Bloggarkiv

Nytt veckobrev!

veckobrevforfuture #vecka292021

Hej alla jordens vårdnadshavare!

Igår var det Earth overshoot Day. Om alla i världen levde som vi gör i Sverige, hade den dagen infallit på första april. Nej, det är inget aprilskämt tyvärr. Här i Sverige lever vi som om vi hade tre jordklots resurser till. Ja, vi är ett så litet land, så det märks inte vad vi gör i lilla Sverige, brukar teknikoptimisterna och ”tillväxt-fanatikerna” hävda. Men det är inte sant. Varenda promille av nya utsläpp märks och försvinner inte ur atmosfären, oavsett om den kommer från lilla Sverige eller stora Kina.
Ingen kan göra allt men alla kan göra nåt. Det är bara fuskare som försöker trolla med siffror och låtsas att vissa utsläpp inte räknas och förvandlar ettor till nollor och målar om världen så som det passar dem.
Idag vill jag emellertid fokusera på alla dem som jobbar för allas bästa. ”Att älska din nästa så som dig själv” är ju en ”gyllene regel” inom kristendomen. Jag är inte uppvuxen i ett religiöst hem, eller är troende på en högre makt själv, men jag tror på den enkla medmänskliga regeln. Och jag är uppvuxen i Sverige, där alla människor har rätt till skolgång, mat och husrum och ett drägligt liv, oavsett kön, härkomst, ekonomisk status eller sexuell läggning. Vår skola och läroplan vilar på vetenskaplig grund och vi behöver inte slåss för vår yttrandefrihet. Ingen hamnar i fängelse för att ha uttryckt sin mening på Facebook. Vi har rättigheter, men också skyldigheter. Att betala tillbaka lån, att reparera något vi har förstört, och att hjälpa de sjuka och svaga i samhället.


Om vi inte älskar oss själva – kan vi då älska vår nästa? Det blir svårt. Men om vi har möjlighet att stå upp för våra egna rättigheter, att inte bli misshandlade, torterade, våldtagna eller utsatta för mobbing, kan vi kanske se att vi inte ska utsätta andra för samma sak Att inte utsätta vår planet för samma sak. Då kan vi kanske se att allt liv är värd samma respekt. Och om vi har en röst, kan vi tala för dem som inte har möjlighet att höras. Det är vår skyldighet.

Trevlig helg!

🙂♥️💃🕺🌍

ClimateStrikeOnline #FightClimateInjustice #FridaysForFuture #peopleforfuture #FigtFor1Point5

catsforfuture

Lämna en kommentar

30 juli, 2021 · 12:31

Fredag = #veckobrevforfuture

veckobrevforfuture #vecka282021

Kära Planetskötare!

Ärlighet varar längst, sägs det. Sverige lever inte upp till Paris-avtalet med våra klimatmål, enligt forskarna. I DNs granskning av klimatmålen kommer vi inte klara 1,5 grads uppvärmning. Snarare kommer vi hamna på 2,5 till 3 graders uppvärmning och eftersom vi inte har tagit hänsyn till klimaträttvisa i våra beräkningar så kommer vi inte uppnå ”noll-utsläppsmålet” 2045. Klimatforskaren Kevin Andersson är kritisk till hur man inte har följt Paris-avtalet ur rättvisesynpunkt. Där sägs det att rikare länder måste göra mycket mer än de fattiga länderna. Den allra rikaste procenten – en procent – av jordens befolkning är orsak till mer fossila utsläpp än hälften av jordens fattiga länder. Det är ju inte rättvist! Kevin Andersson säger att våra politiker måste tala klarspråk. (Se text i bilderna!)

Och översvämningar i Kina, Tyskland, Belgien och Nederländerna, och bränderna i USA avtar inte utan sprider sig vidare.
Att solnedgångarna och fullmånarna i år tycks så ovanligt röda sägs bero på stoftet från bränderna som har spritt sig i atmosfären.
Men vackert är det!

Vi i Sverige lånar glatt vidare på vår framtida koldioxidbudget och håller tummarna för att vi ska kunna betala igen….eller så skiter vi i det?
Det är upp till dig och mig att påverka vår framtid.

Trevlig helg!
🙂♥️🌍

ClimateStrikeOnline #FightClimateInjustice #peopleforfuture #FridaysForFuture #FightFor1Point5 #catsforfuture

Lämna en kommentar

23 juli, 2021 · 14:04

Grattis kära Blogg!

Sexton år har vi kamperat ihop idag!

Minnesvärt!

Vi kör väl sexton år i taget…

🥳♥️✍️🥂🎉

Lämna en kommentar

17 juli, 2021 · 20:31

Ny vecka – nytt veckobrev!

veckobrevforfuture #vecka272021

Hej alla Planetskötare!

Mitt i högsommarvärmen har vi farit in till stan. Det var dags att ta sig till Mynttorget och Gustav Adolfs torg, där den ”vuxna” motsvarigheten till Fridaysforfuture – #peopleforfuture – numera håller till och ”klimatstrejkar” på fredagar 11.00 – 13.00.

Ett par från Södertälje var på Mynttorget för första gången, och några av ungdomarna var också där. Och vid Operan, på andra sidan riksdagshuset träffade jag fler kära bekanta. Mitt i stan och mitt i sommaren finns det alltid möjlighet att mötas i denna fråga, och även om det just idag känns avlägset med ett demonstrationståg för klimatet, på 60000 personer i centrala Stockholm, så som det var hösten 2019, kan det ändå kännas hoppfullt att möta likasinnade någon timme en gång i veckan.

Under året som gått har vi ju demonstrerat hemma på kammaren en och en i en #ClimateStrikeOnline, men det är ju alldeles tydligt att ensam aldrig är stark, utan det vi måste göra är att bilda opinion och visa makthavarna att vi är många, och det kan vi ju bara visa tillsammans. Samtidigt var det ju Greta Thunberg som ensam satte sig utanför riksdagshuset inför förra riksdagsvalet, och se så många som har följt hennes exempel.

Nästa val närmar sig med stormsteg, och det ser ut som en uppförsbacke nu, men med Greta som exempel, kan vi se att mycket kan hända på ett år. Tyvärr, får man säga, att händelserna i Tyskland och Belgien, med alla översvämningar, liksom värmerekorden i Kanada och USA, kan tjäna som väckarklockor, och kanske inte ens de mest ”klimatskeptiska” längre kan säga att ..”vi såg det inte komma…” ? Det är ju sorgligt men sant, att det är svårare att känna empati och solidaritet med andra, ju längre bort från din egen hembygd de bor…. Men Tyskland kan kanske kännas skrämmande nära.


Min katt strejkar från strejken hemma i lägenheten.
”Ska det bli varmare än så här, matte? Då vill Inte jag vara med!”
Ja, redan vid en grads uppvärmning ser vi alltså katastrofala effekter av den globala uppvärmningen. Det är för mycket – inte bara för katten….

Trevlig helg!
🙂♥️🌞🥵😿🌍🌎🌏

FightFor1Point5

FridaysForFuture #FightClimateInjustice #catsforfuture

Lämna en kommentar

16 juli, 2021 · 21:42

Tiden går – veckobrev består…

veckobrevforfuture #vecka262021

Kära Planetskötare!

Naturen har många fiender och det största hotet är vi människor. I synnerhet vi människor som tar oss rätten att missbruka och våldföra oss på vår Moder Jord. Personligen känner jag mig inte så skyldig men jag är en del av det samhälle som överutnyttjar jordens resurser. Det gör vi ju alla, men några gör det mer än andra.
Nationalism, tiilväxtoptimism, vinstmaximering, och äganderätt går mycket sällan naturens ärenden.

Nationalismen främjar inte samarbete över gränserna för att rädda klimatet och den biologiska mångfalden. Det ser vi tydligt när vi betraktar världens hantering av vaccin mot covid 19. De rika länderna roffar åt sig på andras bekostnad. Det kommer att slå tillbaka mot alla. Det ser vi när Bolsonaro hävdar Brasiliens rätt att bränna ner regnskogen som blir till betesmarker, och för att kunna odla soja som föda till deras biffkor. Allt för att höja landets BNP.


I Sverige har vi ett parti som kallar sig grönt, men som prioriterar äganderätt framför naturens rätt. Det svenskaste vi har – Allemansrätten – ska inskränkas, liksom strandskyddet. I den ekonomiska tillväxtens namn vill man hejda och hugga ner våra urskogar. Naturens tillväxt är aldrig prioriterad i förhållande till ekonomins tillväxt. Men i takt med att vi våldför oss på vildmarken öppnar vi upp för nya virus, ökad global uppvärmning och utrotande av ekologiska system som är livsviktiga för allt liv på jorden.
Vårt levnadssätt är, och kommer att bli en större ”belastning” på vårt samhälle, än något annat. Vår riksdag har nyligen satt stopp för en högernationalistisk regering, men kan vi hejda den globala uppvärmningen och värna den biologiska mångfalden?
Fortsättning följer….

ClimateStrikeOnline #FightClimateInjustice @fridaysforfuture.swe

Trevlig helg!
🙂♥️🌍

Lämna en kommentar

9 juli, 2021 · 14:43

Veckobrev for future – nu på bloggen!

#veckobrevforfuture #vecka252021

Hej alla Planetskötare!

”Our house is on fire” bildligt och bokstavligt talat, och det händer nu!
Moderaternas partiledare säger att det största hotet nu är kriminaliteten. Det känns naturligtvis angeläget nu i dagarna, när en ung polis har blivit skjuten. Det känns samtidigt oerhört provocerande när Moderaterna nyligen har gått ut och sagt att de är det enda miljöpartiet i Sverige. På samma sätt som man i partiet stal socialdemokraternas programförklaring har man nu tänkt stjäla Miljöpartiets. Har det gått en gång, så går det nog en gång till att lura väljarna, tänker man kanske. ”Snacka går ju, men snacka så det går, det går inte”! Sverige blir inte fossilfritt bara för att M säger ordet ”kärnkraft” tusen gånger, och sen fortsätter med andra för dem ”viktigare frågor”. Och det gäller för övrigt i princip alla politiska partier. Även de som säger att de har höga ambitioner, räcker inte till. Även Miljöpartiet vill bredda sin politik. Och Vänsterpartiet står upp mot marknadshyror, men vem står upp för klimatet?

Politikerna i Sverige pratar ganska ofta om klimatet, men det är som om de tror att den globala uppvärmningen försiggår på en annan planet, och att de som drabbas inte är som en av oss utan snarare några utomjordingar. Inte ens när det drabbar kanadensare och amerikaner – som tycks stå oss närmare än exempelvis människor i Bangladesh – verkar man ta till sig att klimatkrisen redan är här. För den är här, om än inte i ditt och mitt lilla sommarparadis.

Det är ändå provocerande att våra folkvalda politiker inte kan ta sitt ansvar och ta klimatkrisen till den prioriteringsnivå den alltid borde ligga på. Den högsta! Men de pratar vidare som om inget har hänt och ”klimatorättvisan” består. Rikare människor bor i villaområden med mycket växtlighet, där temperaturen är lägre, medan de fattiga lever trångt i städer och inte ett träd så långt ögat kan nå.

”Tomma ord och mera prat, räddar inte vårt klimat” skanderade vi på klimatdemonstrationerna före pandemin. De orden är fortfarande pinsamt aktuella.

Trevlig helg!
🙂❤️🌍

ClimateStrikeOnline #FightClimateInjustice #FightFor1Point5 @fridaysforfuture.swe

Lämna en kommentar

3 juli, 2021 · 12:41

Apropå tid….

Varje dag lägger Göran Greider upp en bild på Instagram, tillsammans med några tänkvärda ord. Idag skrev han till en vacker naturbild …” Fånga inte dagen, befria den!”.

Någon skrev i en kommentar att dennes 10-åriga son hade ställt sig frågan…”Varför ska man fånga dagen? Då blir det ju mörkt?”

För många år sedan skrev jag ett inlägg här i bloggen om att i österlandet säger man att ”tiden kommer”, medan vi i väst säger att ”tiden går”. I själva den korta meningen gömmer sig hela det västerländska sättet att leva och tänka. Vi verkar jaga tiden samtidigt som vi känner oss jagade av den. En slags pretentiöst individualistisk inställning att ”var och en är sin egen lyckas smed”, och att vi måste maxa livsupplevelserna så mycket vi bara kan innan vi faller döda ner. Och det handlar inte så ofta om att vi ska göra så mycket gott vi kan för eftervärlden utan snarare tvärtom, ska vi ta för oss och ta plats, för annars gör någon annan det…

Just detta sätt att leva gör ju också att vi förkortar den tid vi har på oss att leva gott. Att leva över våra tillgångar, och fånga in alla dagar och leva som om de vore de sista på jorden innebär ofta att vi stjäl tid och rum från någon annan på jorden.

I dagens DN läste jag också en intressant artikel om en undersökning där det visade sig att människor hellre väljer att ”lägga till” något, än att ”dra ifrån”, för att lösa ett problem. T.ex att bygga ett hus av Lego, där det fattades några bitar för att man skulle kunna lägga på ett tak. Trots att de visste att det kostade att lägga till bitar, gjorde man det ändå. I gruppen som uttryckligen fick höra att det var gratis att ta bort bitar, fanns det däremot några som löste problemet på det sättet. Och så fanns det grupper där barn och vuxna löste problemet tillsammans och där var det i första hand barnen som valde att ta bort bitar.

Jag tänker på pojken som tänkte att det skulle bli mörkt om man fångade dagen. Vi borde kanske tänka mer som barn och ”ta dagen som den kommer” och låta den komma och gå som den vill… 😏

Vi kan inte fånga tiden och ”tämja den” och låtsas som om vi har kontroll över den, så länge som vi inbillar oss att vi har äganderätt till den, som några slags tidsstudiemän. Vi kan inte köpa oss mer tid. Men om vi subtraherar våra upplevelser en smula, och smälter dem vi har, ger vi kanske lite mer tid och rum till till den tid vi har och kanske blir det ”tid över” till nästkommande generationer och annat liv på planeten. Om vi förvaltar vår tid och vårdar våra relationer och våra gemensamma angelägenheter – vår gemensamma planet – kanske dagarna känns mer betydelsefulla, inte bara för vår egen skull utan också för alla dem som ska se dagar komma och gå efter oss.

”Less is more”, eller som vi säger på svenska…”mindre är mer”. Lyssna på barnen!

Om du fångar dagen blir det ju mörkt…

Lämna en kommentar

11 april, 2021 · 17:48

Vardagslunk och söndagsblogg…

När jag fortfarande jobbade i skolan, kunde söndagarna kännas rätt stressande. Hade jag inte vilat ut ordentligt, eller legat i migrän hela helgen, brukade jag oroa mig för hur måndagen skulle bli. Ett slags orosmoln kunde hänga över mig hela dagen och jag kunde inte njuta av den lediga stund jag ändå hade.

Nuförtiden är ju söndagarna av förklarliga skäl mycket lugnare, men ändå ligger den där lilla oron kvar och gnager ibland, liksom rutinmässigt. Hur kan kroppen och knoppen köra fast i gamla spår flera år senare? Det är väl det där med ”vanans makt”, på gott och ont. I mitt förra blogginlägg skrev jag ju om att schemalägga min vardag som pensionär. Helgerna får gå mer på lustprincipen, är det tänkt. Men kanske är det bara ett sätt att vidmakthålla gamla vanor, och ovanor…?

När jag för många år sedan bestämde mig för att gå ner i vikt, lärde jag mig i en bok av Oprah Winfrey och hennes tränare, att det handlar om att ändra sina vanor, men inte så mycket att man inte kan tänka sig att göra det varje dag resten av sitt liv. Det tog jag fasta på. Kroppen är nog, i förhållande till kroppen, betydligt mer trögtänkt. Kroppen fattar inte första gången, men efter lång och varaktig nötning, kan den gå som på räls. Det gäller alltså att skaffa kroppen, och även knoppen, goda vanor så mycket som möjligt, innan de, som liksom i maskopi med varann, kommer på några dumheter… 😉

Det är ju exempelvis mycket lättare att vänja sig vid att äta en chokladkaka till mellanmål varje dag än en morot. Eller dricka Coca Cola till lunch i stället för vatten. När de dåliga vanorna väl har satt sig är de mycket svårare att bryta än de goda vanorna.

Min strategi var att inte sluta med allt som fördärvade min vikt, men jag skulle tänka hälften av allt gott. Plus att jag la till ett träningspass varje morgon före frukost på tio minuter. Det skulle enligt Oprahs tränare vara tjugo minuter, men jag tänkte hälften där också… 😉

Sen gällde det bara att vara uthållig och inte ge upp helt om jag någon gång frångick mina vanor. Och jag lyckades! Jag tror att det tog 9 månader för mig att gå ner 15 kg. Och sen gällde det att fortsätta de goda vanorna, och det höll i ungefär 7 år, tills jag sprang in i ”stress-väggen”. Sen satt jag hemma och grät och åt cashewnötter och gick upp minst hälften av de där kilona jag hade gått ner. Jag har försökt göra om samma bravad några gånger, men har bara delvis lyckats. Kanske är inte min hjärna och kropp lika ”lättlurade” längre. Kanske vill de passa på att njuta lite mer på ålderns höst, och struntar lite i de goda vanorna när det passar? Och kanske tycker de att de duger som de är, och bryr sig inte så mycket om vad omvärlden tycker längre…

Och jag vill ge dem rätt. Ganska befriande att slippa tänka så mycket på hur man tar sig ut. Särskilt i corona-tider krävs det ju inte så mycket av en, annat än att man vill ha en någorlunda hyfsad självbild och inte slappna av för mycket. Rätt som det är bär det av ut i hetluften igen. Träffa personer, gå på konserter och teatrar, diskutera med andra klimataktivister, spela och sjunga tillsammans med andra, och äta middagar tillsammans med människor man bara har skrivit korta sms till eller träffat på zoom i små rutor. Plötsligt måste man skärpa sig och lyssna och svara på andra människors frågor i realtid, och utan betänketid kläcka ur sig något vettigt.

Hur ska jag kunna vänja kroppen och knoppen vid det utan att öva? Jag har ju alltid haft lite telefonfobi, men nu börjar det kännas lite pirrigt även vid tanke på IRL-möten.

Äh….jag oroar mig nog i onödan. Större delen av mitt liv har jag ju vant mig vid att leva ett socialt liv både på jobbet och på fritiden, och även om det kunde vara stressande ibland, så funkade jag ju för det mesta tillsammans med andra. Men med tanke på hur fort det går att skaffa sig dåliga vanor, så kan man inte vara säker på att det här corona-året inte har satt ordentligt asociala avtryck i mig. För någon vecka sedan hade vi besök av en släkting, med antikroppar, och när vi efter en promenad bjöd på lunch var det jag som tog för mig först utan att bjuda henne först…. Men det kan bero på att jag bara var allmänt disträ, vilket är ett karaktärsdrag som tyvärr inte alltid går att vänja sig av med… 😉

Nu har jag i alla fall tänkt att jag ska skaffa mig en god söndagsvana, att skriva en söndagsblogg, för att….?

Om jag inte gör det tror jag att mina tankar och mina vanor och idéer inte finns längre. Om man inte regelbundet uttrycker sig med fler meningar än tre i taget, kan man kanske förlora kontakten med sitt eget ”inre rika liv”. Om man inte stöter och blöter sina tankar med annat än sin näraste och käraste, och katten, kan man ju bli lite enformig i tanke ord och handling. De vet ju ungefär vad jag har på hjärtat och det ska mycket till för att jag ska överraska dem. Men sen handlar det ju om att komma ihåg vad man en gång har tänkt, också, så det kan bli en minnesträning. 😊

Mitt nästa projekt är därför att inte bara skriva själv utan också lyssna, komma ihåg och ta in vad andra skriver och säger….det kan ju bli lite mer intressant då. Att lyssna är ju den absolut svåraste konsten i livet. Jag kan nog läsa och förstå och komma ihåg (nåja..) en text hyfsat, men att lyssna uppmärksamt, utan att samtidigt börja tänka på egna erfarenheter och därmed sväva iväg i tankarna, är mitt svåraste uppdrag. Men inte bara mitt. Det verkar vara svårt, inte minst för journalister, som intervjuar personer, och som utan att lyssna ställer en följdfråga som redan har besvarats av intervjuoffret. Det borde tillhöra grunden i journalistutbildningen att inte bara ställa frågor, utan också lyssna på svaret.

Men jaha…? En söndagsblogg, med sikte på vadå? En söndagspredikan? Nja. Jag skriver ju veckobrev om klimatet varje fredag på Instagram, som nog mer kan liknas vid en predikan. Det här vill jag nog ska vara lite mer av personlig art, även om det kan handla om det dagsaktuella också… Men, men… Lite mer anspråkslöst skrivande om vardagslunken och ”meningen med livet” och annat smått och gott…

Ja, ni fattar…. 😉 😁 😊

Lämna en kommentar

28 februari, 2021 · 17:09

Schemalagd tid….

Tid är pengar, brukar det heta. Tid är också något abstrakt, men som vi människor har hittat på för att mäta oss själva och varann på ett exakt sätt. Snabbast vinner nästan alltid. Så länge du jobbar är fri tid guld värd. Åtminstone var det så för mig. När jag nu, sedan några år tillbaka, är pensionär blir tiden lite mer flytande. Särskilt efter covid, då man inte har några aktiviteter att hänga upp sin tid på.

Det senaste halvåret tycks tiden ha runnit iväg utan hejd. Den ena dagen blir den andra lik. Endast kvällens Tv-program talar om vilken dag det är. När jag fortfarande yrkesarbetade blev varje fri tid så viktig, och jag längtade så efter att kunna bestämma själv vad jag skulle göra med min tid på jorden.

Ja, och det blev verkligen en befrielse att gå i pension, men så här några år senare, när allt liksom stannar upp omkring, inser man vad svårt det är att ta ansvar för sin obegränsade tid. När man inte längre kan gå på kör- och orkesterrepetitioner, och inte är tvingad att öva inför nästa veckas repetition faller man ganska snabbt för frestelsen att sitta kvar i fåtöljen efter lunch och bli där fram till middag, och sen är det ju inte mycket kvar av dagen. Förmiddagen har dock varit ganska inrutad hela tiden, fylld med frukost, tidningsläsning, förmiddagskaffe och promenad.

Innan jag blev klar med mitt pedagogiska projekt hade jag ju också det att jobba med, men nu känns det plötsligt som om tiden räcker till och blir över, för första gången i livet. Visserligen kan tiden användas till att förkovra sig och utbilda sig om klimatet och naturen, för i det fallet – när det gäller att rädda vår planet – är tiden knapp. Och att sprida information och kunskap om det kan också ta tid, men för tillfället ligger ”klimataktivismen” nere så länge man inte får samlas fler än 8. Det får ske ”online” så länge.

Vi är två pensionärer och en katt här hemma som har det oförskämt bra jämfört med många andra som lever ensamma och isolerade, och jämfört med alla som jobbar och måste åka kollektivt till sitt arbete och har ett arbete där de träffar mycket folk. De måste känna oro för att smittas eller smitta andra… För att inte tala om alla kulturarbetare som helt enkelt är förbjudna att arbeta och som förlorar inkomst varje dag utan att få kompensation.

Det känns förstås lite bortskämt då att känna att man har ”tid över”. Men egentligen vet vi att det finns massor att göra. Det är bara det att det är så svårt att förvalta den tid man har utan att någon står och pekar med hela handen och talar om vad man ska göra, så som man har varit van som löntagare, att göra det man blir tillsagd. Det är svårt då att ha en egen liten ”inombordsmotor” som energiskt driver en vidare mot nya djärva mål…

Men nu har vi äntligen kommit på idén att ha ett eget veckoschema här hemma där alla möjliga sysslor skrivs in – alltifrån dammsugning och städning till pianospel, fiolspel, och fotopromenader, akvarellmålning och rensning av papper och tidningar… (ett evighetsjobb). Och förutom de dagliga promenaderna ska vi också ha en ”utflyktsdag” i veckan. Och ser man på! Rätt vad det är blir det nästan stressigt… 😉

Så länge man själv bestämmer aktiviteterna är det ju en stress man rår över själv, och då blir det ju bara sporrande och uppiggande. Jag har upptäckt att jag har väldigt svårt för det här med att ”lyda order”. När min mamma sa åt mig att dammsuga mitt rum när jag var barn, blev jag yr och nästan svimfärdig… ”Svartnar det för ögonen”, kunde mamma fråga lite syrligt. Jag tror att genom sig själv kände hon mig. Hon hade aldrig särskilt lätt för att förmedla positiva känslor i samband med städning. Och vem kan det? 😉

Som vuxen har jag emellertid inte alls blivit svimfärdig inför städning, om jag har fått bestämma själv när jag ska städa. Och det får jag ju. Jag är stor nu. 😁 Och kanske skulle alla människor få mer gjort, på jobbet och hemma, om de själva fick bestämma när och hur de skulle utföra sina sysslor. Det är svårare på jobbet, men en viss flexibilitet borde finnas inom alla yrken. En del är kanske morgonmänniskor och börjar helst tidigt, och andra tvärtom. Men att ha en ”tidsstudieman” över sig hela sitt vuxna liv tror jag hämmar all form av självständigt tänkande och egen kreativitet.

Man kanske kan tycka att det låter stelt och tråkigt med ett schema, men det är ungefär som att en tavla kan behöva en ram och ett musikstycke behöver en början och ett slut. Ser man ingen ände på tiden känns den oändligt enformig till slut.

En liten måndagsbetraktelse….

Och veckans städning är gjord. Bara för att det stod på schemat var det lätt gjort. Så drag lärdom – vad du än ”drömmer om” att göra – skriv ett schema, och det blir gjort! Och det behöver inte bara handla om tråkiga saker. Nästan ännu hellre handlar det om sånt man egentligen tycker är roligt, eftersom det är alltid något man kan skjuta upp, eftersom man antagligen tycker att roliga saker inte är så viktiga, och därför inte så brådskande. Men det borde ju vara tvärtom. För varför lever man egentligen? För att dammsuga? En vacker dag, på dödsbädden, inser man att man har ägnat livet åt dammsugning, och inget annat.

Vi ska visserligen städa efter oss, men vi behöver ju inte undanröja alla spår av liv, för det…. 😉

Lev väl!

Lämna en kommentar

22 februari, 2021 · 17:48

Nödlögn, lögn och förbannad dikt….

Har ni tänkt på det här med ”sanningen”, senaste veckan? 😉

Vi är nog många som har det. ”The truth, and nothing but the truth”.

Ibland kan vi lite till mans och kvinns glida lite på sanningen för att kanske rädda vårt eget – eller någon annans – skinn. Jag kan inte riktigt påminna mig att jag har ljugit i vuxen ålder, men som barn kan det hända att jag undanhöll någon liten del av sanningen, när jag till exempel hade gått till ett ställe som jag inte fick gå till. Jag ljög inte direkt, men jag sa bara inte sanningen. Men…jag visste att jag hade gjort fel och skämdes för det. Men jag kunde ju inte ändra mig, när jag väl hade börjat att inte säga sanningen om var jag hade varit – nämligen i stallet, och dit fick jag inte gå för då måste jag gå över en mycket trafikerad gata – och då var det svårt att backa. Mina föräldrar var snälla och förstående, så jag förstår egentligen inte varför jag inte vågade säga som det var.

Däremot har jag förståelse för att några av de unga ensamkommande från Afghanistan, som kom hit 2015, ljög om att de inte hade fyllt 18 år. Lagen om uppehållstillstånd ändrades dessutom sedan de hade kommit hit. Då stod heller ingen snäll och förstående mamma eller pappa och tog emot dem, utan ett allt annat än förstående och inkännande Migrationsverk. Så om de ljög, ljög de för sina liv. Det är inte riktigt samma sak som att ljuga om sin ålder för att få köpa ut på systemet…

Ibland kan sanningen också verka för bra för att vara sann, så att vuxna inte tror på den av den anledningen. En gång på högstadiet, i åk 7 (vi var ganska stora, alltså), la klassens ”snällaste flickor” ett häftstift på lärarens stol. Han blev jättearg, och ingen fick gå hem förrän den skyldige hade erkänt. När till slut de snälla flickorna hade erkänt, trodde inte läraren på dem. Han trodde att de gjorde det för att klassen skulle få gå hem, men när ingen annan erkände var han ju ändå tvungen att släppa iväg oss. Det hör till saken att läraren var mycket uppskattad, och tjejerna visste egentligen inte varför de hade utfört detta ”pojkstreck” som visade sig vara ett ”flickstreck”. Men jag erinrar mig nu att det kan vara av den enkla anledningen att de visste att vår lärare inte kunde säga häftstift, utan sa ”Vem har lagt ett häftift på min stol”, ett antal gånger… De tyckte att det var något lite gulligt över det där med ”häftift”, har jag för mig. Men trots att de var ”snälla flickor”, var de ju ganska tanklösa och inte särskilt snälla heller… 😉

Det har ganska stor betydelse vem som ljuger eller talar sanning.

När en flicka på 15 år sätter sig utanför riksdagen för att skolstrejka för klimatet, är det många som inte tror henne när hon säger sanningen – att det är hon som har hittat på det. Att det är hon som skriver alla sina tal och att det är hon som har omvänt sina föräldrar, så att även de har slutat flyga och börjat äta vegansk mat. Det är en svårsmält sanning för många människor att en ung tjej kan vara så klok och väl påläst på egen hand. Dessutom är det obekväma sanningar för de människor som misstror henne. Och därför uppstår snabbt konspirationsteorier om vem som egentligen ligger bakom…..

När en president i det stora landet i väst, ljuger så fort han öppnar munnen blir han trodd av samma sorts människor som misstror den unga klimatstrejkande flickan,och och även samma människor som inte tror de unga ensamkommande när de berättar sin livs historier, och kallar det för ”snyfthistorier”.

Sanningen tycks alltså vara en tolkningsfråga. Om det är sant, beror på vem som uttalar sanningen, och vem som ifrågasätter om det är sant. Själva påståendet är för vissa ointressant. Det är vem som säger det, som räknas. Och hur det sägs och hur personen ser ut och vilka kläder hen har och var denna person kommer ifrån.

Nödlögn är en sak, och många andra lögner som kanske kan rädda människors liv, men så har vi ”den förbannade dikten”…. Den lögn som är en förljugen berättelse, uppdiktad för att lura människor och för att framställa sig själv i en bättre dager – den lögn som makthavare i diktaturer ägnar sig åt. Nu när det är väldigt svårt att skilja litteratur åt från biografiska skildringar, och när vem som helst – t.ex jag – kan skriva vad jag vill i min blogg, och eftersom jag inte skriver en roman, tror alla att min berättelse om min barndom är sann. Den kan vara sann. Och den är sann.

Men om någon skulle ifrågasätta skulle jag inte ha några bevis. Men ni tror mig antagligen eftersom det inte är något uppseendeväckande jag berättar.

Men hade jag inte en bild på vinterbadare från idag, skulle ni nog vara en aning skeptiska….åtminstone om det hade varit för några år sedan. Men eftersom det som då var osannolikt har blivit högst normalt nuförtiden är även bad från snöig brygga något ganska troligt. Detta år när det oförutsägbara har blivit dagligvara, och det vanliga känns närapå exotiskt….typ, som att gå och fika med några kompisar och sedan gå på bio i en fullsatt salong…

Det här året har vi nog lärt oss att verkligheten i de flesta fall överträffar dikten. Det behövs inga fantasifulla berättelser om en president som ljuger sina väljare fulla av lögner, så till den milda grad att de är beredda att starta ett inbördeskrig. Starta krig på grund av en lögn från en president som vägrar förlora? Det hade inte varit trovärdigt.

Inte heller hade någon trott att flickan utanför riksdagshuset skulle starta en gigantisk folkrörelse som utmynnar i att 7 miljoner människor på planeten på en och samma dag demonstrerar för ett bättre klimat. Fast jag var med själv, den där dagen när 60000 Pers demonstrerade i Stockholm, känns det overkligt. Verkligheten överträffade verkligen dikten, och inte ens en ljugande president kunde trolla bort en sådan händelse.

Så nog är det fördomar om andra som påverkar vårt omdöme om vem som ljuger och vem som talar sanning?

Så länge det finns fördomar, kan sanningssägare aldrig vara säkra på att bli trodda, för fördomar är grogrunden för alla lögner, och lögnerna spär på fördomarna om de som talar sanning, så att man misstror dem som talar sanning och tror att de ljuger. En ond spiral….

Den dagen lögnare inte längre blir trodda och sanningssägare blir tagna på allvar, kan vi nog säga att ”det är för bra för att vara sant”! 😊

Lämna en kommentar

17 januari, 2021 · 20:46