Bloggarkiv

Miljö? #95

Vart går vi nu med våra liv tillsammans? 

Vill vi ha en planet, och i så fall – vad ska göra med den?

Ska vi hjälpas åt så att den överlever sig själv, och oss varelser och växter, världshav och polarisar, eller ska vi fullkomligt skita i den?

President Trump har bestämt sig för det sistnämnda, medan President Macron har bestämt sig för det motsatta: ”Make our planet Great again”, säger han. 

Det gäller att göra något negativt till något positivt. 

Och vi då…. vi vanliga dödliga….?  Kan vi göra något som gör skillnad eller kan bara prata om att göra något? Visst är det viktigt att vilja göra skillnad, men det kanske inte räcker. 

Att sluta flyga är en grej. Andra säger att de är villiga att betala flygskatt. Visst är det en bra grej för alla som måste flyga i jobbet, men för oss andra? 

Har två gånger hindrats från att ta tåget ut i Europa de senaste åren på grund av idiotiska tågförbindelser eller inga alls. Ena gången ledde till att jag tog flyget. Tiden var för knapp. Andra gången ledde det till ingen resa alls. Flygskatten höjs en aning men inte mer än att alla normalinkomsttagare ändå tar sig råd att flyga. Men åt resten görs ingenting. Inga bättre tågförbindelser! Och ingen, ingen gör någon skillnad vad gäller klimatet.

Man kan inte med all vilja i världen påstå att några regeringar i Europa bäddar för ett mer klimatsmart val när det gäller resande! Iså fall – upp till bevis!

Enda gången jag gjorde skillnad var när jag stannade hemma istället för att resa. Men flygen går ju ändå…. 😢 

Att rädda klimatet och göra planeten bra igen, borde vara en massiv folkrörelse, för vad är viktigare? 

Tja… Det vet bara den som har prioriterat något annat, alltmedan tiden går….. 

Lämna en kommentar

3 juni, 2017 · 16:56

170517…. #78

För att vara lite hednisk tänkte jag spela upp den gamla Norgelåten från Mosebacke Monarki, men upptäckte att den inte var så kul längre. Äh… Då får jag väl ta den lika gamla ”…bunta ihop dem och slå ihjäl dem….” fast den var inte tillgänglig längre på Youtube. Dessutom tänkte jag att den gav kanske en unken smak i munnen redan på 60-tale? Fast det var ju just det att man skulle sätta skrattet i halsen halsen som var meningen. Det ”förbjudna skrattet” har alltid varit lite extra kittlande. Hasse & Tage satte oss ju alltid på prov, och eftersom det då var så nytt att skämta så, lockade det till skratt extra mycket. Det var ju före Stand-up-tiden. Sen dess bygger ju nästan all humor på provokationer och elakheter. 
Men jag tror att nutida komiker inte skulle kunna vara så provocerande och vågade som i sketchen om att ”bunta ihop dem och slå ihjäl dem”. Då skulle de nog bli stämda för förtal. Vilka man skulle bunta ihop med vilka kommer jag inte ihåg…. Men det där med att dra alla över en kam, kan ju lätt missförstås av personer utan förståelse för humor. Och misstolkas och vantolkas!

Om det nu är humor vet jag inte, men när sketchen kom blev det ju ett talesätt som alla gick och sa ett tag. Till slut kom man inte ihåg sketchens innehåll, bara uttrycket… Men vi flinade när vi hörde det varje gång.

Det finns många såna uttryck som lever vidare fastän kanske inte humorn håller sådär 30-40 år senare. Men minnet av när vi skrattade åt det första gången lever vidare. 

Många gånger är nog minnet av humor-ögonblicket större än själva humorn. 

Minnet och sammanhanget och tidsandan avgör. För det gick an att skratta åt en så osannolikt fördomsfull människa på den tiden eftersom det egentligen inte existerade såna ”på riktigt” då…. 

Nu är de tyvärr inte så sällsynta längre…

Och dessutom lär inte dessa figurer ens fatta att det är dem som Hasse & Tage driver med egentligen. Tyvärr är självinsikten alltför låg…. 

Och säga vad man vill om norrmän, men trevliga är de, trots att landet lär vara lite ruttet. 😉 

Kan ändå inte hålla mig från det gamla klippet….. även om det är tråkigt. 

PS Bilderna är från Tromsö DS

Lämna en kommentar

17 maj, 2017 · 17:19

Musiken i språket… #76

En av mina gamla ”hållhakar” är att musiken kommer till mig först när jag lyssnar, och om musiken är hygglig kan jag även lyssna till texten, till nöds. 

Musiken kan inta hela mig direkt och utan genvägar via några intellektuella funderingar. En text, även om den är hur bra som helst, kan aldrig ta mig med  storm, som ett stycke musik kan.

Det finns musik och text som jobbar bra ihop däremot. Om den framförs av rätt sångare kan rentav såväl musik som text vinna på det. En del musik kan däremot sällan räddas av bra text, medan bra musik kan ha vilken text som helst utan att det stör. 

Med anledning av den portugisiska sången som vann Eurovision i lördags, finns en drös människor som stör sig på dels att låten är så långsam och tråkig och dels att de inte förstår texten. Det är som om man inte kan förstå musik om man inte förstår texten. Nu har Alexander Rybak spelat in en engelsk version av låten, och plötsligt tycker så många fler att låten är så mycket bättre för att de förstår texten…..? 

http://www.newsner.com/alexander-rybak-hyllas-for-sin-magiska-tolkning-av-arets-eurovision-vinnare/om/musik-2

Jag kan förstå om man inte hör skillnad på en trumpet och en oboe, men text och musik är väl ändå inte samma sak? 

Plötsligt blev musiken mycket bättre, tycker många. Jag kan förstå om man tycker att låten var tråkig, men jag kan däremot inte förstå att så många verkar nästan personligen kränkta av att den sjungs på ett för dem obegripligt språk. 

Nu har jag ju bara läst ett trettiotal kommentarer om detta, i ett kommentarsfält, men jag kan inte låta bli att dra snabba växlar i onödan…. 😉 

Det fanns också många som gillade originalet bäst, och tyckte Salvador Sobral förmedlade så mycket mer känsla i sitt framförande. Här håller jag med, och dessutom tror jag att det är tack vare att han sjöng på portugisiska, som är hans modersmål. Oavsett om vi förstod så förstod han själv vad han sjöng om, och kunde förmedla känslan rätt. Norrmannen Alexander Rykov må vara begåvad på allehanda vis, men engelska är inte hans modersmål. 

Och handen på hjärtat…..  Hur många texter av högre kvalitet har du hört i Eurovision? Mest bara hjärta och smärta. Ganska sällan något fyndigt eller klokt. 

Nej, då lyssnar jag hellre till musiken i det vackra portugisiska språket, utan att begripa,  än något slarvigt rim på svenska eller engelska…. Och jag ser hellre några gester som kommer från en mans eget uttryckssätt än några slimmade koreografier utan mål eller mening. 

”Vi gillar olika”! 

Det kan vi säga om människor av olika slag, men när vi kommer till musik och olika genrer, tycks ramarna vara betydligt snävare. Men det roliga är att en större del av Europa ser vidden av en förenad musikalisk kontinent som kan se skönhet i olikheterna, i olika språk och rytmer, melodier och uttryckssätt. Nu hoppas vi att Portugal kan gå före och visa oss andra vägen i denna utveckling, där musik och språk blir mer autentiskt och människor vågar visa sig själva mitt i musiken. 

Länge leve musiken! 😊 

Lämna en kommentar

15 maj, 2017 · 17:12

.. Och de som komma farande….. #75

”Här är jag!” Det utbrast min mamma ibland när hon stegade in i vårt synnerligen rymliga skafferi,  i mitt barndomshem. För ett barn var väl det ett ganska underligt utrop. Det kunde ju alla se, var hon var. Men med åren kommer förståelsen. Det där med att man ska gå in i ett rum för att hämta något, men glömmer vad det var man behövde i en ny miljö, kräver att man samlar ihop sig såväl i själ som i kropp för att hitta tillbaka till ursprungstanken. 

Är man lite disträ,  som nog flera av oss är, behöver man nog några knep på vägen för att hitta rätt. 

Igår handlade mitt inlägg om att ”vara där” för någon annan som behöver hjälp och stöd. Idag vänder jag på steken. ”Jag är här” har blivit ”Här är jag”. 

För att hitta ut till andra behöver jag hitta mig själv. I alla fall ha en aning om var jag befinner mig, var jag kommer ifrån och vart jag vill komma. Först då kan jag kanske bemöda mig om andra och önska dem välkomna – alla de som kommer farande….. 

Men om mina egna brister skymmer sikten och jag inte hittar i mitt eget själs skafferi, hittar jag förmodligen inte ut heller. Då står jag där och trampar rådvill, utan kompass och karta. 

Kanske finns det bara en bot…. Att lyssna till musik som ger en kraft och energi att gå vidare. Om musiken är positiv kan vi hitta tillbaka till det vi egentligen ville vara och ville göra med våra liv. 


Igår röstade Europa fram en kille från Portugal, med svårt hjärtfel, som ändå lyckades fånga hela Europa, inte med fyrverkerier, rök eller rullband, utan med sin mjuka fina röst och en vacker melodi, sjungen på hans eget språk. Några sura svenskar dissade låten som gammaldags, och tyckte därför inte alls att den var en seger för musiken. Jag skulle vilja säga tvärtom. Portugal har hittat sitt ursprung i denna lilla melodi. Vacker melodiös, sjungen på Portugisiska med en mycket mjuk röst, utan hjälpmedel. Det är ju ändå ett av kontinentens mindre länder till ytan. Varför göra sig stor då?

”Här är jag”, säger musiken till oss. 

Så fint att så många av oss nappar på det ödmjuka  budskapet. Dessutom ville sångaren Salvador Sobral under veckan som gick, försöka göra en kupp och ha en tröja på sig som det stod ”S.O.S Refugees” på. Trots att han hade den för att han ville uppmana till medmänsklighet, förbjöds han av politiska skäl. Man får varken sprida politiska eller kommersiella budskap i Eurovision. Så konstigt då att ingen anmärkte på Adidaströjan han sen hade på sig, påpekade han. 

Nu kan vi ändå glädjas åt att det lilla landet har vunnit mot alla de stora för första gången. Att optimismen går segrande i ett splittrat Europa.  Det har vi lärt oss att de som väljer att se det positiva i tillvaron – att David vinner över Goliat, och att musiken övervinner allt. 

Själv har jag haft en bordsvisa i skallen medan jag skrev dagens text, som kanske kan beskriva min inställning till var jag är och vart jag vill komma!  😊 

Lämna en kommentar

14 maj, 2017 · 12:10

Född 53….  Idag Blogg #53

Jag är född 1953. Jag har levt under 7 decennier. Tio år innan jag föddes pågick fortfarande ett världskrig. Det var väl inte så att man pratade om kriget varje dag men någonstans fanns det närvarande. Mina föräldrar berättade ibland om hur det hade varit. Min pappa låg inkallad när ett av barnen föddes. Han hade ett befäl som var nazist. En riktigt otrevlig människa. 

Det var också så att man i vardagslivet var försiktig med vem man pratade med. En del hade nazistiska sympatier och vem visste vilka som var spioner? Även om inte Sverige var drabbat fanns det otäcka strömningar här också.

Mitt första egna minne av en politisk händelse var när Dag Hammarskjöld dog. Fröken tände ett ljus och vi hade en tyst minut. Det var starkt för en sjuåring. 

Sedan radar minnena upp sig. Alla viktiga personer som blev skjutna som Kennedybröderna och Martin Luther King. Alla dessa händelser minns jag tydligt.

60-talet blev mitt mest engagerade decennium. Jag läste en bok om Bernadette Devlin om Irland, som påverkade mig mycket. Hon var så ung och redan så medveten. Jag kunde identifiera mig med henne. Jag gick mycket på bio och läste mycket som var omvälvande. Och så var det ju musiken förstås! Det fanns dels Beatles, men också många som sjöng och spelade låtar med politiskt innehåll. 


En av dem var Pete Seeger och jag minns att vi fick analysera hans låt ”Little boxes” i skolan. Det var roligt och spännande att gå i skolan under 60-talet. Det var inte bara så att vi unga var engagerade, utan även lärare och andra vuxna i omgivningen. Alla tyckte ju inte likadant men många diskuterade vilt utan att någon direkt skrek otrevligheter till någon annan. 

Kanske skulle en viss herr Björklund tycka att min skolgång var flummig men vi lärde oss i alla att skilja på de och dem och var och vart…. vilket inte alla gör nuförtiden. 

Och han tycker ju att allt utom katederundervisning är flummigt, inklusive estetiska ämnen, humanistiska ämnen och allt som sätter lite guldkant på tillvaron. Om alla vore som Jan Björklund skulle katederundervisning passa alla perfekt. Om alla vore exakt lika rika så hade vi heller inte behövt lotta ut platser till mer populära skolor. Tyvärr har ju ingen politiker hittills lyckats jämna ut skillnaderna mellan fattiga och rika och därför blir livet för oss människor ett enda lotteri. Har du tur föds du med guldsked i mun, annars får du vackert bocka och tacka för att du har ett liv överhuvudtaget. Att du får gå i skolan alls. Att du hade turen att födas i rätt land och av rätt föräldrar. Att du har föräldrar i livet. Att du slipper bli utvisad till det land du har flytt från. 

Ja, ibland har man tur! Det skäms jag inte för, men numera skäms jag över hur vi -med tur – behandlar alla dem med otur.

Men nu märker jag att bara två av mina 7 decennier har blivit avhandlade, och när jag kom in på det här med skolan blev det som det blev…. Och allt hänger ju ihop på något sätt. Mitt liv har ju ändå handlat om skolan från 7 års ålder till nu…när jag är 9 gånger äldre. Men frågan är: Är jag 9 gånger klokare?

Fortsättning följer i nästa nummer. 😉 

Lämna en kommentar

22 april, 2017 · 17:36

En låååång dag…. #45

Långfredagen ska vara en lång och grå dag, och i år lever den verkligen upp till sitt rykte. I alla fall vädermässigt, även om solstrålar tittade in på altan i arla morgonstund. Men sen blev allt kallt och snålt  och blåsigt. Men vad gör väl det när man kan ligga på sofflocket och sova sin eftermiddagslur och sen se ut över fjärden när man har slagit upp sina ljusblå. Tänk att vara liksom ett med naturen utan att röra en fena. Det är att njuta. 

Men visst har vi späkt oss här också genom att ta en alldeles lagom lååååång promenad på förmiddagen.  Sen intog vi frukost nummer 2 hos släktingarna, i grannstugan på tomten, och pratade bort någon timme. Får man ha det så trevligt på långfredagen tro? 

Tja, det gick alldeles utmärkt. Jag tror att den där gamla man har i sig från förr att långfredagen ska vara tristast i världshistorien, som man har fått med bröstmjölken, trots stor brist på gudstro och religiositet i föräldrahemmet…. Det kanske sakta börjar plana ut och fördrivas ur ryggmärgsbeteendet. Ha tråkigt och lyssna på vacker musik,  helst Bachs Matteuspassionen, som gick på radio varje långfredag i min barndom. Även om jag älskade klassisk musik som barn, var det ändå för lååååångt med hela Matteuspassionen som tar över 3 timmar. Inte fick man gå på bio eller göra annat roligt, eftersom allt roligt var stängt. 

Nå! Jag tror att de där långa, tråkiga dagarna var karaktärsdanande för många generationer. Vi lärde oss att stå ut med att ha tråkigt. Att inte låta livet fortsätta som vanligt. Att stanna upp för en dag om året och tänka på Jesu lidande på korset. Att inte lida själva, kanske, men ändå besinna oss en smula. Att inte ta alla glädjeämnen för givet.  För vad kan glädja oss då, om det roliga bara är självklart, medan vi kanske ser tråkigheter som en personlig kränkning?

Nu hör vi oss säga i Paris, Bryssel, Berlin och Stockholm att vi ska inte ge efter för terrorn och rädslan utan vi ska fortsätta leva våra liv som vanligt. Vi måste få leva. 

Naturligtvis finns en poäng i det, men samtidigt – utan att för den skull ge efter för terrorismen – vore det inte på sin plats att vi i västvärlden i synnerhet, stannar upp för en stund och funderar på, inte om vi ska fortsätta leva våra liv, men hur vi ska leva? 

Jag har själv varit i Jerusalem och sett Via Dolorosa, vägen som bar upp mot Golgata – platsen där Jesus blev korsfäst. Man behöver inte själv göra den Golgatavandring som han gjorde för att förstå hur plågsamt smärtsam och olycklig hans väg mot korset var. Man behöver inte ens vara religiös för att kunna känna empati med den som kallades Guds son. 

Den människa som ensam utstod alla prövningar för vår skull – ska han ha gjort det förgäves? För att vi ska fortsätta leva våra liv som om ingenting hade hänt, bara för att visa att vi inte är rädda, vilket de flesta av oss är. Livrädda för att ändra vår livsstil, oavsett det vore bra för oss eller inte. Nej, jag menar inte att vi ska anpassa oss efter terroristerna, men att om var och en tog sig en stunds funderare över vad i livet som är värt att kämpa för, kanske vi lättare kan enas om ett bättre och mer hållbart samhälle. Då vore mycket vunnet. 

Ett stilla eftermiddagsslummer på långfredagen, och sen kan världen se lite annorlunda ut efter en stilla reflektion, och dina medmänniskor kommer att häpna över vad en tråkig långfredag kan leverera. 

Att finna njutning i långtråkighet kan tyckas en aning bisarrt, men jag är säker på att det kan bli ”det nya svarta”, eftersom det är den svåraste konsten av alla, verkar det som … 

Men mitt i allt det mörka finns ett ljus…. Att kunna vissla en liten trudelutt mitt i det svåra, borde vara det svåraste på jorden men är kanske det enda som kan göra livet lättare…. 😉 

Lämna en kommentar

14 april, 2017 · 16:56

Hög tid för högtid! #37

Nu närmar vi oss påsken med stormsteg. När påsken äntligen är här är det inte långt till valborg och första maj, Sveriges Nationaldag som jag egentligen bara firar för att det råkar vara min mammas födelsedag, och Kristi Himmelfärdshelgen som rätt vad det är går över i skolavslutning och midsommarafton. Sen är det egentligen ingen riktig högtid förrän i november, men då är det ju inte långt till jul…. 😉 

Om man bara tänker så kan året kännas kort. Det har bara swishat förbi. När Facebook påminner mig om en påsk för fyra eller sju år sen, känns det som om tiden går nästan svindlande fort. Det var ju alldeles nyss. Men när man står där och rastvaktar och fryser på skolgården, i november, känns en svalkande bris i juli oändligt långt borta. Jag undrar hur något kan variera så grymt mycket som tiden gör. När jag vaknar mitt i natten och ser att jag ska gå upp om två timmar tänker jag att jag har gott om tid att somna om…. Men icke, sa Nicke! Jag kan inte somna om och i ett nafs ringer väckarklockan, innan jag hinner blinka. Jag lovar att jag inte har sovit. Men sitter jag och väntar på att något roligt ska hända, släpar sig tiden fram. Fem minuter går lika långsamt som en timme, plötsligt.

Den som kan förklara det borde få Nobelpriset. Det finns naturligtvis en psykologisk förklaring, men jag skulle vilja få en förklaring på en vetenskaplig nivå…. Eller skulle jag det? Det skulle säkert göra en krånglig sak ännu krångligare…..

Snart är det Påsk, hur som helst.  Det var inte igår.  Det vet jag med säkerhet. 😉 

Dessutom återkommer min egen Gullefjun som amen i kyrkan varje påsk. Det kanske inte är en högtidsstund, men det är i alla fall en tradition…  😉 

Lämna en kommentar

6 april, 2017 · 19:26

Rapport från en fåtölj i skämtets tecken. #32

Nu börjar svårigheterna med #Blogg100.  Eftersom vi började den första i förra månaden var det lätt att hålla räkningen på vilken dag i bloggordningen vi har kommit till. Men denna första och enda skojaredagen på året börjar lurigheterna. Nu får vi börja tänka….. 😉 

Humor kan vara lurigt. Vi har inte samma humor, men en sak kan vi kanske enas om, att skämta på någon annans bekostnad är inte roligt för alla. Det beror också på vem den andra är. Vilken status? Är det chefen kan skämtet ta bättre än om det är någon med lite lägre status. Någon som kanske det skämtas om och med varje dag. Ord kan befria, men de kan också vara förödande när de liksom sakta men säkert urholkar en människas självkänsla. Flera har säkert varit med om det, men har liksom försökt försvara och förklara skämtaren med att det var inte så illa menat. ”Ett skämt ska man ju tåla”. Men det är inte bara ett skämt. Och till slut är gränsen nådd men då är det för sent att ge igen utan att verka bitter eller för känslig. 

Jag har sett Morgans Mission på TV och jag vet att många har varit med om en skämtande kultur på andras bekostnad. När jag såg programmet i torsdags, med brandmännen, insåg jag också hur kulturen kan slå mot alla. Morgan som också hade råkat ut för ett practical joke i början av programmet,  hade sedan svårt under resterande tid att känna tillit. Han uttalade också att han inte vågade göra en brandövning med brandmännen för att han inte litade på dem. Han gjorde övningen och var glad att han inte behövde ångra sig. Brandmännen var proffsiga med det de var bra på. 

Men jag var imponerad av Morgans mod att våga trots att han var rädd. Har man en gång blivit tråkad och lurad, med bortförklaringen att det var ett skämt, är det lätt förlora tilliten till de människor som utsatt en för det. Har man varit mobbad under en stor del av sitt liv kan man bli delvis skadad för resten av livet. Att någon driver med en lite på skoj, kan för en tidigare mobbad kännas nästan outhärdligt. Som en allergi kanske. 

Men humor är så viktig när den är varsamt rolig. 

En av vårt lands största skådespelare och komiker har idag gått bort. Och han är ju som roligaste när han driver med sig själv eller olika företeelser, där alla och ingen behöver ta åt sig. 😉 

Lämna en kommentar

1 april, 2017 · 13:56

Livet börjar vid 30! #18

Det skriver jag med anledning av att min brorson fyller 30 just idag, men egentligen handlar det om mig. För egen del började ett nytt liv vid 30. Så många förändringar och så mycket bättre allt blev för mig. Ett nytt förhållande framförallt, och en påbörjad ny utbildning, och båda var omvälvande och viktiga för mig på olika sätt.

Men idag vill jag egentligen bara berätta om en god tradition vi har haft sedan vi träffades. Vi ger varann en massage i samband med våra födelsedagar. Inom en ganska överskådlig tid efter födelsedagen ska det ske men om det dröjer gör det inget. Förutsättningarna ska nämligen vara optimala, helst.

En obokad helgeftermiddag och kväll. Ingen ska vara sjuk eller indisponerad på något sätt så det kan ibland dröja ganska länge. Idag har det gått en och halv månad sen senaste bemärkelsedagen och det är min tur att ge. Äntligen!  Fridfullt och till skön musik från en gammal blandskiva från 00-talet som väcker minnen och inspirerar till än bättre massagestund. Jag hade en lätt huvudvärk innan jag började behandlingen men den försvann fort och lätt.

”Att ge är att få”!

Jag är inte alls professionell massör på nåt sätt, men har man gått den ”flummiga” utbildningen som jag gick för dryga 30 år sedan så har man lärt sig lite av varje, dvs det mesta av det bästa! 😊

Och efter det en god middag….

Till dagens födelsedagsbarn,

Emanuel,

vill jag säga…

Grattis!  Lev väl! Och njut! 😊 🎂 🎉 🎶

PS  Det är han som står till vänster i filmklippet DS

Lämna en kommentar

18 mars, 2017 · 18:13

Bara en liten lort….

Under detta år har miljöpartiet kölhalats från både vänster och höger. Vissa fel har begåtts, men… Hallå! Ett litet parti med ganska liten möjlighet att bestämma i regeringen. Varför sådan slakt på detta enda parti?
De har svikit sina väljare, sägs det.

O C H?

Vilket parti har inte det?

image

Socialdemokraterna, med över hundra år på nacken, vars hedersord var fred och rättvisa, solidarisk skattepolitik, internationella kontakter och bistånd till s.k. U-länder. Öppenhet…Samförstånd och välfärd. Saltsjöbandsanda och kollektivavtal. Skolan sågs som en spjutspets in i framtiden. Vård till alla. Jämlikhet.

De politiska ledarna bars fram av idéer och hade planer för hur de skulle genomföras och visioner om hur det skulle bli. De ledde opinionen, i bästa fall, i den riktningen deras politiska vilja förde dem.
Inte alltid fick de rätt, eller fick med sig folket. I vissa fall drog de igång studiecirklar när det skulle bli folkomröstning om kärnkraft eller om EU. Inte alltid populärt det heller, men det fanns i alla fall en vilja och en idé om att visa rätt väg.

Nu saknas den viljan. Nu leder ingen opinionen, utan låter sig ledas av den.

image

En nöjd socialdemokrat konstaterade igår efter riksdagsvalet om det nya lagförslaget, angående immigranters rätt och möjlighet att ta hit anhöriga,  bla:
-”Det var bra att det blev en stadig och stabil majoritet för förslaget!”

Och varför var det bra?

Jag har aldrig röstat på S, men trots det har jag känt att partiet har varit stabilt och stadigt, för när vi har kommit till värdegrunden, om människors lika värde, oavsett kön, sexuell tillhörighet, etnicitet eller religion, skulle aldrig S gå från gård och grund och lämna sina grundläggande värderingar för att säkerställa att man får fortsätta regera på osäkra grunder genom att få en stabil majoritet tillsammans med dem man säger sig stå längst ifrån värderingsmässigt. Och sticka upp sitt oroliga finger för att känna vartåt det blåser.

Så trodde jag.

Vad var gårdagens knapptryckning värd?
För alla dem som röstade med sin inre övertygelse om människors lika värde över hela jorden, var det en manifestation att trycka nej. De var inga vindflöjlar som följer opinionen – allra minst de som röstade mot den egna partilinjen.

image

Röstade man ja – kunde man sova gott om natten då?
Eller var man bara en liten lort, som Astrid sa….?

Kanske det….

image

De som drabbas är i alla fall inga av knapptryckarna. De får snart högre lön oavsett hur de tryckte, eller inte…

Men kanske kommer de knapptryckande att straffas i sinom tid, när såväl kärnväljarna som de åtråvärda nyvunna väljarna har blåst bort med husvillheten….

Grunden är jämnad med marken.

Var blev ni av?

Monicas ord förmedlar det mesta i sången..

Lämna en kommentar

22 juni, 2016 · 14:34