Kategoriarkiv: Datorer och Internet

Video

Nyfiken på….

Igår den 17/7 fyllde min kära blogg 17 år.

Det var som sjutton! 😏

Det känns fortfarande som igår, när jag började skriva, och det var kanske slumpen att jag fortsatte. Jag ville testa något nytt, och egentligen hade jag ju tänkt ha en sida om mitt och mina syskons gemensamma sommarställe. Men det här var år 2005 och internet var ”nyfött”. Ingen människa hade bredband – inte ens mobilt – på landet. Eller nånstans. Allra minst mina syskon. Så jag började skriva på skoj. Jag har alltid tyckt att ”jag har gjort mig bäst i skrift”, och nu kunde jag testa lite friare. Alla hade pseudonym på den tiden och få visste vem jag var. Första kommentaren jag fick från någon som kallade sig Aniara, gjorde mig sensationellt upprymd. ”Wow! En vilt främmande människa har läst mitt meddelande som jag har skickat ut i rymden!” Som att någon hade hittat en flaskpost från mig tre år senare. Nu handlade det här bara om några dagar mellan att jag skickade och fick ”svar”. Ganska hisnande känsla än idag, borde det vara, att främmande människor med lätthet kan kommunicera med varann, men nu tar vi ju det för givet. Och människor behandlar inte längre varann med nyfikenhet och intresse när vi stöter på nya människor på nätet. Snarare tvärtom. Då blev jag förstås nyfiken på alla nya kontakter som kom in på min sida, och jag upplevde det som ömsesidigt.

Jag sörjde ju länge den där första tiden på bloggen för att vi blev ett gäng som skrev och läste och tyckte och debatterade, ibland om varandras texter – men mest var det utbyte av tankar och musik med utgångspunkt från någons text, och det i sig var ju utvecklande. Den första ”euforiska” tiden för mig, varade nog bara några år, och efter fem år var det definitivt slut. Jag är nog den enda som har fortsatt skriva, med en dåres envishet. Och visst kan jag sakna den samvaro vi hade, men nu slår det mig, att det kanske är just den där känslan av sensation jag hade i början – att kunna bli nyfiken på nya människor på nätet och ta del av deras tankar och intressen, och att det för det mesta var ömsesidigt. Att vem som helst kunde nå vem som helst. Och utan särskilt mycket fördomar om varann – vi var ju alla anonyma – kunde vi diskutera än det ena, än det andra.

Nu, när jag går in på Facebook eller Instagram och scrollar genom olika händelser och artiklar, finner jag visserligen mycket intressant och roligt, men jag känner sällan att jag orkar bli sådär nyfiken och engagerad i någon eller något annat. Det är först när jag snubblar över någon riktigt personlig berättelse, som det kan tända till. Och antagligen är det fullt förklarligt. Vi människor kan inte ta emot hur mycket input som helst. Hjärnan kan inte belastas med allt och inget på en och samma gång.

Så, jag tänker att jag borde – liksom vi alla – begränsa oss och avstå från den kopiösa mängd intryck vi överhopas med. Att avstå mängder av kontakter och omedelbar behovstillfredsställelse kanske kan innebära att vi kan bli nyfikna på varann igen? Inte som många gör på Facebook – gå in på någons profilsida först, för att kolla personens status, innan de bemödar sig om att ta reda på vad människan i kommentarsfältet egentligen hade att säga. För vem blir nyfiken av sånt?

”…Aha…du är gift, har katt, är musikpedagog och är en sån där miljömupp… Dig kan inte jag prata med…” Trist konsekvens av den där möjligheten till identitetskoll av varann.

Så kunde vi inte hålla på för sjutton år sedan, då ingen ”var sig själv”, på Bloggen, men ändå framstod vi nog mer som oss själva, och mer speciella än i verkliga livet, många gånger. I alla fall jag. 😏

Så kanske är det dags för ett hållbarhetstänk även ur den synvinkeln. Slösa inte bort din tid med för mycket kontakter, utan fokusera på medmänskliga samtal med dem du är nyfiken på och som är nyfikna på dig. Jag säger till mig själv nu, förstås, men gör det gärna till en allmängiltig sanning… 😀

Och vem jag blir nyfiken på? Kanske inte så mycket på dem som lägger ut hela sina liv och mer därtill, men man ska aldrig säga aldrig… Det finns ju alltid något de inte lägger upp…och det blir man ju nyfiken på. 😏

Grattis Kära Blogg, och tack för nu! Vi ses och hörs!

1 kommentar

18 juli, 2022 · 16:32

Bild

Veckobrev för framtiden…

I femton år har jag bloggat mer eller mindre regelbundet. De sista åren mer sporadiskt. Men jag är ändå glad att min blogg fortfarande lever och att jag då och då får nya läsare. Många år har gått åt till att sörja att mina första livaktiga bloggår aldrig tycks komma tillbaka. Det har sina naturliga förklaringar… År 2005 fanns det nästan bara ett sätt att publicera sina texter, men nu kan jag inte räkna alla varianter. Men själv har jag konton på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube och så kan jag lägga upp min musik på Spotify och Soundcloud. Om jag skulle vilja skulle jag också kunna starta en poddradio, och…. 😉

Men det var tur att jag inte hade så många ställen att ”producera” mina alster på på 00-talet, när jag fortfarande jobbade. Det räckte så bra med bara bloggen då. Det tog ändå tid att skriva själv och dessutom läsa andras bloggar och att dessutom kommentera och debattera hos andra och hos mig själv. Man satt hela kvällar faktiskt, inne i lilla rummet vid den stationära datorn på en ganska hård skrivbordsstol med två katter som gärna trampade omkring på tangentbordet och ville ha sitt ord med i laget…. Men om jag var fokuserad på en blogg var jag desto mer splittrad i levande livet. På min deltidsanställning i skolan hade jag uppdrag både som förskollärare, fritidspedagog och dessutom musiklärare i tre årskurser, men med minimal planeringstid.

Nu sitter jag här 15 år senare alldeles still i min fåtölj och bloggar eller instagrammar, eller vad jag gör, från min lilla mobil utan minsta ansträngning. Mina åtaganden är ringa men mina ställen att verka på i olika sociala media är däremot splittrande många. Men alla fyller olika funktioner. På Facebook har jag deltagit i olika grupper och debatter som rör klimat, ensamkommande nyanlända, och allt som engagerar mig. Samt att jag har kontakt med de flesta av mina vänner och släktingar, utom dem som vägrar vara där och istället hänger på Instagram. Så då måste jag ju hänga där också…. Därifrån har jag å andra sidan kunnat förmedla mina texter – #veckobrevforfuture som jag började skriva för ett år sedan, som ett veckobrev man brukar skriva till barnens vårdnadshavare, men som i det här fallet riktar sig till planetens alla vårdnadshavare, och som handlar om hur vi har vårdat, eller inte har vårdat vår planet under veckan som gått. På Instagram finns många klimataktivister, och där har jag fått ganska många följare, vilket är roligt, men jag trivs inte riktigt där för övrigt. Man kan inte lägga upp bilder i vilket format man vill och det går inte att länka till artiklar som är intressanta. Jag kan heller inte skriva hur långa texter som helst (vilket är nyttigt för mig som gärna blommar ut), men ändå är det ju klart bättre än Twitter som jag inte gillar alls, fast jag ibland kan få nys om senaste nytt om dagsaktuella händelser och intressanta debatter där.

Ja, ni fattar. En totalsplittrad hjärna i en samlad kropp, råder för tillfället.

Nå…det som jag vill komma med i detta inlägg är att det kan vara bra för en själv med rutiner. Jag skriver veckobrev varje fredag på Instagram, och tvingar därmed mig själv att hålla mig uppdaterad vad gäller klimatfrågor. På Facebook har jag en daglig koll på vad som händer, men skriver inte så mycket mer än hälsningar till vänner och släktingar, och även om mina veckobrev automatiskt går över till Facebook också, så får jag mest reaktioner på dem på Instagram.

Men vad jag egentligen skulle vilja göra för att hitta ett sätt att regelbundet komma hit till bloggen en gång i veckan, vet jag inte. Bloggen är mitt allt-i-allo, mitt digitala hem på jorden, där jag lärde mig allt jag behövde veta om att länka till andra sidor eller lägga upp bilder eller musik. Kanske skulle det vara som att flytta hem till mamma och pappa igen, om jag bara inskränkte mig till att skriva här? Lite tryggt, vänligt, varmt, men tomt… Alla mina storasyskon hade flyttat hemifrån och de som kommer på besök ”har ju sina föräldrar att tänka på”…. Fast nej – bloggen är mitt första egna digitala rum där jag kunde möblera och fantisera precis efter eget tycke och smak och mina första bloggvänner skaffade jag helt själv utan koppling eller påverkan från familj eller andra vänner. Vi hade alla alias-namn och ingen visste egentligen vad någon annan hade för social status eller familjeliv om vi inte själva berättade det. Det var min ungdomstid på nätet och vännerna finns kvar fast på andra digitala platser, så…. Hur ska jag återuppliva lusten till att blogga mer? Jag har bestämt mig för att sluta sörja det som var och istället gå vidare och glädjas åt de nya läsare jag har fått, samt att skapa en rutiner för när, och vad jag ska blogga om. Men hur?

Hade det varit lika aktuellt med klimatet 2005 som nu, hade jag förstås skrivit mina veckobrev här på bloggen, och fått kanske minst lika många reaktioner och dessutom kommentarer som hade lett till intressanta diskussioner. Men tiderna är annorlunda nu och det är inte bara jag som är splittrad. Jag tror hela världen är splittrad och uppdelad i olika fragment och bubblor och förtvivlat försöker människor nå varann, men fastän det finns oändligt många digitala mötesplatser, tycks chansen att nå varann och få kontakt allt mindre.

Men man kan inte annat än att försöka, och eftersom jag är en sån person som ”gör mig bäst i skrift” så är alltså dessa veckobrev ett sätt för mig att foga samman mina olika fragmenterade tankar, lärdomar och intryck till en helhet…. Som ett litet exempel bifogar jag nedan min text från idag och om någon är intresserad, går det att hitta mig på Instagram där jag heter @rollcamilla.

Gott Nytt År!

veckobrevforfuture #vecka532021 #dag12021

Gott Nytt Klimatår!

Vi kan väl alla känna oss lite dagen efter denna första dag på året, dagen efter dagen före. ”Eftertankens kranka blekhet” kan drabba oss efter att vi har tagit ut svängarna lite i överkant och roat oss kungligt en kväll. Ofta mår vi därefter dagen efter, också. Kroppen kan ta lite stryk, men efter lite återhämtning brukar vi repa oss och ta nya tag och lova oss själva att ”nästa gång ska jag ta det lite lugnare…” 😉
Ja, det är ju mänskligt att fela eller slarva lite med sig själv ibland, men om du bara gör det en gång om året må det vara hänt. Men om vi skulle fortsätta att varje dag rumla om och fresta på våra krafter, förgifta våra kroppar och till och med öka mängden ”gift” för varje dag som går, kan det gå som det kan gå för vår planet till slut. Då slutar systemen i kroppen fungera som de ska…någon funktion kanske slås ut helt, som hjärta, lever, eller tarmar. Om vi äter för mycket, dricker för mycket, jobbar för mycket och samtidigt sover för lite, tar våra kroppar slut!
Mitt löfte till mig och vår planet får därför bli – denna återhämtningens dag – att leva väl, ransonera på allt som tär och tar på din kropps och din omgivnings krafter. Unna dig nöjen, men också vila. Unna dig att vara glad, men var också snäll och generös mot andra. Ta i och gör så gott du kan, men ta inte i så du spricker. Du måste hålla länge än!
När du känner dig bekväm med denna ”ransoneringstanke” kan du även applicera den på hur vi alla måste behandla vår planet – och se jorden som vår gemensamma kropp.
Förgifta inte jorden och överutnyttja inte dess resurser! Fråga snällt om lov om du vill bruka jorden, och förvalta den väl. Låt jorden vila utan att försöka öka tillväxten ständigt. Ha en balanserad ”budget”. Ta inte mer än du ger tillbaka! Hushåll med resurserna!

Sådärja. Nu pustar vi ut i soffan med katten och hämtar nya krafter inför nya utmaningar som väntar….

God fortsättning på det nya året!

🙋 💕 💃🎶 😻 🌍

ClimateStrikeOnline

CatsForFuture

FightFor1Point5

FridaysForFuture @fridaysforfuture.swe @fridaysforfuture.stockholm

Lämna en kommentar

1 januari, 2021 · 17:20

2 maj, 2017 · 20:51

Mindfulness och krångel …. #63

Idag känns det lite gnälligt igen. Många sömnlösa timmar inatt utan anledning. Kanske har den nya månskärvan något att säga till om. I alla fall kan jag påverkas av den ibland.

Idag var det en lång dag – en studiedag som på många sätt var matnyttig, men på sluttampen började jag känna mig väldigt trött och glömsk och lätt irriterad. Är ju inte van vid att jobba långa dagar. Sen avslutades dagen med att jag for till Telenorbutiken för att äntligen få mina mobilaffärer gjorda. Såg framför mig att jag skulle liksom dansa hem med en ny fin, med alla gamla kontakter och allt överfört, men tji, vad jag bedrog mig. Eftersom jag har en försäkring, vilket var bra, var jag tvungen att gå hem och göra en skadeanmälan först, innan den nya skulle skickas hem till mig. Någon hjälp med överföring av filer och annat viktigt kunde de inte ordna åt mig. Då skulle jag behöva gå till en mobildoktor i Skrapan, och sen skicka tillbaka den gamla mobilen inom en viss tid. Visst är det bra att det kanske ordnar sig i sinom tid, men efter en sådan sömnlös natt och låååång arbetsdag är jag inte mottaglig för någon enda motgång eller krångel.

Krångel gör mig helt enkelt gråtfärdig.

Och allt handlar om en liten pryl. Visserligen en mycket innehållsrik pryl för att vara pryl. Men ändå…..

Idag passade jag istället på att träna mindfulness när jag satt där på tunnelbanan fram och tillbaka till jobbet. Inte för att jag har riktig koll på vad det är, men det ska ju vara så populärt….. Hade till och med glömt att plocka åt mig en Metro. Så alldeles lugnt och avspänt satt jag där och betraktade livet, medpassagerare, min egen andning och ett och annat som verkade intressant. Det var faktiskt rogivande.

Kan rekommenderas! 😉

Det säger jag faktiskt inte för att vara ironisk eller lustig, utan för att jag insåg hur mycket tid jag vanligtvis ägnar åt allt annat än att bara vara. Att bara stirra fläck och låta tankarna gå utan någon som helst krav på resultat. Det var något jag var specialist på förr i världen, men nu kändes det som om den ädla konsten var försvunnen för länge sen. Men eftersom jag inte hade något annat val idag, utan mobil och tidning, fick jag hänge mig åt ingenting och allting. Nästan som att cykla, men då gör man ju ändå något under tiden. Något aktivt som kräver något av en.

Allt har ju sin tjusning, förstås…… Men jag kände att det totalt kravlösa sittandet och tänkandet utan mål och mening, vill jag ägna mig mer åt. Det känns nyttigt för mig, och kanske för samhället. Alla behöver nog titta upp ibland och upptäcka en ny skön värld. Eller åtminstone upptäcka nånting….. 😉

Lämna en kommentar

Under #blog100, Datorer och Internet, Hälsa, mobil, Tid

30 april, 2017 · 17:11

Fy sjutton för trasig ”fån”! #61

Att vara utan mobil är inte bara att vara utan mobil. Det är att inte ha tillgång till sina bilder, kamera, påminnelser, kontakter, Mobilbank, Bank-ID, swish, och i princip allt en modern människa har vant sig vid att inte vara utan.

En gång för 11 år sen blev jag av med min kamera på ett flygplan på väg till Ukraina med kören. Då blev jag rent otröstligt ledsen, minns jag. Det var ganska nära inpå att jag skulle bli utbränd, och jag hade inte så stora mariginaler, så det var nog inte så konstigt. Men ändå….jag blev verkligen ledsen, trots att jag jag visste och intalade mig att det bara var materiella ting. Men det gick liksom inte att stoppa den flod av tårar som vällde ut ur mig.

Idag gick jag till närmsta mobilhandlare för att kolla hur det var möjligt att dels laga glaset på mobilen, att fortsätta med mitt gamla abbonnemang med en ny telefonoch dels föra över filer tll min eventuella nya mobil, och vad kostnaden skulle bli. Eftersom jag hade köpt min fina telefon i Telenorbutiken i närmsta affärscentrum, gick jag dit igen. Men….nähä? Den brukar alltid vara öppen men nu var den stängd. Då gick jag till Phone house i samma centrum. Killen där var hjälpsam, men det visade sig att han inte kunde hjälpa mig så värst. Han trodde nog att det inte skulle löna sig att laga telefonen, men andra sidan kunde inte heller han hjälpa mig att föra över filer från den gamla mobilen. Men det mest glädjande var att han såg att jag hade ett bindningsfritt abbonnemang plus en försäkring på mitt konto, fast det kunde han inte hjälpa mig med. Jag fick gå till närmsta Telenorhandlare som låg några kvarter bort, men den var förstås stängd, en dag som denna.

Tja….. att jag har en liten fin laptop att tillgå, är förstås inte illa, men ändå kan jag inte låta bli att gräma mig.

”Varför skulle jag tappa mobilen igår kväll? Varför tog jag upp den ur fickan precis när vi skulle gå på bussen hem? Jag hade letat i mina fickor för att känna att den var med, jag visste att den var med. Jag hade inte behövt ta upp den, men varför gjorde jag det? Tappade greppet om den för att den låg lite knöligt till, och sen….. pang i gatan!”

Tankarna mal, men jag jag måste ju släppa. Jag har Dropbox, och bilder och annat har lagts till där under årens lopp, men nu hittar jag inte bilder, från den senaste månaden.

Att bli så irriterad och frustrerad över sådana materiella ting stör mig egentligen mest av allt. Jag vill kunna njuta av ledighet och sol och andra trevligheter, så nu har jag bestämt mig för att ta ledigt från grämandet och gnyendet från och med ikväll och tills jag kan göra något åt det. Jag vill inte slösa mer Tid på sånt som gör mig bara ledsen och arg.

Önska mig Lycka till!

Hoppas vi alla får en fin kväll…. 🙂

Lämna en kommentar

Under Datorer och Internet, Klagomål., Mänskligt, Tid

2 mars, 2015 · 17:55

….je suis Raif Badawi… #2

På spåret nu, in i det okända. Vart tar orden vägen när vi skriver och hur tas de emot när vi skickar iväg dem?

Ja, vi som skickar iväg dem här uppe i Norden, behöver nog inte akta vår tunga eller eller vår vässade penna. Vi går fria. Än så länge…. Möjligen blir vi hatade och hotade av något skumrask på nätet.

Annat bli blir det för den som dristar sig till att blogga i Saudi-Arabien. Där lär ingen komma till 100 i blogginlägg. Knappt ens ett inlägg, innan det sen blir dags för stränga prygelstraff på närmsta torg.

Vi som bloggar här så in i norden, borde låta våra bloggar glöda i eldskrift i solidaritet med dem som inte kan!

http://bisonblog.se/blogg100/

Lämna en kommentar

Under Datorer och Internet, Nyheter och politik, Tid

22 april, 2014 · 01:49

Inte hemma än – men snart!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sitter kvar i den mörka tysta natten medan min lilla familj har farit in till stan. När katter ska fångas in för resa in till stan är det fråga om tid och tålamod….det har vi lärt oss efter 13 år med katt. Den ena katten är lite osjälvständigt orolig och ”mattig” på landet, medan hon tar för sig och tar plats inne i stan medan den andra – vår första – är i sitt rätta element här på landet…skog och träd och stigar är hennes. Inne i stan tar hon det mycket lugnare. Men hon avskyr att gå in i buren vare sig hon ska ut till landet eller in till stan. Därför håller hon sig undan så länge hon kan när det börjar närma sig avfärd för att möjligtvis kunna undvika det förhatliga resandet. Väl framme är omställningen aldrig något problem. Eftersom vi idag röjde undan på loftet i huset och hällde ut alla gamla madrasser på altan förstod vi att katten inte skulle komma på evigheter – då hon inte är korkad utan vet att när det städas, vankas det hemgång – och därför bestämde vi att jag skulle stanna kvar för att göra den sista putsningen av huset och packandet av pinalerna och plötsligt kändes allt lite lättare.

Min bror och svägerska är också kvar på tomten vilket gjorde mig lite gladare. På sommaren kan jag sitta ensam här veckovis, men då är det ljust hela nätterna och det finns folk i stugorna runt om i nejden. Nu är det mörkt, förutom att det är stjärnklart. När jag på sommaren hör lite prassel i gräset tror jag att det är nån av katterna, men nu….
Skönt att veta att man inte är ensam. Människor behöver inte sitta i knät för att man ska känna sig trygg. Det är bara vetskapen om att det finns några på ropavstånd, som gör skillnaden.

Egentligen är det samma sak med Facebook. Vill jag uppnå någon slags kontakt med någon vänlig själ kan jag bara gå in på fb. Det är inte mer med det…men det är skönt att veta att möjligheten finns när jag som storstadsmänniska sitter ensam i en stuga på landet…om än i närheten av andra levande människor. Det är inte
i -landsproblem, det är i-landstillgångar. Men nog tär vi på jordens resurser när vi sitter och ”sociala-medier-har-oss”, men om man ska säga att det här webb-livet för med sig något positivt så är det väl just det sociala samverkandet. Att människor samtalar med andra – ibland vilt främmande människor – måste vara en positiv effekt av facebookeriet och kanske även Twitteriet, även om jag tycker att det är mer asocialt än Facebook, ”men för all del, jag kan ha fel…”
Hursomhelst är alla kontaktytor bra. Jag kan inte se det på något annat sätt. När bloggen funkar som den gjorde före Facebooks tid, var den suverän. Men visst har bloggen en nackdel också, och det är att man inte har samma överblick över vad andra håller på med. Detta kan i samma stund kan vara en fördel eftersom man inte behöver vara så uppkopplad och påkopplad och tillgänglig hela tiden, men det var ju ett sjå på den tiden ett 20-tal vänner uppdaterade sina bloggposter samtidigt och man var tvungen att köra runt till alla – kanske inte varje kväll, men ändå väldigt regelbundet. Det går väl an när det är 20 bloggare, men om man har över 300 ”vänner” som på Facebook, blir det ju förstås omöjligt….särskilt om alla skriver så långa blogginlägg som en del av oss gjorde då. Nu tycker jag ju att mycket tid går åt ändå till att hålla sig uppdaterad, men har man tid så är det ju roligt. Och … vad ska tiden annars vara till för om jag inte håller lite koll på mina vänner och släktingar och mitt sociala nätverk? Vad gjorde människan förr?
Gick ner på torget för att träffa grannen, kanske…åkte på släktkalas…gick på bröllop, dop och begravningar….sjöng i kyrkokören, spelade fotboll eller pingis med kompisar…vad vet jag? Men att spendera tid med vänner och bekanta har väl alltid ansetts vara nåt av livets väsentligheter….att det nu görs via sociala medier gör väl inte vänskapen eller släktskapet mindre värt? Nej, nu är det ju snarare lättare när man väl ses, att återuppta bekantskapen…eftersom de där praktiska dagliga angelägenheterna är allom bekant…man behöver inte undra, ”vad var det nu hennes barn hette?” Det är bara att kolla. Ja…det här sistnämnda är särskilt positivt när man har kommit upp i glömskans förlovade ålder…;-)

Jag har skrivit ett antal blogginlägg om Facebook och webbaktiviteter i allmänhet under årens lopp, men jag märker att jag har lite olika synvinklar och inställning från gång till gång, vilket i sig är intressant. Kanske kan mitt skrivande bli till ett underlag för framtida forskning…”Vad skrev folk om i början av 2000-talet?”

Ja…snart är det passé med ”början av 2000-talet”…..Tiderna förändras ständigt och jag håller inte koll på alla förkortningar och det har jag aldrig gjort och kommer aldrig att göra…min enda tröst är att de som är unga nu kommer att vara lika okunniga som jag är nu, om 30 år. LOL, säger jag då….fast då kommer de att tycka att jag är mossig, eftersom ingen använder den förkortningen då, utan….?

”Jaja”, säger jag då, ”skrattar bäst som skrattar sist….eller… ett gott skratt förlänger käften, som de skrev i Blandaren”, vilket får nutidens framtidens hopp att rynka sina små ögonbryn och undra om jag är vid mina sinnen. För vem har koll på gamla ordspråk och deras förvanskade varianter och hur skulle de kunna ha en aning om hur kul en gammal studentikos blaska från 60-talet kan vara? Jag vet inte om nån har det ens nu, så jag säger bara:
-”Har ni någon mjugg jag kan le i?”

Lämna en kommentar

Under Datorer och Internet, Djur & Natur, facebook, kultur, Minnen, Tid

27 januari, 2014 · 15:55

Time out…

Idag tar jag ”time out” – och undrar i samma ögonblick vad uttrycket står för egentligen…är min tid ute, eller är jag utanför tiden i någon slags kosmisk mening, typ tidsutanförskap? Nej, jag vet ju vad det betyder egentligen, men man kan ändå tillåta sig att spekulera. Jag tänker på Mona Sahlin, när hon for till Maldiverna, när hon var minst sagt trängd av Toblerone-askar och dylika viktiga ting. Jag tycker att hon gjorde rätt i att pysa. Om jag vore så påpassad av media som hon var, skulle jag också pysa. Nu sitter jag bara kvar i soffan och snorar lite lätt. Har nog fått en förkylning, men hade jag jobbat ”på riktigt” hade jag förmodligen inte varit hemma idag om jag inte hade hunnit bli förkyld i ett tidigare skede. Det vet man ju inte. Det jag vet är att jag de senaste åren har blivit förkyld efter en vecka varje gång jag har satt igång med mitt gympaprogram på morgonen. Det är i alla fall det bästa med det här jobba-själv-jobbet, att jag inte behöver våndas på morgonen över om jag ska sjukskriva mig eller inte…och inte ha dåligt samvete för några arbetskamrater. Nej, nu är det bara måndagsmys som gäller. En kopp te med citron, honung och ingefära…Benet har jag lagt upp på en pall med kudde på för att inte anstränga det. Det känns mycket bättre, redan. Och när jag då och då går över golvet för att hämta snytpapper eller ett glas vatten, rycker det i mina dansben, och armar. Stannar upp på golvet och liksom provar en armrörelse eller ett stamp eller hopp med foten…nej, visst nej….lite, lite svullet känns det nog,men inte alls som igår.

Inte heller kan jag låta bli att formulera en stipendieansökan, när jag väl slagit mig ner i soffan igen, men det gör mig däremot nästan yr och lite och matt och trött. Då känner jag att febern stiger. Men, äh…helst vill jag bara resa mig upp och göra det där roliga igen. Hitta de rätta stegen och kombinationerna…men nej, jag har fått stränga order om att ta Time out idag. Jag höll ju dessutom på och sprattla med benen igår, fast det var söndag.

Jag får ägna mig åt läsning i stället. Och jag läser i gårdagens DN om mobilernas fördärv – Bengt Olsson skriver och är på sitt allra bästa skrivarhumör. Det här ständiga bevakandet och att alltid vara tillgänglig – ”var jag sitter och var jag går”- hur vi har tagit över vilddjurens ständiga vakthållning – för att de måste passa sig för olika faror och aldrig får slappna av. Vi har numera ett sånt beteende, men det farligaste vi har att göra är att kolla om vi har fått nåt sms eller kommentar på facebook. Ändå är vi aldrig helt fokuserade på nåt.
Jag har ju varit rätt mycket på facebook från början, men inte lika stadigt nu. Framförallt hänger jag inte på nätet särskilt mycket med mobilen, vilket förklaras av att jag har en sån liten nätt mobil så att den går ner i alla fickor, och dessutom är det en android 2.1, så någon större mängd appar kan jag inte hämta hem…inte instagram, t.ex. Först irriterade det mig, nu drar jag en suck av lättnad. Jag behöver inte ha koll på ytterligare ett socialt nätverk – jag behöver inte en kamerasida till, för…herregud, var la jag mina bilder nu, då?
Facebook, Flickr, Bloggen…eller rättare sagt, bloggarna? Tja, och så har jag ju några ställen där jag har lagt upp musik och videosnuttar….Soundcloud, Myspace och Youtube….förut var det också Fileden, men de bara tog bort hela rasket, alla mina filer, utan förvarning….så, jo, med tanke på det, kanske det är bra att sprida sina gracer. Bara jag visste var jag hade dem…;-)

Sedan min slimmade, externa hårddisk gick och dog förra året, med filer och allt, ser jag absolut vitsen med att ha de flesta av mina filer och bilder som är bra upplagda i ett moln, någonstans. De flesta Gotlandsbilderna från sommaren 2011 har jag på flickr, men tyvärr inte de mest privata, förstås…jag brukar inte lägga upp dem. Nu talar jag inte nakenbilder, och sånt…;-) Det skulle jag hellre göra – lite bastubilder åt folket, kan aldrig skada…fast inblandade parter måste väl godkänna, gissar jag. Nej, jag tänker på de närmsta och käraste personerna och vad vi och de gör. Det har ingen annan med att göra, har jag tänkt..fast ibland kan det ju vara en rolig eller häftig situation. Alla andra sprider sina bilder vind för våg, kan jag tänka ibland. Vem bryr sig om vad jag gör, eller inte? Ja, den här offentligheten….även om jag inte är Mona Sahlin, har jag ju ändå en liten publik på alla sidor jag håller till på. Folk som i sin tur känner folk som…..
Nej, jag har inte gjort något brottsligt, eller så, men det kan komma perioder i livet när jag inte är lika bekväm med att alla ska veta allt jag har gjort och gör. Det var nog lättare förr. Man var inte tillgänglig överallt och alla kunde inte kolla var man hade varit och när. Egentligen står ju mobilen i sin förlängning för ett kontrollsamhälle utan dess like….”Jag vet var du bor”….”Jag vet vad du gjorde igår”. Människor som är vän på fb kan komma och säga att de såg att man hade varit på ett fik i förra veckan – och det hade de inte sett i verkligheten utan på facebook, men det var ju oskyldigt iofs. Det är inget farligt, men i alla fall. Förr hade man ingen aning om vad andra gjorde på sin fritid, och vilket fik de gick på i tid och otid. Man kom knappt ihåg vad man åt till frukost, själv. Men nu…jag minns inget av det jag gjort, nästan, om jag inte först har tagit en bild och sen skickat iväg den till facebook, och då minns jag inte hur det såg ut i verkligheten, utan bara hur bilden såg ut. Verkligheten är alltid så suddig….;-)

Så det där med time out…..den finns inte om jag inte avbildar den i ord och bild. För i samma ögonblick som jag publicerar den här posten blir min tid i utanförskapet istället en tid som är inne, och jag har blivit ”outad” efter att ha blivit inbjuden….så kan det också gå.
Nu sitter jag här i värmen. Jag trodde att jag hade satt på extraelementet, men den luft som forsade ut i rummet var kalluft. Inte konstigt att jag satt och huttrade. Nå – det fanns en knapp till som kunde släppa in mig i värmen.

Men nu ska jag ägna mig åt nåt hemligt…..;-)

6 kommentarer

Under Bild, Datorer och Internet, Mänskligt, Rytmik-Matte-projekt, Tid

15 april, 2013 · 19:09

Back in business!

Så kom jag då in till slut. In bakom skranket…in till det allra heligaste….Min bloggs adminpanel. Men jag blir allt orolig för att allt plötsligt ska försvinna….hade ju sparat så mycket – som jag aldrig hade kommit åt. Men det mest skräckinjagande var väl att jag inte var betrodd som den jag var. Vid svar på kontrollfrågor för att komma åt kontot fick jag inga rätt. Gatan där jag växte upp var visst inte den gata jag växte upp på….enligt wordpress, alltså, och jag kände mig som om jag var med i någon krypande skräckfilm där man försöker ta ifrån huvudpersonen (i det här fallet mig) min identitet.
Men andas man bara djupt och tar det lugnt och läser igenom alltsammans ett par gånger fixar sig allt….peppar, peppar. 😉

Och jag – visst är jag fortfarande densamma Millroll som alltid, om än lite mindre kaxig, och mer ödmjuk inför teknikens lynniga skiftningar. ”Vem var det jag sa att jag var, sa jag?”
Nej, det var ingen de kände igen. Vare sig ”millroll” eller ”moivoila”. Både Google och WordPress var kallsinniga till min blotta existens.

Men nu efter ett dygn kan jag pusta ut.

Fråga mig inte hur det gick till men bloggen är min, och tiden… och hela härligheten!

Lite ”Halleluja” på det….ha en trevlig måndagkväll! 😉

Lämna en kommentar

Under behörighet, Datorer och Internet, Djur & Natur, Mänskligt, Musik, sanningar och lögner, Tid, Underhållning

27 januari, 2013 · 15:16

Bildat och obildat

Disken är död, leve…..?

Jag köpte en liten fantastisk extern hårddisk när jag inhandlade min senaste laptop. Den latopen, i sin tur, köpte jag eftersom min tidigare praktiskt taget hade brunnit upp på grund av obefintlig fläktfunktion . Överföring av alla filer på skrivbordet gjordes till nya datorn och till den nya hårddisken. Allt var frid och fröjd, men de varnade mig i affären för att hårddisken var känslig för stötar och att jag borde skaffa en till för säkerhetsskull. Eftersom jag redan hade en hårddisk modell blytung, brydde jag mig inte om att köpa ny utan tänkte väl att jag kunde ha den gamla som säkerhet. Men hur det är….jag hann aldrig dubbelöverföra mina filer till båda diskarna och så dog min lilla nya en vacker dag utan förvarning. Från den ena dagen till den andra. En minimal chans att gräva fram dem skulle kunna finnas om man skickade dem till ett lab men då skulle det kosta 10-15000. Det finns nog inte många bilder i världen som skulle vara värda så mycket. Andy Warhols kanske….;-)

Egentligen vet jag inte vilka bilder jag har förlorat, men det känns ändå lite obehagligt just att inte veta. En fallucka i livet mellan sommaren 2010 och sommaren 2012 när jag är oviss om vad som hände. För där finns inga bildbevis…ev? Eller så leker de kurragömma med mig och gömmer sig bakom andra mappar i den blytunga hårddisken. Jag hittade ett helt gäng bilder från 2009 och fram till juli 2010 bakom en mapp som det stod Göteborg på. Hur gick det till? Ibland reagerar inte datorer för något som helst mus-klickande och ibland reagerar de innan man ens har hunnit blinka och filer placerar sig utan att ens fråga om lov på en högst obehörig plats. Ibland ska man godkänna och medge minst tre gånger innan allt blir som man önskar.
Och utan bildbevis? Inget liv? Ett obildat liv kanske, utan referensramar. Numera kommer jag ihåg att jag har gjort vissa saker för att jag har fotat vid tillfället och sedan har jag lagt upp bilderna på facebook eller annat ställe. Men jag lägger ju aldrig eller sällan upp mer personliga bilder på släkt och vänner, och heller inte från mitt jobb. Så där står jag mig slätt numer. Det känns lite tomt och ”obildat”. Men människor har förlorat så mycket mer än jag har. Jag har en vän vars familj har förlorat i princip allt – utom det viktigaste, nämligen sina nära och kära – i en husbrand, och som säger att det är världsliga ting, och man förstår att värdesätta det som verkligen betyder något. Även om det var sorgligt att alla familjens album gick upp i rök.

Men det är ändå lite märkligt att jag skrev i ett blogginlägg för bara några veckor sedan om vad jag skulle göra med alla mina bilder – innan jag visste om detta med hårddiskens död. Och nu tycks det mig som om jag var lite väl lättvindig sett ur dagens synvinkel. Verkade nästan vara lite i-lands-bild-bekymmer, om man jämför.
Nu står jag alltså här och saknar något som jag inte minns men som jag ändå vill komma åt. Kanske är det så att vara dement?
I så fall kommer jag väl att förnimma att ”jag tycker att jag har varit med om det här förut”, som min gamla mamma brukar säga nuförtiden, fast hon förmodligen inte alls har det.
Men nu blir det knepigt. Förut har jag förlitat mig på de elektroniska minnena, men när de nu inte håller mer än ett halvår ser man ju att den mänskliga hjärnan är bra mycket mer anpassad för ålderdom, hårda törnar och ett långt rikt liv än en liten disk utan känslor eller mål och mening med sitt liv. Kanske skulle jag satsa på att träna mitt eget minne i stället så att det kan ta del av och dela med sig av ett minnesrikt liv i många år till, så att jag till och med en vacker dag på ålderns höst med gott samvete kan säga, att ”det här tycker jag att jag känner igen. Det har jag varit med om förut.” – OCH att det faktiskt stämmer . Det HAR hänt och jag har varit med om det. Kanske ska jag inte längre förlita mig mer på andras förstånd utan på mitt eget. Kanske blir jag mer bildad av en inre bildrikedom än av de bilder jag fångat utanför mig själv?

Vem vet ?

Här några funna bilder……

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Under Bild, Datorer och Internet, Mänskligt, Minnen, Tid

15 januari, 2013 · 17:23

Fokus

Om att tappa eller inte tappa fokus…

Hade tänkt gå hem och fila på en inledning – en start – på mitt ”stora äventyr”. Det filas inne i min hjärna för fullt och jag behöver i stort sett bara skriva ner det. Köper tidningen ”Skriva” på vägen hem och fastnar lite i konsten att skriva. Så lyfter jag min laptop för att börja dagens jobb. Men …. tiden rinner iväg. Kollar mail och andra nyheter och bestämmer mig för att jag inte hinner börja någon storslagen inledning och start på hela tjidevitten, utan börjar nu istället blogga lite planlöst. Men känner ändå inspiration efter tidningsläsandet. Något vill jag ju skriva.

Detta bloggande känns beständigt. Mina ord stannar kvar därute i cyberspace och försvinner inte bara utan vidare. Min nya externa hårddisk har däremot inte haft lust att ta kontakt med sin ”huvuddisk” på datorn och kanske är vissa filer förlorade – kanske inte? Men varför fokusera på det jag inte kan nå – varför inte på det som är möjligt?
Min musik och de flesta av min bilder finns kvar på olika datorer och nätverkssidor. Jag kan leva utan dem men jag kan inte leva utan att fortsätta drömma om att förverkliga mina planer. Att bara stänga igen butiken och tänka: That`s it!
Nej men varför då så ofukuserad?
Klart är att jag har ett jobb att fokusera på ”vid sidan av” mitt eget huvudspår…hur konstigt den än kan verka….;-)
Jag har tankar på jobb, familj, en kör, en gammal mamma, vänner – och på väder och vind i största allmänhet.

Att fokusera är inte så lätt alla gånger. Ändå har jag inte längre något att skylla på direkt. Ett perfekt schema och allting.
Ändå sitter jag här och ”bloggklagar”….
Nu är det dags att fixa maten före kören….sen blir det just ingen mer tid före helgen med projekteriet. Men vem har sagt att Rom byggdes på en gång?
En tröst är att läsa i tidningen ”Skriva” att Bodil Malmsten minsann tar tid på sig och dessutom har en helvetesperiod någonstans mitt i. Och hon är ändå etablerad. Jag är inte etablerad någonstans utom i stjärnorna…eller i trädtopparna. Där någonstans sitter min idé att vilja något och viftar som en gammal osynlig flagga…

2 kommentarer

Under Datorer och Internet, idrott och dans, Klagomål., Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, skola, Tid, Väder & Vind