Varje fredag står vi utanför statsministerns bostad, vid Sagerska, 11-12, med #peopleforfuture och de unga i #FridaysForFuture står (numera, när det är vägarbete på Mynttorget) på Gustaf Adolfs torg 9-12 i en, av polisen, tillståndsgiven demonstration.
Så att ni vet – så har vi gjort så i fem och ett halvt år. Det är inget som rapporteras om av media, eftersom det inte är spektakulärt eller ger några klick när Greta med vänner demonstrerar laglydigt. Media bryr sig heller inte om att rapportera från de stora globala strejkerna som Fridaysforfuture ordnar, som ändå brukar dra omkring 5-10000 pers i Stockholm och ännu fler runt om i världen.
Det är förståeligt att de unga klimatstrejkarna tröttnar på den så kallade vuxenvärlden, som aldrig tar sitt ansvar och agerar ”vuxna i rummet” och den döva och blinda regeringen, som negligerar inte bara klimataktivisters böner om att de ska lyssna på forskningen. De vägrar även att lyssna på det klimatpolitikiska rådets totalsågning av deras näst intill obefintliga klimatplan. Statsministern säger att det klimatpolitikiska rådet har andra ”åsikter” om vad som är rätt åtgärder.
Det handlar inte om åsikter. Det handlar om kunskaper som stödjer sig på evidensbaserad forskning. Men ”med berått mod” väljer den nuvarande kunskapsföraktande regeringen att bortse från allt vad forskning heter, och riskerar inte bara de ungas framtid, utan även vårt lands säkerhet, vår ekonomi, vår natur, den biologiska mångfalden – och när de utmålar dem som protesterar mot deras politik som terrorister och antidemokrater – riskerar de också vår demokratiska rätt att yttra oss, och visar med all tydlighet hur omoget och ansvarslöst de hanterar det som kommer att bli världens värsta kris, förr eller senare, och ju längre de väntar desto dyrare och mer riskfylld blir krisen.
Men man slipper inte städa om man hoppar över städningen en vecka. Dammet minskar inte av sig självt. Det blir värre om man inte åtgärdar saken. Men vad vet väl högerpopulister om städning? De är vana vid att sopa sanningen under mattan och dölja den väl.
Men ”försök inte lura oss, gossar! Vi inga konster tål.”
Det här med att blogga lite varje dag kan bli lite krystat. Ibland tänker jag att jag ska återvinna min egen blogg. Många gånger skriver jag om samma saker som jag skrev om för 10 – 15 år sedan, men kanske ur en lite annan synvinkel eller med ett annat fokus.
Men allt jag har skrivit om har handlat om kultur, natur, klimat, skola, samhälle, barn, blandat med mig själv. En slags ”häxbrygd” där jag (och mina tankar och livserfarenheter) kokas ner och kokas om gång på gång.
Blir det något kvar att avhandla, kan man fråga sig?
Tydligen… 😏
Det är tur att mina eventuella läsare, antingen har dåligt minne, eller är nytillkomna.
Det här med att ”återvinna mig själv” har jag t.ex skrivit om en gång för ganska länge sen, men jag minns inte riktigt när. Men det är ju som sagt inte som att uppfinna hjulet på nytt, eftersom texten inte blir exakt densamma. Nya händelser kan ha tillkommit.
Nu är det ju väldigt på modet med återvinning. Att spara på det du har och inte överkonsumera. Det kanske också gäller överproduktion. Att fylla nätet med texter som nästan ingen läser, när det redan finns så mycket oläst? Vore det inte att göra alla olästa författare en tjänst om man uppmärksammar deras texter (om de är bra) istället för att ständigt fylla på med nya?
Jag har inget svar på det. För min del gäller nog att, ”skriver jag så tänker jag”, och om jag inte skriver, vet jag inte riktigt vad jag tänker, eller vem jag är. ”Jag gör mig bäst i skrift”, brukar jag ju också hävda, men allt är ju relativt. Bara för att jag uttrycker mig bättre i skrift än muntligt, behöver det ju inte betyda att det är bra. Men jag har i alla fall något att hålla mig till. Det jag har skrivit själv kommer jag bättre ihåg.
Ändå har jag tänkt den sen senaste tiden, att jag ska återpublicera några av mina tidigare blogginlägg. Många är faktiskt bättre än de texter jag publicerar i all hast på kvällen innan jag ska gå och lägga mig, bara för sakens skull. Men varje gång jag tänker att jag ska göra så, kommer jag genast på något nytt skriva om. Och sen är det kört… 😏
Men kanske en vacker dag?
Inte imorgon för då blir det ”rapport” från en fredagsdemonstration för klimatet. Man får hålla på traditionerna.
Medan världen är upp och ner, gäller det att stå stadigt kvar.
Medan vi sparar på el och energi-effektiviserar, tycker näringslivsministern att det är en dålig idé, eftersom det då kan visa sig att alla hennes kärnkraftverk inte kommer att behövas. Däremot vill hela regeringen att vi sparar på skola vård och omsorg, så att de har råd att sponsra alla dessa kärnkraftverk, som de tycker är så bra att det får kosta vad det kosta vill. Jag läste häromdagen att en statssekreterare (tror det var klimatministerns, men ska låta det vara osagt..) hade väldigt mycket aktier placerade i kärnkraftsbolag ….
Det känns nästan som ett samband, men det är kanske bara ”ett lustigt sammanträffande”?
Hur som helst ….
Vi står kvar. Vi sparar och gnetar. Vi biter ihop och härdar ut, tills det visar sig för var och en, att det är det enda rätta, för det kommer att visa sig att ”den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket” – en gammalt svenskt ordspråk, som de så kallade ”Sverigevännerna”, aldrig verkar ha hört talas om.
Vi äter ekologiskt, planterar blommor i torvfri jord och äter så mycket veganskt och vegetariskt som möjligt. Vi säljer våra bilar och slutar flyga, och slutar leva över våra tillgångar.
Ja, för vilka ska kompensera för de rikas överkonsumtion om inte vi? Några måste ju offra sig för att några andra lyxlirare ska få slösa på jordens tillgångar utan tänka på eftervärlden. Utan att vara det minsta avundsjuk, faktiskt.
”Vad är väl en bal på slottet…?”
Inte ett dugg underbar, egentligen. Du behöver bara läsa några rader om engelska kungahuset, förstår du att det kan vara ett rent helvete. Liksom det påstådda lyxliv som de gängkriminella säger sig leva. Men det är ju också fake och förbannad lögn. Och ett ännu värre helvete. Ständigt jagade. Och polisen kan rapportera om dubbelt så många avhoppare förra året, som förrförra. De har insett att lyxliv inte är mycket värt när man är död.
Jag tycker det börjar bli dags att avglorifiera det lyxiga rikemanslivet, och istället hylla de tappra, stretande och kämpande vardagshjältar som mot alla odds lyckas försörja sig själva och sina familjer på en usel lön, men ändå lyckas skapa en trivsam atmosfär omkring sig, som gör deras omvärld en gnutta lyckligare. De som försöker ge mening åt sina barns vardag och sin egen fritid. De som kan trolla med knäna och koka soppa på en spik. De som blir ständigt misstänkliggjorda av regeringen, bara för att de inte är födda i Sverige, men ändå reser sig för gamla tanter på tunnelbanan och bjuder på goda bakverk på jobbfikat.
Vi står kvar för dem som härdar ut i detta kalla samhällsklimat, för ett bättre klimat i alla bemärkelser!
Se där, vad mycket text det kom, bara för att jag tänkte att jag skulle återvinna mig själv….
Men jag kunde i alla fall återfinna någon slags skrivglädje. Återvinn dig själv, och du ska återfinna något annat! 😏
”Nu är det gott att leva”, vill man gärna sjunga när sommaren är som bäst. När semestern börjar för många och man kan ta sig tid att vara ute i naturen och verkligen glädjas åt grönskan och midsommarblomster, åt humlor och ekorrar och allt vad där är.
Passa på och njut av det naturen har att erbjuda! Kanske bör vi människor också fundera på om vi kan glädjas åt naturen utan tanke på att nyttja den för eget bruk. Utan omedelbar tanke på att tjäna pengar på vad den har att erbjuda. Jag skulle vilja slå ett slag för naturens egenvärde, och för att vi människor ska kunna njuta av naturen utan att vilja omforma den efter egna behov. Och så kan vi börja fundera på hur vi kan skydda den från att överutnyttjas av dem som tjänar pengar på den.
Nu i semestertider, när det kan ges tid till reflektion, vill jag passa på att tipsa om några böcker som jag har läst och några som jag kommer att läsa, för att lära mig mer om hur vi kan rädda klimatet och biologisk mångfald, men också om hur det ser ut i samhället just nu. Kan vi uppnå klimaträttvisa, när klyftorna bara ökar mellan fattiga och rika? (Girig-Sverige av Cervenka) Om vi fortsätter med skogsbruk med kalhyggen – hur går det med den biologiska mångfalden och kan skogen tjäna som kolsänka? Om skogsägarna själva får bestämma? (Skogslandet, av Lisa Röstlund) och hur kan vi se till att tillräckligt mycket natur återförvildas? (Jorden, av Rockström och Gaffney)
Jag skulle önska att vi alla njuter av naturen i sommar, på naturens villkor, och sen utbildar oss om den, så vi fattar rätt beslut i höstens – för naturen – livsviktiga val. Säg JA till biologisk mångfald och NEJ till politisk enfald!
Igår gratulerades du, min blogg, för att du har funnits i 15 år.
Jag har använt dig till allehanda upptåg och påhitt, men framförallt förstås för att få ägna mig åt att skriva. Jag har nog skrivit i hela mitt liv. Främst dagböcker, i olika perioder av livet, men också olika berättelser. En hel serie påbörjade men aldrig färdigskrivna hästböcker kan man man hitta i mina gömmor från barndomen. Allt jag visste om hästar hade jag lärt mig i Svarta Hingsten och andra hästböcker, och så hittade jag gamla nummer av ”Trav & Galopp” hemma, som min storasyster nog hade fått eller skaffat. Hon fick inte heller rida, och därför utvecklade både hon och jag en förmåga att rita hästar. Jag tror det var hon som tipsade mig om att lägga smörpapper ovanpå bilderna i tidningarna, och sen kalkera. Till slut lärde vi oss hur hästar såg ut när de sprang och travade och kunde sluta kalkera, och våra hästar blev lika bra ändå. Nästan bättre, för de blev liksom mer levande. Min pappa brukade alltid tycka att jag var så bra på att rita hästar (och även människor och andra djur) i rörelse, och det har jag nog ”Trav &Galopp” att tacka för. 😉 T.ex förstod jag innebörden av passgång, vilket ju var väldigt viktigt när man ritar hästar. Att inte höger framben och höger bakben rör sig samtidigt framåt på hästar, skulle jag vilja säga, är hela hemligheten med att fånga hästars rörelser.
Inte heller vi människor är passgångare. Det blir en bättre och mer balanserad flykt om man inte är passgångare.
Jag tänker att all rörelse handlar om att vara balanserad. Att ha balans i tillvaron är viktigt även om man står helt still. Att stå med båda fötterna på jorden när allt omkring en svajar, är också en skön konst.
När vi har levt ”corona-liv” runt om i världen har väldigt mycket stått still i vår omgivning, men stillheten är bedräglig. De tomma rum omkring oss som vanligtvis fylls av samtal, skratt, igenkänning, värme och kärlek, är nu vibrerande av oro, ensamhet och i vissa fall ångest. Oro och ångest känns sällan som balanserade fenomen. När vi då befinner oss i detta oroliga vakuum av osäker ovisshet kan det vara svårt att veta vilken fot man ska stå på.
”Sitt still i båten”, heter det ju. ”I stormens mitt” är ett annat begrepp för att någonstans i tumultet finna ett lugn. Det gäller bara att finna det i sig själv.
När jag har avslutat ett kapitel i mitt liv, och ska påbörja ett nytt, uppstår också ett tomrum inom mig och runt omkring. Känslan och vissheten om att det bara är jag som kan fylla detta tomrum kan ibland kännas förlamande. Men ovissheten kan också kännas hoppfull och utmanande. Det gäller bara att veta åt vilket håll man vill gå ….
Ska jag börja på ett nytt projekt?
Ska jag läsa en god bok och hämta ny inspiration, eller ska jag bara sitta still i båten och meditera? Ska jag kanske skriva en egen bok? Risken är väl att jag skriver om mig själv, för jag är inte lika dumdristig som när jag var barn då jag skrev om nåt som jag hade läst mig till i andras böcker. Men det jag har förstått är att det är inte fel att härma, bara man kan förvandla bilden så att den får ett eget liv och en egen rörelse. Även om alla hästar har samma rörelsemönster så har varje individ ett eget uttryck.
Nu när jag avslutar min första femtonåriga blogg-period och påbörjar en ny – lägger jag åter in en gammal dikt jag själv skrev för ungefär 30 år sedan och som sen blev en prolog till den kabaré vi gjorde med Kvinnohuskören, som jag då ledde.
Den passar alltid in i sådana här sammanhang, för ”mitt i mitt slut, tittar en ny början ut”!
Välkomna till nästa 15-års period med Tid!
Tid och plats för ett nytt rum…. 😉
PROLOG:
Vart går vi nu ?
Vad gör vi med våra liv tillsammans ?
Det finns ännu tid att va still
och när vi vill kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss
Någonstans inne i mig finns det en förkylning som inte ger sig. Det är bara att stå ut.
Kämpade emot i förra veckan, när den kom tillbaka köksvägen. Försökte streta emot och hosta i smyg, äta ipren mot huvudvärken, snyta mig, som jag brukar till vardags,lite då och då. Det var bara det att det inte räckte. Näsdukarna hopade sig och huvudvärkstabletterna intogs som de vore chokladpraliner. Till slut blev det stopp för alla dumheter. ”Vila”, sa kroppen. ”Vila!”
Som om det skulle hjälpa. Det hjälpte ju inte förra veckan….
Men nu har jag gett mig. Sitter här i soffan med mina katter och vilar.
Om det hjälper?
Jag är skeptisk…. Men jag ger mig och min kropp en chans till. Vad ska jag annars göra? ”Ta ett par katter och köra…” 😉
Och medan tid är funderar jag på allt som passerar förbi i tidningar, TV och sociala medier. Förargas och gläds med olika företeelser, och känner mig riktigt gammal. Sådär som folk gjorde förr. Satt vid skvallerspegeln och muttrade innanför gardinen.
Men det finns också utmärkta artiklar och fina filmer att intressera sig för. Allehanda åsikter att att bli uppbragt över och glad åt.
Idag var det en artikel i DN om hur grannar våldtog och slog ihjäl sina grannar i en polsk by under andra världskriget, bara för att de var judar. Man hade hela tiden sagt att det var nazisterna som gjort det. Men det var lögn. Det som beskrevs var fruktansvärt och hemskt, och samtidigt mycket intressant. Jag förfärades verkligen över hur mänskligheten är funtad, egentligen. Det värsta var att denna by var inte ensam om dessa hemskheter. Det försiggick på flera håll i närheten, och människor besökte varandras byar för att ”hjälpa till” med att begå dessa otäcka brott.
Mitt i denna läsning, märker jag hur jag plötsligt sitter och ler. Elisabeth Åsbrink, som har skrivit artikeln har skrivit en mening som rymmer frasen, ”…Mitt bland dem som inget vill säga, för att de eller deras pappor deltog….”, osv….
Varför log jag? Jo, det var så simpelt som att jag gladde mig åt att slippa sitta och reta mig på att människor i en av de största dagstidningarna inte kan skilja på de och dem.
Hon kan! Så tänkte jag triumferande! För att i nästa stund nästan skämmas….hur kan jag sitta och glädja mig åt något -i detta sammanhang – så futtigt?
Men är det så futtigt, försvarade jag mig med sen. Är inte ett rikt och väl fungerande språk det viktigaste för oss människor? Hur ska vi annars göra oss förstådda? Undvika all världens hemskheter…Språket är ju grunden! Ju rikare språk, desto färre missförstånd människor emellan.
Om inte ens journalister i en stor dagstidning, eller lärare i skolan, eller ens en författare, kan skilja på de och dem, före och innan, var och vart, sjuk sköterska och sjuksköterska – vem kan då begära att vi vanliga dödliga som uppdaterar oss på Facebook ska klara av det….eller att barnen i skolan ska lär sig de rätta stavningarna av känt och känna, dum och dumma och det faktum att, att bli bedömd eller att döma stavas plötsligt med bara ett m?
Kanske är det då inte så konstigt att jag sitter och småler åt en välformulerad text, rätt grammatiskt skriven och alla ord på rätt plats och med rätt innebörd. Det som är konstigt är att jag reagerar så på en välskriven text. Är det så ovanligt?
Skrämmande i sig, men naturligtvis inte lika skrämmande som som textens innehåll i sig.
Om jag nu ska sy ihop denna text som börjar i en förkylning och slutar i en fundering om språk, vars upprinnelse är välskriven artikel om en hemsk företeelse, så vill jag ändå påstå att allt handlar om kommunikation. En dialog mellan mig och en förkyld kropp, och om att ta till sig vad kroppen vill säga. Bristen på dialog mellan dem som utövade hemska mord och dem som utsattes för dem, och också hur även släktingarna till förövarna teg ihjäl att någonting hade hänt … men en av de anhöriga ångrade sig sen för att han hade förnekat vad som hänt: ”För att varje nytt historiskt faktum förhindrar förnekelse och lögn, hedrar offren och för att vi efterlevande är ansvariga – inte skyldiga men ansvariga – att se rasism, hat, och mord med klara ögon och varje gång kalla det vid sitt rätta namn. Då och nu….”
Att jag kunde ta till mig denna text berodde på hur den var skriven.
Att läsa en god text kan ge upphov till så mycket mer. Och mer vill ha mer.
Vill du att ditt barn ska lära sig läsa och därigenom förstå omvärlden bättre – ge barnet ett bibliotek! Vi kan börja där…;)
Tankar snurrar obevekligt i mitt huvud. Rörande allt som händer och inte händer. Tänk så skönt alla har som inte behöver tänka på hur de ska leva sina liv. De som har en bana utstakad åt sig, de som vet att de ska ägna sig åt konst eller musik, skriva en bok, starta ett företag, få chansen att träffa sina barnbarn när de pensioneras. De som förväntar sig något av livet och ser till att det händer. De avundsvärda…. Finns de verkligen?
Det känns som om jag har vandrat runt i livet de senaste 50 decennierna och undrat vad jag ska bli när jag blir stor. Och nu – snart 60 – när jag äntligen har förlikat mig med det jag blev, börjar jag undra om det verkligen var ett bra val. På ett sätt var det ju det….annars hade det aldrig gått så här långt. Tror jag.
Jag trivs med barn och med att vara pedagog, men i längden…har jag verkligen så mycket mer att ge? Jag har ett visst antal strängar att spela på och visst kan det varieras ganska så länge. Vissa saker kan repeteras i det oändliga – ständigt lika populära, men samtidigt känns det som om tiden har stannat – och jag med – medan allt runtomkring snurrar runt, runt, omkring mig.
Ibland rör jag mig iväg själv, bort från barnen och de andra kollegorna, in i en egen bana….jag har liksom passerat ”gå” för länge sedan – ”bäst före”, står det stämplat i min panna, känns det som. Nej, jag vet…det är bra med erfarenhet, men erfarenhet kan också vara daterad ibland. Inte för att någon annan kanske tycker det, men för att jag känner det själv, innerst inne. Min erfarenhet har sitt bo i en annan skola, en annan verklighet. Inte det att jag inte hänger med i tiden – mina datorkunskaper och förmågor vad gäller internet och media, t.ex, är väl så god hos mig som hos mina yngre kollegor – min kunskap på pedagogikens område känns också uppdaterad. Ändå kan jag känna att det är dags snart att lämna över till yngre förmågor, som dessvärre verkar bli allt färre och färre. Det är ju ett annat skolpolitiskt kapitel.
Jag är inte bitter, bara realist. Jag har aldrig känt så här förut. Min utgångspunkt har alltid varit att vara i framkant vad gäller pedagogiken och metodiken. Se bara mitt eget gigantiska projekt….jag har ännu inte gett upp. 😉
Men jag tror inte att jag kan översätta mina erfarenheter från ett arbetsliv 30-40 år tillbaka i tiden, till nutid. Det var fler pedagoger och barnskötare per barn och det var färre barn per grupp. En 6-års grupp hade aldrig fler barn än 25 barn, men för det mesta omkring 20. Nu är 27 barn per grupp minimum i Stockholm.
Det är klart att vi kan jämka och organisera verksamheten ändå. Det gör även jag, förstås. Men det sker en utmattning, långsamt men säkert, för vi måste vara på vakt hela tiden, så att inget barn kommer i kläm i någon konflikt, eller skadar sig. Vi klarar det också, för det mesta. Jag jämför med det som var för 30 år sedan, och ännu längre tillbaka….de flesta av mina kollegor har inte varit med så länge. Jag vet inte om de har lättare för att anpassa sig, men de behöver åtminstone inte känna skillnaden så starkt. Sen är det bullernivån….den stiger för varje år, känns det som….eller så är det bara jag. 😉
Ju fler barn, desto fler behöver skrika för att höras.
Jag är stolt och glad över mitt jobb. Jag har inget annat men jag drömmer ändå om någonting som skulle vara som klippt och skuret för bara mig. Frågan är bara vad?
Vad ska jag bli….när jag redan har blivit stor?
När jag var liten var det enkelt…”Jag ska bli tandsköterska eller författare”, sa jag. Pappa var ju tandläkare och mamma tandsköterska. Ingen var författare, men själv var jag bokslukerska i tidig ålder. Vet inte när den vissheten avdunstade, att jag skulle bli författare. Lärarbanan kom jag in på tack vare några starka förebilder i grundskolan, men jag visste redan då att jag aldrig skulle bli någon ”vanlig fröken” som visste var skåpet skulle stå och som skulle hålla ordning på de busiga. ”Skulle jag bli lärare skulle det vara en annorlunda lärare, annars fick det vara…vem som helst är en vanlig lärare på ett bättre sätt än jag”, sa jag.
Så det fick vara….
Vad hände? Kanske hade jag något dimmiga föreställningar om vad jag verkligen ville med mitt liv..
Och tiden går, igen…Nu lever jag mer ett ”fribytar-liv” i förskoleklass, mellan skola och fritids – i glappet mellan styrd tid och fritid och märker fritidens betydelse. Barn behöver leken. Vad behöver vuxna?
Vad behöver jag, rättare sagt…?
Allting pekar uppåt, men knappast framåt. Mitt liv är i balans fastän utan handtag.
Det gäller att stå rätt, gå rakt, känna sig för, känna av sin omgivning, och sig själv….aldrig glömma sig själv – såsom i början, så ock i ett ständigt snurrande nu.
Och jag tror att jag tappade något i början….att känna av mig själv, mitt i mitt snurrande då. Jag skulle ju bli författare en gång.
Vem var det som sa att jag inte skulle duga? Någon fröken eller klasskamrat eller släkting? Nej, det kan jag inte påminna mig. Var det jag själv som backade? Vi hade en klasskamrat som skrev fantastiska uppsatser – det tyckte vi alla. Han fick alltid läsa upp sina nyskrivna. Jag tror att det var då jag förstod att jag aldrig skulle bli författare. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag var i 9-, 10-årsåldern.
En del säger att det är bra med konkurrens, men det passar nog inte mig.
Frågan är nu: När slutade jag vilja vara tandsköterska?
Time in Stockholm 
Tid 