Category Archives: Klagomål.

Fy sjutton för trasig ”fån”! #61

Att vara utan mobil är inte bara att vara utan mobil. Det är att inte ha tillgång till sina bilder, kamera, påminnelser, kontakter, Mobilbank, Bank-ID, swish, och i princip allt en modern människa har vant sig vid att inte vara utan.

dsc_1995.jpg

En gång för 11 år sen blev jag av med min kamera på ett flygplan på väg till Ukraina med kören. Då blev jag rent otröstligt ledsen, minns jag. Det var ganska nära  inpå att jag skulle bli utbränd, och jag hade inte så stora mariginaler, så det var nog inte så konstigt. Men ändå….jag blev verkligen ledsen, trots att jag jag visste och intalade mig att det bara var materiella ting. Men det gick liksom inte att stoppa den flod av tårar som vällde ut ur mig.

Idag gick jag till närmsta mobilhandlare för att kolla hur det var möjligt att dels laga glaset på mobilen, att fortsätta med mitt gamla abbonnemang med en ny telefonoch dels föra över filer tll min eventuella nya mobil, och vad kostnaden skulle bli. Eftersom jag hade köpt min fina telefon i Telenorbutiken i närmsta affärscentrum, gick jag dit igen. Men….nähä? Den brukar alltid vara öppen men nu var den stängd. Då gick jag till Phone house i samma centrum. Killen där var hjälpsam, men det visade sig att han inte kunde hjälpa mig så värst. Han trodde nog att det inte skulle löna sig att laga telefonen, men  andra sidan kunde inte heller han hjälpa mig att föra över filer från den gamla mobilen. Men det mest glädjande var att han såg att jag hade ett bindningsfritt abbonnemang plus en försäkring på mitt konto, fast det kunde han inte hjälpa mig med. Jag fick gå till närmsta Telenorhandlare som låg några kvarter bort, men den var förstås stängd, en dag som denna.

Tja….. att jag har en liten fin laptop att tillgå, är förstås inte illa, men ändå kan jag inte låta bli att gräma mig.

”Varför skulle jag tappa mobilen igår kväll? Varför tog jag upp den ur fickan precis när vi skulle gå på bussen hem? Jag hade letat i mina fickor för att känna att den var med, jag visste att den var med. Jag hade inte behövt ta upp den, men varför gjorde jag det? Tappade greppet om den för att den låg lite knöligt till, och sen….. pang i gatan!”

Tankarna mal, men jag jag måste ju släppa. Jag har Dropbox, och bilder och annat har lagts till där under årens lopp, men nu hittar jag inte bilder, från den senaste månaden.

Att bli så irriterad och frustrerad över sådana materiella ting stör mig egentligen mest av allt. Jag vill kunna njuta av ledighet och sol och andra trevligheter, så nu har jag bestämt mig för att ta ledigt från grämandet och gnyendet från och med ikväll och tills jag kan göra något åt det. Jag vill inte slösa mer Tid på sånt som gör mig bara ledsen och arg.

Önska mig Lycka till!

Hoppas vi alla får en fin kväll…. 🙂

DSC05475

Lämna en kommentar

Filed under Datorer och Internet, Klagomål., Mänskligt, Tid

Och språket, är ditt – och tankarna – i evighet….och vad kommer sen?

Nej, nu sitter jag här och surnar till igen. Över rådande omständigheter. Däremot inte över min egen ringa betydelse. Har bestämt mig för att den har ni inte med att göra. I morse citerade jag min farmor, som brukade säga: ”Alla bara tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig.” Mer sant än så kan det väl inte bli. Fast ibland tänker man ju också på sina nära och kära, för att de också inbegriper en själv.
Och lite senare läser jag om en uppgiven statsminister, som efter att ha tagit del av framtidskomissionens rapport om hur uselt det kommer att gå för alla sjuka och pensionärer och hur illa ställt det kommer att vara för miljön, fäller en trött kommentar: ”Vad fan kan man göra egentligen?”
Kanske hade han hoppats på en något annat. Att inget skulle krävas av honom eller hans regering, förutom det som redan var gjort. Att allt skulle lösa sig genom regeringens trollformler – arbeta, mät och jämför, och handla därefter! Som att ett hjärta inte kan slå utan att någon har tagit pulsen först. Som att en mätbar kunskap är en kunskap först när någon har bedömt den. Som att en miljö inte finns förrän någon har bebyggt den, tagit betalt för marken och sedan smutsat ner den lite lagom, men inte för mycket för då blir den återigen för dyrbar. Ett barn är betydelselöst innan en lärare har slagit i skallen på det stackars lilla livet att det inte kan varken läsa eller skriva. Som att ett stycke musik är betydelselöst innan det har nått hitlistorna, och en teaterföreställning kan sjunka till havets botten om inte DN har varit där och gett den strålande recensioner först – men om den ändå inte får publik är den naturligtvis värdelös eftersom en inte har dragit in pengar.
När nu alliansen fick ett relativt dåligt betyg på sin gärning – reagerar inte vår statsminister som han vill att alla Sveriges barn ska göra när de får ett dåligt betyg, eller alla sjuka och arbetslösa som inte får jobb eftersom de är för sjuka eller inte har möjlighet, eller får vidareutbilda sig, eftersom de har hamnat för långt ner bland Fasorna/Faserna – nej, nu reagerar Fredrik Rheinfeldt högst mäskligt, precis som man kan förstå att alla andra uppgivna människor skulle vilja göra i samma situation.
Ja, vad f-n ska man göra? Skillnaden är väl att inte alla kan kosta på sig den uppgivenheten…..särskilt inte den lilla kycklingen i min lilla kycklingfilm, som jag tänkte spela för er, avslutningsvis….

Som en hälsning och önskan om en Glad Påsk från alla små Gullefjun – som aldrig ger upp och som ser det ljusa i tillvaron mot alla odds – till alla oss surkart som ligger däckade för det allra minsta, typ ett klimathot i världsklass eller en ynka förkylning…;-)

Lämna en kommentar

Filed under Kärlek och politik, Klagomål., kultur, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, skola, Tid

Flummiga intressen och utdöda arter….

Efter att ha levt, förmodligen mer än halva mitt liv – om jag inte tänker bli uppåt 120, förstås – så börjar jag summera mina mer eller mindre tvivelaktiga förehavanden. Det slår mig att allt har varit flummigt från början till slut – musik, natur, djur, miljövård, litteratur, språk, teater, konst, humor och satir, dans och pedagogik….allt som har intresserat mig….

Dessutom har jag alltid varit intresserad av människor, suspekt nog. Jag tycker att det är intressantare att höra hur det går för människorna  än hur det går för ekonomin. Jajaja…det hör ihop, säger många av nutidens allvetare…har vi inga pengar kan vi inte vårda de sjuka. Det hjälper inte med pengar, säger de också…sjukvården ska effektiviseras. Med anledning av mitt förra inlägg om volymen på flyktingströmmen, kanske vi skulle räkna i volymenheter även på sjukhusen….men där kanske man tänker att man ska förkorta livslängden på vårdnadstagarna i stället för längden på dem. Frågan är väl vad som är mest lönsamt i längden. Det mest tidsbesparande för politiker skulle nog  ändå vara att avskaffa hela sjuksköterskekåren, så slapp man sitta och lyssna på deras gnäll hela dagarna. Varför inte kalla in några små smala unga pigga från ett bemanningsföretag istället – för de ska helst få plats på de nya mysiga ”compact living”- akuter som byggs – finns det något de måste lära sig kan de säkert gå någon käck kurs på internet om livräddning eller dylikt? Hur svårt kan det vara?
Hur ska det gå för de sjuka? Tja…de får väl hålla sig friska helt enkelt….Det finns så mycket bra kostråd nuförtiden…

Men som sagt: För min del håller jag mig till de flummiga värdena. Människor ska ha det bra. De ska få leva de liv som är bäst för dem – de ska ha drägliga arbetsförhållanden och en lön de kan överleva på, men inte snuskigt mycket mer, och de ska naturligtvis ha möjlighet att utbilda sig när de behöver det. Människor och natur ska få kosta mer än en pytteliten volymenhet pengar. De ska till och med få kosta mer än enorm volym jättearenor. Låter det inte som en utopi i våra dagar?

Människors yrken ska vara viktiga och välbehövda, inte bara något man måste göra för att inte kosta staten en massa obetald skatt. Är man välbetald anses man vara en bättre människa eftersom man anses ha förtjänat sin lön. Har man en låg lön har man inte gjort sig förtjänt av en högre. Sådana enkla principer tycks råda nuförtiden. Men inte i min lilla, lilla värld av blommor….för hos mig är inga sjuksköterskor, musiklärare, förskollärare, bibliotikarier, danspedagoger, skådespelare eller språkvetare, utrotningshotade arter. Ja, och även om det behövs mer folk i flera av de här yrkena, kommer inte många vara beredda att betala för dem som utför jobbet. Nej, det blir kortkurser på internet för bemanningsföretagen istället – så korta som möjligt, och helst gratis, förstås.

Kom nu ihåg var ni läste detta första gången, den dagen jag dessvärre blir sannspådd – jag vet ännu inte om jag redan är utdöd då…..men tja….så lätt knäcker man aldrig en gammal rödstrumpa från forntiden, även om jag aldrig var en riktig rödstrumpa så har jag ju alltid vurmat för liknande företeelser, och jo – Hellre ”Rödstrumpa” än ”Utdödstrumpa”!

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Bild, Djur & Natur, Hälsa, idrott och dans, Kärlek och politik, Klagomål., Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid

Fokus

Om att tappa eller inte tappa fokus…

Hade tänkt gå hem och fila på en inledning – en start – på mitt ”stora äventyr”. Det filas inne i min hjärna för fullt och jag behöver i stort sett bara skriva ner det. Köper tidningen ”Skriva” på vägen hem och fastnar lite i konsten att skriva. Så lyfter jag min laptop för att börja dagens jobb. Men …. tiden rinner iväg. Kollar mail och andra nyheter och bestämmer mig för att jag inte hinner börja någon storslagen inledning och start på hela tjidevitten, utan börjar nu istället blogga lite planlöst. Men känner ändå inspiration efter tidningsläsandet. Något vill jag ju skriva.

Detta bloggande känns beständigt. Mina ord stannar kvar därute i cyberspace och försvinner inte bara utan vidare. Min nya externa hårddisk har däremot inte haft lust att ta kontakt med sin ”huvuddisk” på datorn och kanske är vissa filer förlorade – kanske inte? Men varför fokusera på det jag inte kan nå – varför inte på det som är möjligt?
Min musik och de flesta av min bilder finns kvar på olika datorer och nätverkssidor. Jag kan leva utan dem men jag kan inte leva utan att fortsätta drömma om att förverkliga mina planer. Att bara stänga igen butiken och tänka: That`s it!
Nej men varför då så ofukuserad?
Klart är att jag har ett jobb att fokusera på ”vid sidan av” mitt eget huvudspår…hur konstigt den än kan verka….;-)
Jag har tankar på jobb, familj, en kör, en gammal  mamma,  vänner – och på väder och vind i största allmänhet.

Att fokusera är inte så lätt alla gånger. Ändå har jag inte längre något att skylla på direkt. Ett perfekt schema och allting.
Ändå sitter jag här och ”bloggklagar”….
Nu är det dags att fixa maten före kören….sen blir det just ingen mer tid före helgen med projekteriet. Men vem har sagt att Rom byggdes på en gång?
En tröst är att läsa i tidningen ”Skriva” att Bodil Malmsten minsann tar tid på sig och dessutom har en helvetesperiod någonstans mitt i. Och hon är ändå etablerad. Jag är inte etablerad någonstans utom i stjärnorna…eller i trädtopparna. Där någonstans sitter min idé att vilja något och viftar som en gammal osynlig flagga…

2 kommentarer

Filed under Datorer och Internet, idrott och dans, Klagomål., Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, skola, Tid, Väder & Vind

Betraktelse över den snö som flytt…våren kom som en nysning.

DSC03317

 

Årets första promenad nere vid vattnet bröt isen vad gäller långa grå innesittardagar vid tidningar och laptop. Nåja…lite annat pyssel har det varit. Liten släktsamling hos mamma på hennes äldreboende på juldagen + en liten tur till svärmors äldreboende före nyår. Och sedan ett nyårsfirande på fem man hand hemmavid. Men inte mycket utevistelse blev det….alltför många gråa dagar och lite sviter efter de förkylningar som var och de som ska komma.

DSC03316

Gårdagens promenad gick i vårens tecken med sol, barmark och fågelkvitter. Underbart att sticka ut näsan då…..men samma näsa nyser alarmerande ofta i dag. Den blev väl helt chockad av den vår som tillfälligt var igår.

DSC03312

För ingen människa kan väl på fullt allvar hävda att våren är här redan? Förra året minns jag att mars blev en vårmånad – för att inte säga sommarmånad. Många utbrast i hurrarop, men jag tillät mig tvivla….och mycket riktigt så spelade vädret spratt.

DSC03304

Tre föregående jullov har jag varit rejält förkyld och har tillfrisknat först till skolstarten. Under dessa lov har jag tittat avundsjukt på alla som har varit ute och åkt skidor och promenerat i det vackra vintervädret.

DSC03314

I år har jag visserligen hostat och nyst en del men i övrigt varit rörlig men då har vädret varit sällsynt ogästvänligt. Regnigt och gråmulet eller/och isiga vindar som inte har inbjudit till utevistelser. Jag förstår om dagens nysande näsa fick spatt av hela härligheten igår.

DSC03322

Men vi har inte varit sysslolösa föstås. En gemensam julklapp var ett program och en ”videograbber” som möjliggör inspelning på datorn från gamla VHS-band, som vi antingen har fått eller spelat in själva under årens lopp. Två dagar tog det att begripa sig på apparaturen och programmet och nu ska vi inte tala om hur många dagar det tar att spela in och välja allt man vill spela in…..

Grey Days – Here we come! 😉

Men frågan är om de gråa dagarna räcker till för sådan verksamhet.

DSC03326

Och livet i backspegeln hamnar plötsligt i blickfånget. När ska vi hinna leva det liv som sen ska dokumenteras?
Det får bli de glada solskensdagarna….om de nu behagar infinna sig……och om de gör……börjar jag väl bara nysa igen.

Nej, de retroaktiva upplevelserna får nog bli det nya livet på gamla dagar….Grått nytt hår! 😉

DSC03319

Lämna en kommentar

Filed under Datorer och Internet, Hälsa, Klagomål., Mänskligt, Tid, Underhållning, Väder & Vind

Familjen Tejp

 
 
 
Och som vanligt när jag har fått använda denna tidsblå sida som klagomur,
 
 
kännner jag mig ytterligare stärkt av att läsa om Familjen Tejps öden och äventyr.
Tänk att man kan i alla fall ha det så mycket värre.
 
 
En tjatig feberhöjande infektion och ett 
dystert sinnelag kan avhjälpas så lätt med hjälp av  Familjen Tejp.
 
 
Pröva du med…HÄR!
 
 
Oc för dig som missat början…Läs här också!
 

5 kommentarer

Filed under Klagomål.

tider

 
Mitt jobb är bra.
 
 
Jag gillar mitt jobb och mina arbetskamrater och barn och föräldrar. Inget egentligen att klaga på. Måste gilla läget ! Ändå vet jag inte hur jag ska bli vän med mina arbetstider.
 
 
Börjar sent varje dag. Aldrig före halv elva, men slutar sent och kommer hem i mörker hela vintern.
 
Men en dag i veckan slutar jag fyra, och turligt nog fredagen. Jag vet, jag vet….jag är väl bortskämd. Jobbar bara 75 % och har lediga förmiddagar, i princip. 
Problemet är att det är svårt för mig att komma igång med något på förmiddagen utan att hela tiden känna att jag måste äta och komma iväg. Det stör mitt sinnelag. Det stressar mig.  Ändå är jag morgonmänniska. Gillar att gå upp på morgnarna och komma igång med lite gymnastikpass, läsa tidningen, kolla datorn…och sen skulle det vara dags för mig att gå iväg till jobbet…göra mitt bästa min piggaste tid på dygnet, för att sen kunna gå hem eller göra något annat relaxande på eftermiddagen när jag är mindre allert. Brukar säga att jag är morgon- och kvällsmänniska, men resten av dygnet är jag en zoobie. Ja, och i allra högsta grad på eftermiddagen. Men det är då jag ska vara som bäst. Hur gör man för att ändra sin mentala och fysiska rytm ?
 
 
 
 
Jag som ändå är rytmiklärare har inte greppat det. Totalt "orytmisk", vad det kan tyckas. Eller så upplever jag det som en oregelbunden taktart. Den haltar. Man klappar på ettan och trean i takten i en femtakt, exempelvis. Precis när man har funnit rytmen i tretakten blir man avbruten av tvåtakten och så ska man på ettan igen. Jag vet inte om det här låter som rena grekiskan för er, och precis så omöjligt känns dessa arbetsider för mig. Inte omöjliga, för jag har med nöd och näppe klarat av dem (minns mitt förra inlägg om att komma försent!), men de gör mig stressad och nästintill deprimerad, igen!
 
Vill inte, får inte, orkar inte bli deprimerad, igen!
 
Ack, om mina arbetstider vore lika svängigt spännande som en femtakt, som exempelvis i detta exempel:
 
 
Kanske jag finner den rätta rytmen och hittar min livscykel i vår när det är dags att trampa igen ?
Och fåglarna kvittrar…fast det gör de ju mest på morgnarna förstås….
No don`t look back…för vem kan backa på en cykel ? 😉
 

4 kommentarer

Filed under Klagomål.

Inomhus

Eftersom jag ändå är i farten…att jag sitter här hemma och surar har just med mitt innesittande att göra. Ska just ta tempen och se hur sur jag bör vara, när jag sträcker ut kameran genom fönstret och ser att det inte finns några gränser för surandet. Stockholm badar i sol just nu. Jag har en ständigt pågående infektion i kroppen sen i februari ungefär som är antingen av eller på. Här och nu tycks den ha den stora godheten att vara på. Jag har lärt mig av min vän doktorn att infektioner är det första de letar efter på den psykiatriska kliniken, eftersom en infektion oftast är den primära orsaken till en depression eller andra psykiska åkommor. Kan man få bort själva källan till infektionen kan man sen angripa själva roten till det onda, dvs grundläggande orsaker till depressionen, t.ex. Jag tycker det är en spännande tanke, speciellt som jag har märkt hur mitt eget humör och mående har åkt upp och ner i takt med infektionerna. En slags musikalisk känslighet för infektion, skulle man kunna säga, med tanke på dagens andra tema.
 
Det är klart att man kan skoja om det hela, men det är faktiskt inte så roligt, när det händer.
 
Fast katterna tycker att det är alldeles för mycket gnäll på mig nuförtiden. "Klaga lagom! Vi får bara vara ute några veckor om året."
 
Jaja…det är synd om djuren…och lite om människorna….
 
 

Lämna en kommentar

Filed under Klagomål.

Utan musik stannar millroll

 
Och som ett tecken i tiden stannar musiken! Här på bloggen, och i mitt "fil-bibliotek", där jag har lagt upp musik och filmer under årens gång, är plötsligt all musik borta (all müsli, höll jag på att skriva). Nå, jag testar att lägga upp på "Sky-drive" här på Msn för att sen länka. Det fungerar! ….ett tag….sen kommer inget mer . Inte ur någon dator här hemma. Så vad gör jag…?
 
Utan musik stannar inte Sverige, men i alla fall millroll.
 
Har det med  fildelningslagen att göra månde? Suck och stön. Den lagen tycks i så fall inte vara på min sida. Vet inte vems sida den är på ?
 
Fast det kanske inte är så illa. Ibland kan det hjälpa att sova på saken så blir det bra nästa dag. Så då gjorde jag det…..men samma elände idag. Jag vet att musiken jag spelar här inte alltid är populär bland  mina läsare/lyssnare, men nu är jag faktiskt bara strängt egoistisk. Har jag ingen möjlighet att lägga in musik finner jag nästan ingen mening i att blogga. Jo….att skriva, och  …. men själva skaparlusten som jag önskar att jag haft lite mer av, blev bara ännu mindre och försvann i ingenting. Men jag tar och lägger in en "fådd" bild till för att få lite balans i eländet!  (För det är inte synd om mig, det finns "riktiga problem" i världen… jag är bara ursur!)
 
 
 
Bilden heter: "En bra kvinna kan skapa balans"!
 
….Och till alla er som tror att jag driver med er…det går fortfarande köra musik med länkar från min bloggs barndom, med musik som är utlagd som gratismusik på nätet….måtte det alltid vara så!

1 kommentar

Filed under Klagomål.

Styrfart, styrfart, vart tog du vägen ?

 
 
 
Ja, det är som jag fruktade. Efter en faslig fart förra helgen och även i början av veckan så tacklar jag av sen. Och sitter här och stirrar ut i det blå. Nej, jag menar det grå. För så är det. Har inte så mycket emot kyla men under den råkalla, gråkalla hösten på gränsen tilll sammanbrott, känner jag att jag måste ta nya tag varje dag. Men varför klaga egentligen ? Jag lever ett bra liv på det hela taget, och att vara borskämd är att inte fatta hur bra man har det. Det är bara det där med orken. Hur får man energin att räcka alla dagar ? Portionerar man ut den i en massa lagoma små portionspåsar och hushållar med den noga och konsekvent eller lever man upp den hastigt och lustigt för att sedan släpa sig fram för resten ? Den plikttrogna håller förstås på den första varianten à la Spara i "Spara och Slösa". Fast å andra sidan hyllas ju hela tiden principen om att man ska leva varje dag som om den vore den sista. Man ska fånga dagen. Man ska ta vara på stunden för den kommer kanske aldrig igen. Och samtidigt då: Ta inte i för häftigt ! Bränn inte ut dig ! Ta inte i så att du spricker ! Bränn inte ditt ljus i bägge ändar.
 
 
Den försiktiga varianten är bra. Den hushållar på krafterna. Den ivriga sorten ger å andra sidan mycket av sig själv och får därmed normalt sett mycket igen. Om man inte får det däremot, det är väl då man till slut svälter ut sig själv. eller bränner ut sig. Men håller jag igen för mycket blir livet alltför snålt. Man räknar varje del av sig själv som man har delat med sig av och räknar varje bit som man får tillbaka. Girigt och missunnsamt. Sån´t är också mycket tröttsamt eftersom man då hela tiden väger och mäter allting och hur man än bär sig åt kommer man fram till att det är man själv som kommer till korta. Att "räkna med bråk" heter det ju och precis så förhåller det sig, för i samma stund som man kommer på sig själv med att överhuvudtaget börja räkna för- och nackdelar har man redan gått i fällan. Redan har man förpassat sig till de utsattas, de förlorades sida, för varför skulle man annnars börja räkna och kolla ?
 
Trött på detta idiotiska sätt att mäta och väga medmänsklighet och närkontakt i decimaler när allt handlar om vikten av att inte gräva ner sig i det man inte får utan att låta sig följa med i det positiva flöde som då och då drar med en på livgivande äventyr i stort och smått. Det som förtär mest tror jag egentligen är det att man tror att man ska vara så förbålt effektivt aktiv under hela sin vakna tid. Även om ingen säger det så finns det i bakhuvudet hela tiden en illasinnad figur som talar om för en att man inte är värd att trampa denna jord om man inte har ett ständigt stort eller litet projekt på gång hela tiden, och inte nog med det….resultatet ska vara synligt och det med omedelbar verkan.
 
 
Jag skulle gärna ha något att skylla på men jag tror inte att det bara är dagens hypereffektivitetshets som är roten till allt ont, för det är ju ändå vi människor som har varit med om att driva samhället hit. Min mormor, uppväxt på bondgård i värmland, berättade att hon och hennes syskon alltid såg till att ha något för händer ifall någon vuxen skulle komma in i rummet medan de satt och bara helt enkelt pratade med varann. Hade de inte det for de genast upp och började sopa golvet med den sopborste som de såg till att ha inom armlängds avstånd. Det var på 1800-talet, men det är ändå bara ett par, tre generationer tillbaka.
 
 
Det känns som om man kan sträcka armen bakåt i tiden och så är man där också.
 

10 kommentarer

Filed under Klagomål.