Kategoriarkiv: Hälsa

Video

Veckobrev om att tro och veta…

#veckobrevforfuture #vecka282022

Kära Planetskötare!

Hoppas ni mår bra, mitt i sommaren!
Hälsoläget för mig och för vår planet har det tyvärr varit sämre ställt med. Den feberhetta min kropp har genomlidit under veckan som gått, har jag i alla fall kunnat lindra med febernedsättande medicin, och jag har tackat min tur i livet, att jag föddes på en plats på jorden där man kan få rinnande vatten ur kran, för törstig blir man. Men också medveten om att grundvattennivån är ovanlig låg i sommar.
Mellan feberattackerna läser jag om
den fd SD-politiker som greps, anklagad för mord och brott mot griftefriden, och som nu dömts till 16 års fängelse. Det anmärkningsvärda är att den anklagade, nu med hjälp av sin advokat, vill överklaga. Det var inte hans uppsåt att mörda. Han ”trodde” inte vapnet han hade i handen var laddat. ”Varför skulle han vilja skjuta sin nära vän?”

Det här är en efterförklaring, och inget den anklagade hade nämnt vid första förhören.
Dagens ”spaning” handlar inte om den fruktansvärda mordet i sig, utan om mördarens beteende efteråt och hela taktiken att spela dumt ovetande och sen komma med osannolika bortförklaringar, som jag inte helt osökt liknar vid SDs förhållande till kunskap och forskning. De använder mycket sällan just de orden. Istället ”tror” de inte att människan påverkar klimatet, och framförallt ”tycker” de att de själva inte har något ansvar för att ta reda på det. De ”chansar på att vapnet inte är laddat, och skjuter sin nära vän”. De vill helst inte veta hur det egentligen förhåller sig. Då skulle någon komma på dem med att dölja sanningen. De ”tror” att svenskarna hellre vill ha billig bensin och äta kött än att göra rätt för sig. De vill ha kärnkraft och ”tror” att framtida generationer ska klara avfallshanteringen förutom att de ska lösa effekterna av klimatförändringarna. De ”tror” att de själva ska hinna leva livets glada dagar innan katastrofen kommer.

Vill du lägga ditt liv i dessa risktagares händer?
De riskerar inte bara sina egna liv, utan hela planetens.
”Äsch! Det är en världslig sak”, som Karlsson på taket skulle ha sagt.
SD gör en ”vitbok”, säger förlåt och flyger vidare.

💚🌍💚

#FridaysForFuture

Lämna en kommentar

15 juli, 2022 · 16:24

Video

Veckobrev om krishantering…

#veckobrevforfuture #vecka232022

Kära Planetskötare!

Vi står inför, eller befinner oss i en klimatkris.
Hur god är vår krishantering? Om vi granskar de senaste årens krishantering rörande pandemi och krigshot, har vi det inte vidare förspänt i Sverige. Lager av sjukvårdsmaterial var obefintliga, och om vi skulle invaderas av främmande makt skulle inte skyddsrummen räcka till.

Om din familj skulle drabbas av en kris, skulle du antagligen inte sitta med armarna i kors och invänta hjälp som eventuellt skulle komma om 10, 15 år. Om ditt barn skulle insjukna skulle du ringa 112, och söka bästa och snabbaste vård så fort som möjligt. Om ditt barn, som är nötallergiker, ofrivilligt har fått i sig en nöt och får ett allergiskt anfall, fortsätter du inte att bjuda på nötter och hoppas att hen kan räddas om 10 år, när lämplig allergimedicin är framtagen. Du framhärdar heller inte med att ge en befintlig medicin, vars biverkningar kan innebära livsfara för barnet hela livet. Du uppsöker kanske heller inte en yoga-instruktör för att råda bot på problemet. Heller inte en ekonom som kan berätta för dig vilken behandling som är mest ekonomiskt ”lönsam”.

Du har kanske bara ett barn, och vill ge barnet bästa möjliga förutsättningar att överleva, och slarvar inte med din omvårdnad. Du lämnar heller inte över barnet till ”din fattiga kusin från landet”, som du tycker borde ta ett större ansvar för sin släkting. Du skyller inte på de rika som tjänar pengar på att sälja nötter, och säger inte att du inte kan rädda ditt barn och sluta köpa nötter förrän alla andra har slutat.
Du vill helt enkelt inte vara sist på bollen när det gäller att rädda ditt barn, för när det gäller liv och död, och kriser som drabbar en närstående, har vi alla en krisinsikt.

Nu måste vi se till att hela samhället har samma krisinsikt, när det gäller vårdnaden av vår enda planet, och agerar därefter.

Ju förr vi agerar, desto billigare och skonsammare blir behandlingen. Om ”patienten” bara kommer in i god tid,.. och om vårdnadshavarna kan enas om adekvat vård istället för att vända sig till första bästa ”kvacksalvare”.

Trevlig helg!
💚🌍💚

#ClimateStrikeOnline #FridaysForFuture

Lämna en kommentar

10 juni, 2022 · 11:57

Video

Global strejk för klimatet!

veckobrevforfuture #vecka382021

Kära Planetskötare!

Idag är det Global klimatstrejk över hela världen. I Stockholm har dock restriktioner hindrat oss från en större demonstration, men hindrar oss inte från att sluta upp kring Mynttorget, för att sedan göra en stillsam vandring fram och tillbaka förbi och runt riksdagen. Och på plats på Mynttorget blir vår miljöminister intervjuad, liksom en ”ställföreträdande” Greta Thunberg iklädd gul regnjacka och flätor. 😏

Greta är idag i Berlin, inför det tyska valet, men utanför riksdagshuset sitter två flickor på den plats Greta satt när allting började för tre år sedan. Greta är inte längre ensam och vi är många fler nu som vill delta i kampen.

Vi måste se till att systemet förändras – inte klimatet. Tyvärr har det gått så lång tid att klimatet redan har förändrats…. men att inte göra något är värre än att försöka hejda utvecklingen och påverka politiker och makthavare. Och politiker i världen måste visa mod utöver det vanliga och säga som det är – vi kan inte fortsätta leva som om vi hade drygt fyra jordklot, som vi gör i Sverige. Många tror att det är överbefolkningen som är problemet. Nej, problemet är vi, i de minst överbefolkade länderna, som överutnyttjar jordens resurser på de fattiga och mest överbefolkade ländernas bekostnad.

Redan om en månad är det dags för en ny global strejk – 22 oktober. Då hoppas vi att vi alla kan befolka gator och torg för klimatets skull – även i Stockholm! Vi ses då…

Trevlig helg!
🙂♥️🌍

#FridaysForFuture #UprootTheSystem #FightClimateInjustice

PeopleForFuture #SaturdaysForFuture #catsforfuture

Lämna en kommentar

24 september, 2021 · 15:54

2 maj, 2017 · 20:51

Mindfulness och krångel …. #63

Idag känns det lite gnälligt igen. Många sömnlösa timmar inatt utan anledning. Kanske har den nya månskärvan något att säga till om. I alla fall kan jag påverkas av den ibland.

Idag var det en lång dag – en studiedag som på många sätt var matnyttig, men på sluttampen började jag känna mig väldigt trött och glömsk och lätt irriterad. Är ju inte van vid att jobba långa dagar. Sen avslutades dagen med att jag for till Telenorbutiken för att äntligen få mina mobilaffärer gjorda. Såg framför mig att jag skulle liksom dansa hem med en ny fin, med alla gamla kontakter och allt överfört, men tji, vad jag bedrog mig. Eftersom jag har en försäkring, vilket var bra, var jag tvungen att gå hem och göra en skadeanmälan först, innan den nya skulle skickas hem till mig. Någon hjälp med överföring av filer och annat viktigt kunde de inte ordna åt mig. Då skulle jag behöva gå till en mobildoktor i Skrapan, och sen skicka tillbaka den gamla mobilen inom en viss tid. Visst är det bra att det kanske ordnar sig i sinom tid, men efter en sådan sömnlös natt och låååång arbetsdag är jag inte mottaglig för någon enda motgång eller krångel.

Krångel gör mig helt enkelt gråtfärdig.

Och allt handlar om en liten pryl. Visserligen en mycket innehållsrik pryl för att vara pryl. Men ändå…..

Idag passade jag istället på att träna mindfulness när jag satt där på tunnelbanan fram och tillbaka till jobbet. Inte för att jag har riktig koll på vad det är, men det ska ju vara så populärt….. Hade till och med glömt att plocka åt mig en Metro. Så alldeles lugnt och avspänt satt jag där och betraktade livet, medpassagerare, min egen andning och ett och annat som verkade intressant. Det var faktiskt rogivande.

Kan rekommenderas! 😉

Det säger jag faktiskt inte för att vara ironisk eller lustig, utan för att jag insåg hur mycket tid jag vanligtvis ägnar åt allt annat än att bara vara. Att bara stirra fläck och låta tankarna gå utan någon som helst krav på resultat. Det var något jag var specialist på förr i världen, men nu kändes det som om den ädla konsten var försvunnen för länge sen. Men eftersom jag inte hade något annat val idag, utan mobil och tidning, fick jag hänge mig åt ingenting och allting. Nästan som att cykla, men då gör man ju ändå något under tiden. Något aktivt som kräver något av en.

Allt har ju sin tjusning, förstås…… Men jag kände att det totalt kravlösa sittandet och tänkandet utan mål och mening, vill jag ägna mig mer åt. Det känns nyttigt för mig, och kanske för samhället. Alla behöver nog titta upp ibland och upptäcka en ny skön värld. Eller åtminstone upptäcka nånting….. 😉

Lämna en kommentar

Under #blog100, Datorer och Internet, Hälsa, mobil, Tid

7 november, 2013 · 13:40

På sätt och vis har jag tur….

När jag läser den ena undersökningen efter den andra om hur smarta människor blir av att ha studerat musik i den ena eller andra formen, tänker jag att, jovisst har jag levt med musik, studerat musik, spelat allehanda instrument och sjungit i kör under hela mitt liv, men så exceptionellt smart är jag väl ändå inte? Å andra sidan – hur dum hade jag inte varit om jag inte hade ägnat så stor del åt musiken? Rent av korkad, kanske…
Så på sätt och vis har jag tur….Jag är alltså nu en ganska lagom klok, lagom tjock, lagom snygg, har lagom lön (nåja), lagom bra jobb, bor lagom fint….ja, allt är egentligen rätt perfekt.

Tänk om jag vore…

världens rikaste – tänk så många som skulle vilja ta del av min rikedom och ingen skulle jag lita på, och tänk så många inbrott….
världens snyggaste – så måna stalkers jag skulle ha…
världens mest begåvade – jag skulle nog känna mig väldigt udda…
världens bäst meriterade och eftersökta på mitt jobb – kanske eftersträvansvärt, men tänk så stressad jag skulle bli, inte hinna med mitt privatliv och försumma mina vänner och mina katter….kanske skulle jag hamna i skilsmässa på kuppen….
världsberömd musiker, författare, kompositör, etc – antagligen många stalkers eller paparazzis i faggorna där också….
världens friskaste – jo, det vore bra, men jag är ändå glad så länge jag bara har en simpel förkylning….eller två…….Om jag tänker efter så är jag ju på sätt och vis världens mest lyckligt lottade.

Det jag mest av allt önskar mig har jag redan….det jag vore glad om jag hade, men som jag inte har, kan jag antingen uppnå om jag verkligen vill, eller så kan jag lika gärna leva utan.

Så vad gnäller jag om?

Nej, jag gnäller inte så farligt, tycker jag. Det värsta på sista tiden har varit mitt knä…men det är bättre nu, tycker jag (vågar nästan inte hoppas), och kanske lite beroende på en annan sak som jag har gnällt om lite i smyg att jag inte har klarat, de senaste 5 åren – att jag har gått ner i vikt några kilo. 5-6 kilo i höst. Det är bra för knäna, bl.a. Tänk er att slippa bära 6 liter mjölk varje dag, varje steg. Den där viktnedgången har tagit sin tid. Fem, sex år. Fast jag har gjort mina försök många gånger de senaste åren har det inte gått. Men nu ville jag alltså tillräckligt + att den nya vågen står på ett bra ställe, den pendlar inte upp och ner flera kilon från dag till dag, vilket var fallet med den gamla. Det gjorde ju att jag tappade både hopp och lust och tänkte att jag kan lika gärna äta choklad och strunta i alla andra hälsosamma tricks jag känner till. Det spelar ju ändå ingen roll vad jag gör…

Då tänker jag: Den borde finnas någon slags ”pedagogisk våg” vid inlärning i skolan. En plats dit alla barn kunde gå och ”väga” dagens införlivade kunskaper…ett neutrum som inte värderar, bara mäter och väger. Känner barnet att det behöver vägledning för att nå ett ännu bättre resultat får hen gå till sin lärare eller någon bänkkompis som har knäckt nöten. Men det gäller förstås att läraren är lika sträng men rättvis som vågen själv, och att kompisen är pålitlig och inte pendlar fram och tillbaka likt min gamla våg.

Det skulle funka på mig i alla fall. Jag är inte så intresserad av subjektivt satta betyg som att få uppmuntran och känna tillfredsställelse i att ha uppnått det jag har föresatt mig. Sen är det klart ännu roligare om någon i min omgivning – lärare, vän – faktiskt har noterat om jag har gjort framsteg.

Då skulle jag också känna mig som världens mest läraktiga – särskilt om jag också får tillfälle att tillämpa mina kunskaper på något vis – i så fall skulle jag dessutom få känna att jag är världens smartaste…

Och tänker man efter: Att våga är också ett ”vågspel”….
Smart va?

Back to basics….Mer musik åt folket!

PS En händelse som ser ut som en tanke – jag är född i vågens tecken 😉 DS

Lämna en kommentar

Under Hälsa, lagom tjock, Mänskligt, Musik, sjukdom, skola, smart av musik, Tid, världens bästa..., våg

Taggat som smart a musik

9 augusti, 2013 · 12:16

Hellre sunt rund än fett smal….

År 1998 drabbades jag av en ”fet smäll”, kan man säga – inte bokstavligt, men bildligt. Var ute och seglade en dag med mina bröder med familjer. Bara en dagstur ut till en badstrand vid havet. När vi sedan skulle gå på båten igen märkte jag att jag inte kunde stiga upp på den som jag brukade i min ungdom, utan mina två bröder fick lyfta upp mig bakifrån. Nivåskillnaden var visserligen stor, men det hade aldrig varit problem förut. Det gav mig en tankeställare. Aldrig mer skulle jag utsätta mig för något liknande. I förhållande till min vikt var jag alldeles för svag. Vet inte hur det hade gått till. Tio år tidigare var jag ju väldigt smidig och vältränad efter min rytmikutbildning och allt. Jag vet bara att det kan gå så otroligt snabbt att gå upp i vikt medan motsatsen var desto tyngre väg mot ett lättare liv. Jag hade aldrig bantat eller fastat, men nu bestämde jag mig för ”min väg” till ett smalare jag. ”Hälften” stavades min metod som jag också delvis så småningom involverade i Oprah Winfreys tränares metod, som bla gick ut på att äta flera gånger om dagen, men inte så stora portioner att man blir proppmätt – förbränning av mat sätter igång så fort man börjar äta. ”Low fat” handlade det om både för henne och för mig. Hon rekommenderade träning på morgonen för att sätta igång förbränningen då, eftersom den annars är som lägst på morgonen. Minst 20 minuter. Men även där tänkte jag hälften. Ett tio minuters träningsprogram som ”du ska tänka dig att du kan göra varje dag, resten av ditt liv”….samma sak gällde vad man åt och hur man åt. Inte för mycket, inte för lite…och minimera fettintaget. En viktig sak till: Ät aldrig två timmar innan du går och lägger dig. Förbränningen när man sover är förstås rekordlåg. Allt det där är enkelt att följa och komma ihåg. Jag gick ner 15 kilo på 9 månader. Sen kanske jag gick upp några igen, men i princip höll jag min idealvikt i 7 år utan att anstränga mig. Körde samma policy…träningsprogram eller cykling på morgonen….lite mindre portioner och några mellanmål bestående av frukt, för det mesta. Och jag åt och drack bara det jag tyckte om. Grönsaker, fisk och potatis, ibland kött också, pasta och såser, men inte mycket fett. Men så kom en ”fet smäll” till. Jag gick in i den så kallade väggen, blev sjukskriven och hamnade hemma i soffan, gråtande och tröstande mig med cashewnötter, som råkade finnas hemma. Det blev nästan en drog, det där med nötterna och i kombination med med stillasittandet gick jag raskt upp 5-6 kg på ett par månader. Men då bestämde jag mig för att försöka ta en sak i taget. Att försöka må bra och komma igen psykiskt, ville jag ju prioritera. Hade jag varit riktigt frisk hade jag ju insett att psyke och fysik följs åt. Men jag tyckte att jag visste hur jag skulle bära mig åt när jag väl bestämde mig för att gå ner igen. Det var ju så lätt förra gången. Men hur det nu är….en kropp är en kropp. Den vill inte samma som jag längre, tycks det. De senaste åren har min kropp satt P för samma behandling som tidigare hade funkat. Jag har blivit förkyld efter att jag har börjat mitt träningsprogram….eller jag har haft ont någonstans, som i år i knät, så inte ens promenader har varit möjliga….eller så har jag inte behållit fokus på vad jag vill och måste göra…eller så har jag inte varit tillräckligt motiverad, helt enkelt.
Det är ju ”fett” inne med fett i dessa dagar. Många säger att det är så bra att gå ner i vikt med fett. Jag kan ju bara säga att det går lika bra utan mycket fett. Jag älskade och älskar min metod, för att jag tror på den, delvis, men mest för att jag fick äta den mat jag tyckte om, potatis och dricka både vin och kaffe, i måttliga mängder. Men skulle jag vara tvungen att äta fet mat för att bli smal…då skulle hela jag rygga. Mår lite illa av bara tanken. Är inte speciellt förtjust i varken feta såser eller grädde och ännu mindre fettet i fläsk (fast bacon kan vara gott, för sältans skull). Men framförallt älskar jag medelhavsmaten. Och potatis i alla former. Och pasta med goda tomatsåser. Så även om jag garanterades en slankare kropp med fett-dieten så betackar jag mig. Jag fyller ju jämnt nu i höst, och hade planerat att komma i samma kläder som jag hade förra gången jag fyllde jämnt, men jag får kanske vänta 10 år till.
Hellre lite ”sunt rund” än ”fett smal”, fast helst sunt smal, förstås…;-)

Lämna en kommentar

Under fett smal, Hälften, Hälsa, idrott och dans, Mat och dryck, Mänskligt, Minnen, motion, Oprah Winfrey, orka, Tid

26 februari, 2013 · 20:35

Lite på måfå…

Som förr i världen när jag fick för mig att jag skulle blogga och inte visste riktigt vad jag ville säga. Nu vill jag prova samma metod igen. Att skriva på måfå. Satt igår och slöläste gamla inlägg, skrivna av mig. Fann att mycket var passé, men att det mesta var sig likt. I princip samma jobb, samma kör, samma funderingar och drömmar. I princip har alltså ingenting hänt, men ändå tycker jag att jag är en annan människa än jag var för 5-6 år sedan.
Berättade i förra veckan för en av lärarna på skolan om min sjukskrivning när jag hade varit på väg in i väggen för 6 år sedan. Hon lyssnade noga och intresserat. När jag berättade att jag hade haft alltför svårt för att häva upp min stämma i mitt arbetslag på den tiden, och hävda min rätt, sa hon bestämt att där tycke hon att jag hade förändrats. Jag hade haft hennes klass i musik förra läsåret och hon hade tänkt på att jag minsann hade sagt ifrån hur jag ville ha det och också fått igenom mina önskemål. Jag blev glatt överraskad. Det är bra på det viset att jag har varit på samma arbetsplats länge, med folk som minns hur det var och som också kan se en utveckling. Den utvecklingen är ju lättare att se utifrån. Roligt också att få den återkopplingen för mig.

Jag vet ju hur jag har känt mig undfallande och inväntande i förhållande till mina överordnande, men också i förhållande till syskon och i kören.

Men nu är det som om jag har tagit sats. Jag ska inte längre vänta på bättre tider utan att ställa några som helst krav eller förhoppningar på omvärlden. Om jag inte säger något finns det ju ingen som vet vad jag vill.

Men nu har jag vågat önska ”familjeflygeln” hem till mig, och jag har talat om hur jag vill ha det i höst på jobbet. Med flygeln gick det ju bra, men med jobbet vet man ännu inte. Jag känner ändå inte att jag kan bli lika besviken som tidigare år, för nu har jag varit mycket tydlig själv. Då är det också lättare att acceptera ett nej…inbillar jag mig.

Jag brukar säga att jag mognar sent, och det stämmer fortfarande. Jag kommer förmodligen aldrig att bli tillräckligt mogen för de arbetsuppgifter jag ställs inför, men jag känner åtminstone att jag har erfarenheter nog att tackla det mesta förr eller senare. Och kan jag inte lösa problemet på studs, har jag lärt mig att man alltid kan be att få tänka på saken. Det kräver en viss mognad, vill jag påstå, att våga låta bli att ge svar på tal direkt, trots att man vet att man inte har en aning om vad man ska svara.

Min mamma klagade alltid på att jag aldrig hade några födelsedagsönskningar när jag var barn. Ett ganska veligt barn på det viset. Det enda jag önskade mig visste jag att jag inte kunde få, så jag sa inget, och mamma blev ganska förtvivlad.
Nu när jag är ”mogen” nog att ha önskemål, saknar mamma förmågan att minnas så särskilt mycket. Det känns lite sorgligt. Men mamma är glad ändå, vilket är huvudsaken. Fast för min del – och nu är det ju jag som är huvudpersonen – hade jag ju önskat att jag hade mognat lite tidigare. Men då hade förmodligen inte jag varit jag. Och mamma räddade livet på mig – i alla fall så att jag fick ett anständigt liv – genom att hon såg till att jag fick rätt medicin i rätt tid – efter ett halvår – och inte en dag för tidigt. Men det har hon också glömt. Hon var bara 21 år när hon fick sitt första barn och när hon fick mig var hon 34. Men hon kämpade för att hitta en läkare som lyssnade och trodde på hennes iakttagelser och inte bara viftade bort dem och till slut, som av en slump, fick hon tag på läkaren som kunde ställa rätt diagnos – en underproduktion av ett sköldkörtelhormon. Nyligen hade den franska läkaren forskat på detta och hade medicin till mig. Mamma visade här prov på mognad – att stå upp för det hon visste – att jag inte reagerade som hennes andra barn hade gjort i vissa skeden – jag vände mig inte själv när jag borde ha gjort det, exempelvis.
Ibland tänker jag att det där första halvåret utan det där tillväxthormonet har försenat hela resten av min mognadsprocess…fast det är klart, att efter ett drygt halvsekel borde det ju har jämnat ut sig. Kan man tycka…;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådärja….lite på måfå…. blev lite mer än så.

2 kommentarer

Under Familj, flygel, Hälsa, Mamma, Mänskligt, Minnen, mognad, Tid

8 februari, 2013 · 12:12

Flummiga intressen och utdöda arter….

Efter att ha levt, förmodligen mer än halva mitt liv – om jag inte tänker bli uppåt 120, förstås – så börjar jag summera mina mer eller mindre tvivelaktiga förehavanden. Det slår mig att allt har varit flummigt från början till slut – musik, natur, djur, miljövård, litteratur, språk, teater, konst, humor och satir, dans och pedagogik….allt som har intresserat mig….

Dessutom har jag alltid varit intresserad av människor, suspekt nog. Jag tycker att det är intressantare att höra hur det går för människorna än hur det går för ekonomin. Jajaja…det hör ihop, säger många av nutidens allvetare…har vi inga pengar kan vi inte vårda de sjuka. Det hjälper inte med pengar, säger de också…sjukvården ska effektiviseras. Med anledning av mitt förra inlägg om volymen på flyktingströmmen, kanske vi skulle räkna i volymenheter även på sjukhusen….men där kanske man tänker att man ska förkorta livslängden på vårdnadstagarna i stället för längden på dem. Frågan är väl vad som är mest lönsamt i längden. Det mest tidsbesparande för politiker skulle nog ändå vara att avskaffa hela sjuksköterskekåren, så slapp man sitta och lyssna på deras gnäll hela dagarna. Varför inte kalla in några små smala unga pigga från ett bemanningsföretag istället – för de ska helst få plats på de nya mysiga ”compact living”- akuter som byggs – finns det något de måste lära sig kan de säkert gå någon käck kurs på internet om livräddning eller dylikt? Hur svårt kan det vara?
Hur ska det gå för de sjuka? Tja…de får väl hålla sig friska helt enkelt….Det finns så mycket bra kostråd nuförtiden…

Men som sagt: För min del håller jag mig till de flummiga värdena. Människor ska ha det bra. De ska få leva de liv som är bäst för dem – de ska ha drägliga arbetsförhållanden och en lön de kan överleva på, men inte snuskigt mycket mer, och de ska naturligtvis ha möjlighet att utbilda sig när de behöver det. Människor och natur ska få kosta mer än en pytteliten volymenhet pengar. De ska till och med få kosta mer än enorm volym jättearenor. Låter det inte som en utopi i våra dagar?

Människors yrken ska vara viktiga och välbehövda, inte bara något man måste göra för att inte kosta staten en massa obetald skatt. Är man välbetald anses man vara en bättre människa eftersom man anses ha förtjänat sin lön. Har man en låg lön har man inte gjort sig förtjänt av en högre. Sådana enkla principer tycks råda nuförtiden. Men inte i min lilla, lilla värld av blommor….för hos mig är inga sjuksköterskor, musiklärare, förskollärare, bibliotikarier, danspedagoger, skådespelare eller språkvetare, utrotningshotade arter. Ja, och även om det behövs mer folk i flera av de här yrkena, kommer inte många vara beredda att betala för dem som utför jobbet. Nej, det blir kortkurser på internet för bemanningsföretagen istället – så korta som möjligt, och helst gratis, förstås.

Kom nu ihåg var ni läste detta första gången, den dagen jag dessvärre blir sannspådd – jag vet ännu inte om jag redan är utdöd då…..men tja….så lätt knäcker man aldrig en gammal rödstrumpa från forntiden, även om jag aldrig var en riktig rödstrumpa så har jag ju alltid vurmat för liknande företeelser, och jo – Hellre ”Rödstrumpa” än ”Utdödstrumpa”!

Lämna en kommentar

Under Böcker, Bild, Djur & Natur, Hälsa, idrott och dans, Kärlek och politik, Klagomål., Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid

Taggat som pengar, suspekt

5 januari, 2013 · 12:40

Betraktelse över den snö som flytt…våren kom som en nysning.

Årets första promenad nere vid vattnet bröt isen vad gäller långa grå innesittardagar vid tidningar och laptop. Nåja…lite annat pyssel har det varit. Liten släktsamling hos mamma på hennes äldreboende på juldagen + en liten tur till svärmors äldreboende före nyår. Och sedan ett nyårsfirande på fem man hand hemmavid. Men inte mycket utevistelse blev det….alltför många gråa dagar och lite sviter efter de förkylningar som var och de som ska komma.

Gårdagens promenad gick i vårens tecken med sol, barmark och fågelkvitter. Underbart att sticka ut näsan då…..men samma näsa nyser alarmerande ofta i dag. Den blev väl helt chockad av den vår som tillfälligt var igår.

För ingen människa kan väl på fullt allvar hävda att våren är här redan? Förra året minns jag att mars blev en vårmånad – för att inte säga sommarmånad. Många utbrast i hurrarop, men jag tillät mig tvivla….och mycket riktigt så spelade vädret spratt.

Tre föregående jullov har jag varit rejält förkyld och har tillfrisknat först till skolstarten. Under dessa lov har jag tittat avundsjukt på alla som har varit ute och åkt skidor och promenerat i det vackra vintervädret.

I år har jag visserligen hostat och nyst en del men i övrigt varit rörlig men då har vädret varit sällsynt ogästvänligt. Regnigt och gråmulet eller/och isiga vindar som inte har inbjudit till utevistelser. Jag förstår om dagens nysande näsa fick spatt av hela härligheten igår.

Men vi har inte varit sysslolösa föstås. En gemensam julklapp var ett program och en ”videograbber” som möjliggör inspelning på datorn från gamla VHS-band, som vi antingen har fått eller spelat in själva under årens lopp. Två dagar tog det att begripa sig på apparaturen och programmet och nu ska vi inte tala om hur många dagar det tar att spela in och välja allt man vill spela in…..

Grey Days – Here we come! 😉

Men frågan är om de gråa dagarna räcker till för sådan verksamhet.

Och livet i backspegeln hamnar plötsligt i blickfånget. När ska vi hinna leva det liv som sen ska dokumenteras?
Det får bli de glada solskensdagarna….om de nu behagar infinna sig……och om de gör……börjar jag väl bara nysa igen.

Nej, de retroaktiva upplevelserna får nog bli det nya livet på gamla dagar….Grått nytt hår! 😉

Lämna en kommentar

Under Datorer och Internet, Hälsa, Klagomål., Mänskligt, Tid, Underhållning, Väder & Vind

27 december, 2012 · 15:50

Självuppdateringar

Som omväxling funderar jag lite på mig själv….;-)

”Skämta bara”…….

Men vem gör inte det? Funderar på mig gör förstås ingen. I alla fall inte så till den milda grad. ”Alla bara tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig”, brukade min farmor säga. Och så är det ju.

Nästa år lär bli mitt år. Jag fyller jämnt – och ibland tycker jag att jag fyller jämt, också. Nyss hade jag ett stort kalas på skolan där jag jobbar – i skolmatsalen.

Det känns inte riktigt som om jag och/eller vännerna har hunnit smälta det, så är det igång igen. Nej, det kommer inte bli samma ståhej den här gången, men nånting, förmodligen.

Och om jag tänker efter….vad vill jag då göra för mig så att jag ska bli riktigt glad i framtiden? Inte bara när jag fyller år eller firar något annat minst lika viktigt…

Hur ska jag liksom uppfylla mig själv och min framtid med överraskningar, idéer och väl genomförda projekt så att jag ska tro på mig själv och göra mig själv rättvisa?

Det mesta faller förmodligen platt – eller diagonalt snett platt till marken, men några små önskemål om att få visa min egen förträfflighet ska väl lyckas gå i uppfyllelse. Jag borde ha tiden på min sida om jag betänker hur länge min föräldrar ändå har levt.

Min första 30-årsperiod levde jag fortfarande i mitt trygga familjevacuum, kan man säga…även om det minsann fanns anledning att tveka på mig själv och fundera under den perioden. Men vid 30 började livet, brukade jag säga. En livskris var överstånden och jag hade träffat mitt livs kärlek. Nästa år börjar alltså nästa 30-årsfas. Vad kan hända?

Inga barn eller barnbarn gjorda. Barnbarn brukar annars roa vännerna som har kommit upp i pensionsåldern. Å andra sidan har jag ju nästan inte gjort annat än att ägna hela mitt yrkesverksamma liv åt barnen.

Det är alltså inte det som kommer att prioriteras de nästkommande 30….utom möjligen alla små syskonbarnbarn, förstås…men det kan aldrig bli pliktskyldigt på samma sätt.

Men eftersom jag egentligen aldrig har gjort en karriär i arbetslivet, är det kanske nåt sånt jag ska ägna mig åt…..”se upp där nere alla små 30-,40-åringar, här kommer jag och sopar banan….”

Nej, usch vad jobbigt….karriärer är då inget för mig. Hur skulle det nånsin kunna bliva? Visserligen är jag en ”slow starter”, men ändå…

Jag tror att jag ska göra det som jag är allra bäst på: Att njuta! Njuta av stunden, av att inta långa frukostar, träffa vänner, få tid med att pula med alla mina projekt och få dem att fortsätta att rulla och att inte sluta tro på dem. Att vara med nära och kära.

Varför skulle jag vilja göra något storskaligt, när jag inte velat det hittills? Men det är klart att man vill göra något bra. Något som känns viktigt för en själv och förhoppningsvis för någon annan….eller för flera.

Och det här med 30-årsfaser har blivit en grej. Det blir ju också så stort….Varför inte dela upp det i något år i taget…eller några månader?

På en månad ska jag exempelvis spela in en låt. På två månader blir det 2, på ett år blir det 12. Ja, och sen är projektet praktiskt taget klart…bara resten kvar….

Så får man förstås göra. En sak i taget. En färdighet i taget. Ett stycke konstart åt gången. Till slut blir det en hel cirkus, färdig att dra igång.
Sådär håller det på…