Bloggarkiv

Veckobrev för framtiden…

I femton år har jag bloggat mer eller mindre regelbundet. De sista åren mer sporadiskt. Men jag är ändå glad att min blogg fortfarande lever och att jag då och då får nya läsare. Många år har gått åt till att sörja att mina första livaktiga bloggår aldrig tycks komma tillbaka. Det har sina naturliga förklaringar… År 2005 fanns det nästan bara ett sätt att publicera sina texter, men nu kan jag inte räkna alla varianter. Men själv har jag konton på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube och så kan jag lägga upp min musik på Spotify och Soundcloud. Om jag skulle vilja skulle jag också kunna starta en poddradio, och…. 😉

Men det var tur att jag inte hade så många ställen att ”producera” mina alster på på 00-talet, när jag fortfarande jobbade. Det räckte så bra med bara bloggen då. Det tog ändå tid att skriva själv och dessutom läsa andras bloggar och att dessutom kommentera och debattera hos andra och hos mig själv. Man satt hela kvällar faktiskt, inne i lilla rummet vid den stationära datorn på en ganska hård skrivbordsstol med två katter som gärna trampade omkring på tangentbordet och ville ha sitt ord med i laget…. Men om jag var fokuserad på en blogg var jag desto mer splittrad i levande livet. På min deltidsanställning i skolan hade jag uppdrag både som förskollärare, fritidspedagog och dessutom musiklärare i tre årskurser, men med minimal planeringstid.

Nu sitter jag här 15 år senare alldeles still i min fåtölj och bloggar eller instagrammar, eller vad jag gör, från min lilla mobil utan minsta ansträngning. Mina åtaganden är ringa men mina ställen att verka på i olika sociala media är däremot splittrande många. Men alla fyller olika funktioner. På Facebook har jag deltagit i olika grupper och debatter som rör klimat, ensamkommande nyanlända, och allt som engagerar mig. Samt att jag har kontakt med de flesta av mina vänner och släktingar, utom dem som vägrar vara där och istället hänger på Instagram. Så då måste jag ju hänga där också…. Därifrån har jag å andra sidan kunnat förmedla mina texter – #veckobrevforfuture som jag började skriva för ett år sedan, som ett veckobrev man brukar skriva till barnens vårdnadshavare, men som i det här fallet riktar sig till planetens alla vårdnadshavare, och som handlar om hur vi har vårdat, eller inte har vårdat vår planet under veckan som gått. På Instagram finns många klimataktivister, och där har jag fått ganska många följare, vilket är roligt, men jag trivs inte riktigt där för övrigt. Man kan inte lägga upp bilder i vilket format man vill och det går inte att länka till artiklar som är intressanta. Jag kan heller inte skriva hur långa texter som helst (vilket är nyttigt för mig som gärna blommar ut), men ändå är det ju klart bättre än Twitter som jag inte gillar alls, fast jag ibland kan få nys om senaste nytt om dagsaktuella händelser och intressanta debatter där.

Ja, ni fattar. En totalsplittrad hjärna i en samlad kropp, råder för tillfället.

Nå…det som jag vill komma med i detta inlägg är att det kan vara bra för en själv med rutiner. Jag skriver veckobrev varje fredag på Instagram, och tvingar därmed mig själv att hålla mig uppdaterad vad gäller klimatfrågor. På Facebook har jag en daglig koll på vad som händer, men skriver inte så mycket mer än hälsningar till vänner och släktingar, och även om mina veckobrev automatiskt går över till Facebook också, så får jag mest reaktioner på dem på Instagram.

Men vad jag egentligen skulle vilja göra för att hitta ett sätt att regelbundet komma hit till bloggen en gång i veckan, vet jag inte. Bloggen är mitt allt-i-allo, mitt digitala hem på jorden, där jag lärde mig allt jag behövde veta om att länka till andra sidor eller lägga upp bilder eller musik. Kanske skulle det vara som att flytta hem till mamma och pappa igen, om jag bara inskränkte mig till att skriva här? Lite tryggt, vänligt, varmt, men tomt… Alla mina storasyskon hade flyttat hemifrån och de som kommer på besök ”har ju sina föräldrar att tänka på”…. Fast nej – bloggen är mitt första egna digitala rum där jag kunde möblera och fantisera precis efter eget tycke och smak och mina första bloggvänner skaffade jag helt själv utan koppling eller påverkan från familj eller andra vänner. Vi hade alla alias-namn och ingen visste egentligen vad någon annan hade för social status eller familjeliv om vi inte själva berättade det. Det var min ungdomstid på nätet och vännerna finns kvar fast på andra digitala platser, så…. Hur ska jag återuppliva lusten till att blogga mer? Jag har bestämt mig för att sluta sörja det som var och istället gå vidare och glädjas åt de nya läsare jag har fått, samt att skapa en rutiner för när, och vad jag ska blogga om. Men hur?

Hade det varit lika aktuellt med klimatet 2005 som nu, hade jag förstås skrivit mina veckobrev här på bloggen, och fått kanske minst lika många reaktioner och dessutom kommentarer som hade lett till intressanta diskussioner. Men tiderna är annorlunda nu och det är inte bara jag som är splittrad. Jag tror hela världen är splittrad och uppdelad i olika fragment och bubblor och förtvivlat försöker människor nå varann, men fastän det finns oändligt många digitala mötesplatser, tycks chansen att nå varann och få kontakt allt mindre.

Men man kan inte annat än att försöka, och eftersom jag är en sån person som ”gör mig bäst i skrift” så är alltså dessa veckobrev ett sätt för mig att foga samman mina olika fragmenterade tankar, lärdomar och intryck till en helhet…. Som ett litet exempel bifogar jag nedan min text från idag och om någon är intresserad, går det att hitta mig på Instagram där jag heter @rollcamilla.

Gott Nytt År!

veckobrevforfuture #vecka532021 #dag12021

Gott Nytt Klimatår!

Vi kan väl alla känna oss lite dagen efter denna första dag på året, dagen efter dagen före. ”Eftertankens kranka blekhet” kan drabba oss efter att vi har tagit ut svängarna lite i överkant och roat oss kungligt en kväll. Ofta mår vi därefter dagen efter, också. Kroppen kan ta lite stryk, men efter lite återhämtning brukar vi repa oss och ta nya tag och lova oss själva att ”nästa gång ska jag ta det lite lugnare…” 😉
Ja, det är ju mänskligt att fela eller slarva lite med sig själv ibland, men om du bara gör det en gång om året må det vara hänt. Men om vi skulle fortsätta att varje dag rumla om och fresta på våra krafter, förgifta våra kroppar och till och med öka mängden ”gift” för varje dag som går, kan det gå som det kan gå för vår planet till slut. Då slutar systemen i kroppen fungera som de ska…någon funktion kanske slås ut helt, som hjärta, lever, eller tarmar. Om vi äter för mycket, dricker för mycket, jobbar för mycket och samtidigt sover för lite, tar våra kroppar slut!
Mitt löfte till mig och vår planet får därför bli – denna återhämtningens dag – att leva väl, ransonera på allt som tär och tar på din kropps och din omgivnings krafter. Unna dig nöjen, men också vila. Unna dig att vara glad, men var också snäll och generös mot andra. Ta i och gör så gott du kan, men ta inte i så du spricker. Du måste hålla länge än!
När du känner dig bekväm med denna ”ransoneringstanke” kan du även applicera den på hur vi alla måste behandla vår planet – och se jorden som vår gemensamma kropp.
Förgifta inte jorden och överutnyttja inte dess resurser! Fråga snällt om lov om du vill bruka jorden, och förvalta den väl. Låt jorden vila utan att försöka öka tillväxten ständigt. Ha en balanserad ”budget”. Ta inte mer än du ger tillbaka! Hushåll med resurserna!

Sådärja. Nu pustar vi ut i soffan med katten och hämtar nya krafter inför nya utmaningar som väntar….

God fortsättning på det nya året!

🙋 💕 💃🎶 😻 🌍

ClimateStrikeOnline

CatsForFuture

FightFor1Point5

FridaysForFuture @fridaysforfuture.swe @fridaysforfuture.stockholm

Lämna en kommentar

1 januari, 2021 · 17:20

Titta, en anka! Dag 88, #Blogg100

Ett gräsandspar promenerade på skolgårdens grässlänt.
Kanske var det bildning de sökte, eller var det någon annan slags kultur?

image

Titta, en anka, ropade de små storstadsbarnen. Jag och en flicka vars mamma var fågelexpert, vågade påstå att det inte alls var ankor utan gräsänder, men den lätta gick de inte på….

image

”Tänk på Kalle Anka”, försökte jag. ”Han är ju helvit”.
Men barnen stirrade på mig som om jag vore en idiot.
”Det är ankor”, bemötte de mitt argument.

image

De kränkta änderna försökte först komma undan bland buskarna, men gav upp när de blev jagade av nyfikna barn.

image

”Kom, vi drar! Här finns det inget hopp om mänskligheten. De här barnen är obildbara! De kan inte skilja på en
anka och en and….”

image

”Nej, här sätter jag inte ner minsta simfot mer. Än mindre lägger vi våra ägg i de här buskiga snåren. Här kan ju inte barnen skilja på ankor och änder ens en gång. Jag tar mitt ägg ur skolan!”

image

”Ja, särskilt som inte lilla Andy Pandy får gå i samma simgrupp som Anky Panky”.

image

”Och de växte ändå upp i samma slyngeldamm tillsammans!

Precis min åsikt…

image

Lämna en kommentar

27 maj, 2016 · 18:04

Bröllopsdag! Dag 50, #Blogg100

image

Den åttaåriga bröllopsdagen låter vi inte gå obemärkt förbi, även om förhållandet är minst tre gånger så långt.

Vi firar den med körsång! 😊 🎶

Eftersom vi kom tillbaka till kören efter nästan ett år, förra tisdagen, kan vi ju inte med att ta ledigt ikväll igen…
Men det ska bli kul att sjunga.

image

Fast först en liten eftermiddagsfestlighet med blommor och Nobelbakelse. Och lite champagne är ju alltid gott, som en fd svärmor till vår släkting alltid sa.

Man ska ju göra var dag till en fest, sägs det…. I alla fall var bröllopsdag.

image

…. En liten dagsvers om något helt annat…. 😉

image

Att vara cyklist i dessa tider är inte fel, ej heller korist,
Men att vara miljöpartist verkar alltmer trist.
Allt som sägs vänds till en brist.
De ville världen gott till en början
Men vänds nu ner i den gröna sörjan
Och halas upp så smått till nåt grått till sist, av några som vill dem illa,
Nu ska vi inte sitta stilla.
Den vars namn är Söder,
hade själv några skumma bröder –
bör också följa Mehmets öde, ber
vi som vill ha rättvisa, och likhet inför media och lagen.
Vi vill också denne talman entlediga, endera dagen,
Han som vill skilja på svart och vit och same och semit.
Och i sitt särskiljande nit
luktar hans gärning mest skit.

image

Nu har jag rimmat klart.
Snart är det dags för mat. 😉
Det är dags för skratt, kärlek och sång.
So long…. 💘

Lämna en kommentar

19 april, 2016 · 18:17

Från slott till koja……. #57

image

Från det ena till det andra. Från slott i Stjärnholm till den klassiska borgerliga staden Nyköping, till hyreshus i Oxelösund, till ”Guldkusten” i samma stad. Oxelösund omskrevs i 60-talets läroböcker som ett typexempel på ett segregerat samhälle, med arbetarbostäder närmast järnverket, tjänstemannabostäder närmare havet och vid ”Guldkusten” och disponentvillan ytterligare ett snäpp närmare kusten. En schablonbild, men kanske låg det lite sanning bakom?
Barnen som gick i skolan i läroverket i Nyköping och som gått i grundskolan i Oxelösund hånades av sina lärare. En elev fick skriva ”jag är dum” hundra gånger på svarta tavlan.

Där – i Nyköping, Stjärnholm och Oxelösund – var vi i dag och igår tillsammans med svågrar och svägerskor. Njöt av solen och roliga minnen som de tre syskonen hade av sin uppväxtmiljö, och vi njöt av god mat och sköna sängar.

Ett slott och en koja kan upplevas på en och samma helg om man har tur, skulle det visa sig…. 😉

Lämna en kommentar

26 april, 2015 · 17:11

Inte riktigt nattsvart

image

Lämna en kommentar

11 februari, 2013 · 17:04