Kategoriarkiv: flygel

1 maj, 2021 · 16:36

Nu!

Ordet ”nu” förpliktigar. Vem känner sig inte lätt trängd av den omedelbara tidpunkten ”nu”?

Jag skrev senast här i bloggen om ”att fånga dagen”.

”Att leva i nuet” är väl ännu mer svårt och omöjligt, för då blir ju såväl framtid som historisk tid onödig tid. Om vi bara lever nu, kan vi inte ha någon framförhållning och inget ansvar för det vi har gjort som har lett fram till detta ”nu”.

Det finns heller ingen rättvisa i detta nu. Väldigt många människor på jorden kan inte göra annat än att leva för att överleva. Att ta vara på den stund de har på jorden kan kännas som ett hån för den som inget har, och inte har något att leva för. Men visst kan alla finna glädje i en liten solglimt som lyser upp en grå dag. Men bara om du själv kan söka skugga. Om solen är obarmhärtigt het och inga svalkande stränder eller skuggande träd finns i närheten, blir det svårt att leva i nuet utan att ha en plan för hur du ska överleva hettan.

Jag, som är en icke stresstålig person, grips lätt av panik om jag vet att jag måste utföra något nu, eller på direkten. Om jag däremot är förberedd på att jag inom en halvtimme ska hinna klä på mig, borsta tänderna och gå på toaletten, innan jag ska gå på promenad, blir jag mentalt förberedd på att njuta av promenaden och naturen jag går i.

Alltså – att njuta av stunden är omöjligt utan förberedelse. Men däremot kan jag ju låta mig överraskas på vägen av ett möte eller att något oväntat dyker upp, men det ingår ju på något sätt i konceptet. Har man väl gett sig ut utanför dörren, har man gjort sig beredd för äventyr…stora eller små.

Vi människor är nog olika även i det fallet. En del människor tidsbestämmer sina promenader och utflykter och kan bli stressade om de blir hejdade av en god vän som de möter på vägen. Andra verkar helt oplanerade och kan nappa direkt på ett förslag om att gå och fika istället för att gå hem och äta sin sedvanliga fil och müsli. En del människor är oförutsägbara och andra är stelbenta. En del är bekväma och andra rastlösa, men alla kan känna sig obekväma med att bli överraskade mitt i steget. För jag tror att alla har en mer eller mindre tydlig plan där ett ”då”, ett ”nu”, och ett ”sen” ingår. Hur tydlig planen är för en själv, påverkar hur störd man blir av en överraskning.

Vad jag pysslar med när jag skriver denna blogg, är ett utforskande av mitt eget oplanerade inre, kontra andras. Och jag märker hur mina tankar styrs i olika riktningar beroende på vad som faller mig in att skriva. Jag har temat klart för mig från början, men så dyker en tanke upp som jag inte hade från början, och så spinner jag på den. Ungefär som när man går in i ett rum för att hämta en sak, och när man kommer dit har man glömt vad man skulle hämta. Då går man ett varv till, och kommer på vad man hade glömt, men inser dessutom att man behöver en annan grej som ligger i köket…till slut är man belamrad med prylar man inte vad de ska vara bra till, och framförallt inte just nu…. 😏

Jag hade ju en så bra idé från början, som jag liksom trollade bort med andra idéer. Men om jag nu sätter mig ner och tänker på vad jag har präntat ner här och utgår från det – hur hittar jag utgången? Ska jag ens bry mig om vad som händer sen? Jag borde ju leva i nuet….

Nej, för Nu existerar inte utan Före och Efter. Vad jag gör nu påverkar morgondagen. Vad jag gjorde igår påverkar vad jag gör nu. Och alla vi som lever i alla våra ”nu” påverkar allas ”sen”. Om vi gör andra glada nu, gör de ytterligare andra glada imorgon. Som ringar på vattnet…

Men hur jag påverkar morgondagen med den här bloggen… ? Det står kanske skrivet i stjärnorna…. ✨

Men för att börja om från början. Att det förpliktigar att leva nu. Att göra rätt nu. Att ta rätt beslut. Att kunna se framtiden an med tillförsikt genom att ha gjort det du ska nu, det förpliktigar. Det ställer krav på oss människor som vi inte riktigt verkar klara av. Vi har ständigt bortförklaringar till hands. Mycket vilja, men lite kunna. Eller kanske vi kan, men vi orkar inte, eller vill inte. Och det är där bortförklaringarna tar plats:

”Nej, jag har inte tid”.

”Nej, jag har sovit så dåligt”.

”Får man inte ha nåt roligt, nuförtiden?”

”Nej, jag gillar inte moralism och pekpinnar”.

”Nej, jag vill leva i nuet och ta dagen som den kommer… Går det åt fanders, så gör det… Det är inget jag kan påverka”.

”Nej, jag orkar inte tänka på allt elände”.

….

Själv skulle jag kunna instämma i alla de här bortförklaringarna, men jag skulle samtidigt urskulda mig med att jag på olika sätt har deltagit och engagerat mig i olika samhällsfrågor. Jag tar bara en paus…

Till slut hamnar jag i det här att ”man är inte mer än människa”. Vi kan inte göra mer än så gott vi kan. Frågan är hur gott vi kan göra? Finns det något tak? Ja, vår förmåga sätter hinder, men först och främst kan känslan av maktlöshet sätta hinder. Åtminstone för mig. Men vi är många utan makt som undrar vad vi kan göra?

”Vem lyssnar på mig?” ”Vem bryr sig?”

Nu kom jag på en bra sak att säga som svar till mig själv:

”Jag lyssnar på mina egna sorterade och osorterade tankar och jag bryr mig!”

Det är ju en bra start….

En (1) intresseanmälan.. 😏

”Och om jag bryr mig – varför inte du, och du, och du?”

Så det är lika bra att börja planera för att kunna leva i nuet även i morgon och om vi har tid över kan vi försöka minnas den tid som var för att kunna göra bättre i övermorgon.

PS Jag skriver inte här vad det är jag bryr mig om. På flit, för ingen ska känna att jag skriver någon på näsan vad som är viktigt här på jorden, även om ni som känner mig vet vad som är viktigast enligt mig. Det kan också öppna för andras tankar om angelägna frågor. Kanske kan vi låta oss överraskas av ett engagemang vi inte visste att vi hade förrän nu? 😏 DS

Ha en fortsatt god helg!

Lämna en kommentar

Under #BlogForFuture, #BloggaFörFramtiden, #climatecrisis, flygel, Mänskligt, Minnen, Tid

20 mars, 2015 · 17:18

Sockor, solförmörkelse, mat och musik + lite till, i nu nämnd oordning + lite till….#20

Naturell….

Idag är det den tjugonde dagen, och en femtedel av den blogg-cirkus vi ännu bara har sett en början av. Om vi tänker i arbetsvecka, är alltså måndagen avklarad….och nu är bara resten kvar. Men tiden fram till fredag brukar gå undan. Inte för att jag direkt vill det, men det är lätt att ge upp i förtid om man inte anar slutet någonstans.

Dagens innehåll är späckat med stort och smått, gammalt och nytt och roligt och intressant.

För att ta det i nu nämnd oordning vill jag börja med de ”rockande sockorna”.

En flicka i 10-årsåldern har startat en folkrörelse med anledning av att hennes syster har Downs Syndrom. Hennes idé är att alla människor ska sätta på sig ett par udda strumpor med olika färg och mönster på de olika strumporna. Hon vill på det viset stödja sin syster och visa att alla är bra fast de är olika. Och idag är dagen D. Många runt om på de olika medierna – Facebook, Instagram, Twitter, etc – lägger upp sina strumpbilder. Hon kallar projektet ”Rocka Socka”, och det är underbart när sådana rörelser kommer underifrån, tycker jag. Riktigt roligt är det när så många ”olika” personer anammar projektet. Idrottsföreningar, poliser, operasångerskor (med hundar), mfl, går in för det med liv och lust. Den här initiativrika flickan har upplevt hur hennes syster har blivit retad för sitt handikapp, vilket flickan vill sätta stopp för genom att göra något positivt för henne och alla andra i liknande situation.
Så jag och mina katter ville ju inte vara sämre….;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

När väl sockorna var upplagda på rätt ställe och med olika kulör, var det dags att närma sig dagens andra stora händelse. Solförmörkelsen, som skulle ses – eller inte – idag på förmiddagen. Eftersom jag fortfarande går hemma och hostar kan jag lika gärna gå runt i lägenheten och spana efter en delvis förmörkad sol, men jag såg den inte någonstans. I Stockholm är vädret inget annat än grått idag, så det var ju inte så konstigt. Men när vänner i min närhet la upp bilder på solen dold av månen, på facebook, blev jag förvånad, och öppnade fönstret och se där…..snett ovan Globen såg jag en halvmånformad sol. Nu behöver jag inte vänta i 24 år till för att få se den. Försökte ta bild, men var rädd att jag och/eller mobilen skulle falla handlöst ner på förbifarande bil på Götgatan. Men några bilder blev det….och det är ju faktiskt lite spännande. En händelse som får ens vanliga vardaglighet att kännas ganska så liten och futtig. Men ändå….en del i alltet. Precis som med sockan. 🙂

Ja, ni fattar vidden….. 😉

Att dela stort och smått på detta vis är ju lite speciellt. När jag var i England på språkresa, 15 år gammal, satt jag hemma i min värdfamilj och småpratade om ditt och datt. De var unga trevliga människor med en ganska svårförståelig brytning, eftersom deras hemland från början var Indien, eller åtminstone deras föräldrars. De var trebarnsföräldrar och hon fick sitt första barn när hon var 16 år och nu var hon 21.
Vi hade inte så mycket gemensamt, men just den kvällen jag tänker på gör att jag alltid tänker på dem när man pratar om ”the first man on the moon”, för vi delar alltså den gemensamma upplevelsen, de och jag, att sitta och se när den första människan klev iland på månen. Jag har aldrig haft kontakt med dem sen dess, utom att jag skrev ett tack-brev långt senare, för att fått bo hos dem . Det är ju ganska märkvärdigt att en sådan händelse mycket långt bort knyter ihop banden mellan några personer som också befinner sig på långt avstånd från varann i tid och rum.
De kanske inte ens lever längre?

Men vid liknande mycket specifika tillfällen lever de i min föreställningsvärld. Och deras lilla yngsta dotter – Tracy – måste ha mognat betydligt sen dess. Hon är väl i 55-årsåldern nu…. Hon hade viss betydelse för mig för hon var det första barnet jag vaktade. Deras grannee stack ut huvudet en gång och frågade om jag hade många småsyskon, för hon tyckte jag hade sådan fallenhet. Jag som var minst i familjen med många storasyskon, minns att jag kände mig stolt över att höra det.
Kanske sådde hon ett litet frö i mig, för innan dess hade tanken aldrig slagit mig, att jag skulle kunna jobba med barn.

Precis som en händelse kan förflytta en långt bort över hav och land, kan också en berättelse förflytta en långt bak i tiden. Och vissa ord kan trigga igång minnet av berättelsen. Igår sa jag ju att jag skulle berätta om min mamma och om hennes ”lekkamrat” Greta Eriksson,pianisten, som hon lärde känna på somrarna när de var på ledighet. Mamma tyckte det var roligt med Greta för hon var så humoristisk och glad och trevlig. Dessutom var hon uppmuntrande mot mamma, och brukade säga till henne: -”Sjung Ingrid, du sjunger så vackert!” Och mamma sjöng för full hals medan de var ute och plockade blåbär i skogen.
Men rätt som det var sa Greta glatt: -”Nej, nu måste jag gå in öva….Hej då!” Och sen var hon borta i fem – sex timmar. Mamma var otroligt imponerad av att Greta, som var jämnårig med mamma, hade sån disciplin. Hon verkade inte ens tycka det var tråkigt att gå in, mitt i sommaren när solen sken som mest. När mamma härmade vad Greta sa, lät det som hon pratade släpig”eken”-dialekt – en riktig stockholmska. Och en gång när Greta hade varit på en liten konsertturné, berättade hon för mamma om hur det hade varit:

”Först kom vi till flygplatsen, och där fick vi biff. Sen fick vi biff på planet också. Och när vi kom fram fick vi biff. Sen vi fick biff när vi var på turnén, och så fick vi biff en gång till på hemresan…….Fem biffar! Gott!”

Allt med den där lite nasala dialekten…det var obetalbart!
Särskilt om man tänker att Greta var en fantastisk pianist…..som med stor konstnärlighet kunde studera in vilka svåra pianokonserter som helst, så var hennes prosaiska minnen av måltider med biff, de mest bestående.

Många år senare var jag och mitt fd ex på en konsert och hörde Greta spela en av de stora klassiska kioskvältarna – Tjajkovskys pianokonsert nr 1 i B moll. Det var naturligtvis en upplevelse för mig att höra henne live….jag som hade hört så mycket talas om ”biffarna”. Det hade även ”exet” hört. Han hade dessutom Greta som pianolärare då, på den tiden när han gick musiklärarlinjen på Musikhögskolan. Dagen efter konserten gick han till sin pianolektion, och tackade förstås för den fina konserten, varpå Greta svarar: – ”Ja, tack det var roligt att du kom, och sen förstår du när jag kom hem var jag så hungrig, så jag tog mig en macka. Gott!”

😉

Vill du höra och läsa mer om Greta Erikson kan du börja med att kolla på den här länken där du kan höra hennes fantastiska pianospel.

Och nu tror jag det börjar bli dags för ”ett lillfinger med i spelet….”
Det är inget ont finger, även om det fortfarande gör ont. För över en månad stukade jag det kraftigt, och jag har fått ett litet sjukgymnastprogra, eftersom jag är ”pianist”, som de sa på sjukhuset. Jag hade ju bara sagt att jag var musiklärare och var rädd om mina fingrar…De tog fasta på det, sympatiskt nog.
Men fortfarande gör det ont och nu har kroknat lite för mycket, tycker jag. Jag kan ju spela hjälpligt på flygeln här hemma, men dessvärre tar det ju emot en aning.
Nummer 5 – precis som jag, är lillfingret nr 5 på handen, och en aningen stukat, men än har vi inte kroknat, annat än bokstavligen, möjligen….och vi hälsar er alla en riktigt god helg fyllt av mat och dryck och kultur av allehanda slag.

”Gott!”

Men jag då?

Lämna en kommentar

Under #blog100, flygel, kultur, Mamma, Mat och dryck, Mänskligt, Minnen, Musik, Tid

19 mars, 2015 · 13:46

Om det vore någon ordning på mig skulle jag #blogga100 dagar om musik….#19

Efter att ha skrivit ett mycket låååångt och innehållsrikt inlägg på temat musik på min mobil, hände någonting – jag skulle bara sätta i laddaren – och all text försvann!

Jag borde låta mig nöja, därvidlag. ”Där orden tar slut, tar musiken vid..” som någon så vist har sagt, fast jag minns inte vem.

Men nu?

Jag ska försöka ta det från början….. 😉

Jag har svårt att nischa mig själv. Att ruta in mitt liv i fack och säga att jag ska blogga om musik eller om språk, om pedagogik eller foto, om katter, om natur, om segling och om kärlek av alla de slag, och om mänskliga rättigheter, om politik och om kulturarv, om mitt eget liv eller…. Jag känner mig infångad om jag måste bestämma en sådan sak.
”Men det vore ju klokt om jag höll mig till ett ämne där jag är ovanligt kunnig, för att vara jag”….invänder mitt bättre jag.
Mitt sämre jag invänder att ”det vore ganska tråkigt att läsa en massa pekpinneaktiga essäer av någon förnumstig förståsigpåare.”

….Hmmmmm…..Hela jag fortsätter som vanligt. Det blir ändå aldrig någon ordning på mig, om det inte har blivit det hittills, så….

Allt flyter ihop och hänger samman för mig. Jag kan inte särskilja. Det är som att särskriva: Kär lek istället för kärlek. Men helst både och. Vi kan ju inte leka kära lekar utan att känna kärlek.

Så är det med musiken. Jag skulle inte vara den jag är utan att ha levt ett liv i musiken. Att vara där musiken finns. Den har varit som luften jag andas, nästintill. Inget som någon ifrågasätter. Den är som trampolinen jag hoppar ifrån och får kraft av, men det är inte samma sak som att jag lever av musik. Kanske inte riktigt som att jämföra med en prostituerad som lever av påtvingad kärlek, men ändå är det något tvångsmässigt över en musikers vardag, om man jämför med min vardag. Jag kan lyssna på musik utan att behöva fundera på hur det framförs och jag kan spela själv utan att få ont i magen på grund stress och oro inför nästa framträdande eller funderingar på om jag hinner få mitt gage innan nästa hyresavi ska betalas.

Mina föräldrar som badade oss i klassisk musik av allehanda slag, och som sjöng med oss och spelade med oss från vi var små till vi flyttade hemifrån, och längre än så, om de kom åt, var aldrig annat än glada amatörer – mer musikaliska än det stora flertalet, men ändå inte överdrivet. De hade, tack vare att de sjöng konserthuskören i Stockholm och pappa spelade i amatörorkestrar, lite känningar i dåtida musikliv. Min äldste bror hade den tidens konserthuschefs bror, Gunnar Norrby, som cellolärare.
Min bror var mycket musikaliskt begåvad, och med ett absolut gehör dessutom, så mina föräldrar frågade läraren om han tyckte att min bror skulle söka till musikhögskolan – eller hette det akademin, på den tiden? – varpå Gunnar Norrby fällde den för oss syskon ganska ödesdigra kommentaren: – ”Vill ni honom något ont?”
Han menade att musikerlivet var så eländigt svårt och stressande och dessutom osäkert, rent ekonomiskt, så om man har någon som helst annan talang så ska man undvika musikeryrket. Det svaret blev avgörande för mamma och pappa…
Min bror hade andra talanger, så han blev inte musiker, men han har haft så mycket glädje av musik i sitt liv trots detta, eller tack vare….?
Vem vet hur det hade blivit annars?

Jag var den första i familjen som gick på musikhögskolan, men jag gick ju en pedagogutbildning, och jag kan nog intyga att det inte heller är särskilt lukrativt, och att när man ibland har musikundervisning i helklass i en åk 5, kan man faktiskt undra om det inte finns någon som vill en något ont…… 😉
Men å andra sidan var nog min rytmiklärarutbildning den bästa jag har gått – och jag har en del utbildningar att välja på … – det är bara själva arbetssituationen jag vill klaga på. Men för mig står ju rytmik-metodiken för den där eftersträvansvärda helhetssynen, som jag har svårt för att släppa. Den som gör att jag inte kan hålla mig till ämnet.
Det gamla radioprogrammet ”På minuten”, skulle inte vara något för mig.

Att skriva hundra bloggar om musik låter sig därför inte göras, utan kraftiga avvikelser från ämnet, redan från start, som synes.

Apropå att hålla sig till ämnet: Imorgon ska jag nog berätta om min mamma, och om Greta Eriksson, som ju blev en mycket känd pianist på sin tid.

Hoppas ni kan hålla er! 😉

Blogg100

2 kommentarer

Under #blog100, Familj, flygel, Musik, Tid

16 mars, 2013 · 12:01

Nu med rum för en flygel – och vad mer…?

Det bor något symboliskt i uttrycket ”Med rum för…”

Har du rum för en flygel har du kanske också rum för något mer?
Bereder du rum för en människa, en vän, en släkting – borde det inte också omfatta alla deras vänner och släktingar, och alla andra som du inte känner, men som behöver ditt rum och din värme så mycket mer?

Både ja och nej. Finns det hjärtrum, finns det stjärtrum. Jag tror att man som den begränsade människa man är måste känna var ens egen förmåga stöter på patrull, utan att för den sakens skull säga att alla andra måste göra som man själv.

Apropå flygel?

Ja, jag tänker på vår kör- och orkesterledare här i Sofia, som efter att vi hade varit på turné i Tjeckien, själv tog emot några gäster från Brno, där vi hade sjungit, och lät dem övernatta i hans lägenhet på 3 rum och kök, på södermalm. Och själve borgmästaren från Brno hade sovit under hans flygel. Han hade visst aldrig sovit så gott.

Och ja…med en flygel i hemmet känns det luftigare även här hemma. Högre i tak och mer vidsynt, känns det. Klangen i själva instrumentet låter mer mer tillåtande vänligt och mjukt än i mitt gamla piano, som jag ändå alltid har gillat, också.
Jag tror att allt detta har mildrat och tonat ner min ilska och besvikelse över tingens ordning tidigare i veckan.

”Och det man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen”, typ.Har jag lite ”otur” ibland i arbetslivet har jag ju tur i resten av livet, för det mesta…..

Nu har jag ju turen att ha ett hem där jag kan bereda plats för en flygel som jag hade turen att få.

Det är grunden i livet – det jag fick med mig från början. Resten är bara bonus…..jag jobbar på den så länge…..kanske når jag någon vart före pensionsådern. Annars ska jag väl ha något att göra sen också. 😉

Det finns alltid rum för nya tider….människor utan hem, utan hopp, utan ett värdigt liv….kan vi ge även dem hopp, luft, och högt i tak? Med hjälp av förmildrande klanger från ett piano, en kultur, fri från Arena-Rock och spektakel kan kanske allas våra hjärtan bevekas. Spel upp!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Under flygel, Katter, Mänskligt, Musik, Rum, Tid

26 februari, 2013 · 20:35

Lite på måfå…

Som förr i världen när jag fick för mig att jag skulle blogga och inte visste riktigt vad jag ville säga. Nu vill jag prova samma metod igen. Att skriva på måfå. Satt igår och slöläste gamla inlägg, skrivna av mig. Fann att mycket var passé, men att det mesta var sig likt. I princip samma jobb, samma kör, samma funderingar och drömmar. I princip har alltså ingenting hänt, men ändå tycker jag att jag är en annan människa än jag var för 5-6 år sedan.
Berättade i förra veckan för en av lärarna på skolan om min sjukskrivning när jag hade varit på väg in i väggen för 6 år sedan. Hon lyssnade noga och intresserat. När jag berättade att jag hade haft alltför svårt för att häva upp min stämma i mitt arbetslag på den tiden, och hävda min rätt, sa hon bestämt att där tycke hon att jag hade förändrats. Jag hade haft hennes klass i musik förra läsåret och hon hade tänkt på att jag minsann hade sagt ifrån hur jag ville ha det och också fått igenom mina önskemål. Jag blev glatt överraskad. Det är bra på det viset att jag har varit på samma arbetsplats länge, med folk som minns hur det var och som också kan se en utveckling. Den utvecklingen är ju lättare att se utifrån. Roligt också att få den återkopplingen för mig.

Jag vet ju hur jag har känt mig undfallande och inväntande i förhållande till mina överordnande, men också i förhållande till syskon och i kören.

Men nu är det som om jag har tagit sats. Jag ska inte längre vänta på bättre tider utan att ställa några som helst krav eller förhoppningar på omvärlden. Om jag inte säger något finns det ju ingen som vet vad jag vill.

Men nu har jag vågat önska ”familjeflygeln” hem till mig, och jag har talat om hur jag vill ha det i höst på jobbet. Med flygeln gick det ju bra, men med jobbet vet man ännu inte. Jag känner ändå inte att jag kan bli lika besviken som tidigare år, för nu har jag varit mycket tydlig själv. Då är det också lättare att acceptera ett nej…inbillar jag mig.

Jag brukar säga att jag mognar sent, och det stämmer fortfarande. Jag kommer förmodligen aldrig att bli tillräckligt mogen för de arbetsuppgifter jag ställs inför, men jag känner åtminstone att jag har erfarenheter nog att tackla det mesta förr eller senare. Och kan jag inte lösa problemet på studs, har jag lärt mig att man alltid kan be att få tänka på saken. Det kräver en viss mognad, vill jag påstå, att våga låta bli att ge svar på tal direkt, trots att man vet att man inte har en aning om vad man ska svara.

Min mamma klagade alltid på att jag aldrig hade några födelsedagsönskningar när jag var barn. Ett ganska veligt barn på det viset. Det enda jag önskade mig visste jag att jag inte kunde få, så jag sa inget, och mamma blev ganska förtvivlad.
Nu när jag är ”mogen” nog att ha önskemål, saknar mamma förmågan att minnas så särskilt mycket. Det känns lite sorgligt. Men mamma är glad ändå, vilket är huvudsaken. Fast för min del – och nu är det ju jag som är huvudpersonen – hade jag ju önskat att jag hade mognat lite tidigare. Men då hade förmodligen inte jag varit jag. Och mamma räddade livet på mig – i alla fall så att jag fick ett anständigt liv – genom att hon såg till att jag fick rätt medicin i rätt tid – efter ett halvår – och inte en dag för tidigt. Men det har hon också glömt. Hon var bara 21 år när hon fick sitt första barn och när hon fick mig var hon 34. Men hon kämpade för att hitta en läkare som lyssnade och trodde på hennes iakttagelser och inte bara viftade bort dem och till slut, som av en slump, fick hon tag på läkaren som kunde ställa rätt diagnos – en underproduktion av ett sköldkörtelhormon. Nyligen hade den franska läkaren forskat på detta och hade medicin till mig. Mamma visade här prov på mognad – att stå upp för det hon visste – att jag inte reagerade som hennes andra barn hade gjort i vissa skeden – jag vände mig inte själv när jag borde ha gjort det, exempelvis.
Ibland tänker jag att det där första halvåret utan det där tillväxthormonet har försenat hela resten av min mognadsprocess…fast det är klart, att efter ett drygt halvsekel borde det ju har jämnat ut sig. Kan man tycka…;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådärja….lite på måfå…. blev lite mer än så.

2 kommentarer

Under Familj, flygel, Hälsa, Mamma, Mänskligt, Minnen, mognad, Tid

23 februari, 2013 · 16:57

Huvudvärk i solsken och en flygel på tapeten

En lördag efter en veckas arbete kunde förr betyda migrän i uppåt två dygn, eller mer. Ingen medicin som hjälpte eftersom jag fick upp den på en gång. Illamående hörde till min typ av migrän, liksom flera av mina släktingars. Min pappa hade migrän varje söndag (på den tiden man jobbade även lördagar) och ibland även när han jobbade. Han kunde ju gå direkt från vilobädden hemma och in i praktiken direkt, eftersom den var i samma våning. För mig var det svårare att bara ta sig i väg till jobbet. Sedan 5-6 år tillbaka har jag nästan inte migrän alls utan snarare spänningshuvudvärk, och den kan också medföra illamående, men nuförtiden finns en receptfri medicin som intas som nässpray och den hjälper även mot spänningshuvudvärk, trots att det står på paketet att det bara hjälper mot migrän. Denna medicin hade kunnat göra under för mig på den tiden huvudvärken var som värst. Jag hade sluppit så många sjukdagar och så mycket smärta….i stället för 2 dygns återhämtning hade det gått på en halvtimme.

Men jag vill inte vara otacksam, för jag har i alla fall fått en ny syn på huvdvärk – att den kan gå över! Men idag dröjde det lite längre än vanligt….dvs, jag trodde att jag hade hävt den på egen hand, men den kom tillbaka 0ch då var det bara att spraya!

Hade nog tänkt mig en promenad på morgonen, men när värken försvunnit gick solen i moln, om än inte i mitt sinne. Huvudvärk är min värsta huvudvärk, och går den över känner jag mig som förklarad – och förr i världen, när jag inte hade fått i mig en bit på flera dagar, kände jag mig renad, rent av. Som efter en fasta, inbillar jag mig.

I dagarna är det ett år sedan min pappa gick bort. Har tänkt mer på honom nu än på länge. Vi hade ju också migränen gemensamt. Med anledning av att föräldrarnas våning ska utrymmas så småningom, har jag nu fått äran att överta deras flygel. Jag är mycket glad och tacksam. I ungefär 35 års tid har pappa sagt att jag ska få flygeln sen – min äldsta bror fick mormors flygel och de andra syskonen spelade andra instrument.
Minns tillfällen när jag var hemma på besök hos föräldrarna på dagtid. Pappa jobbade och jag passade på att spela några av de gamla klassikerna jag fortfarande kom ihåg. Rätt vad det var kom Pappa glädjestrålande in från praktiken. ”Jag hörde väl att det var du som spelade!”
Han var alltid så glad över att man kom hem, och framförallt om man spelade något för honom. Och när jag nu kände på tangenterna för en vecka sedan, kändes det som om de skulle kunna spela allt det där åt mig som jag spelade förr i världen – det som jag nu har glömt, men som Pappa alltid blev så glad av. Mamma tyckte jämt att jag spelade musikaliskt, men jag tror faktiskt att det var just den flygeln som framkallade musikaliteten hos mig, när den var som bäst, för jag har aldrig känt något liknande med andra instrument. (Och det är också den flygeln jag spelar på här uppe på sidhuvudet, som av en händelse.)

Så jag ska spela för pappa, oavsett om han hör eller inte, men jag kommer att höra hans röst….”Aaahhh, jag visste väl att det var du som hade kommit”…..

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nej, jag kommer sen, men det dröjer ett tag, hoppas jag. Ska bara spela lite för dig så länge….

Lämna en kommentar

Under Familj, flygel, Mamma, Mänskligt, migrän, Minnen, Musik, Pappa

Taggat som flygel