Först en tur till Gustav Adolfs torg för att demonstrera med #FridaysForFuture, där vi träffade Nya Zeeländare – dels en familj, och dels en man som var på resande fot, och gör allt för att ställa om till en hållbar livsstil – men de kände inte varandra innan de möttes på denna klimatdemonstration, lustigt nog. Också ett engelskt par hade letat sig hit.
Och så var det vi ”vanliga trofasta” på torget, och vid Sagerska, med #peopleforfuture, utanför statsministerns bostad. Där passerade också en holländare som hade varit på skidtur i Abisko och ytterligare en engelsktalande man (vars nationalitet jag inte uppfattade).
Sannerligen en ”global manifestation” i koncentrerad form. 😏 Men alla har vi den globala uppvärmningen som ett gemensamt problem, och vi har också det gemensamt att inga regeringar har tagit klimatkrisen på allvar, och heller inte dess effekter på våra samhällen.
I veckan har statsministern varit Lund på ett möte med studenterna där, och fick höra några sanningens ord om regeringens politik – både när det gäller Palestina-frågan, och om klimatet. Statsministerns kommentar var att ”det är ju bra med demokrati, men de ropar ju bara rakt ut och väntar inte på sin tur”.
Vi som har demonstrerat utanför hans bostad i fem år – och sedan hans tid vid makten, ungefär 1,5 år – väntar fortfarande på ”vår tur”, att få oss en pratstund med honom. De två tidigare statsministrarna har båda kommit ut för att samtala med oss.
Idag kom Ulf förbi igen, och kanske kunde han ha stannat till en liten stund för att säga mer än ”Hej”? Men, nej…det var inte vår tur idag heller. Trots att vi står alldeles lugna och fina och ”gormar” inte några slagord alls, eller sätter oss i vägen framför hans dörr, utan hälsar bara artigt och trevligt på honom och hans säkerhetsvakter.
Så jag undrar – hur länge ska studenterna i Lund behöva vänta på sin tur? Finns det kölappar? Eller kanske vill han inte tala om den politik han för, eftersom han vet att den leder till en urusel framtid för studenterna i Lund och för all världens studenter? Kanske vill han helt enkelt smita undan sitt uppdrag? Så illa kan det väl inte vara?
God Helg! 💚🌍💚
9-12 varje fredag, på Gustaf Adolfs torg/vid Sagerska
12-13 varje lördag på Medborgarplatsen, med #SaturdaysForFuture
När jag följer Armand Duplantis stavhopp upp över ribban på en svindlande höjd över 6 meter upp i luften är det som om mitt hjärta tar ett glädjeskutt med honom. För ett ögonblick stannar vi svävande där uppe bland molnen, han och mitt hjärta i viktlös harmoni med den vibrerande glädjefyllda känslan av fulländning. Och vi faller, faller, faller lyckligt och mjukt på mattan under oss medan den berusande glädjen stiger mot taket. Vi har slagit världsrekord! Omgivningen sjunger i alla tonarter om denne ung mans talang och bedrifter i så unga år, och han belönas rikligt med stipendier, hyllningar från prinsessan Victoria och slutligen krönas han med en välfötjänt bragdmedalj av Svenska Dagbladet. Jag brukar inte uppleva idrott som skön konst, på det sättet. I alla fall inte sen Ingemar Stenmarks dagar. Men Duplantis kan verkligen få mig att förnimma ”sfärernas harmoni”. Att ha en talang är en sak, men att vårda, utveckla och förvalta den är en annan.
När jag för några år sedan satt i Oscarsteaterns salong för att höra och se musikalen ”Så som i himmelen” försattes jag i ungefär samma glädjefyllda berusande högtflygande stämning när jag hörde Philip Jalmelids gudabenådade röst, när hans stämma bar mitt hjärta upp bland molnen för att stanna där ett tag. Jag har ingen egen erfarenhet av stavhopp, men körsång har jag ägnat mig åt sedan barnsben. Är man körsångare kan det räcka att vara musikalisk och ha ett gott gehör och en någorlunda vackert klingande röst som kan smälta in i en körklang. Man vet också att det skulle krävas något extra av en om man skulle vilja bli solist. Som solist behöver man behärska sina stämband, öva och förfina sina uttrycksmedel och träna upp sin lungkapacitet och det så kallade stödet för att ens röst ska bära ända upp i himlen och dessutom förmedla så mycket att även ens lyssnare kan följa med på den turen. Men det är inte bara tekniken som ska övas för att lyfta oss alla. Det är också den mentala styrkan som behöver luft under vingarna. Att tro på att ens röst ska bära och klinga ut så att andra ska vilja lyssna kräver mod. Att satsa på något så känsligt som sin egen rösts förmåga att uttrycka något utöver det vanliga, kräver en särskild talang. Att förvalta, vårda och utveckla denna talang kräver ännu mer. Att stå på scen kväll efter kväll, och ge en ny publik samma svindlande upplevelse i varje ögonblick är något som borde belönas med bragdmedaljer varje kväll.
Efter tre säsongers fullsatta hus med ”Så som i himmelen” föll allting samman och himlen förvandlades till ett litet helvete för medverkande sångare och musiker, på grund av corona. För att förhindra smittspridning råder näringsförbud för en hel kulturbransch.
Men inga stipendier eller hyllningar från prinsessor, och ingen bragdmedalj väntar Philip Jalmelid efter fallet från skyarna – och inte heller någon av hans skönsjungande eller spelande musikerkollegor.
Hörde ni att någon bad Armand Duplantis ta ”ett vanligt jobb” när han landade på mattan efter världsrekordhoppet? Hördes någon säga att man inte bara kan göra det som är roligt jämt? Fanns det någon som uttryckte att han var egoistisk för att han utövade en elitidrott? Att han borde skämmas för att han ville tävla i något så oviktigt som höjdhopp, när människor riskerade sina liv på jobb inom vård och omsorg?
Nej, jag tror inte att Duplantis fick höra annat än lovsånger. Sveriges kulturarbetare däremot, fick höra betydligt gällare tongångar, och om de inte bemöttes med elakheter eller oförstånd så blev de ignorerade och i värsta fall helt bortglömda av såväl politiker som allmänhet. De högtflygande planer Philip och hans familj hade när han startade egen firma och köpte hus, på toppen av början av sin karriär, grusades på några månader och drömmarna om en fortsatt lysande karriär stannar på marken, liksom flygplansbranschens plan nu står still. Men den branschen sponsras däremot av staten för att kunna starta om när tillfälle gives, trots att det är en fossilbränslekrävande bransch som borde stoppas omgående.
Oscarsteaterns framträdande vid ”Öppna salongers” aktion vid Norrbro i Stockholm.
Hur ska man förklara denna orättvisa? Beror det på kulturförakt, eller helt enkelt bristande kunskaper om frilansande kulturarbetares förhållanden? Eller bara ovilja?
En sak vet jag… Ur ett hälsoperspektiv är det bra mycket mer hälsosamt för mig och alla andra, och vår planet, att flyga till himlen med sång – eller stav – för såväl själ som kropp, än med ett fossilbränsledrivet SAS-plan. Och det ger så mycket mer glädjefylld energi åt såväl hjärta som hjärna.
Så låt oss hylla och prisa alla som förmår att förvalta, vårda och utveckla sina talanger och som gör att vi kan fortsätta ta glädjeskutt i skyarna och såsom i himmelen, så och på jorden, ska vi liksom sväva i fantasin bland molnen och andlöst insupa sfärernas harmoni.
🙋 💕 🎶 ☁ 🌍
PS Detta inlägg skriver jag med anledning av Philip Jalmelids eget mycket ilskna och besvikna brev till politikerna, i veckan som gick, vilket berörde mig mycket. DS
Att vara utan mobil är inte bara att vara utan mobil. Det är att inte ha tillgång till sina bilder, kamera, påminnelser, kontakter, Mobilbank, Bank-ID, swish, och i princip allt en modern människa har vant sig vid att inte vara utan.
En gång för 11 år sen blev jag av med min kamera på ett flygplan på väg till Ukraina med kören. Då blev jag rent otröstligt ledsen, minns jag. Det var ganska nära inpå att jag skulle bli utbränd, och jag hade inte så stora mariginaler, så det var nog inte så konstigt. Men ändå….jag blev verkligen ledsen, trots att jag jag visste och intalade mig att det bara var materiella ting. Men det gick liksom inte att stoppa den flod av tårar som vällde ut ur mig.
Idag gick jag till närmsta mobilhandlare för att kolla hur det var möjligt att dels laga glaset på mobilen, att fortsätta med mitt gamla abbonnemang med en ny telefonoch dels föra över filer tll min eventuella nya mobil, och vad kostnaden skulle bli. Eftersom jag hade köpt min fina telefon i Telenorbutiken i närmsta affärscentrum, gick jag dit igen. Men….nähä? Den brukar alltid vara öppen men nu var den stängd. Då gick jag till Phone house i samma centrum. Killen där var hjälpsam, men det visade sig att han inte kunde hjälpa mig så värst. Han trodde nog att det inte skulle löna sig att laga telefonen, men andra sidan kunde inte heller han hjälpa mig att föra över filer från den gamla mobilen. Men det mest glädjande var att han såg att jag hade ett bindningsfritt abbonnemang plus en försäkring på mitt konto, fast det kunde han inte hjälpa mig med. Jag fick gå till närmsta Telenorhandlare som låg några kvarter bort, men den var förstås stängd, en dag som denna.
Tja….. att jag har en liten fin laptop att tillgå, är förstås inte illa, men ändå kan jag inte låta bli att gräma mig.
”Varför skulle jag tappa mobilen igår kväll? Varför tog jag upp den ur fickan precis när vi skulle gå på bussen hem? Jag hade letat i mina fickor för att känna att den var med, jag visste att den var med. Jag hade inte behövt ta upp den, men varför gjorde jag det? Tappade greppet om den för att den låg lite knöligt till, och sen….. pang i gatan!”
Tankarna mal, men jag jag måste ju släppa. Jag har Dropbox, och bilder och annat har lagts till där under årens lopp, men nu hittar jag inte bilder, från den senaste månaden.
Att bli så irriterad och frustrerad över sådana materiella ting stör mig egentligen mest av allt. Jag vill kunna njuta av ledighet och sol och andra trevligheter, så nu har jag bestämt mig för att ta ledigt från grämandet och gnyendet från och med ikväll och tills jag kan göra något åt det. Jag vill inte slösa mer Tid på sånt som gör mig bara ledsen och arg.
Nej, nu sitter jag här och surnar till igen. Över rådande omständigheter. Däremot inte över min egen ringa betydelse. Har bestämt mig för att den har ni inte med att göra. I morse citerade jag min farmor, som brukade säga: ”Alla bara tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig.” Mer sant än så kan det väl inte bli. Fast ibland tänker man ju också på sina nära och kära, för att de också inbegriper en själv.
Och lite senare läser jag om en uppgiven statsminister, som efter att ha tagit del av framtidskomissionens rapport om hur uselt det kommer att gå för alla sjuka och pensionärer och hur illa ställt det kommer att vara för miljön, fäller en trött kommentar: ”Vad fan kan man göra egentligen?”
Kanske hade han hoppats på en något annat. Att inget skulle krävas av honom eller hans regering, förutom det som redan var gjort. Att allt skulle lösa sig genom regeringens trollformler – arbeta, mät och jämför, och handla därefter! Som att ett hjärta inte kan slå utan att någon har tagit pulsen först. Som att en mätbar kunskap är en kunskap först när någon har bedömt den. Som att en miljö inte finns förrän någon har bebyggt den, tagit betalt för marken och sedan smutsat ner den lite lagom, men inte för mycket för då blir den återigen för dyrbar. Ett barn är betydelselöst innan en lärare har slagit i skallen på det stackars lilla livet att det inte kan varken läsa eller skriva. Som att ett stycke musik är betydelselöst innan det har nått hitlistorna, och en teaterföreställning kan sjunka till havets botten om inte DN har varit där och gett den strålande recensioner först – men om den ändå inte får publik är den naturligtvis värdelös eftersom en inte har dragit in pengar.
När nu alliansen fick ett relativt dåligt betyg på sin gärning – reagerar inte vår statsminister som han vill att alla Sveriges barn ska göra när de får ett dåligt betyg, eller alla sjuka och arbetslösa som inte får jobb eftersom de är för sjuka eller inte har möjlighet, eller får vidareutbilda sig, eftersom de har hamnat för långt ner bland Fasorna/Faserna – nej, nu reagerar Fredrik Rheinfeldt högst mäskligt, precis som man kan förstå att alla andra uppgivna människor skulle vilja göra i samma situation.
Ja, vad f-n ska man göra? Skillnaden är väl att inte alla kan kosta på sig den uppgivenheten…..särskilt inte den lilla kycklingen i min lilla kycklingfilm, som jag tänkte spela för er, avslutningsvis….
Som en hälsning och önskan om en Glad Påsk från alla små Gullefjun – som aldrig ger upp och som ser det ljusa i tillvaron mot alla odds – till alla oss surkart som ligger däckade för det allra minsta, typ ett klimathot i världsklass eller en ynka förkylning…;-)
Efter att ha levt, förmodligen mer än halva mitt liv – om jag inte tänker bli uppåt 120, förstås – så börjar jag summera mina mer eller mindre tvivelaktiga förehavanden. Det slår mig att allt har varit flummigt från början till slut – musik, natur, djur, miljövård, litteratur, språk, teater, konst, humor och satir, dans och pedagogik….allt som har intresserat mig….
Dessutom har jag alltid varit intresserad av människor, suspekt nog. Jag tycker att det är intressantare att höra hur det går för människorna än hur det går för ekonomin. Jajaja…det hör ihop, säger många av nutidens allvetare…har vi inga pengar kan vi inte vårda de sjuka. Det hjälper inte med pengar, säger de också…sjukvården ska effektiviseras. Med anledning av mitt förra inlägg om volymen på flyktingströmmen, kanske vi skulle räkna i volymenheter även på sjukhusen….men där kanske man tänker att man ska förkorta livslängden på vårdnadstagarna i stället för längden på dem. Frågan är väl vad som är mest lönsamt i längden. Det mest tidsbesparande för politiker skulle nog ändå vara att avskaffa hela sjuksköterskekåren, så slapp man sitta och lyssna på deras gnäll hela dagarna. Varför inte kalla in några små smala unga pigga från ett bemanningsföretag istället – för de ska helst få plats på de nya mysiga ”compact living”- akuter som byggs – finns det något de måste lära sig kan de säkert gå någon käck kurs på internet om livräddning eller dylikt? Hur svårt kan det vara?
Hur ska det gå för de sjuka? Tja…de får väl hålla sig friska helt enkelt….Det finns så mycket bra kostråd nuförtiden…
Men som sagt: För min del håller jag mig till de flummiga värdena. Människor ska ha det bra. De ska få leva de liv som är bäst för dem – de ska ha drägliga arbetsförhållanden och en lön de kan överleva på, men inte snuskigt mycket mer, och de ska naturligtvis ha möjlighet att utbilda sig när de behöver det. Människor och natur ska få kosta mer än en pytteliten volymenhet pengar. De ska till och med få kosta mer än enorm volym jättearenor. Låter det inte som en utopi i våra dagar?
Människors yrken ska vara viktiga och välbehövda, inte bara något man måste göra för att inte kosta staten en massa obetald skatt. Är man välbetald anses man vara en bättre människa eftersom man anses ha förtjänat sin lön. Har man en låg lön har man inte gjort sig förtjänt av en högre. Sådana enkla principer tycks råda nuförtiden. Men inte i min lilla, lilla värld av blommor….för hos mig är inga sjuksköterskor, musiklärare, förskollärare, bibliotikarier, danspedagoger, skådespelare eller språkvetare, utrotningshotade arter. Ja, och även om det behövs mer folk i flera av de här yrkena, kommer inte många vara beredda att betala för dem som utför jobbet. Nej, det blir kortkurser på internet för bemanningsföretagen istället – så korta som möjligt, och helst gratis, förstås.
Kom nu ihåg var ni läste detta första gången, den dagen jag dessvärre blir sannspådd – jag vet ännu inte om jag redan är utdöd då…..men tja….så lätt knäcker man aldrig en gammal rödstrumpa från forntiden, även om jag aldrig var en riktig rödstrumpa så har jag ju alltid vurmat för liknande företeelser, och jo – Hellre ”Rödstrumpa” än ”Utdödstrumpa”!
Hade tänkt gå hem och fila på en inledning – en start – på mitt ”stora äventyr”. Det filas inne i min hjärna för fullt och jag behöver i stort sett bara skriva ner det. Köper tidningen ”Skriva” på vägen hem och fastnar lite i konsten att skriva. Så lyfter jag min laptop för att börja dagens jobb. Men …. tiden rinner iväg. Kollar mail och andra nyheter och bestämmer mig för att jag inte hinner börja någon storslagen inledning och start på hela tjidevitten, utan börjar nu istället blogga lite planlöst. Men känner ändå inspiration efter tidningsläsandet. Något vill jag ju skriva.
Detta bloggande känns beständigt. Mina ord stannar kvar därute i cyberspace och försvinner inte bara utan vidare. Min nya externa hårddisk har däremot inte haft lust att ta kontakt med sin ”huvuddisk” på datorn och kanske är vissa filer förlorade – kanske inte? Men varför fokusera på det jag inte kan nå – varför inte på det som är möjligt?
Min musik och de flesta av min bilder finns kvar på olika datorer och nätverkssidor. Jag kan leva utan dem men jag kan inte leva utan att fortsätta drömma om att förverkliga mina planer. Att bara stänga igen butiken och tänka: That`s it!
Nej men varför då så ofukuserad?
Klart är att jag har ett jobb att fokusera på ”vid sidan av” mitt eget huvudspår…hur konstigt den än kan verka….;-)
Jag har tankar på jobb, familj, en kör, en gammal mamma, vänner – och på väder och vind i största allmänhet.
Att fokusera är inte så lätt alla gånger. Ändå har jag inte längre något att skylla på direkt. Ett perfekt schema och allting.
Ändå sitter jag här och ”bloggklagar”….
Nu är det dags att fixa maten före kören….sen blir det just ingen mer tid före helgen med projekteriet. Men vem har sagt att Rom byggdes på en gång?
En tröst är att läsa i tidningen ”Skriva” att Bodil Malmsten minsann tar tid på sig och dessutom har en helvetesperiod någonstans mitt i. Och hon är ändå etablerad. Jag är inte etablerad någonstans utom i stjärnorna…eller i trädtopparna. Där någonstans sitter min idé att vilja något och viftar som en gammal osynlig flagga…
Årets första promenad nere vid vattnet bröt isen vad gäller långa grå innesittardagar vid tidningar och laptop. Nåja…lite annat pyssel har det varit. Liten släktsamling hos mamma på hennes äldreboende på juldagen + en liten tur till svärmors äldreboende före nyår. Och sedan ett nyårsfirande på fem man hand hemmavid. Men inte mycket utevistelse blev det….alltför många gråa dagar och lite sviter efter de förkylningar som var och de som ska komma.
Gårdagens promenad gick i vårens tecken med sol, barmark och fågelkvitter. Underbart att sticka ut näsan då…..men samma näsa nyser alarmerande ofta i dag. Den blev väl helt chockad av den vår som tillfälligt var igår.
För ingen människa kan väl på fullt allvar hävda att våren är här redan? Förra året minns jag att mars blev en vårmånad – för att inte säga sommarmånad. Många utbrast i hurrarop, men jag tillät mig tvivla….och mycket riktigt så spelade vädret spratt.
Tre föregående jullov har jag varit rejält förkyld och har tillfrisknat först till skolstarten. Under dessa lov har jag tittat avundsjukt på alla som har varit ute och åkt skidor och promenerat i det vackra vintervädret.
I år har jag visserligen hostat och nyst en del men i övrigt varit rörlig men då har vädret varit sällsynt ogästvänligt. Regnigt och gråmulet eller/och isiga vindar som inte har inbjudit till utevistelser. Jag förstår om dagens nysande näsa fick spatt av hela härligheten igår.
Men vi har inte varit sysslolösa föstås. En gemensam julklapp var ett program och en ”videograbber” som möjliggör inspelning på datorn från gamla VHS-band, som vi antingen har fått eller spelat in själva under årens lopp. Två dagar tog det att begripa sig på apparaturen och programmet och nu ska vi inte tala om hur många dagar det tar att spela in och välja allt man vill spela in…..
Grey Days – Here we come! 😉
Men frågan är om de gråa dagarna räcker till för sådan verksamhet.
Och livet i backspegeln hamnar plötsligt i blickfånget. När ska vi hinna leva det liv som sen ska dokumenteras?
Det får bli de glada solskensdagarna….om de nu behagar infinna sig……och om de gör……börjar jag väl bara nysa igen.
Nej, de retroaktiva upplevelserna får nog bli det nya livet på gamla dagar….Grått nytt hår! 😉
Jag gillar mitt jobb och mina arbetskamrater och barn och föräldrar. Inget egentligen att klaga på. Måste gilla läget ! Ändå vet jag inte hur jag ska bli vän med mina arbetstider.
Börjar sent varje dag. Aldrig före halv elva, men slutar sent och kommer hem i mörker hela vintern.
Men en dag i veckan slutar jag fyra, och turligt nog fredagen. Jag vet, jag vet….jag är väl bortskämd. Jobbar bara 75 % och har lediga förmiddagar, i princip.
Problemet är att det är svårt för mig att komma igång med något på förmiddagen utan att hela tiden känna att jag måste äta och komma iväg. Det stör mitt sinnelag. Det stressar mig. Ändå är jag morgonmänniska. Gillar att gå upp på morgnarna och komma igång med lite gymnastikpass, läsa tidningen, kolla datorn…och sen skulle det vara dags för mig att gå iväg till jobbet…göra mitt bästa min piggaste tid på dygnet, för att sen kunna gå hem eller göra något annat relaxande på eftermiddagen när jag är mindre allert. Brukar säga att jag är morgon- och kvällsmänniska, men resten av dygnet är jag en zoobie. Ja, och i allra högsta grad på eftermiddagen. Men det är då jag ska vara som bäst. Hur gör man för att ändra sin mentala och fysiska rytm ?
Jag som ändå är rytmiklärare har inte greppat det. Totalt "orytmisk", vad det kan tyckas. Eller så upplever jag det som en oregelbunden taktart. Den haltar. Man klappar på ettan och trean i takten i en femtakt, exempelvis. Precis när man har funnit rytmen i tretakten blir man avbruten av tvåtakten och så ska man på ettan igen. Jag vet inte om det här låter som rena grekiskan för er, och precis så omöjligt känns dessa arbetsider för mig. Inte omöjliga, för jag har med nöd och näppe klarat av dem (minns mitt förra inlägg om att komma försent!), men de gör mig stressad och nästintill deprimerad, igen!
Vill inte, får inte, orkar inte bli deprimerad, igen!
Ack, om mina arbetstider vore lika svängigt spännande som en femtakt, som exempelvis i detta exempel:
Kanske jag finner den rätta rytmen och hittar min livscykel i vår när det är dags att trampa igen ?
Och fåglarna kvittrar…fast det gör de ju mest på morgnarna förstås….
No don`t look back…för vem kan backa på en cykel ? 😉
Eftersom jag ändå är i farten…att jag sitter här hemma och surar har just med mitt innesittande att göra. Ska just ta tempen och se hur sur jag bör vara, när jag sträcker ut kameran genom fönstret och ser att det inte finns några gränser för surandet. Stockholm badar i sol just nu. Jag har en ständigt pågående infektion i kroppen sen i februari ungefär som är antingen av eller på. Här och nu tycks den ha den stora godheten att vara på. Jag har lärt mig av min vän doktorn att infektioner är det första de letar efter på den psykiatriska kliniken, eftersom en infektion oftast är den primära orsaken till en depression eller andra psykiska åkommor. Kan man få bort själva källan till infektionen kan man sen angripa själva roten till det onda, dvs grundläggande orsaker till depressionen, t.ex. Jag tycker det är en spännande tanke, speciellt som jag har märkt hur mitt eget humör och mående har åkt upp och ner i takt med infektionerna. En slags musikalisk känslighet för infektion, skulle man kunna säga, med tanke på dagens andra tema.
Det är klart att man kan skoja om det hela, men det är faktiskt inte så roligt, när det händer.
Fast katterna tycker att det är alldeles för mycket gnäll på mig nuförtiden. "Klaga lagom! Vi får bara vara ute några veckor om året."
Jaja…det är synd om djuren…och lite om människorna….
Time in Stockholm 
Tid 