Bloggarkiv

Tid för mig…

Det har varit en ganska ”stressig” höst för mig, om jag jämför med förra året…

Glöm inte att jag är pensionär… 😉

För en pensionär blir det stressigt om man har fler än en inbokad aktivitet per dag. Och ibland är en aktivitet en för mycket…

Det är inte bara jag som säger. Jag hör fler pensionärer uttrycka samma sak.

Nu har det varit lite mycket för mig ett tag och trots att jag har valt helt själv att börja sjunga i kör igen, att visa upp mitt dansprojekt för andra rytmikare (förra lördagen), att spela i orkester, samt umgås med nära och kära då och då, men långt ifrån ofta, och njuter av det, drar jag en lättnadens suck när vi har avslutning med orkestern för terminen, när jag pga hosta inte kan vara med på adventskonserten, och att jag genomförde uppvisningen av mina danser gjorde mig förstås stolt och glad, men det kostade på….

Jag begriper inte hur aktiva och drivande personer överlever, när de dessutom har ett jobb, vid sidan av, eller ett som de lever för? En del har dessutom familjer att försörja och eller gamla föräldrar att ta hand om.

Men människor är olika… Och dessutom… Vem har sagt att man verkligen mår bra av att vara ständigt aktiv och på toppen av sin förmåga?

Jag tror att jag mår bra av det, men bara högst tidsbegränsat. En vecka eller så, funkar hyfsat för mig… 😉

Tänk på alla som lever i detta år ut och år in utan möjlighet att andas. Men frågan är varför? Varför måste man hela tiden vara på topp? Då hinner man ju aldrig uppleva skillnaden mellan att ha en halvbra dag eller en helt underbar dag då allt flyter. Men i alltför många jobbannnonser krävs det stresstålighet. Varför? Är det en maskin man vill ha?

Jag är så tacksam över att jag slipper den där jakten på det optimala. För mig räcker det helt och hållet med mina egna förväntningar på mig själv. Och ibland saknar jag den lilla grupp jag en gång tillhörde, som kallade sig AS – Apatiska Sällskapet. Vi hade det gemensamt att vi njöt av att göra ingenting. Vi gjorde gärna ingenting i varandras sällskap, därav namnet…

Roligare än så behövde vi inte ha…. Dock var det där apatiska stämningsläget också tidsbegränsat. Till slut orkade vi helt enkelt inte vara så overksamma, utan gick helt enkelt ut och köpte en pizza, eller gick på bio…. 😁

Det var naturligtvis lite skämtsamt alltihopa, men andemeningen var den att vi trivdes i en väldigt låg-effektiv miljö under den perioden.

Och det är något befriande i att inte vilja ha något mål eller mening med något, och att acceptera att det är så.

Nu vågar man knappt tänka så en gång. De andra äldre rytmikare jag träffade på rytmikfesten, hade väldigt svårt att tänka sig att inte jobba alls. Naturligtvis kan det vara av ekonomiska skäl, men inte alls bara därför. Även om man är långt över 70 vill man ogärna sluta ha någon rytmikgrupp eller ensemble som man ansvarar för. Som tur var kunde jag ju referera till mitt projekt som jag ju har jobbat med i många år, och därför slapp jag undan kravet på att vilja jobba till död-dagar. Och det förstod de ju, eftersom de gillade mina danser och allt det och förstod att det tog tid…

Men så här efteråt, kan jag erkänna att jag älskar att vara ledig. Att tänka på ingenting och göra ingenting, ända tills jag får ett ryck och vill hoppa ur myskläderna och gå ut och göra en insats. Jag vet att det kan verka omoraliskt kanske?

Ok…Men då kompenserar jag det genom att klimatdemonstrera på fredagar, t.ex. Jag hoppar också över shopping på Black Friday, och stannar på marken, äter mest vegetariskt och eftersom jag inte har körkort kan jag inte minska bilkörandet, även om vi i familjen använder bilen en gång i månaden.

Kanske inte kan kallas klimatkompensation, men ”moralkompensation”.

Det är skönt att känna att så lite aktiviteter som möjligt har positiv effekt på klimatet. Jag bidrar i alla fall så lite som möjligt till den globala uppvärmningen. Men naturligtvis räcker inte det, men jag tänker att om alla människor vore en gnutta mer passiva och förnöjsamma med våra liv, alllrahelst i västvärlden, skulle det kunna påverka så mycket mer.

Om vi alla kunde glädjas åt ingenting, skulle världen ha så mycket mer att glädjas åt.

Lämna en kommentar

28 november, 2019 · 20:03

Tid att fira!

Ibland måste man väl slå till med en flaska bubbel…

För varje etappmål i livet finns det anledning. Om inte jag firar, gör väl ingen det, tänker jag… 😉

Nej, jag fyller inte år. Även om jag älskar födelsedagar så är det ju egentligen ingen bedrift att fylla år, utom att man har hasat sig fram ett antal år med livet i behåll… Och det kan ju vara nog så svårt.

Men igår firade jag med två av mina närmaste kära vänner + katten, att musiken till mina danser äntligen har kommit ut på nätet, och ni kan lyssna på dem här…

Musik på Spotify

Jag har också filat på en hemsida som ni ser HÄR!

Efter tolv års dividerande, dansande, komponerande, skrivande, målande, funderande – nu finns elva minuters musik för allmän lyssning!

Men trodde ni att ni skulle slippa höra mer om det här gamla projektet nu?

Sorry…. Inte riktigt än….. Men…. Som jag brukar säga…. Snart! Och nu lite mer snart än någonsin… 😉

För tolv år sedan presenterade jag min idé här på bloggen – 20071123 – och redan då sa jag att jag snart skulle bli klar. Det är sant….Allt är relativt, men trots att jag då inte hade gjort nånting praktiskt överhuvudtaget, var jag ganska säker på att det skulle bli resultat snart. Jag vet inte att jag någon gång i mitt liv har varit så målinriktad. Konstigt. Jag brukar ge upp om de flesta drömmar eller idéer jag har haft och att jag inte har gjort det i det här fallet är ju ganska intressant… Och värt att fira!

Sen är det resten kvar, men…

”Ett tar ett stag i taget…”

Imorgon är en annan dag.

Skål, så länge! 😁

Lämna en kommentar

17 november, 2019 · 17:31

Astrid!

”Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart…”

Det var så hon skaldade en gång i tiden, dagens jubilar, intet ont anande. För inte kan hon ha trott att vi människor kunde påverka klimatet så till den milda grad som har skett sedan hon föddes, 112 år sedan? I så fall hade hon säkerligen inte uppmanat så till detta skeende.

Astrid, vår Astrid… Den mest naturkära, djurkära och barnkära person det här landet har skådat, vill jag påstå – hade säkert manat till återhållsamhet och sans, om hon hade vetat vilka följderna skulle bli av vår västvärlds vilda liv och leverne.

Istället har den folk-kära sången som uppmanar till att sätta fart på värmen och sommaren, sjungits av tusentals barn i Sveriges skolor på avslutningar och andra högtider sen decennier tillbaka…

Men som tur är, är det här ingen politisk text som vill förbjuda eller göra om texter som inte passar in i samtida koncept. Ingen tänker stänga bibliotek eller förbjuda all lek. Ingen tänker sträcka ut sin långa arm och dra in tillståndet att sjunga en så politiskt inkorrekt text inför alla stackars värnlösa barn som inte förstår sitt eget bästa…

Det vill säga…. I det här fallet råkar det vara just barnen som förstår sitt eget bästa. Det är de som har tagit till sig budskapet om människans bidrag till uppvärmning på vår jord.

Vem vet om det inte beror på just denna poetiska textrad som Astrid bjöd på för många år sedan?

Astrids bidrag till konsten har väl varit just det, att visa på att allt är möjligt. Att inte hämmas av förnuftet, men att också lyssna till det omöjligas förvandlingskonst.

Om någon kan sätta fart på sommaren, så att bäckarna hoppar far, så benen blir fulla av spring – kan vi då inte också vända om i dansen?

Jo, i Astrids värld kan vi det. Vi kan ta två steg bak likaväl som två steg fram. Vi kan förvandla oss från lortar till hjältar, och vi kan göra det omöjligas konst möjlig.

Det enda vi inte får göra är att sluta lyssna till denna omöjliga, oböjliga berättandets konst som kan försätta berg och förvandla hjärtan av sten till hjärtan av guld, och ett iskallt regnigt Stockholm i november, till en kohage alldeles grön….

… så att ingen vill göra himlen vacker om kvällen, och göra den alldeles skär, eller göra löven nya på träden och små fågelbon här och där…

Ja, ni vet allt det där som bara blir till om vi gör som vi vill… 😉

Vi barn av Astrid Lindgrens värld har levt ett rikt inre liv….

I mitt liv finns det ingen, förutom ”de närmast sörjande”, som har påverkat mig och min fantasi och mina tankar så som Astrids och hennes böcker. Och de, i sin tur, har fört mig vidare till andra böcker, andra författarskap och andra tankar.

Och när jag nu skriver ordet ”tankar”, kommer i min mobil upp en emoj för ”en bensintank” upp som förslag… ⛽

Som av en händelse?

En lustig ironi i detta i alla fall – i en bloggtext som handlar om en text som (ofrivilligt) vill uppmana till uppvärmning av jorden.

Men om man tänker, att med ord ”tankar” vi energi, som gör ”tanken” fossilfri – så har vi *simsalabim* gjort det omöjliga möjligt…

Så sjung igen!

Och jag gör så roliga ställen,
där barnen kan springa omkring,
då blir barna fulla med sommar
och bena blir fulla med spring.

😊 💕 🎶 📚

Lämna en kommentar

14 november, 2019 · 13:48

En ”välsignad” förkylning…

Sedan jag pensionerades för ett år sedan, har jag på det personliga planet befunnit mig i ett mindre lyckorus, som jag ju har skrivit om tidigare. Att för första gången i mitt liv känna att jag bestämmer över mitt eget liv och min tid.

Gott så!

Mitt första år som pensionär kändes ju som en förlängd smekmånad, och jag stortrivdes, även om det också hände sorgliga saker i min familj, såsom min mammas bortgång… Men även i det fallet tänkte jag att det hade varit så mycket svårare om jag fortfarande hade arbetat.

Allt jag gjorde kändes lätt, inspirerande och roligt. Som att ”klimatstrejka” på fredagar, exempelvis. Och det är väl också det som fortfarande känns enklast och viktigast.

Efter denna sommar har saker och ting delvis förändrats. Jag har börjat sjunga i min gamla kära kyrkokör igen. Det har jag visserligen valt själv, men plötsligt känns inte min tid lika fri längre. Två vardagkvällar upptagna varje vecka…

Och min sorglösa inställning till tiden blev ett litet hack mindre sorglös.

Men som sagt… Jag har ju valt det själv. Ett ytterligare litet smolk i glädjebägaren är väl att min röst har varit lite småkrasslig sedan jag började sjunga igen. Jag har fått små hostattacker och blivit hes, utan att egentligen vara förkyld. Och då faller ju lite idén med att sjunga i kör när själva sjungandet inte är på topp. Sångglädjen som jag tyckte att jag återfunnit under sommaren, fanns inte riktigt där när jag hela tiden måste parera med halstabletter och vattenklunkar för att inte börja hosta.

Jag sjunger inte längre förstasopran vilket ju är bra, men rösten håller inte heller i lägre register. Nå…Jag ger mig och kören några chanser till…

Sen är det andra lite mer osynliga tecken på en slags stress som smyger sig på. Lusten att kasta mig ut i kulturlivet är inte lika stor som förra året. Jag kan känna en motvilja mot att springa iväg på konserter, konstutställningar och bio, trots att jag gläds och njuter när jag väl är där.

Jag har vaknat väldigt många morgnar med huvudvärk, som visserligen går över, men som också känns lite stressrelaterat. Men jag har inget att vara stressad över. Jag bestämmer ju fortfarande över mig själv.

Jag inser motvilligt att jag kanske inte gör det ändå. Det finns en slags inre högsta domare som säger att jag inte riktigt duger….

…. som säger:

”När ska du egentligen färdigställa ditt projekt? När ska du göra slag i saken och göra det du har sagt att du ska göra i 12 år, sedan du fick idén till projektet med de där danserna? Och varför kan du inte åtminstone läsa en god bok istället för att hänga över den där skärmen i oändlighet? Och solen skiner! Ta en promenad – det är väl det minsta man kan begära av dig?”

Och jag försvarar mig:

”Jag har ju nu sett till att musiken ges ut på Spotify och jag har ju ”stimmat” musiken, och nu har jag också anmält mig som programpunkt på skiss-föreställning om två veckor (en slags konsert eller uppvisning) när gamla ”rytmikare” ska ha återträff och fest efteråt. Vad begär jag egentligen av mig?”

HD: – ”Ja, nu ja!”

Ja, ni hör. Min inre domare är lika sträng som en arbetsgivare… 😉

Jag:

”…..dessutom är jag faktiskt pensionär och har rätt att göra vad jag vill med mitt eget projekt!”

Det hjälper inte riktigt vad jag säger åt mig själv, för huvudvärken smyger sig ändå på. Och den lilla olusten att göra något överhuvudtaget.

”Nej, så här kan vi inte ha det”, säger plötsligt hela min kropp och ställer sig på bakhasorna.

….Och så blir jag förkyld….

Nästan som en välsignelse.

Plötsligt känner jag inga krav längre. Alla ouppfyllda förväntningar på mig själv kan flyga och fara. Med hosta och snuva och en liten feber kan jag helt enkelt inte göra annat än att vila och dricka thé med honung och klappa katten, och ingen inre röst förmanar…

Så skönt! Jag är sjukskriven från mig själv. Jag behöver inte ens ringa och tala om för mig om jag kommer på måndag.

Det kan jag skita i! 😉

En välsignelse i rättan tid.

God helg, och gör som jag – ta det lugnt! Om du inte är förkyld kan du alltid skylla på vädret. Tänk på regnet, och hylla det! 😊 💕 ☔

Lämna en kommentar

9 november, 2019 · 15:32

Inte så mycket Tid…

Jag vet inte varför, men tiden går fort och rätt som det är har vi gått in i dvalan – i vintertid.

Inte så mycket händer men ändå har vi fullt upp. Ett Sopp-teaterbesök vid lunchtid och sen är det plötsligt kväll… 😉

Men jag har inget att klaga på för egen del. Jag lever och bestämmer över mitt liv. Ännu inte alltför glömsk, lever inte ensam, är frisk och har allt jag behöver.Det är en nåd att stilla bedja om.

Om omvärlden också kunde må lika väl. Om människor kunde behandla varann och vår planet respektfullt och inte överutnyttja jordens resurser….

Det handlar kanske bara om det.

Använd inte mer än du behöver. Ät lagom mycket. Jobba inte ihjäl dig. Flyg inte i onödan och helst inte alls. Gör förnuftiga val.

Tänk om det vore så enkelt. Då hade vi ju inga problem. Vore det tråkigt att leva då? Kanske. Men jag skulle nog hellre ha en tråkigare värld, än ingen alls…

När Allgelgona-helgen kommer har vi vi passerat spökdagen – Halloween – i mitt tycke en ganska trist helg. Men jag har aldrig varit särskilt pigg på skräck och läskigheter.

I år blev jag dock ganska road av att läsa om Greta Thunberg, som hade kommit på att hon inte behövde klä ut sig alls eftersom hon är skrämmande nog i sig själv, för alla klimatförnekare. Varpå en hel lite armada av små flickor över hela USA klädde ut sig till Greta i gul regnjacka och med en ”skolstrejk-för-klimatet-skylt” i högsta hugg på jakt efter klimatförnekare i sin omgivning.

Roligare än så behöver inte jag ha det, än att glädjas åt sånt. 😉

Men dagen efter stora skrämmardagen infaller alltså den lite mer tungsinta ”alla helgons dag” då vi besöker våra döda på kyrkogårdar runt om i landet. Det är fint och vackert och eftertänksamt.

Vi besökte mina föräldrars grav, och för första gången fanns deras båda namn på gravstenen. Det kändes bra.

Pappa var ju aldrig så förtjust i att besöka gravar på kyrkogården. Det var mamma som släpade iväg honom till hans föräldrars grav varje år.

Och sen har han ensam vilat där i sex år innan han fick sällskap av mamma förra året. Jag tycker om att de är tillsammans nu på något sätt. Även om ingen av dem var religiös, kan man ju ändå tänka och önska att deras själar har det roligare tillsammans, än på olika håll.

Såsom de hade mycket roligt i levande livet kanske… så ock någon annanstans….?

Fast det är väl i de efterlevandes minnen de lever vidare i ett slags muntert samspråk. Och det är ju gott nog. Det är inte alla som gör…

Bäst att passa på att komma ihåg att glädja sig medan man kan. Och medan man hinner…

Tiden går och försvinner innan man vet ordet av.

Men som någon sa … ”kan du glädja dig åt lite, har du mycket att glädjas åt”….

Sov gott!

Lämna en kommentar

3 november, 2019 · 22:33

Krig och Fred, eller bara Fred?

Just nu är planeten Jorden en livsfarlig plats att leva på.

När jag var ung och var bokslukare, läste jag bland annat Leo Tolstoys ”Krig och Fred”. Men för att vara riktigt ärlig…Jag läste nog mest bara de kapitel som skildrade freden. Nog försökte jag plöja många sidor om kriget också, men jag förmådde inte. Jag var nog inte riktigt ”mogen” för krig. Och det är jag inte än idag.

Ingenting som har med krig, våld eller ondska attraherar mig. Ofta läser och hör jag människor som vill förstå ondska och fascineras av den. Jag hör inte till dem.

Jag undrar nämligen: Finns ”absolut ondska” överhuvudtaget? Jo, det finns människor som utför onda handlingar, vilket vi ser alltför många prov på i dagarna. Och visst kan man undra varför en människa kan visa sig vara så ond, men ändå vill jag inte tränga in i ondskans marker.

Jag har också väldigt svårt för att se våld och att läsa om våld. Vad ska det vara bra för? Är det meningen att man ska förstå mördare och diktatorer bättre om man försöker tränga i deras tankevärldar?

Mitt liv skulle bli ganska andefattigt om jag skulle försöka förstå hur en seriemördare eller en Trump eller en Erdogan resonerar. Jag skulle inte bli klokare, bara urholkad på normala känslor. Dessutom skulle jag tappa modet och hoppet att vilja förändra något.

Kanske är det ett flyktbeteende, eller kanske är det självbevarelsedrift?

Jag vill veta vad som händer i världen och runt omkring mig, men jag kommer aldrig vilja förstå en människa som startar krig eller en som är hustrumisshandlare. Jag vill inte förstå människor som är rasister eller homofoba. Jag har också mycket liten tolerans mot människor som är kunskapsförnekande och faktaresistenta.

Däremot är jag inte för hårdare straff eller kölhalning av människor som begår grova brott, eftersom historien har visat att inget sånt biter på de grövsta brottslingarna.

Det enda som hjälper mot krig är fredsbevarande insatser. Men det hjälper inte i efterhand. Det hjälper bara om man inriktar sig på förebyggande insatser.

Så varför härjar dessa ondskefulla typer just nu?

Därför att så lite och så få har fokuserat på fred, medmänsklighet och framförallt jämlikhet och rättvisa i världen. Det är helt enkelt inte lönsamt för alla dem som styr. De som styr agerar efter sin egen agenda – att skaffa fördelar för sig själv och sin egen ”klan” eller sitt eget land.

Men varför har det blivit mer lönsamt att kriga än att ha fred?

Vilka bestämmer egentligen?

Jag har i alla fall bestämt mig för att krig och våld inte ska löna sig i mitt eget liv. Jag ska inte låta dem styra mina tankar och mina handlingar. Jag har under några år varit med i Facebook-gruppen #jagärhär, där medlemmarnas huvuduppgift är att stödja och backa människor som råkar illa ut på nätet. Det är viktigt och riktigt, och i början var jag inne och argumenterade med arga och hatiska människor i olika kommentarsfält, men med tiden har jag bara känt att krig på nätet inte heller lönar sig. Stämningen blir bara än värre och åsikter polariseras intill fördumning. Numera ”gillar” jag bara dem vars kommentarer har goda avsikter, och kan också stärka dessa med en egen pepp-kommentar, och ibland har jag anmält rent rasistiska kommentarer utan egen kommentar. Och jag mår själv ”så mycket bättre” av att fokusera på det positiva. Jag tror även samhället i stort skulle må så mycket bättre av att alla medborgare fokuserade på vad vi kan förbättra och inte tvärtom.

Men det är lätt att säga, och kanske inte så lätt att göra.

Vi kan ju alltid börja med att prata om hur vi ska skapa fred på jorden, utan att först avhandla alla krig sedan tidernas begynnelse. Om freden alltid var viktigast för oss människor, borde vi alltid tala mest om hur vi ska uppnå den och inte hur vi ska undvika krig och konflikter. Konflikter kommer alltid att uppstå mellan människor, men om alla kunde bestämma sig för att lösa dem på fredlig väg istället för genom att kriga vore ju mycket vunnet. Krig har nämligen aldrig löst några konflikter. De har bara gett upphov till nya…

Och…by the way…. Dessutom är krig förödande för klimatet, men det tänker knappast de krigförande på, för vad tänker de på? Inget av värde, i alla fall. De tänker inte på människoliv, eller på något liv överhuvudtaget. De tänker inte på miljö eller klimat. De tänker inte på rättvisa….

Kort sagt: De tänker inte!

Lämna en kommentar

10 oktober, 2019 · 17:49

Tiden räcker inte till!

Nu är bråda tider. Vi har inte all tid i världen. Det finns en gräns för allt.

När Skolverket nu har räknat ut på något märkligt vis att antal timmar i ämnet i historia inte räcker, måste vi helt enkelt kapa någonstans i tidslinjen.

”Ja, vi tar bort Antiken!”

En kläckt idé som verkar vara hämtad direkt från ”Mosebacke Monarkis nyhetsredaktion”. Jag kan för mitt inre öra höra Malte Lindeman slå knut på sig själv för att försöka förklara varför man i Mosebacke inte anser sig ha tid över för Antiken. Kanske hade han menat att den Mosebaskiska historiken skulle premieras framför någon främmande kulturs eventuella inverkan på de små inhemska mosebaskiska barnens liv och leverne i moderna tiders Mosebacke Monarki…?

Vem vet vad Hasse och Tage hade kunnat hitta på?

Men nu är detta inte ett skämt, vilket gör det hela väldigt allvarligt, hur gärna man än vill skratta åt eländet.

Jag har läst diverse artiklar i ämnet och även några slags ”försvarstal” från skolverks-håll. Och då har jag fastnat vid en mening skriven liksom i förbifarten … ”man kanske får dra in på något annat ämne, exempelvis Slöjd”.

Jaha! Nu förstår jag! Man ser först till att göra alla riktigt upprörda över hur illa det är med tidsbrist i historieämnet, för att sedan lösa det hela med den strålande idén att helt enkelt ta bort ett estetiskt ämne, som många ändå inte tycker är så viktigt..

Det är så man jobbar. Vi behåller något på någon annans bekostnad. Det är som om det finns en helig gräns för hur mycket bildning och kunskap ett barn kan få. Hur mycket vi har råd att ge dem.

Det gäller samma sak med människoliv. Vi kan inte ge alla flyktingar hjälp. Då kan vi inte samtidigt ge ”våra pensionärer” ett drägligt liv. Vi hinner heller inte ”rädda klimatet” för då kan vi inte samtidigt rädda människors jobb om vi måste dra ner på konsumtionen och vi kan heller inte gynna glesbygden. Och det finns inte tid för assistans för alla med behov inom hemtjänsten, därför drar vi in tio minuter på alla så att det blir rättvist. Människor inom vården slutar för att deras arbetsförhållanden är så bristfälliga. Så tråkigt! Men vi måste spara pengar så därför måste de som är kvar göra dubbelt jobb. Va? De slutar för att de inte hinner med? Då får vi spara in på nåt annat. På Sveriges dyraste nyaste sjukhus sparade man in på personal som skulle sterilisera och diska operationsinstrumenten. Det fick specialistutbildade sjuksköterskor göra istället. Va? Krävs det särskilda kunskaper för att diska?

Det tar tid att utbilda ny personal. Under tiden växer operationsköerna.

Tiden räcker inte till.

Nej, men jag undrar vad vi gör med all tid vi sparar in på mindre undervisningstid, mindre vård och färre diskare, fler deporterade unga ensamkommande flyktingar?

Hur sparar vi tid om vi inte försöker sluta med fossila bränslen så fort som möjligt? Till vissa saker verkar tiden räcka i oändlig tid.

Får Migrationsverkets handledare mer tid över till andra ärenden nu, eller sparar man helt enkelt in på personal där istället?

Vilka får ta del av den insparade tiden på alla vårdinrättningar, och vad är det meningen att lärarna ska göra med den tid de sparar in när de inte längre behöver planera Antiken?

Tid är pengar, säger du.

Ja, just det. Och vilka får ta del av de insparade pengarna på deporterade flyktingarna, bortrationaliserade diskare, indragen hemtjänst, färre ämnen i skolan och decimerad studieplan i historia?

Vilka tjänar på att vi slösar på naturens resurser och släpper ut koldioxid i överflöd?

Kort sagt:

Vilka tjänar på andras elände?

”Detta var min lilla undring, kan jag få min lilla hundring”, som Hasse Alfredsson en gång sa.

Och det var ett skämt! 😉

Medan du funderar kan jag bjuda på lite ”menskonst”, som man har valt att spara in på i en viss kommun i landet…. Insparad konst är delad glädje och delad glädje är dubbel glädje! 😁


Bild: Elisabeth Ohlsson

Lämna en kommentar

2 oktober, 2019 · 14:23

Möten….

”Jag gör mig bäst i skrift”, brukar jag ju skämtsamt hävda. Och det stämmer ju delvis. Om jag vill vara säker på att jag formulerar mig korrekt, och utan tvekan framför min åsikt eller berättar om något jag hört eller läst, är det naturligtvis det säkraste sättet för mig att kommunicera. Dessutom kan jag gå tillbaka och kolla vad jag har skrivit, och rätta mig själv om så skulle behövas. På sätt och vis en ganska riskfri typ av kommunikation, alltså. Men handlar det egentligen om kommunikation? Jo, om det jag skriver bemöts och om det blir en diskussion eller samtal omkring det jag har skrivit, så är det ju bra. Men blir det egentligen ett riktigt möte?

Jag frågar mig detta efter att två dagar i rad ha deltagit i demonstrationer om och för klimatet, och för regnskogen i Amazonas. När jag står på Mynttorget på fredagarna med Fridaysforfuture-rörelsen, hamnar jag ju hela tiden i olika möten med andra människor, som på olika sätt har tänkt och informerat sig om klimathotet och hur vi ska angripa olika problem. Ingen har ju färdiga lösningar, men alla som deltar i dessa diskussioner har ju en ambition att bidra med tankar och lösningar i det stora och det lilla. Man kan också hamna i samspråk med förbipasserande som oftast visar tummen upp eller vill fotografera mig och min skylt, eller diskutera vad som bör åtgärdas först och vilka man ska utmana, och pressa till att få till ett bättre samhälle. Politiker eller oljebolag eller flygindustrin eller konsumtionssamhället i stort?

För det mesta enas vi om att vi måste göra allt på en gång. I stort och smått. Och över hela världen…

Igår på demonstrationen för Amazonas hölls många tal med representanter från olika miljöorganisationer och människorättsorganisationer i Sverige och i Latinamerika och representanter från olika urfolk.

Det fanns ett genomgående tema – så länge ekonomi får bestämma över miljön drar alltid miljön det kortaste strået. De som inbillar sig att det finns ekonomiska intressen bakom miljöhänsyn, har missat vad det handlar om. Det går nämligen inte att tjäna stora pengar på hållbarhet, mindre konsumtion eller värnandet om naturskyddade områden. Det går inte att rädda regnskogar och andra känsliga naturtyper genom att öka den ekonomiska tillväxten. För om det vore lönsamt att rädda regnskogen, kan ni lita på att presidenter som Bolsonaro och Trump skulle stå först i kö för att göra det. Pengar är nämligen det enda de bryr sig om.

Det är den krassa verkligheten. Vad naturen har att kämpa mot är alltså inte ”bara” förnekare av att människan har påverkat klimatet. Naturens största motståndare är alla de enorma ekonomiska intressen över hela världen som kämpar för att utvinna och exploatera och överutnyttja så mycket som möjligt av jordens resurser. Dessa ekonomiska intressen vill inte veta av några ”trädkramare”, så vad gör man med dem? Man misskrediterar dem, hånar dem och ljuger om deras syften med att rädda klimatet.

När jag alltså möter alla dessa människor som på olika sätt vittnar om hur miljöaktivister kämpar med fara för sina egna liv – inte minst i Amazonas – inser jag hur skyddad jag är när jag sitter hemma på min kammare och formulerar mina tankar i en blogg i landet Sverige, där ingen människa blir fängslad eller torterad för sina åsikter eller för hur man lever, eller med vem, eller för vilken hudfärg eller religiös tro man har.

Men kanske måste vi börja där?

Vi som kan och har resurser måste kanske börja, för deras skull. Ta de nödvändiga stegen… För dem som inte kan eller tillåts höja sin röst på möten eller i bloggar och på sociala media. Vi ska nog inte tycka att det inte gör någon skillnad om ”lilla jag” i ”lilla Sverige” tycker eller kämpar för något, för vem ska annars göra det?

Och om vi inte möter varann i diskussioner på nätet eller på möten – vilka ska då göra det? Och om vi inte gör det nu kanske vi rätt som det är har missat tillfället att protestera. När de mänskliga rättigheterna plötsligt inte tillhör våra rättigheter längre bara för att vi inte hann protestera innan det var för sent…. Vi får skynda oss innan Sverige hamnar i samma situation som Ungern, Polen eller… Brasilien….?

Vår bästa tid är nu…

Ha en fortsatt skön söndag, så länge!

😉 😊 😁

Lämna en kommentar

8 september, 2019 · 16:43

En snäll ”svans” till Svanslös …

När jag var barn läste jag tio Pelle Svanslösböcker på en dag. Jag kanske överdriver, men många böcker läste jag när jag väl hade lärt mig läsa före skolåldern. Jag var som ett ensambarn eftersom alla mina storasyskon var så mycket äldre och gick i skolan eller hade flyttat hemifrån.

Böckerna var mina vänner. Och i Pelle Svanslös värld kunde man lära sig bättre än i många andra barnböcker, om hur vänskap kunde vara, och inte vara ..

Man kunde lära sig om hur mobbare fungerade, och hur deras ”svans” fungerade. I just dessa böcker kan det ju vara lite extra komiskt att prata om svans, när man pratar om följeslagare… Den ”mobbande svansen” som hängde efter klassens elaking i en liten klunga och som ständigt förstärkte den elaka mobbarens uttryck och upprepade vad denne sa, för att liksom betona att de var lojala med den dumma och elaka. Frågan är vad den elaka Måns hade varit utan Bill och Bull. De var visserligen ganska korkade, men hans dumheter hade ju ekat ganska tomt utan Bill och Bull i släptåg.

Det sägs att alla katter Gösta Knutsson skrev om i Pelle Svanslösböckerna hade riktiga förebilder inom den akademiska världen i Uppsala. Det är ju inte förvånande men ändå ganska alarmerande tydligt hur elakhet och mobbing inte bara förekommer bland barn eller unga ligister i ” no-go-zoner” i Stockholms mest utsatta förorter. Kan elakhet och mobbing rent av vara universellt? Kan det till och med finnas inom alla människor?

Jo, men lika tydligt är det ju att det även finns väldigt snälla människor – och katter – i alla delar av världen. Och kanske inom alla människor också?

Det gäller bara att plocka fram den där snällheten när den behövs. Det gäller att stärka de snälla och att ta ansvar för att även deras skämt och goda samtal hörs och förstärks. Det gäller att bilda stora klungor och långa fina svansar efter alla ”Pelle Svanslösa” i hela världen.

För vad händer annars?

Jo, i bruset från alla världens media, alla skolgårdar, arbetsplatser och Kungliga Akademier, skulle ju bara alla Bill och Bull höras, dragande sina meningslösa och fördummande och upprepande fraser, utan något annat syfte än att förstärka sina ledares elakheter.

”Fraser, var ordet”, sa Bill.

”Det var dumma de var”, sa Bull.

”Bill och Bull ska vara tysta”, sa Måns.

Och det hade han ju rätt i, för en gångs skull…. 😉

Lämna en kommentar

5 september, 2019 · 16:39

Vart går vi nu?

PROLOG:

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärleken

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål – att aldrig va still…

(av millroll)

Lämna en kommentar

3 september, 2019 · 14:49