Bloggarkiv

Samspelande och samvetsgrann…

Idag började jag fundera på det där med kultur, och vad det är man saknar allra mest nu under pandemin.

För mig är det nog det här med samspelet och samsjungandet. Att lyssna och musicera tillsammans. Musiken i sig är förstås en drivkraft, men det vi kan uppnå tillsammans är större… Att man kan kommunicera utan ord och uppnå en ”samsyn” i hur musiken ska framföras. Det är ju ganska magiskt….

Konstnärer och författare är ju inte beroende av medskapare, men inom teater och dans råder ju liknande förhållanden som i musiken. Man behöver samarbeta och samtala för att resultatet ska bli bra.

Sen började jag fundera på det lilla ordledet ”sam-” som i samkväm, samtycke, samhälle, och som ryms i ordet tillsammans, och finner att allt har ett samband…. ”Något vi kommer överens om”….

Då dyker också ordet ”samvete” upp. Om någon gör något som inte alla har kommit överens om, kan man fråga sig om denne någon har ”samvete” till det… Någon gör något som inte alla vet är till allas bästa…

Men hur är man när man är ”samvetsgrann”? Jag var tvungen att slå upp ordet:

”Samvetsgrannhet är ett begrepp relaterat till samvete och även emotionell intelligenskvot. Begreppet motsvarar förmågan att vara målinriktad, noggrann, och att agera utifrån ens samvetsliga övertygelser. Detta kallas även exekutiv förmåga.” Wikipedia

När man vet att man gör sitt allra bästa och som kanske inte bara gagnar en själv? Så tolkar jag det.

Och så är det väl med allt som har med ”sam”-orden att göra. När man samtalar är det inte bara en som talar och en som lyssnar. När man samspelar är det inte bara en som har solo och alla andra kompar. I ett samhälle är det inte bara en som bestämmer och alla andra lyder. Så bör det i alla fall inte vara i ett demokratiskt samhälle. Även om inte alla är överens, borde det ändå vara eftersträvansvärt att uppnå en viss samsyn. Man bör åtminstone inte skapa konflikter utan försöka lösa problem.

När det gäller problem där alla i samhället är ”drabbade” är samsyn och samarbete extra viktigt, men då krävs något som ”är svårast i världen” – som jag brukade säga till barnen i skolan –

Att lyssna!

Jag talar av egen erfarenhet… 😉… Nog kan jag lyssna, men det är svårt ibland att lyssna samtidigt komma ihåg vad man själv har på hjärtat. Och det är ju just det som är så svårt…att inte tro att det man själv har på hjärtat är dagens sanning, utan lita på att om det faktiskt är dagens sanning så kommer man ändå inte glömma det. Eller så uppstår en ny och ännu bättre sanning under samtalets gång, bara man ger sig till tåls.

Men det där med samtalandets konst kommer vi kanske att glömma bort i coronans och nät-kommunikationens tidevarv? Eller så blir det bara extra tydligt vilka som tar ordet och behåller det, och vilka som saknar den förmågan i ett Zoom-samtal. Eller så synliggörs det för alla och en var, så att de pratsamma inser att de måste lära sig lyssna, och de tysta måste lära sig att ta för sig. Alla kan lära av varandra, bara viljan till samtal finns.

Men har man samvete till att bre ut sig på andras bekostnad och ta över utan att vänta på samtycke är man ju inte särskilt samarbetsvillig….

Är du samvetsgrann, kan du däremot leda och fördela ordet rättvist, ta hänsyn till motparten, leda samtalet lyhört, och bjuda in de sällan hörda. Meningen ska vara att man gemensamt kommer fram till något bättre än det man tyckte från början.

Precis som i ett gott samspel, när alla lyssnar på varann och enas om gemensam ”takt och ton”, solon fördelas rättvist och alla lyssnar in och improviserar vidare på andras teman.

Det är musiken som kan visa vägen till ett bättre samtal….men när nu den samspelande musiken tystnar i det levande livet runt omkring oss, kan det kännas som en monolog utan mottagare, och en radio utan ljud.

Men kanske kan den ”samvetsgranne” lyssna in sin samtid på ett nytt sätt. Tala med de sällan hörda, se dem som varit osynliga och göra deras röster och närvaro värdefulla för andra, så att nya samtal kan uppstå på nya oväntade ställen och ny ljuv musik kan uppstå… 😉

Kanske kan vi starta om ett nytt samhälle där ingen har samvete att göra sig stor på andras bekostnad, eller utnyttja jordens resurser för egen vinning? För en bättre samtid…

Tänk om vi kunde lära oss att lyssna och ”jamma” lite mer tillsammans!

Hoppas du önskar ”sammalunda”!

Hörde jag ett samfällt ”JA”?

😉 💕 🎶 🎭 🌍

Från en repetition med ”Lilla Kören” och Hasse Alfredsson på Dramaten – kultur i samarbete med politik .. 😉 Det var en anti-kärnkraftsgala inför valet…

Lämna en kommentar

3 augusti, 2020 · 17:08

Tid för tid och rum….

Igår gratulerades du, min blogg, för att du har funnits i 15 år.

Jag har använt dig till allehanda upptåg och påhitt, men framförallt förstås för att få ägna mig åt att skriva. Jag har nog skrivit i hela mitt liv. Främst dagböcker, i olika perioder av livet, men också olika berättelser. En hel serie påbörjade men aldrig färdigskrivna hästböcker kan man man hitta i mina gömmor från barndomen. Allt jag visste om hästar hade jag lärt mig i Svarta Hingsten och andra hästböcker, och så hittade jag gamla nummer av ”Trav & Galopp” hemma, som min storasyster nog hade fått eller skaffat. Hon fick inte heller rida, och därför utvecklade både hon och jag en förmåga att rita hästar. Jag tror det var hon som tipsade mig om att lägga smörpapper ovanpå bilderna i tidningarna, och sen kalkera. Till slut lärde vi oss hur hästar såg ut när de sprang och travade och kunde sluta kalkera, och våra hästar blev lika bra ändå. Nästan bättre, för de blev liksom mer levande. Min pappa brukade alltid tycka att jag var så bra på att rita hästar (och även människor och andra djur) i rörelse, och det har jag nog ”Trav &Galopp” att tacka för. 😉 T.ex förstod jag innebörden av passgång, vilket ju var väldigt viktigt när man ritar hästar. Att inte höger framben och höger bakben rör sig samtidigt framåt på hästar, skulle jag vilja säga, är hela hemligheten med att fånga hästars rörelser.

Inte heller vi människor är passgångare. Det blir en bättre och mer balanserad flykt om man inte är passgångare.

Jag tänker att all rörelse handlar om att vara balanserad. Att ha balans i tillvaron är viktigt även om man står helt still. Att stå med båda fötterna på jorden när allt omkring en svajar, är också en skön konst.

När vi har levt ”corona-liv” runt om i världen har väldigt mycket stått still i vår omgivning, men stillheten är bedräglig. De tomma rum omkring oss som vanligtvis fylls av samtal, skratt, igenkänning, värme och kärlek, är nu vibrerande av oro, ensamhet och i vissa fall ångest. Oro och ångest känns sällan som balanserade fenomen. När vi då befinner oss i detta oroliga vakuum av osäker ovisshet kan det vara svårt att veta vilken fot man ska stå på.

”Sitt still i båten”, heter det ju. ”I stormens mitt” är ett annat begrepp för att någonstans i tumultet finna ett lugn. Det gäller bara att finna det i sig själv.

När jag har avslutat ett kapitel i mitt liv, och ska påbörja ett nytt, uppstår också ett tomrum inom mig och runt omkring. Känslan och vissheten om att det bara är jag som kan fylla detta tomrum kan ibland kännas förlamande. Men ovissheten kan också kännas hoppfull och utmanande. Det gäller bara att veta åt vilket håll man vill gå ….

Ska jag börja på ett nytt projekt?

Ska jag läsa en god bok och hämta ny inspiration, eller ska jag bara sitta still i båten och meditera? Ska jag kanske skriva en egen bok? Risken är väl att jag skriver om mig själv, för jag är inte lika dumdristig som när jag var barn då jag skrev om nåt som jag hade läst mig till i andras böcker. Men det jag har förstått är att det är inte fel att härma, bara man kan förvandla bilden så att den får ett eget liv och en egen rörelse. Även om alla hästar har samma rörelsemönster så har varje individ ett eget uttryck.

Nu när jag avslutar min första femtonåriga blogg-period och påbörjar en ny – lägger jag åter in en gammal dikt jag själv skrev för ungefär 30 år sedan och som sen blev en prolog till den kabaré vi gjorde med Kvinnohuskören, som jag då ledde.

Den passar alltid in i sådana här sammanhang, för ”mitt i mitt slut, tittar en ny början ut”!

Välkomna till nästa 15-års period med Tid!

Tid och plats för ett nytt rum…. 😉


PROLOG:

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill  kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärlek

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet 

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål  –  att aldrig va still…

Lämna en kommentar

18 juli, 2020 · 16:31

Hurra!

Idag vill jag särskilt gratulera dig, min kära blogg!

För femton år sedan föddes du!

En lång tid i mitt liv, och en av de viktigaste!

En längre beskrivning följer imorgon eller en annan dag… Det är det bästa med dig, att du inte surar om jag glömmer dig några dagar… 😉

”I sinom” Tid” kommer du tillbaka, och då finns jag alltid här för dig”!

Visst är det fint? 😉💕 📖

Hip, Hip, Hurraaaaa!

Grattis!

Lämna en kommentar

17 juli, 2020 · 21:19

….inte mer än människa…

Det är mänskligt att fela. Det vet alla. Om någon har tagit fel beslut eller glömt något eller inte gjort det den ska vid visst tillfälle, kan den människan säga att ”man är ju inte mer än människa”, och i de allra flesta fall komma undan med det.

Vi kan väl alla känna igen oss i det att ”nobody’s perfect”. Och otäckt blir det när det inte finns någon som helst förlåtelse för minsta mänskliga felsteg.

Ett annat populärt uttryck är ”good enough”, eller ”jag duger som jag är”. Också detta är förlåtande, men i det här sammanhanget är det nog ett sätt för människan att rättfärdiga sig själv.

Det är användbart för alla ”duktiga människor” som har drivit sig själva så hårt att det är bara utbrändhet som kan stoppa dem. De har ändå svårt att förlika sig med sin nya icke kompletta självbild. Men de får öva sig genom att säga just detta: ”jag duger”. ”Jag är tillräckligt bra”. ”Jag behöver inte driva mig till bristningsgränsen för känna att jag är good enough för det här jobbet eller uppdraget jag har. Det är alltså ett uttryck som kan användas som självläkning för alla högpresterande.

Människan som säger om sig själv att den är ”inte mer än en människa”, kan vara en slarver eller en som tar höga risker för att klara en uppgift. Det kan sägas urskuldande med glimten i ögat, eller lite uppfordrande, som att, personen inte bara förväntar sig utan också kräver att bli förlåten. Oftast är vi människor förlåtande och inte dömande, men om personen i fråga kommer för sent för hundrade gången, eller glömmer att ringa upp eller har tappat nycklarna i tvättstugan och måste invänta låssmed och därför inte hinner till jobbet den dagen, kan det hända att förlåtelsen sitter långt inne…..

Nu skulle man kunna säga att en stor del av mänskligheten skulle behöva urskulda sig väldigt mycket, inför kommande dömande generation…

Alla är vi ju lite egoistiska, lite till kvinns och mans, och det är ju mänskligt….. 😉

Är man för empatisk och självuppoffrande kan man ju drunkna i mängden och får inget gjort. Är man för egoistisk tar man över och låter sina egna intressen styra. Det svåra är att hitta balansen. Hittills tycks det som om egot har tagit över i världen, på andras bekostnad. En obalanserad värld har vi skapat, vi människor och vi kan inte skylla på någon annan art…

I en inte alltför avlägsen framtid kan vi äldre få stå till svars i en dömande domstol….

Kan vi då komma undan med att ”jamen, vi är ju inte mer än människor”, när vi missade tåget att rädda klimatet. När vi förhalade beslut för att vi inte hunnit läsa in oss på all information? Kan vi säga att vi duger när vi har ”glömt” att stänga kolgruvorna, eller att vi inte visste bättre….att vi trodde mer på tillväxt än på hushållning? Att vi hellre trodde på 3% av forskarna än på resten, av ren bekvämlighet? Var det förlåtligt och mänskligt att vi lät människor i fattiga länder fly från sina förstörda och översvämmade bostäder bara för att vi skulle hinna göra bara EN jorden-runt-äventyrsresa till exotiska platser innan vi slutade flyga?

Var vi också ursäktade trots att vi hade sett till att de flyende inte hade en trygg plats att fly till?

Var vi verkligen ”good enough”, vi som behövde läka våra utbrända själar och kroppar? Kanske var vi tillräckligt bra för att rädda oss själva? Men räckte det, tyckte vi?

”….. Vi kan väl inte rädda hela världen”, försökte vi nog urskulda oss själva med. Men i detta fall kunde vi inte komma undan, för det krävs mer än en fattig syndare för att rädda det vi hade ställt till med.

Det krävs mer än en människa – det krävs att alla gör mer än tillräckligt för att vi ska vara ”good enough”!

Det krävs ”mermänsklighet” av alla!

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt!”

🙋 💕 🌍

Lämna en kommentar

14 juli, 2020 · 17:17

…. i rörelse ….

Det tar tid att komma i form. Att passa in och sätta fart på sina tankar och idéer. Men ibland kommer allt av sig själv, så lekande lätt. Något man plötsligt får en vision av som känns så självklart.

Idag läste jag ut den fina biografin om Selma Lagerlöf, av Anna-karin Palm. Så mycket jag har fått veta och lära mig om Selma som jag inte visste att jag ville veta… Men nu vet jag det… 😉

Det som för mig träder fram allra mest, är hur hon på ett tidigt stadium, under en promenad, får för sig att hon ska skriva Gösta Berlings saga. Det kom som en ingivelse, och utan att ha historien klar på många år, visste hon att den skulle bli något alldeles extra. Hennes berättande kom från hennes ”inner-själv”. Det kom inte av sig själv för hon arbetade hårt med sina texter, men det verkade komma ur henne själv utan att hon visste riktigt hur.

”Jag vill sätta världen i rörelse”, sa hon ju, och utan att på något annat sätt jämföra mig med denna storartade författare, fann jag en likhet här…

…. Min egen ingivelse, som jag fick under en promenad för 13 år sedan, var just den att jag ville sätta – om inte världen – så i alla fall alla 6-åringar i rörelse, med mitt just ”uppfunna” dansmatteprojekt. Lika segerviss var jag i många år om att det skulle bli av, men jag visste bara inte i vilken form.

Det märkvärdiga här är för mig att jag känner igen mig i hela processen. Att ingivelsen kommer först och själva arbetet kommer sen…. Ett tidskrävande arbete som kräver mycket, och som förmodligen aldrig hade blivit av om inte idén hade slagit ner först, nästan som en blixt från en klar himmel. Som elektrisk stöt vars energi kan utvinnas i evighet, tycks det. Men när inte dessa idéer kommer, orkar man inte utföra något vettigt alls, känns det som. Så var det för Selma, när hon inte hade något tema eller idé för ett nytt bokprojekt. Allt annat praktiskt arbete kom i vägen, och hon hade svårt att hitta rätt i skrivandet. Men så kom det plötsligt en ny ingivelse, som ett startskott… Och så var hon igång igen.

Men varifrån kommer dessa ingivelser?

Selma ville ju inte utesluta ”mirakel” i livet, även om hon var en mycket medveten och kunnig skribent. Hon lämnade liksom dörren öppen för det oförutsedda, och hon lät det också ta tid.

På den punkten är jag också med…allt måste få ta tid för mig, även om mina mirakel kommer mycket sällan i livet….😉

När jag kommer mot slutet av biografin börjar jag inse vilken gigantisk skillnad det ändå är…  Selma har vid 65 års ålder gett ut många romaner och noveller, fått Nobelpriset, sitter i Svenska Akademin och har köpt tillbaka sin gård Mårbacka, är internationellt och nationellt känd….

Ändå är det, trots allt, så mycket igenkänning. Hennes mest verksamma tid var ju för 100 år sedan. Selma var pacifist, mot våld och engagerad i tiden även om hon officiellt inte alltid ville ta ställning. Det hon vill förmedla vill hon förmedla genom sitt författarskap. Hon var engagerad i rösträttsfrågan, och fick alltid representera ”kvinnor” i alla sammanhang. Hon tog på sig det, trots att hon egentligen inte var ute efter att skriva feministiska romaner, och var mer humanist än feminist. Men hon kunde inte säga nej till några uppdrag i kommittéer eller högtidligheter där hon ombads hålla tal, för i så fall skulle ingen kvinna bli representerad….

Så många människor som kämpade för mänskliga rättigheter, för jämlikhet och rättvisa för hundra år sedan…. Och, ibland känns det som om vi som lever nu inte har svarat upp mot det engagemang och jobb som de gjorde som gick före oss. Om Selma kom tillbaka nu – skulle hon inte bli besviken då?

…Och framförallt – skulle hon fortfarande tro på mirakel?

Kanske borde vi alla tro lite mer på mirakel – att ingivelsen att skapa något nytt ska gripa tag i oss. Att lyssna inåt och tala ut om det vi förnimmer och drömmer om. Att inte ge vika för hot och våld i världen,  utan visa vägen till nya mirakel. De mirakel som uppstår när vi lyssnar till kärlekens röst. Kärleken var viktig för Selma.

För kärleken terroriserar ingen, utvisar inte barn till diktaturer, startar inte krig och våldför sig inte på naturen och djuren eller överutnyttjar jordens resurser….

Jag skulle vilja att alla utbrister i ett #jagärselma! 😉

Peace, love and understanding!

✌❤👁

Katt med ”Mårbacka-pelargon” 😉

#BloggaFörFramtiden

Lämna en kommentar

8 juli, 2020 · 16:07

Den första dagen….

Om du lever varje dag som om det vore den sista…. Hur lever du då?

Många skulle nog spendera pengar, göra något de aldrig vågat tidigare, rumla om och festa natten lång, eller bara umgås med de käraste. Kanske ta det säkra före det osäkra och bara göra det man säkert trivs med. Men någon slags maximering av allt det bästa, skulle det nog bli?

Jag vet inte själv hur jag skulle göra om jag visste att jag bara hade ett dygn kvar att leva. Antagligen skulle jag bli så paralyserad av tanken att jag inte skulle förmå mig till någonting… När valmöjligheterna blir för många…

Men det slog mig, att jag kanske skulle vända upp och ner på det hela?

”Lev varje dag som om det vore din första!”

Genast öppnar sig möjligheter. Allt skulle jag uppleva och upptäcka som om det vore något jag gjorde för första gången. Kanske skulle jag inte ha några förutfattade meningar om något. Ny musik skulle jag lyssna intensivt intresserat på. Varje människa jag träffade skulle jag vara nyfiken på, och vilja veta allt om växterna och jag skulle vilja lära mig allt om fåglarna som sjöng i trädgården där jag råkade bo.

Tänk om man kunde switcha om hjärnan så att man blev nyfiken på allt, och evigt kunskapstörstande. Jag skulle nog lära mig mer på denna enda dag än på alla andra dagar tillsammans. Och jag skulle bli inkännande och lyssna uppmärksamt på alla i min närvaro, för att kunna förstå så mycket som möjligt och lära känna dem riktigt på djupet. Jag skulle inte förutsätta att någon ville lura mig eller reta mig eller utesluta mig ur gemenskapen, för något sådant hade jag aldrig haft någon erfarenhet av.

Men vad skulle man göra av all denna kunskap och nya upplevelser om denna första dag skulle visa sig vara den sista?

Jag tänker att man skulle lära sig att det viktiga är inte att maximera sina upplevelser, men att förstå det man upplever och får vara med om.

Till vilken nytta?

Tja…. Tänk att denna dag i ditt liv representerar ett människoliv. Detta liv kan ge upphov till att andra människor lär sig av dig och dina erfarenheter…. Tillsammans bildar dessa liv ett gemensamt kollektivt liv. Alla tar vara på varandras erfarenheter och drar lärdom eftersom tiden är så knapp. En kanon av liv som för visdomen vidare, som ringar på vattnet.

Om ”den första dagen” är den enda dagen i ditt liv, handlar det om att förstå och ta in och komma vidare.

Om ”den sista dagen” är den enda dagen handlar det om att bevara och befästa allt du vet och minns, och din enda önskan är att få vara kvar. Kanske vill du inte lära dig något nytt, utan grämer dig över allt du glömt, och glömmer allt du kunde medan du fortfarande drömde om att veta mer.

I mina tankar förvandlas jag från friskt förväntansfull till trött blasé, medan jag vrider perspektivet från första till sista dagen. Så enkel och lättlurad är min hjärna att den påverkas av mina egna tankar.

Kan hela mänskligheten luras på liknande sätt?

Tänk att det är vår första dag på vår planet! Hur ska vi hinna lära oss allt vi behöver och vad ska vi lära oss för jordens bästa? Hur ska vi ta vara på våra kunskaper, och av vilka ska vi lära? Hur ska vi föra kunskapen vidare och vilka kan bäst förvalta dessa lärdomar?

Tänk om vi kunde tänka så om vår planet – utan förutfattade meningar om varandra och varandras erfarenheter! Då skulle något kunna hända. Ingen vet…. Men det enda vi vet är att om alla levde som om detta vore den sista dagen, skulle ingen vilja veta mer. Ingen skulle tänka på en framtid och alla skulle se om sitt eget hus och hoppas på turen att just detta inte var byggt på lösa sand.

Vilken dag väljer du?

Ha en skön söndag!

😊 💕 🌍

Lämna en kommentar

21 juni, 2020 · 16:17

Midsommartid…

Det var länge sedan jag firade midsommar i Stockholm. Men som med så mycket annat, blir allt så mycket bättre om man inte har enorma förväntningar.

Och så mycket bättre blev det.

Sen jag var ung har en cykeltur genom stan i sommarvärme känts som extra lyx. Lite exotiskt och euforiskt att bara glida fram i detta ljumma nu. Små vindpustar fläktar behagligt. Jag påminns om känslan jag hade när jag för 40 (!) år sedan cyklade 80 mil i Frankrike med några kompisar. Eller cyklade hem i den ljusa sommarnatten efter en fest. Att bara vara ett med atmosfären utan tankar på hur man ska klä sig, som när man cyklade till jobbet kalla mörka oktobermorgnar. Kall när man cyklade iväg och genomsvettig när man kom fram… Aldrig lagom. 😉

I mitt liv har varma somrar känts just exotiska. På 60-talet var det extremt ovanligt. Att sitta i linne ute en sommarkväll utan att frysa. Det är verkligen ljuvligt. Men att, som sommaren 2018, knappt kunna röra sig på hela dagen utan att känna sig yr eller få huvudvärk, är en annan sida av myntet. Jag har ju alltid hävdat att jag föredrar kyla framför hetta. ”Man kan ju alltid klä på sig, men man kan inte klä av sig mer än naken”.

Och när högtryck på högtryck förvandlas till hot mot ens existens… 2018 var bara en försmak på vad som kan komma….för oss i Sverige… Men i andra delar av världen lever många med ”klimatkatastrofer” ganska konstant. Detta att inte komma undan värmen eller fly från översvämningar eller bränder…. Kanske är det därför det finns så pass hög grad av ”klimatförnekare” i Sverige, relativt sett. Vi människor förstår inte sånt vi inte själva har varit med om. Och empati är ju en akut bristvara i hela världen och kanske speciellt i den rika delen av västvärlden, vad det verkar… 😢

Det är klart att jag föredrar värme på sommaren, och framförallt om jag kan bada. Det gjorde vi idag. Tjugo minuters cykeltur, så var vi på Långholmen mitt i staden. Vilken lyx. Många människor hade hittat dit och jag hoppas att alla höll corona-avstånd. Det var i alla fall en fin stämning. Familjer hade bullat upp sin midsommarmåltid på bord lite varstans utmed vägen och vid badet. En slags folkfest ”men med förnuft”. Man höll sig till sitt eget sällskap. Jag gläds med svenska folket som fick chansen att fira utomhus ”i denna signade sommartid”, och önskar bara att det gick bra.

Att få ta ett bad mitt i Stockholm på midsommarafton är helt underbart.

Och som jag skrev – allt har med förväntningar att göra. Vem hade trott det? Att en midsommar i Stockholm kunde vara ”alldeles, alldeles underbar”, mitt i corona-tid?

Och sen den godaste middagen hemma, den ljusaste av sommarkvällar…. 👌

Hoppas ni har det bra!

Njut – och håll avstånd! 😉

Glad midsommar!

😊 💕 🌍

Lämna en kommentar

19 juni, 2020 · 21:52

Till sist…

Det här med döden, döden, döden….

Den kommer ju till sist, vare sig man vill eller inte. Själv är jag mot. Alltså… Själva idén att inte finnas mer. Att inte se hur det går. Men just nu känns det ju som om det inte går alls.

Väldigt starka krafter motarbetar direkt och indirekt all form av liv på jorden. Det är något vi har levt med länge, men ändå invaggats i någon slags falsk trygghet om att ”det ska nog ordna sig, ska du se… Människan är klok och med teknikens hjälp kan vi ställa allt till rätta….”

Frågan är om vi inte hinner ställa till med oreda innan vi ställer allt till rätta med teknikens hjälp. Och hur kan just teknik hjälpa ekosystemen på jorden att överleva? Det känns som om människans förmåga att tänka i nya banor är väldigt begränsad. Har vi en gång spårat in på ett spår är det väldigt svårt att växla om. Om det till vissa delar är tekniken som har lett till ett överutnyttjande av jordens resurser, måste vi också kunna rädda jorden, med teknikens hjälp, kanske man tänker.

Jag är skeptisk. Man kan väcka liv i en död dator genom att starta om. Men en död fluga är en död fluga. Det finns visserligen fler flugor, men till slut kanske livet för flugorna blir omöjligt att leva. På grund av klimatförändringar eller gifter i naturen, eller något annat som stör en flugas livsrytm. Och som ni vet är flugor och andra insekter en del av ett ekosystem. Faller en, faller till sist alla.

Det finns mycket kunskap omkring det här, och fakta om livet på jorden. Men jag tänkte inte gå in på det. Jag hade inte tänkt ägna dagens blogginlägg åt flugor, förvånansvärt nog… 😉

Jag tänkte mer på hur jag vill leva mitt liv på jorden så att det inte stör andra liv, men också så att jag kan bidra till fortsatt liv på jorden. Inte mera död på jorden. Kanske inte mer liv, men bättre liv…

Vi lever mitt i en pandemi. Och det virus som har spritt sig tycks vara förödande för den som drabbas. Jag, som lever i ett relativt välmående land, och har gått i pension och som inte behöver trängas på tunnelbanor och bussar, kan välja att inte utsätta mig för smitta. Som jag skrev i början, är jag mot det här med döden, men framförallt är jag mot att dö en plötslig död, utan att kunna ta farväl av nära och kära. Därför har jag aldrig tagit onödiga risker. Jag har tänkt att det värsta sättet att dö på är att sitta i ett flygplan och veta att inom en viss tid kommer planet att störta och ingen kommer att överleva. Vilken skräck! Men det är ju i alla fall något jag kan välja bort. Jag behöver aldrig flyga mer, och jag kommer inte göra det heller. Inte bara på grund av klimatet, alltså… även om det är den viktigaste anledningen globalt sett, men inte för min personliga del.

#ClimateStrikeOnline

Nu har corona blivit ett nytt sätt som jag inte vill dö på. Det kan visserligen bli utdraget, men desto mer plågsamt, och dessutom utan chans att ta farväl…. Men jag har också chans att undvika att bli smittad om jag sköter mig. Jag behöver inte utsättas för smitta i min vardag. Jag är tacksam.

Det finns ännu ett sätt att dö på, vilket nog skulle vara det värsta – att bli mördad. Där är jag inte heller i någon ”riskgrupp”. Jag är inte kriminell eller umgås med några skummisar. Jag är ingen ung tjej som är ett hett byte för någon våldtäktsman, och jag bor i rätt del av stan. Och framför allt. Jag har inte fel hudfärg. Jag är född i Sverige, som är en demokrati. Jag är inte utsatt för åsiktsförtryck. Jag är inte flykting eller på andra sätt ifrågasatt av samhället. Inte än, kanske bör tilläggas ….

Alltså kan jag till viss del välja bort och välja till hur jag vill leva och dö. Och förmodligen kommer ingen polis välja att trycka sitt knä mot min nacke så att jag inte kan andas mer.

Till sist….

Jag är privilegierad!

Ha en så fin nationaldag som möjligt!

Lämna en kommentar

6 juni, 2020 · 18:57

Vad händer?

Står nu vid mitt mål. Mitt livsprojekt är fullbordat. Jag har publicerat allt material, all musik, allt jag har gjort som hör till mitt pedagogiska projekt på min hemsida http://www.sifferdansa.se – allt paketerat och klart för användning.Glad och lycklig över att vara i hamn, men vad händer nu?Ett nytt kapitel? Ett nytt projekt som ska ta ytterligare 13 år att fullborda?Det känns inte helt aktuellt…. 😉Men vem vet? Nuförtiden vet ingen vad som ska hända. Ingen spåkula kan berätta om framtiden.Nuförtiden finns bara kvalificerade gissningar. Och okvalificerade….Jag befinner mig i konflikt med mig själv. Ska jag stänga av alla sociala media för hinna fatta vad jag själv tänker innan jag har hunnit läsa vad jag just trodde att jag själv hade kommit på? Men när människor befinner sig på armlängds avstånd från varann, och mer än så, kan det vara skönt att se att de fortfarande existerar, åtminstone på andra sidan en skärm.Jag har tänkt att när allt med ”Sifferdansa” är klart, då ska jag………ja, vad var det nu jag skulle göra?Jo, läsa alla böcker jag inte har kunnat fokusera på. Men vilka böcker var det nu, jag längtade efter, och hur mycket?Vi har också gått i väntans tider, vad gäller att få besked om att få en kolonilott här nedanför där vi bor. Då hade jag kunnat hänge mig åt gamla odlar-drömmmar. Att riktigt ”känna jorden” hade väl varit perfekt i detta läge? Men alldeles nyss fick vi besked om att det var de med 30 (!) års kö, som var de lyckliga ”lott-dragarna”… Vet inte exakt, men tror att vi har stått dryga 20 år. Vi hinner kanske komma på ”hemmet” innan det är dags…Så vad finns nu att hoppas på och drömma om?På det privata planet är det ovisst.På det globala planet ännu mer ovisst!Hur ska vi klara av denna omställning till ett hållbart samhälle? Hur ska vår planet kunna repa sig innan tillväxt-hjulen börjar snurra på nytt, ”post corona”? Hur ska vi kunna ställa om till ett bättre samhälle?Det finns fortfarande hopp om att medvetenheten växer om att det som en gång var, inte var ”normalt”. Att vi inte ska tillbaka till det som bidrog till klimatförändringar ”in absurdum”.Vi måste sikta mot det nya normala.I corona-tider har tyvärr min ”klimataktivistiska ådra” tappat både riktning och fart. Men det innebär inte att jag har gett upp. Det finns ett hopp, men på sparlåga.Så vad händer? Vi som brukar klimatdemostrera på fredagar känner oss lite vilsna, men ses ändå i Zoom-samtal på fredagar. Ensamma men tillsammans på ”nätavstånd”. Det är också en tröst att veta att många aktiverar sig även IRL, om än på ett visst avstånd.Lördag 30/5 kommer det vara en nationell ”Sko-strejk”, där man har chansen att ställa ut sina skor som ett symboliskt litet steg för framtiden – men ett stort för planeten – eftersom vi inte har möjlighet att gå ut och demonstrera och sätta press på politiker att ställa om – att efter corona satsa på det nya normala – ”det förnyelsebara och hållbara sättet att leva”!Vart är vi på väg?Det avgör bara du och jag, så länge vi lever. Det är just nu det enda jag är riktigt säker på. Att jag lever.Det gäller att passa på….Om vi vet att vi är många, kanske det går lättare? Många par skor på väg åt rätt håll. Men står skorna kvar i farstun och trampar är det svårt att känna pulsen från ett gemensamt ställningstagande och framåtskridande….Samtidigt…. Att ta hänsyn och inte samlas i stora sällskap….Att vara lyhörd och engagerad utan att känna vibrationerna av gemenskap i luften.Vem är människa att klara av det?Jag vet inte, men vi i vår tidsålder, i detta nu, är kanske de första människorna att bevisa vad mänskligheten går för, när det verkligen krävs något extra av oss?Vi kan i alla fall inte vänta för länge på att se vad som händer. Då kan det vara för sent.Lite lätt förlamande känsla, att det beror på mig. För en del människor fungerar det nog snarare som ett bränsle till att agera på riktigt.Men kanske kan jag åtminstone bidra till hålla elden vid liv? Inte starta en rörelse kanske, men hjälpa till att hålla farten, när den väl är igång?Kunde jag hålla tanken på ett projekt levande i 12-13 år, så ….. 😉Jag är fortfarande kvar i efterdyningarna av mitt eget projekt, och känner mig kanske lite tom av den anledningen, och när man har varit ”på topp” länge, är det nog dags att varva ner…. 😴Jag hade ingen annan arbetsgivare än mig själv, men i det fallet kan jag vara nog så krävande. Mot mig själv.Så nu måste jag andas ut en stund.Och en stund till….Så jobbig var jag!😁Sen ses vi allihopa……på armlängds avstånd!Trevlig helg!😊 💕 🎶 👟 🀊

Lämna en kommentar

20 maj, 2020 · 16:21

Final-dags!

FINAL idag på mitt evighetsprojekt!

Äntligen i hamn!

Men så mycket roligt jag haft på vägen…😊…
….tack vare alla som har varit med och stöttat och gett goda råd på vägen. Alla gulliga och positiva barn och kollegor i Klastorpsskolan som lät mig testa danserna i deras klasser – Anna Brandberg, i första hand men
även Sara Borrwall och Ulrika Strömbom och Ewa Walstam, Carina Davidsson, och Anne Bergstedt som var med och dansade i flera klasser- och alla som gav mig nya idéer – min mamma Ingrid, inte minst, som gav mig idén med att klappa med höger hand på udda tal och vänster hand på jämna! Hon fick aldrig se danserna, vilket känns lite sorgligt, men hon kanske dansar med någonstans ändå? 💕

Lisa Linder min systerdotter, tyckte att jag skulle ge Entalen varsin karaktär! Mycket framgångsrikt och populärt bland barnen… Skapade stor nyfikenhet bland barnen i de klasser där jag provade ”cliff-hanger”- metoden.

Jag vill också tacka släkt och vänner som har deltagit och tittat och tyckt kloka saker under resans gång, samt varit moraliska stöd – Marie Gauffin, Ulrika Fricker, Eva Hansson och många, många fler!

Till sist – STORT TACK till Gun Zetterström för allt stöd och bistånd på alla plan och nivåer – praktiska, ekonomiska och medmänskliga plan! Hurraaaa! 🙌 💕 🌸

Nu till Final-filmen – Se finalen och sedan… Dansa, förstås!

http://www.sifferdansa.se
😊 💕 🎶 🔢 💃 🚂

Lämna en kommentar

15 maj, 2020 · 12:36