Ja, det är som jag fruktade. Efter en faslig fart förra helgen och även i början av veckan så tacklar jag av sen. Och sitter här och stirrar ut i det blå. Nej, jag menar det grå. För så är det. Har inte så mycket emot kyla men under den råkalla, gråkalla hösten på gränsen tilll sammanbrott, känner jag att jag måste ta nya tag varje dag. Men varför klaga egentligen ? Jag lever ett bra liv på det hela taget, och att vara borskämd är att inte fatta hur bra man har det. Det är bara det där med orken. Hur får man energin att räcka alla dagar ? Portionerar man ut den i en massa lagoma små portionspåsar och hushållar med den noga och konsekvent eller lever man upp den hastigt och lustigt för att sedan släpa sig fram för resten ? Den plikttrogna håller förstås på den första varianten à la Spara i "Spara och Slösa". Fast å andra sidan hyllas ju hela tiden principen om att man ska leva varje dag som om den vore den sista. Man ska fånga dagen. Man ska ta vara på stunden för den kommer kanske aldrig igen. Och samtidigt då: Ta inte i för häftigt ! Bränn inte ut dig ! Ta inte i så att du spricker ! Bränn inte ditt ljus i bägge ändar.
Den försiktiga varianten är bra. Den hushållar på krafterna. Den ivriga sorten ger å andra sidan mycket av sig själv och får därmed normalt sett mycket igen. Om man inte får det däremot, det är väl då man till slut svälter ut sig själv. eller bränner ut sig. Men håller jag igen för mycket blir livet alltför snålt. Man räknar varje del av sig själv som man har delat med sig av och räknar varje bit som man får tillbaka. Girigt och missunnsamt. Sån´t är också mycket tröttsamt eftersom man då hela tiden väger och mäter allting och hur man än bär sig åt kommer man fram till att det är man själv som kommer till korta. Att "räkna med bråk" heter det ju och precis så förhåller det sig, för i samma stund som man kommer på sig själv med att överhuvudtaget börja räkna för- och nackdelar har man redan gått i fällan. Redan har man förpassat sig till de utsattas, de förlorades sida, för varför skulle man annnars börja räkna och kolla ?
Trött på detta idiotiska sätt att mäta och väga medmänsklighet och närkontakt i decimaler när allt handlar om vikten av att inte gräva ner sig i det man inte får utan att låta sig följa med i det positiva flöde som då och då drar med en på livgivande äventyr i stort och smått. Det som förtär mest tror jag egentligen är det att man tror att man ska vara så förbålt effektivt aktiv under hela sin vakna tid. Även om ingen säger det så finns det i bakhuvudet hela tiden en illasinnad figur som talar om för en att man inte är värd att trampa denna jord om man inte har ett ständigt stort eller litet projekt på gång hela tiden, och inte nog med det….resultatet ska vara synligt och det med omedelbar verkan.
Jag skulle gärna ha något att skylla på men jag tror inte att det bara är dagens hypereffektivitetshets som är roten till allt ont, för det är ju ändå vi människor som har varit med om att driva samhället hit. Min mormor, uppväxt på bondgård i värmland, berättade att hon och hennes syskon alltid såg till att ha något för händer ifall någon vuxen skulle komma in i rummet medan de satt och bara helt enkelt pratade med varann. Hade de inte det for de genast upp och började sopa golvet med den sopborste som de såg till att ha inom armlängds avstånd. Det var på 1800-talet, men det är ändå bara ett par, tre generationer tillbaka.
Det känns som om man kan sträcka armen bakåt i tiden och så är man där också.
Så blev jag sjuk redan tredje jobbveckan ! Typiskt ! Men jag ska inte klaga. Är i alla fall inte ensamstående mamma. Det måste vara hemskt att vara just det när man är sjuk. Och dyrt ! Ja, det är ju dyrt ändå. Men nej, jag ska inte klaga. Det finns så mycket att glädja sig åt…om man vore frisk. Fast det är ju bara en förkylning. Det finns värre sjukdomar. Absolut. Så varför klaga ? Solen skiner och det är varmt väder. Sista sommardagarna fast det är september och det ska bli kulturdagar i Stockholm. Mycket gratisevenemang som verkar kul och bra…om jag vore frisk. Ska jag klaga ? …Det skulle vara det lilla då i så fall. Det finns i alla fall en sak att glädja sig åt. Jag slipper brotta mig in i cykelstallet på morgnarna, där nya små och stora cyklar har växt upp som svampar ur golvet varje gång man kliver in där. Var kommer dom ifrån ? Varför ska hela husets cyklister tvingas bli aggressiva och svettiga varje morgon redan innan de har cyklat en meter ens ?
Finns verkligen ingen cykelombudsman att tillgå ?
Men några riktigt bra saker. Idag kommer G. hem från Kiev. Och Kerstin har börjat blogga. Roligt.
Time in Stockholm 
Tid 