Kategoriarkiv: körsång

Fredag med veckobrev…

veckobrevforfuture #vecka372021

Hej kära Planetskötare!

Skaran med klimat-engagerade människor växer sedan pandemin och vi kan åter mötas. Många ”uppvaktar” statsministern utanför Sagerska palatset, och flera av oss ”strömmar” mellan Sagerska och Mynttorget, där ungdomarna står och en och annan turist från Island. På vägen möter vi ”psykologer for future” och körsångare och musiker för framtiden… Också en man med skylten #coachingforclimate, som säger att han tror mest på samtal med alla som är osäkra och vill ha lite vägledning i hur man ska kämpa för klimatet. Alla sätt är bra, utom de dåliga…😏


I år får vi fira demokratin – 100 år – och det blir vi påminda om när vi vandrar vidare mot Mynttorget. Demokrati innebär ju att vi har rätt att demonstrera och att vi har rätt att rösta i allmänna val, och att det också finns olika alternativ att rösta på. Det har vi i Sverige, och den rätten ska vi värna om. Så länge vi använder oss av den rätten har vi fortfarande möjlighet att påverka politiker och andra makthavare. Redan på söndag kan du påverka kyrkans ”skogspolitik”.

Kyrkan äger en stor del av Sveriges skogar. Det finns nomineringsgrupper som strävar efter att skydda skogen, som man ser som ”Guds skapelse”, utan att kalhugga den och överutnyttja dess resurser. Rösta på dem! (Kolla Fältbiologernas digitala utfrågning – https://www.facebook.com/faltbiologerna/videos/805841530086630/ )
I övrigt kan vi fortsätta att demonstrera, sjunga, spela och agera för vår gemensamma framtid, och för alla dem i alla diktaturer, som inte kan.
Gör det!

Trevlig helg!
🙂♥️💒⛰️🎻🎤🎵🪧

#FridaysForFuture #FightClimateInjustice #FightFor1Point5 #catsforfuture #dogsforfuture #peopleforfuture

Lämna en kommentar

17 september, 2021 · 16:00

Så som i himmelen svävande bland molnen…

När jag följer Armand Duplantis stavhopp upp över ribban på en svindlande höjd över 6 meter upp i luften är det som om mitt hjärta tar ett glädjeskutt med honom. För ett ögonblick stannar vi svävande där uppe bland molnen, han och mitt hjärta i viktlös harmoni med den vibrerande glädjefyllda känslan av fulländning. Och vi faller, faller, faller lyckligt och mjukt på mattan under oss medan den berusande glädjen stiger mot taket. Vi har slagit världsrekord! Omgivningen sjunger i alla tonarter om denne ung mans talang och bedrifter i så unga år, och han belönas rikligt med stipendier, hyllningar från prinsessan Victoria och slutligen krönas han med en välfötjänt bragdmedalj av Svenska Dagbladet. Jag brukar inte uppleva idrott som skön konst, på det sättet. I alla fall inte sen Ingemar Stenmarks dagar. Men Duplantis kan verkligen få mig att förnimma ”sfärernas harmoni”. Att ha en talang är en sak, men att vårda, utveckla och förvalta den är en annan.

När jag för några år sedan satt i Oscarsteaterns salong för att höra och se musikalen ”Så som i himmelen” försattes jag i ungefär samma glädjefyllda berusande högtflygande stämning när jag hörde Philip Jalmelids gudabenådade röst, när hans stämma bar mitt hjärta upp bland molnen för att stanna där ett tag. Jag har ingen egen erfarenhet av stavhopp, men körsång har jag ägnat mig åt sedan barnsben. Är man körsångare kan det räcka att vara musikalisk och ha ett gott gehör och en någorlunda vackert klingande röst som kan smälta in i en körklang. Man vet också att det skulle krävas något extra av en om man skulle vilja bli solist. Som solist behöver man behärska sina stämband, öva och förfina sina uttrycksmedel och träna upp sin lungkapacitet och det så kallade stödet för att ens röst ska bära ända upp i himlen och dessutom förmedla så mycket att även ens lyssnare kan följa med på den turen. Men det är inte bara tekniken som ska övas för att lyfta oss alla. Det är också den mentala styrkan som behöver luft under vingarna. Att tro på att ens röst ska bära och klinga ut så att andra ska vilja lyssna kräver mod. Att satsa på något så känsligt som sin egen rösts förmåga att uttrycka något utöver det vanliga, kräver en särskild talang. Att förvalta, vårda och utveckla denna talang kräver ännu mer. Att stå på scen kväll efter kväll, och ge en ny publik samma svindlande upplevelse i varje ögonblick är något som borde belönas med bragdmedaljer varje kväll.

Efter tre säsongers fullsatta hus med ”Så som i himmelen” föll allting samman och himlen förvandlades till ett litet helvete för medverkande sångare och musiker, på grund av corona. För att förhindra smittspridning råder näringsförbud för en hel kulturbransch.

Men inga stipendier eller hyllningar från prinsessor, och ingen bragdmedalj väntar Philip Jalmelid efter fallet från skyarna – och inte heller någon av hans skönsjungande eller spelande musikerkollegor.

Hörde ni att någon bad Armand Duplantis ta ”ett vanligt jobb” när han landade på mattan efter världsrekordhoppet? Hördes någon säga att man inte bara kan göra det som är roligt jämt? Fanns det någon som uttryckte att han var egoistisk för att han utövade en elitidrott? Att han borde skämmas för att han ville tävla i något så oviktigt som höjdhopp, när människor riskerade sina liv på jobb inom vård och omsorg?

Nej, jag tror inte att Duplantis fick höra annat än lovsånger. Sveriges kulturarbetare däremot, fick höra betydligt gällare tongångar, och om de inte bemöttes med elakheter eller oförstånd så blev de ignorerade och i värsta fall helt bortglömda av såväl politiker som allmänhet. De högtflygande planer Philip och hans familj hade när han startade egen firma och köpte hus, på toppen av början av sin karriär, grusades på några månader och drömmarna om en fortsatt lysande karriär stannar på marken, liksom flygplansbranschens plan nu står still. Men den branschen sponsras däremot av staten för att kunna starta om när tillfälle gives, trots att det är en fossilbränslekrävande bransch som borde stoppas omgående.

Oscarsteaterns framträdande vid ”Öppna salongers” aktion vid Norrbro i Stockholm.

Hur ska man förklara denna orättvisa? Beror det på kulturförakt, eller helt enkelt bristande kunskaper om frilansande kulturarbetares förhållanden? Eller bara ovilja?

En sak vet jag… Ur ett hälsoperspektiv är det bra mycket mer hälsosamt för mig och alla andra, och vår planet, att flyga till himlen med sång – eller stav – för såväl själ som kropp, än med ett fossilbränsledrivet SAS-plan. Och det ger så mycket mer glädjefylld energi åt såväl hjärta som hjärna.

Så låt oss hylla och prisa alla som förmår att förvalta, vårda och utveckla sina talanger och som gör att vi kan fortsätta ta glädjeskutt i skyarna och såsom i himmelen, så och på jorden, ska vi liksom sväva i fantasin bland molnen och andlöst insupa sfärernas harmoni.

🙋 💕 🎶 ☁ 🌍

PS Detta inlägg skriver jag med anledning av Philip Jalmelids eget mycket ilskna och besvikna brev till politikerna, i veckan som gick, vilket berörde mig mycket. DS

2 kommentarer

5 december, 2020 · 15:46

Var dags kultur…

I mitt facebookflöde dyker gamla minnen upp från år tillbaka. Idag dök denna bild upp….

Och jag känner en liten saknad. Den tiden då ett stycke kultur dyker upp där du minst anar – i en sandlåda på en skolgård, t.ex. Detta lilla ”konstverk” hade en samling barn helt spontant skapat under en förmiddagsrast tillsammans, och ville sen visa mig vad de gjort. Barn som inte kände varann närmare hade tillsammans gjort detta som de ville förmedla till någon.

Kultur kan uppstå lite varstans och när som helst i vardagen när man jobbar med barn. När man dansar tillsammans och hittar på egna steg, eller när man bildar en liten orkester med spadar, hinkar och tunnor. När man gör om texter till kända låtar i matsalen, som handlar om att man ska äta upp maten. För barn är det inte konstigt eller ”onödigt” med kultur. Kultur är en del av leken, som befrämjar samarbete och lyhördhet och fantasi.

Av någon anledning finns inte kulturen kvar i våra vuxna liv i var dags sysslor eller ens nöjen. Det ses inte som något livsviktigt sätt att kommunicera och upplevelsen av kultur verkar vara underordnad alla andra upplevelser. Men om vi ser till hur barn leker och sjunger, dansar och leker rollekar tillsammans för att uppnå förståelse för sig själva, varann och världen, märker vi ju direkt hur viktig vår kultur är för all samhällelig gemenskap. Vi lär oss koderna för hur vi kan agera och göra världen lite roligare och bättre att leva i.

”Man kan inte ha roligt jämt”, försvarade KD-ledaren den så kallade ”servettbudgeten” med när M och KD som vanligt hade skurit ner på anslagen till Kulturskolan, för några år sedan.

Nu, mitt under en pandemi, finns det många som hävdar att ”man inte kan ha roligt jämt”, och försvarar på det sättet nerstängningen av kulturen, som innebär att stor del av kulturlivet helt enkelt dör ut efter hand. De marknadsliberala hävdar väl att det är den ”onödiga” kulturen som dör ut, men det stämmer inte, eftersom i princip all kultur har upphört helt eller delvis, och det är ju inte efterfrågan som har upphört. Tvärtom. Människor törstar mer än någonsin efter kultur. Inte bara att konsumera kultur, utan också att själva delta. I körer, konstkurser, danskurser, amatörorkestrar, filmklubbar och andra sociala sammanhang där man tillsammans kan skapa och uppleva kultur.

Nej, människor kan inte ha roligt jämt. Frågan är vad alternativet blir?

Ska vi ha tråkigt jämt?

En svensk ”folksjukdom” sägs vara att vara depressiv. Att ”gå in i väggen”, när man inte ser något ljus i tunneln, är också vanligt förekommande i ”arbetslinjens Sverige”, där du inte är någon om du inte har ett arbete att gå till. Även för Socialdemokraterna är ju jobben satta högst på dagordningen.

För SD tycks svaret på all världens frågor vara att konsumera sig ur såväl ekonomisk som mental depression, så därför delar de ut pengar till alla i sin vidlyftiga budget. Men pengar till kulturen – dom kan du glömma!

Vad nästan alla glömmer är hur roligt det är att ha roligt när man leker, skapar, sjunger, dansar och spelar teater, går på konserter och… bygger en koja i skogen eller gör ett konstverk i sandlådan. Och allt som är roligt nervärderas, hånas och förlöjligas….

”Sandlåde-politik”, pratar man föraktfullt om, när politiker inte kan komma överens. Jag skulle vilja påstå att väldigt få av nu levande politiker skulle kunna komma överens och skapa ett sådant konstverk i sandlådan på en förmiddagsrast, som barnen gjorde på bilden ovan. Jag tror helt enkelt inte de är mogna för den uppgiften….

De politiker som tillsammans kan skapa något tillsammans, skulle jag däremot vilja se som mina politiska företrädare i en regering. De har visat prov på såväl samarbete som förmåga att se varandras förmågor, fantasi, visioner och kunskap, och inte minst förmåga att ha roligt tillsammans! Kan man inte ha roligt tillsammans, kan man ännu mindre ha tråkigt tillsammans!

Så släpp kulturen loss (på ett sansat coronasäkrat sätt) i sandlådor och konserthus, så blir vi fria, lyckliga människor med lust att både leva och arbeta, och ha roligt samtidigt!

Att leva – inte i ett kulturskymningsland – vore önskvärt!

Men det kanske är för mycket begärt?

🙋 💕 🎶 💃 🎭 📚

Lämna en kommentar

20 oktober, 2020 · 16:36

Samspelande och samvetsgrann…

Idag började jag fundera på det där med kultur, och vad det är man saknar allra mest nu under pandemin.

För mig är det nog det här med samspelet och samsjungandet. Att lyssna och musicera tillsammans. Musiken i sig är förstås en drivkraft, men det vi kan uppnå tillsammans är större… Att man kan kommunicera utan ord och uppnå en ”samsyn” i hur musiken ska framföras. Det är ju ganska magiskt….

Konstnärer och författare är ju inte beroende av medskapare, men inom teater och dans råder ju liknande förhållanden som i musiken. Man behöver samarbeta och samtala för att resultatet ska bli bra.

Sen började jag fundera på det lilla ordledet ”sam-” som i samkväm, samtycke, samhälle, och som ryms i ordet tillsammans, och finner att allt har ett samband…. ”Något vi kommer överens om”….

Då dyker också ordet ”samvete” upp. Om någon gör något som inte alla har kommit överens om, kan man fråga sig om denne någon har ”samvete” till det… Någon gör något som inte alla vet är till allas bästa…

Men hur är man när man är ”samvetsgrann”? Jag var tvungen att slå upp ordet:

”Samvetsgrannhet är ett begrepp relaterat till samvete och även emotionell intelligenskvot. Begreppet motsvarar förmågan att vara målinriktad, noggrann, och att agera utifrån ens samvetsliga övertygelser. Detta kallas även exekutiv förmåga.” Wikipedia

När man vet att man gör sitt allra bästa och som kanske inte bara gagnar en själv? Så tolkar jag det.

Och så är det väl med allt som har med ”sam”-orden att göra. När man samtalar är det inte bara en som talar och en som lyssnar. När man samspelar är det inte bara en som har solo och alla andra kompar. I ett samhälle är det inte bara en som bestämmer och alla andra lyder. Så bör det i alla fall inte vara i ett demokratiskt samhälle. Även om inte alla är överens, borde det ändå vara eftersträvansvärt att uppnå en viss samsyn. Man bör åtminstone inte skapa konflikter utan försöka lösa problem.

När det gäller problem där alla i samhället är ”drabbade” är samsyn och samarbete extra viktigt, men då krävs något som ”är svårast i världen” – som jag brukade säga till barnen i skolan –

Att lyssna!

Jag talar av egen erfarenhet… 😉… Nog kan jag lyssna, men det är svårt ibland att lyssna samtidigt komma ihåg vad man själv har på hjärtat. Och det är ju just det som är så svårt…att inte tro att det man själv har på hjärtat är dagens sanning, utan lita på att om det faktiskt är dagens sanning så kommer man ändå inte glömma det. Eller så uppstår en ny och ännu bättre sanning under samtalets gång, bara man ger sig till tåls.

Men det där med samtalandets konst kommer vi kanske att glömma bort i coronans och nät-kommunikationens tidevarv? Eller så blir det bara extra tydligt vilka som tar ordet och behåller det, och vilka som saknar den förmågan i ett Zoom-samtal. Eller så synliggörs det för alla och en var, så att de pratsamma inser att de måste lära sig lyssna, och de tysta måste lära sig att ta för sig. Alla kan lära av varandra, bara viljan till samtal finns.

Men har man samvete till att bre ut sig på andras bekostnad och ta över utan att vänta på samtycke är man ju inte särskilt samarbetsvillig….

Är du samvetsgrann, kan du däremot leda och fördela ordet rättvist, ta hänsyn till motparten, leda samtalet lyhört, och bjuda in de sällan hörda. Meningen ska vara att man gemensamt kommer fram till något bättre än det man tyckte från början.

Precis som i ett gott samspel, när alla lyssnar på varann och enas om gemensam ”takt och ton”, solon fördelas rättvist och alla lyssnar in och improviserar vidare på andras teman.

Det är musiken som kan visa vägen till ett bättre samtal….men när nu den samspelande musiken tystnar i det levande livet runt omkring oss, kan det kännas som en monolog utan mottagare, och en radio utan ljud.

Men kanske kan den ”samvetsgranne” lyssna in sin samtid på ett nytt sätt. Tala med de sällan hörda, se dem som varit osynliga och göra deras röster och närvaro värdefulla för andra, så att nya samtal kan uppstå på nya oväntade ställen och ny ljuv musik kan uppstå… 😉

Kanske kan vi starta om ett nytt samhälle där ingen har samvete att göra sig stor på andras bekostnad, eller utnyttja jordens resurser för egen vinning? För en bättre samtid…

Tänk om vi kunde lära oss att lyssna och ”jamma” lite mer tillsammans!

Hoppas du önskar ”sammalunda”!

Hörde jag ett samfällt ”JA”?

😉 💕 🎶 🎭 🌍

Från en repetition med ”Lilla Kören” och Hasse Alfredsson på Dramaten – kultur i samarbete med politik .. 😉 Det var en anti-kärnkraftsgala inför valet…

Lämna en kommentar

3 augusti, 2020 · 17:08

Under åren 1990 – 1994 ledde jag en lesbisk kvinnokör i Stockholm. Det var en omvälvande upplevelse för mig. Dels för att kören inte var notkunnig på det sättet som jag var och alltid hade varit i de körer jag hade deltagit i och dels för att – och framförallt – det var en mycket demokratisk kör där alla fick vara delaktiga i repertoaren och i texter som skulle kännas bra och sant för kören att sjunga.

Detta var inte jag van vid precis. Visst har det funnits repertoar-råd i de flesta körer jag hade varit med i, men i ”vanliga” körer finns det ganska mycket repertoar att välja mellan. Visst finns det damkörsarr också, men det var varken den typ av musik eller texter som passade min kör. Det gällde alltså att ”uppfinna hjulet” lite på nytt. Det innebar att jag fick skriva om texter på låtar som fanns och skriva nya arr eller helt enkelt skriva helt nya låtar och texter, och sen, efter jag hade presenterat det nya materialet fick kören säga sitt. Det var ju inte alltid till min fördel….. 😉

Men övning ger färdighet! Så småningom hittade jag ”min grej”, och genombrottet för min del kom i och med den låt jag har lagt upp här.

Den blev som en slags bön om att vårda vår ”Moder jord”. Att inte skövla och trampa på jorden, utan vi måste ”fräsa ifrån”. Att vårda det kvinnliga. Jag är fortfarande glad och stolt över låten och att den ”passerade det demokratiska nålsögat”, men när jag lyssnar på den såhär 26-27 år senare får ju texten en ytterligare dimension i ljuset av ”metoo-rörelsen” och klimateffekten.

Det känns som den sammanfattar det allt har handlat om det senaste året i synnerhet, men också i hela kvinnohistorien i allmänhet.

Det du gör mot min kropp, gör du också mot hela min planet jorden – Moder Jord.

Hur kunde jag veta att detta ”högriskläge” för såväl kvinnokroppen som för ”jordkroppen” skulle uppstå några decennier senare?

Tja… Inget nytt under solen, eller hur? Denna kamp för den egna existensen och välmåendet har alltid varit högaktuellt för varje kvinna i världshistorien, och att bli respekterad för just den man är har ingen kvinna någonsin kunnat ta för givet. Denna kamp för vår överlevnad och rätt till vår egen kropp och själ, ligger inkapslad i var kvinnas dna, medvetet eller omedvetet. Och när tiden är mogen för det plockar vi fram den ur vårt kollektiva minne. Så blev det nog för mig tror jag, för när jag väl fick idén om att skriva en låt på temat ”bön till Moder Vår”, så blev det *poff* en låt. Inte för att häda en gud, men för att skydda en jord – en kropp som är vår.

Inspelningen är gjord med en enkel kassettbandspelare vid ett framträdande på Alla Kvinnors Hus i Stockholm någon gång i början av 90-talet. Och applåderna efteråt vittnar om en viss succé. 😉 Det var i alla fall roligt, och på kvinnohuset ville de ha texten, men eftersom jag inte hade ”stimmat” den, sa jag Nej. Kanske hade jag sagt ja, idag? Jag vet inte. Men här är den i alla fall. Mitt bidrag till Metoo och Klimatet, i ett enda paket. Varsågoda!

Och Tack Kvinnohuskören / Sapphonia för vad ni lärde mig, och för framförandet av denna låt och alla andra låtar – alltid med värme och engagemang och utan noter, tog ni publiken med storm! 😊 💕 🎶

”Moder Vår”

Moder Vår, är jorden,

Vår jord. Helga var ju ditt namn,

vill komma i ditt rike – skilja din vilja från honom, i himmelen.

Så dock – i jorden, vårt dagliga bröd,

Ge oss idag!

Styrka, att förlossa –

Såsom ock vi förlösas, av dem oss styrka ger…

Inled ingen – att trampa på jorden

Utan fräs ifrån – åt ondo!

I moderns, dotterns, och den heliga ammans famn – amen (ej män)….

Text och musik, Camilla Roll

Listen to Moder Vår by millroll #np on #SoundCloud

2 kommentarer

8 oktober, 2018 · 11:08

Febertoppen på bloggbotten….#14

DSC_0109

Nu är såväl toppen som botten nådd. Vaknade med hög feber och huvudvärk.  Här inne på statistiksidan var noll visningar registrerade. I feberyra meddelar jag härmed att jag är sjuk. Jag har trotsat snuva och hosta i några dagar nu, men feber och huvudvärk är inget att göra nåt åt.

 

Det tråkiga är att jag missar repetitionen inför ett uruppförande av Fredrik Sixtens nyskrivna verk, Johannes – passionen.

FB_IMG_1426324880908

Jag missar också ett kalas idag och en solig, ledig helg. 😢

DSC_0084

DSC_0085

Men det värsta är att vara sjuk. Att inte orka någonting,  knappt att lyfta mobilen för att blogga. Men jag ska klara av det, tänker jag …

Alltid förvillar det lite…..eller kanske inte …?

Det är nog inte meningen att man ska dö på sin bloggpost?

Nej, jag tar nog en paus. Ha en skön helg, ni som kan…..

…Ironiskt nog hittade jag just denna länk på nätet…… 😉

http://www.kulturellahjarnan.se/2015/02/24/korsang-starker-immunforsvaret/

 

http://bisonblog.se/blogg100/

DSC_0112

 

 

 

3 kommentarer

Under #blog100, körsång, kultur, sjukdom, Tid

Musikundervisning på tapeten…

Läser under veckans gång två positiva artiklar om betydelsen av god musikundervisning i skolan. Inte bara för att mänskligheten ska bli bättre på att spela och sjunga, utan för att mänskligheten ska bli bättre överhuvudtaget, eftersom denna goda musikaliska skolning för med sig så mycket annat gott också, kan vi läsa.

DSC06103

I mitt undermedvetna går mina tankar till detta – min berättelse – vi måste sammanlänka våra förmågor, vår vishet, vår begåvning, till en enda lång länk som binder samman alla människor på jorden.

DSC06100

Den allomfattande kraften stavas ”Musik” i min hjärna. Hela tiden söker sig mina tankar och mina rörelser till något som sammanfogar mina egna alster med varann, som bildar en helhet, utan att vara sökt…trots att den är eftersökt…;-)

DSC06098

Att hitta en tråd först, och att fylla den med innehåll, eller att finna ett rikt innehåll för att sedan hitta tråden. Kanske möts vi på mitten. Min strategi har blivit att ligga lågt och låta helheten omsluta mig när jag minst anar det.

DSC06097

Jag talar förstås om mitt uppdrag som jag har givit mig –  mitt projekt – Tack så mycket, ska jag ha! ;-/

DSC06078
Ju närmare jag kommer slutresultatet ju svårare har jag att finna utgången, eftersom vägarna blir fler och mer intrikata. Från början tycktes vägen bred och ljus. Klar och genomskinlig.

DSC06076

Nu går jag vilse i musik och rörelsemönster. Men ändå – jag vet att jag har fått upp spåret. Och när två låtar till är gjorda kan jag sy ihop alltihopa. Hur det nu ska gå?
Jag med mina usla slöjdkunskaper…

DSC06073

Men i övrigt tänker jag på något gott att äta och dricka… 😉

Lämna en kommentar

Under körsång, kultur, Lärarutbildning, Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, skola, Tid