#veckobrevforfuture #vecka312022

Kära Planetskötare!

Jag är en vän av lyckliga slut. Banalt kanske, men ändå det enda tänkbara för att människan ska vilja fortsätta leva. Om vi inte tillåts att tro på en fortsättning och att det goda en dag ska segra, har vi väl egentligen ingenting att leva för. Astrid Lindgren var överens med mig om det. Om man berättar sagor för barn om andra barn som har haft det svårt på olika sätt, måste man också ge dem något att hoppas på.

Vi vuxna som – mer eller mindre – har ställt till det för kommande generationer måste också ge dem åtminstone en strimma av hopp, att vi tänker ställa saker till rätta efter bästa förmåga. Men då räcker det inte att vi berättar sagor med lyckliga slut. Vi måste också visa att vi tror på det vi berättar. Vi kan inte skönmåla verkligheten, för att sedan gömma undan våra misstag och skicka våra giftiga sopor till fattiga länder i andra världsdelar, eller kanske ut i rymden någonstans dit (förhoppningsvis) ingen nås av förödelsen. En del livsfarligt avfall gräver vi så djupt ner som möjligt i hopp om att det ska falla i glömska.
”Jorden vi ärvde och lunden den gröna…”, sjöng Evert Taube.

Vad gör vi med jorden vi ärvde? Har ni hört uttrycket ”ärva, värva, fördärva”? Vi tycks höra till den generation som går in för att fördärva vår jord för våra efterkommande. Vi utvinner allt vad vi kan av vad jorden ger, men vad ger vi tillbaka? Ett berg av skrot, och fossila utsläpp. Jordarna utarmas, torkar ut och ger allt mindre skördar. Det är fattiga och utsatta människor som drabbas först. Och barn och gamla.
Allt detta för att vi andra ska få ”ha lite trevligt” under vår korta tid på jorden.

Jag skulle vilja att vi ”gör om och gör bättre”. Annars kan ju barn och barnbarn lika gärna gräva ner sig direkt, tillsammans med det radioaktiva avfall vi har ”donerat” i jordens inre till framtida generationer att ta hand om.

Trevlig helg!
💚🌍💚