. Så märkvärdigt olustigt att empati mellan människor inte är lika självklar.
När inga kor längre är heliga, när alla former av hot och trakasserier anses vara en del av demokratin och höra till vår rätt att uttrycka oss i ett demokratiskt samhälle.

Jag visste inte att rätten att vara oförskämd och att hata och hota en annan människa, var samma sak som att ha en åsikt.
Kanske har all denna förbistring i det mellanmänskliga klimatet bara sitt ursprung i en allmän språkförbistring. Om någon inte kan skilja på orden hat och åsikt, har vi mycket långt kvar till ”det goda samtalet”. Om vi ens någonsin når dit?

Några politiker ur vårt tredje största parti, vill ha hunddagis i riksdagen, vilket hånas, naturligtvis, men jag tänker att om det finns något som kan göra en en sådan politiker lite mer human, så är det nog ett djur…. ett djur som ser dig för den du är och vädjar till dina allra mest godhjärtade känslor. En ordlös kontakt som inbegriper de känslor du normalt inte visar för publik. Man kan också leka med ett djur. Det har visat sig att barn utvecklar sitt språk som bäst i leken med andra barn. En människa som inte har fått chansen att leka sig fram i språket med en likasinnad, finner kanske inte rätt kontaktvägar. Hur samspråkar man med en hund? Ja, det gör man kanske inte…men det finns i alla fall möjlighet att hitta en gemensamt känslospråk. ”Skrattar du, viftar jag på svansen”, typ….. 😉
barndom Camilla, Eva T+ hästar

Jag vet att jag är naiv, men…vad ska man göra? Vi har inte lång tid på oss….Till nästa val kan de vara dubbelt så många, ”hatarna”, ”hotarna”, och ”de kränkta vita männen och kvinnorna, som för alltid känner sig orättvist behandlade av resten av samhället”.

Nej, kärlek från ett djur löser inga såna problem, men bristen på kärlek och uppmärksamhet, kanske är en av orsakerna till problemet.

Snillen spekulerar….Jag och min katt är i alla fall överens om en sak….”Kliar du mig bakom örat, så spinner jag”…

Featured image

Lämna en kommentar

Filed under Djur, hundar, Katter, Kärlek och politik, Politiker, språk, Tid

Bokslukare – att sluka eller att uppslukas

2014-06-20 15.34.42

När jag var barn trodde jag att en bokslukare liksom åt böcker, att det var någon slags läshunger. En bokslukare fick aldrig nog – den ville bita av den ena boken efter den andra. Nästan som en slags tävling – hur många sidor har du läst…hur många böcker?

Jag var själv mycket glupsk på det området. Hade jag väl satt tänderna i en bok, gav jag mig inte förrän den var uppäten…förlåt…utläst.

Så såg jag på fenomenet, och ser än idag på läsande. Kan jag inte läsa en bok i ett streck från pärm till pärm, får det vara.

Men plötsligt idag gick det upp för mig – man kan inte sluka en bok utan att låta sig uppslukas av den. Att leva sig in i en boks stämning, personer och handling är själva förutsättningen för att kunna sluka samma bok. Att ge sig hän…en skön konst, som jag behärskade hela min barndom från fem års ålder till 15, ungefär. Jag kunde inte sluta. På somrarna satt jag inne när solen sken för det stack så i ögonen när jag skulle läsa. ”Men du kan ligga på magen och läsa och sola samtidigt”….mamma försökte få ut mig i sommarvärmen – nåja, det var 60-tal och lika kalla somrar som i år, men om solen eventuellt kikade fram var det närmast straffbart att sitta inomhus. Läsandet var det ingen som klagade på.

2014-06-25 12.22.46
OK, då. Jag läste liggande på mage, men till slut sa pappa…”Du måste vända på dig, så att du inte bränner dig”…Då satte jag mig i skuggan eller gick in igen. Den sommaren pappa fyllde 50 – och jag var 9 år – hyrde vi en stor segelbåt som alla vi sju i familjen fick plats i. Och jag läste ”Pip-Larsons seglar” längst fram i förpiken. På så sätt deltog jag ju ändå i seglandet. Men för att de skulle få upp mig i ljuset ropade de ibland…”Titta en häst, Camilla”. Ja, hästar var inte vanliga på sjön på den tiden heller, men vi befann oss nog i någon innerskärgård. De visste att mitt intresse för djur överglänste mitt intresse för litteratur, t.o.m. Så jag dök upp i förpiksluckan för en liten stund, och sen dök jag ner igen när jag hade sett skymten av hästen.

häst-kopiera-3
Jag fick inte rida som barn, men ingen kunde hindra mig från att läsa om hästar. Svarta Hingsten var favorit bland hästar och författaren Walter Farley skrev minst tio böcker om den vilda hingsten som lät sig tämjas av pojken som hade räddat honom från det sjunkande skeppet någonstans i söderhavet.
Jag minns den där första boken bäst. När Alec Ramsey  närmade sig hästen, med sin röst och hittade tång på den öde ön, som gick att äta, både för honom och hästen lyckaes han få kontakt med hästen. Så småningom kom den svarta hästen frivilligt närmare, pojken pratade; -”Såja pojken, såja Svarten…fin häst” och till slut fick han både klappa och rida på den svarta hästen. Att lyssna och läsa in den andre. Och förstå.

Det fanns ett stall på andra sidan Valhallavägen i Stockholm. Det som låg närmast till – men eftersom det låg på andra sidan den trafikerade gatan hade vi inte lov att gå dit, jag och min kompis. En gång gjorde vi det ändå. Av en slump blev vi åskådare till ett litet drama på stallbacken. En liten flicka satt på en ponny som skulle ledas runt av några tjejer som jobbade i stallet. Men hästen blånekade. Stod envist kvar medan tjejerna drog i betslet och försökte liksom knuffa och dra fram hästen. Till slut gav de upp, såg sig omkring och fick syn på oss, två helt oprövade kort, och suckade…”Det här är hopplöst, men..ni kanske kan?”
Vet inte vad som for i dem, men vi klev fram, lite styrkta av detta oväntade förtroende. Jag har alltid trott att det var jag ensam som gick fram, medan min kompis är lika övertygad om att det var hon, men det spelar ingen roll…det är ju upplevelsen som räknas. Vi stegade alltså fram och jag tog ett litet grepp i betslet, klappade hästen och kliade den lite under pannluggen och sa: – ”Såja pojken, fin häst, såja, såja…kom nu så går vi…”
Och – hästen gick! Vi travade runt några varv med den allt gladare flickan på hästryggen. Inte vet jag vad hon gjorde på den där hästryggen och varför ekipaget skulle ledas runt, men det kändes som en saga, oavsett orsaken. Stallflickorna gapade. Minns inte om de frågade hur vi hade gjort, men jag tror att de undrade.
Vilken triumf!
Den situationen blev på något sätt avgörande för min självbild. Allt detta läsande, denna glupande läshunger som hade gett mig så många fiktiva upplevelser hade nu fyllt mig med en slags magi – en känsla av att det är bara jag (och så kompisen, då…;) ) som kan utföra uppdraget. Jag lyssnade och läste hästen, och förstod hur den kände.  Och liksom uppfylldes av den.

2014-06-24 19.17.07

När vår äldsta katt nu har blivit skadad i slagsmål hamnade hon hos en veterinär som böjde sig fram och tittade på Misse inne i buren. Pratade med henne sträckte fram sin hand till Misse som vägrade komma ut. Då tvingade hon inte ut Misse – en gång träffade vi en veterinär som hällde och skakade ut katten på undersökningsbordet – utan lyfte bara av taket på buren …fortsatte prata och kelade lite med henne. Misse var så tillgiven som aldrig förr. Denna katt som alltid springer och gömmer sig för främmande människor, och låter sig inte klappas på förrän efter många besök.
En del vågar hon aldrig möta. Nu satt hon praktiskt i knä på veterinären efter två minuter. Oss visade hon inte det minsta intresse.

2014-06-23 13.34.04
Och nu, efter ett 61-årigt liv tror jag äntligen att jag har förstått meningen med mitt bokslukarliv. På tiden?
Jo, men på min blogg har vi all tid i världen. 😉

Att låta sig uppslukas av ett djur – att läsa, lyssna och ta in – det är som att läsa en bok. Att läsa är att ge sig själv möjligheten att förstå och känna in, att uppfyllas av något större, så att när verkligheten plötsligt knackar på och stiger in i ens liv, kan man förvalta sin kunskap och omsätta den i handling.

Och efter att ha ägnat en lång period av mitt liv åt annan verksamhet som inte har gett mig ro att läsa, inte tid att uppfyllas av något annat än dagstidningar, facebook, musik, arbete och föralldel – bloggande – har jag hittat tillbaka till pudelns kärna.

Att sluka en bok förutsätter ett uppslukande av en bok, och klarar man det så blir man magisk, likt trollkarlen i visan, som drack upp sig själv vilket han ångrade i 700 år. Men så illa ska det ju inte gå.

Det är ju bara att hämta nästa bok att uppslukas av….

2014-06-22 12.47.37

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Bokslukare, Katter, kultur, Tid

Nu med rum för en flygel – och vad mer…?

Det bor något symboliskt i uttrycket ”Med rum för…”

Har du rum för en flygel har du kanske också rum för något mer?
Bereder du rum för en människa, en vän, en släkting – borde det inte också omfatta alla deras vänner och släktingar, och alla andra som du inte känner, men som behöver ditt rum och din värme så mycket  mer?

Både ja och nej. Finns det hjärtrum, finns det stjärtrum. Jag tror att man som den begränsade människa man är måste känna var ens egen förmåga stöter på patrull, utan att för den sakens skull säga att alla andra måste göra som man själv.

Apropå flygel?

Ja, jag tänker på vår kör- och orkesterledare här i Sofia, som efter att vi hade varit på turné i Tjeckien, själv tog emot några gäster från Brno, där vi hade sjungit, och lät dem övernatta i hans lägenhet på 3 rum och kök, på södermalm. Och själve borgmästaren från Brno hade sovit under hans flygel. Han hade visst aldrig sovit så gott.

Och ja…med en flygel i hemmet känns det luftigare även här hemma. Högre i tak och mer vidsynt, känns det. Klangen i själva instrumentet låter mer mer tillåtande vänligt och mjukt än i mitt gamla piano, som jag ändå alltid har gillat, också.
Jag tror att allt detta har mildrat och tonat ner min ilska och besvikelse över tingens ordning tidigare i veckan. 

”Och det man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen”, typ.Har jag lite ”otur” ibland i arbetslivet har jag ju tur i resten av livet, för det mesta…..

Nu har jag ju turen att ha ett hem där jag kan bereda plats för en flygel som jag hade turen att få.

Det är grunden i livet – det jag fick med mig från början. Resten är bara bonus…..jag jobbar på den så länge…..kanske når jag någon vart före pensionsådern. Annars ska jag väl ha något att göra sen också. 😉

Det finns alltid rum för nya tider….människor utan hem, utan hopp, utan ett värdigt liv….kan vi ge även dem hopp, luft, och högt i tak? Med hjälp av förmildrande klanger från ett piano, en kultur, fri från Arena-Rock och spektakel kan kanske allas våra hjärtan bevekas. Spel upp!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Lämna en kommentar

Filed under flygel, Katter, Mänskligt, Musik, Rum, Tid

Vad ska jag göra med alla mina bilder?

Några minnen vi glömt att vi haft…Hanna 4 månader, Misse 2,5 år – en barndom….

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det fanns en tid när nästan alla mina nytagna bilder hamnade på nätet någonstans. Här på bloggen, till att börja med, och sedan på flickr….dit kom nog de flesta ett tag och sen när det blev mer och mer vanligt att lägga upp bilder på facebook via mobil, blev det nog min vanligaste fotoadress. Men nuförtiden sållar jag åtminstone lite innan jag lägger upp en bild på exempelvis facebook….;-) Sållar överhuvudtaget mer…redan innan jag tar fram kameran….för allas bästa, men framförallt för mitt eget. Och nu hinner jag för det mesta vända bilderna rätt, ta bort de sämsta eller de som är alltför lika några andra, bara lite mindre intressanta. Kanske fixa lite med bilderna, fast för det mesta brukar jag tycka att de som är bra är bäst som de är.

Det är roligt att visa upp bilder, och särskilt i sitt sammanhang, som här på bloggen…men allteftersom jag får färre och färre läsare och tittare här känns det inte särskilt inspirerande att lägga upp bilder. Skriva – däremot – kan jag göra oavsett läsarantalet, konstigt nog. Det är väl för att skrivandet handlar mer om mig (även om jag ju bevisligen tvivlar där också, ibland)…medan bilderna är mitt lilla skyltfönster utåt, på gott och ont.
Men nu till frågan: Vad ska jag göra med alla mina bilder? Och då tänker jag främst på dem som inte har hamnat på nätet och alla andras näthinna, utan alla osedda, bortglömda, ostimulerade…?

De kan kännas lika bortglömda som de barn i dagens skola som ingen hann lyssna eller se…som inte hann bli bedömda alls utan bara kvarglömda någonstans, på grund av….tid eller pengar, eller både och…?

Jag känner att jag måste gå till botten med den där bortglömda bildhögen….så fort jag hinner…..
Men först ska jag ju föra över lite VHS-filmer och kanske plåta en och annan katt….och så imorgon… Plums ner i jobbhavet!

Lämna en kommentar

Filed under Bild, Datorer och Internet, Hobbyer, Katter, Mänskligt, Minnen, skola, Tid

Katter och hissar i storstan

 
En skog försvann, en sjö, en råtta och ….

 
 …en kan lika gärna spela  dö…
 
 
 
 
 
här inne är man inte mycket värd, ointressant och obehövd….
 
 
Och hissen den far upp och ner, fast man varken hör eller ser
och man vet ingenting om vem som åker eller går….
 
 
 
med en innerdörr som sugs in eller ut…
 
 
 Hoppas vi kommer upp till slut….
 
Ja, vi hamna på rätt väning till min stora förvåning! =)
 
 

3 kommentarer

Filed under Katter

Människans bästa vän…

 
 
 
När jag ibland känner mig ledsen och kanske gråter en smula,
brukar det alltid komma en liten katt och sätta sig vid min sida ..
 
 
 …eller i knät. Titta och vända en liten kind till…
 de vet hur de ska trösta en matte….
 
 
 Men hur kan de veta ?
 Eller så vet de att det inte
 spelar någon roll när de kommer.
 Jag blir alltid lika glad !
 Troligen det sista alternativet……
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

3 kommentarer

Filed under Katter

Katt i tom våning

 
Katt i tom våning
 
Dö – – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.
 
Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.
 
Det är något som inte börjar
när det ska börja.
Någon som inte händer 
som det ska.
Någon var bara här,
sen var han plötsligt borta
och är  nu envist borta.
 
Varenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.
Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.
 
Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han få veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.
 
(Av Wislawa Zymborska)
 
 
Var inte rädda ! Ingen har dött har hemma…men i brist på egna ord så varför inte en nobelpristagares ?
Dessutom, så fantastiska ord.
 
Och så här dagen innan det nya arbetsåret ska börja känner jag av min egen brist på oändligt liv lite tydligare.
 
Vi har i alla fall vandrat runt Djurgården i ett råkallt vinterstockholm och dykt in på Musikmuséet, samt ätit på restaurang, dagen till ära. Och nu sitter jag här och mentalt och fysiskt förbereder mig…Rent fysiskt, går det ut på att rensa min blytunga ryggsäck från onödiga cykellampsbatterier, Metrotidningar, saxar och allt vad jag kan hitta från förra terminen..och rent mentalt går det ut på att rensa skallen på allt och ladda batterierna med lite museibesök! Men först alltså: Vad passar bättre än att tänka på döden, om så ”bara” ur kattens perspektiv.
 
 
Och lite tommare lär det bli i längden i lägenheten trots att granen står kvar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

7 kommentarer

Filed under Katter

Bravo !

Bravo Lisa som lyckades skriva en kommentar fast du inte visste att det var det du gjorde. Sånt är kul. Slumpen är alltid bästa  vägledning.
Inte mycket bloggande har det varit på sista tiden…precis som jag befarade. När man väl har börjat jobba är det nästan kört, och inget spelande heller.Hur ska det gå ? Jag lär inte bli någon pianist i år heller. Dessutom har jag varit ute på landet en tur för att klappa våra små katter som inte ville åka hem när det passade oss. Dvs, Misse ville inte åka, så hon gömde sig i skogen några dygn. Hanna däremot följde mig som en liten hund på tomten, när jag var där på besök i måndags och spann nästan bara jag tittade på henne. Vi har inte lämnat dem  vind för våg, förstås, utan låter syskonbarnet  Lisa L med familj ta hand om dem och ge dem så mycket kärlek de hinner. Men usch vad tomt det känns här hemma när inga katter biter en i tårna på natten eller sitter och väntar i hallen när man kommer hem. Jag längtar verkligen efter dessa små mjukisar. Vi ska försöka fånga in dem i helgen….pust.
Och nu börjar sommaren igen. Det är verkligen med vemod som man tränger in katterna i sina burar och kör in dem till en varm stadsvåning på hösten och tänker att nu är det ett år till nästa gång ni får klättra i träd och käka gräs och jaga möss och käka fjäril till efterrätt. Men vi ska i alla fall ha gran i år igen och då blir ni väl glada ?!

Lämna en kommentar

Filed under Katter