När tiden är mogen…

För många år sedan skrev jag dagbok. Jag skrev början på böcker som aldrig blev klara och jag skrev sångtexter och även lite poesi. Sen började jag ju blogga för 16 år sedan. Om jag inte visste vad jag skulle skriva, skrev jag ändå, och så föddes tankar under tiden. Under min bloggs barndom hade jag en del läsare. Det var roligt.

Men vad hade jag att säga egentligen?

Varför hade jag ett sånt behov av att skriva och uttrycka mig? Och det var inte måttligt heller. Ibland varje dag, men för det mesta minst ett par gånger i veckan.

Och nu, under det senaste året har det plötsligt börjat sina däruppe i hjärnan. Och nu undrar jag plötsligt varför jag inte har något att skriva om. Jag går och väntar in att tiden ska vara mogen eller att något särskilt har hänt….och ganska mycket särskilt har ju hänt. I alla fall ute i den stora världen där utanför min egen lilla skärm. Under den senaste tiden har ju inte så mycket hänt på det personliga planet, däremot. Men å andra sidan skrev jag ju inte så mycket om privata angelägenheter förr, utan mer personliga betraktelser över tidens gång, typ… 😏

Nu undrar jag mest… ”Vem bryr sig?” Och ännu mer undrar jag varför jag inte funderade över om någon brydde sig förr, när jag skrev så kopiösa mängder text… 😏 Alltså…en del kunde ju faktiskt vara underhållande, men kanske hade det varit bättre om jag hade sållat lite och inte upprepat mig…. Nåväl. ”Vem bryr sig”, som sagt…

Kanske har verkligheten blivit för överväldigande numera? Det jag verkligen bryr mig om – klimatkrisen – skriver jag ju faktiskt om varje vecka i mitt #veckobrevforfuture på Instagram och på Facebook och Twitter, där jag nuförtiden har fler läsare. Och på Instagram kan man inte skriva mer än ett visst antal tecken, vilket är nyttigt för mig. Se bara så många tecken jag har sprutat ur mig här om ingenting, bara för att jag kan. Men jag tror nog att de stora omvälvande frågorna har gjort mig mer tveksam och tvivlande, på gott och ont. Ja, jag kan även ifrågasätta mitt skrivande om klimatet. Men där finns det ändå en liten uppmuntrande läsarskara. Fast egentligen handlar det bara om mig själv och om vad jag (inte) har att berätta och inte om hur många som läser.

Så varför skriver jag nu? Är tiden mogen? Jag tvivlar… Men kanske har året ”på avstånd” gjort att behovet av någon slags kontakt med gamla ”relationer” har känts viktiga. Man börjar inse att all form av kontakt – även en anonym bloggvän – kan vara av betydelse. Kanske någon för mig okänd bloggläsare har börjat undra om jag lever fortfarande. Och det gör jag! Frågan är hur?

Men, nej…jag tror nog mest på att alla börjar vakna upp ur pandemi-dvalan. Vi börjar kunna mötas, dansa ”små grodorna” med kära släkten, och till och med gå på konserter och teater.

Jag var på en parkteaterföreställning om ”Almstriden” förra veckan, och plötsligt förstod jag vad jag hade saknat och missat under så lång tid. Föreställningen påminde om och innehöll allt det som tidigare gjort livet värt att leva och faktiskt gjorde att jag kände mig mer levande igen: Musik, dans, körsång, klimatkamp och engagemang, humor och roliga texter, möten och minnen….och så väcktes min lust att uttrycka mig igen.