Så fort jag har något extra för mig – som körsången som började för säsongen ikväll – så hinner jag inte skriva i min evighetsblogg. Men jag ser det som ett sundhetstecken. Att inte skriva, för att jag har något bättre för mig.
Tomtarna är på upphällningen nu…😏
Det är väl lite tanken med mitt varjedagsbloggande…att jag ska komma på något bättre eller viktigare att göra. För mig och för planeten. Det går sådär… 😏
Fast idag har jag ändå friskat upp mitt minne och tränat mina Sifferdanser, som jag till min förskräckelse hade glömt stora delar av, här om dagen…. Men danserna finns på film, som tur är. Bara upp och hoppa. 💃❤️🕺
För några år sedan var jag med i något som hette #Blogg100. Man skulle skriva varje dag i hundra dagar. Konstigt nog hann jag med det fast jag både jobbade och sjöng i kör och hade andra aktiviteter för mig. Nuförtiden kan det ibland kännas ”stressigt” bara man ska gå och handla mat. Men det blev inte så långa inlägg alla gånger. Kanske en bild och några tankar.
Det var roligt att sjunga ikväll i alla fall. Ny fin musik, och jag började inte hosta direkt, som jag gjorde hela hösten när jag kom till repetitionerna. Och så var det också roligt att det kom fram en körkompis som berättade att hon hade sett att jag var engagerad i klimatet, och att hon också ville börja aktivera sig i de sammanhangen. Roligt och oväntat!
Lite i tomme skriver jag nu. Litar på inspirationen. Men den vill inte riktigt komma. Något måste till för att jag ska tända till och få ur mig något. Någon liten twist i min hjärna – ungefär som när jag förr i världen gjorde musik och låtar till kören jag ledde, eller bara för nöjes skull. En strof eller ett rim kommer upp och sen kommer melodierna och rytmerna av sig själva på något mysko vis. Nu kan det ibland dyka upp något men jag känner inte riktigt att energin dyker upp. Ändå skulle jag önska att jag riktigt brann för något, så som när jag under 13 års tid sysselsatte mig med mitt pedagogiska projekt ”Sifferdansa”. (www.sifferdansa.se) När det nu är över, har jag svårt att hitta något, för mig, lika engagerande. Grejen är väl att det var inte bara för mig, utan jag såg framför mig hur det skulle spridas till ”massorna”, dvs till mängder av barn och pedagoger…. 😉 … för det är ju alltid roligast när man kan dela med sig av det man tycker är roligt och viktigt.
Nu blir inte allt som man tänkt sig. Corona och artrosknän och viss bekvämlighet har satt stopp för det. Jag gillar att vara kreativ och skapa roliga saker för mig själv och andra men jag ogillar att sälja mig och vara drivande projektledare. Jag hoppas liksom bara att något under ska ske, fast jag egentligen inser att inga under sker utan ett visst förarbete… 😉
Nu har jag ju visserligen ett annat engagemang – i klimat och miljö – som är ständigt pågående, men det räcker inte riktigt för att jag ska fyllas av lust att agera och aktivera mig. På något sätt behöver jag en morot för egen del för att kunna ge mig hän även för andras skull.
Jag skulle ju också vilja skriva mer. Inte bara bloggar eller #veckobrevforfuture, som jag skriver varje fredag på Instagram (@rollcamilla) för att uppdatera jordens ”vårdnadshavare” om situationen när det gäller klimatet på vår enda planet.
Jag skulle vilja skriva något mer beständigt, kanske. Inte bara för en varierande skara följare på nätet, även om det också är roligt och utvecklande på många sätt. Men vad?
Jag har idéer. Och sen?
Jag har förstått att riktiga författare är disciplinerade och skriver oavsett om de har idéer eller ej. Så där föll det. Jag kan inte skriva utan idéer. Eller utan lust… Men när jag ibland kollar gamla blogginlägg häpnar jag över hur mycket jag ändå har kläckt ur mig under årens lopp. Ibland har jag upprepat mig och ibland har jag skrivit bara utan plan, och oftast är de gångerna de bästa. Men jag har i alla fall skrivit. Under några år deltog jag i något som kallades #Blogg100. Man bloggade varje dag i hundra dagar. Det var ganska roligt men ansträngande att hinna med ibland. Det var då jag började blogga från min mobil. På tunnelbanan, i fikarummet på jobbet eller på något café. Det var ju ganska inspirerande att utgå från något man upplevde just för ögonblicket. Grejen nu är väl att jag inte upplever så mycket, eller träffar så många personer. I helgen hade vi dock arbetshelg på landet med släkten. Ett intensivt utomhusarbete och samarbete inklusive måltider på corona-säkert avstånd. Och plötsligt får man nya intryck för flera veckor fram över. Och jag inser att min hjärna inte har insett ännu att jag är pensionär. Att tankar på att bara ”softa” och njuta av dagen och ta det lugnt, fortfarande känns lite främmande. Medan jag fortfarande höll på med projektet – filmade danser och redigerade filmer och fixade min hemsida – kändes det som om jag fortfarande jobbade och ”presterade”.
Nu behöver jag inte prestera mera. Det känns så här efter sommaren som om jag går och väntar på att semestern ska ta slut. Så här bra kan man ju bara inte ha det! Inte för att jag vill, eller orkar jobba mer, men för att jag behöver ha ett uppdrag kanske? Så länge kör och orkester var igång behövde jag öva nästan varje dag på altfiolen. Även på de svåra passagerna i Bach som vi sjöng med kören. Men nu finns det inga sådana mål för min strävan.
Tänk att människan hela tiden behöver övervinna svårigheter för att finna en viss mening med sin tillvaro.
Nu får man liksom uppfinna både morot och piska alldeles själv och sen dessutom belöna sig själv efter förtjänst…. 😉
Men i den stora världen utanför mig själv finns det naturligtvis uppgifter som kan kännas övermäktiga, å andra sidan. Att försvara demokratin, rädda klimatet, kämpa för mänskliga rättigheter eller på andra sätt bidra till samhällets bästa, är ju inte bara ”småpotatis”. Jag antar att det är just därför jag letar efter personliga mål som är möjliga att uppnå, för att känna att jag har åstadkommit något. Om inte ett stort steg för mänskligheten, så i alla fall ett litet för mig själv.
Även om jag kan irritera mig på alla som inte tycks bry sig om klimathotet, eller andra samhällsproblem, känner jag också förståelse. Man behöver känna att man kan göra skillnad i någon mån. Om man inte hinner eller förmår göra något kan man överväldigas av hur maktlös man är. Och mest maktlös är man ju när man känner att man jobbar ensam för något. Så fort någon annan ansluter har man ju genast fått stöd för sin sak. Och det är väl just detta stöd som fattas i dessa tider, när vi människor inte längre får samlas och göra det vi är bäst på – att samarbeta!
Så jag måste säga till mig själv och andra. Förtvivla inte! Du är inte ensam om att vara ensam. Om du har en vän är ni dessutom två om det – att inte vara ensamma, alltså. Tids nog finner vi nya vägar att mötas, så länge vi inte ger upp hoppet. Och medan du hoppas och väntar på något bättre….?
Time in Stockholm 
Tid 