Kategoriarkiv: Kärlek och politik

Samspelande och samvetsgrann…

Idag började jag fundera på det där med kultur, och vad det är man saknar allra mest nu under pandemin.

För mig är det nog det här med samspelet och samsjungandet. Att lyssna och musicera tillsammans. Musiken i sig är förstås en drivkraft, men det vi kan uppnå tillsammans är större… Att man kan kommunicera utan ord och uppnå en ”samsyn” i hur musiken ska framföras. Det är ju ganska magiskt….

Konstnärer och författare är ju inte beroende av medskapare, men inom teater och dans råder ju liknande förhållanden som i musiken. Man behöver samarbeta och samtala för att resultatet ska bli bra.

Sen började jag fundera på det lilla ordledet ”sam-” som i samkväm, samtycke, samhälle, och som ryms i ordet tillsammans, och finner att allt har ett samband…. ”Något vi kommer överens om”….

Då dyker också ordet ”samvete” upp. Om någon gör något som inte alla har kommit överens om, kan man fråga sig om denne någon har ”samvete” till det… Någon gör något som inte alla vet är till allas bästa…

Men hur är man när man är ”samvetsgrann”? Jag var tvungen att slå upp ordet:

”Samvetsgrannhet är ett begrepp relaterat till samvete och även emotionell intelligenskvot. Begreppet motsvarar förmågan att vara målinriktad, noggrann, och att agera utifrån ens samvetsliga övertygelser. Detta kallas även exekutiv förmåga.” Wikipedia

När man vet att man gör sitt allra bästa och som kanske inte bara gagnar en själv? Så tolkar jag det.

Och så är det väl med allt som har med ”sam”-orden att göra. När man samtalar är det inte bara en som talar och en som lyssnar. När man samspelar är det inte bara en som har solo och alla andra kompar. I ett samhälle är det inte bara en som bestämmer och alla andra lyder. Så bör det i alla fall inte vara i ett demokratiskt samhälle. Även om inte alla är överens, borde det ändå vara eftersträvansvärt att uppnå en viss samsyn. Man bör åtminstone inte skapa konflikter utan försöka lösa problem.

När det gäller problem där alla i samhället är ”drabbade” är samsyn och samarbete extra viktigt, men då krävs något som ”är svårast i världen” – som jag brukade säga till barnen i skolan –

Att lyssna!

Jag talar av egen erfarenhet… 😉… Nog kan jag lyssna, men det är svårt ibland att lyssna samtidigt komma ihåg vad man själv har på hjärtat. Och det är ju just det som är så svårt…att inte tro att det man själv har på hjärtat är dagens sanning, utan lita på att om det faktiskt är dagens sanning så kommer man ändå inte glömma det. Eller så uppstår en ny och ännu bättre sanning under samtalets gång, bara man ger sig till tåls.

Men det där med samtalandets konst kommer vi kanske att glömma bort i coronans och nät-kommunikationens tidevarv? Eller så blir det bara extra tydligt vilka som tar ordet och behåller det, och vilka som saknar den förmågan i ett Zoom-samtal. Eller så synliggörs det för alla och en var, så att de pratsamma inser att de måste lära sig lyssna, och de tysta måste lära sig att ta för sig. Alla kan lära av varandra, bara viljan till samtal finns.

Men har man samvete till att bre ut sig på andras bekostnad och ta över utan att vänta på samtycke är man ju inte särskilt samarbetsvillig….

Är du samvetsgrann, kan du däremot leda och fördela ordet rättvist, ta hänsyn till motparten, leda samtalet lyhört, och bjuda in de sällan hörda. Meningen ska vara att man gemensamt kommer fram till något bättre än det man tyckte från början.

Precis som i ett gott samspel, när alla lyssnar på varann och enas om gemensam ”takt och ton”, solon fördelas rättvist och alla lyssnar in och improviserar vidare på andras teman.

Det är musiken som kan visa vägen till ett bättre samtal….men när nu den samspelande musiken tystnar i det levande livet runt omkring oss, kan det kännas som en monolog utan mottagare, och en radio utan ljud.

Men kanske kan den ”samvetsgranne” lyssna in sin samtid på ett nytt sätt. Tala med de sällan hörda, se dem som varit osynliga och göra deras röster och närvaro värdefulla för andra, så att nya samtal kan uppstå på nya oväntade ställen och ny ljuv musik kan uppstå… 😉

Kanske kan vi starta om ett nytt samhälle där ingen har samvete att göra sig stor på andras bekostnad, eller utnyttja jordens resurser för egen vinning? För en bättre samtid…

Tänk om vi kunde lära oss att lyssna och ”jamma” lite mer tillsammans!

Hoppas du önskar ”sammalunda”!

Hörde jag ett samfällt ”JA”?

😉 💕 🎶 🎭 🌍

Från en repetition med ”Lilla Kören” och Hasse Alfredsson på Dramaten – kultur i samarbete med politik .. 😉 Det var en anti-kärnkraftsgala inför valet…

Lämna en kommentar

3 augusti, 2020 · 17:08

…. i rörelse ….

Det tar tid att komma i form. Att passa in och sätta fart på sina tankar och idéer. Men ibland kommer allt av sig själv, så lekande lätt. Något man plötsligt får en vision av som känns så självklart.

Idag läste jag ut den fina biografin om Selma Lagerlöf, av Anna-karin Palm. Så mycket jag har fått veta och lära mig om Selma som jag inte visste att jag ville veta… Men nu vet jag det… 😉

Det som för mig träder fram allra mest, är hur hon på ett tidigt stadium, under en promenad, får för sig att hon ska skriva Gösta Berlings saga. Det kom som en ingivelse, och utan att ha historien klar på många år, visste hon att den skulle bli något alldeles extra. Hennes berättande kom från hennes ”inner-själv”. Det kom inte av sig själv för hon arbetade hårt med sina texter, men det verkade komma ur henne själv utan att hon visste riktigt hur.

”Jag vill sätta världen i rörelse”, sa hon ju, och utan att på något annat sätt jämföra mig med denna storartade författare, fann jag en likhet här…

…. Min egen ingivelse, som jag fick under en promenad för 13 år sedan, var just den att jag ville sätta – om inte världen – så i alla fall alla 6-åringar i rörelse, med mitt just ”uppfunna” dansmatteprojekt. Lika segerviss var jag i många år om att det skulle bli av, men jag visste bara inte i vilken form.

Det märkvärdiga här är för mig att jag känner igen mig i hela processen. Att ingivelsen kommer först och själva arbetet kommer sen…. Ett tidskrävande arbete som kräver mycket, och som förmodligen aldrig hade blivit av om inte idén hade slagit ner först, nästan som en blixt från en klar himmel. Som elektrisk stöt vars energi kan utvinnas i evighet, tycks det. Men när inte dessa idéer kommer, orkar man inte utföra något vettigt alls, känns det som. Så var det för Selma, när hon inte hade något tema eller idé för ett nytt bokprojekt. Allt annat praktiskt arbete kom i vägen, och hon hade svårt att hitta rätt i skrivandet. Men så kom det plötsligt en ny ingivelse, som ett startskott… Och så var hon igång igen.

Men varifrån kommer dessa ingivelser?

Selma ville ju inte utesluta ”mirakel” i livet, även om hon var en mycket medveten och kunnig skribent. Hon lämnade liksom dörren öppen för det oförutsedda, och hon lät det också ta tid.

På den punkten är jag också med…allt måste få ta tid för mig, även om mina mirakel kommer mycket sällan i livet….😉

När jag kommer mot slutet av biografin börjar jag inse vilken gigantisk skillnad det ändå är…  Selma har vid 65 års ålder gett ut många romaner och noveller, fått Nobelpriset, sitter i Svenska Akademin och har köpt tillbaka sin gård Mårbacka, är internationellt och nationellt känd….

Ändå är det, trots allt, så mycket igenkänning. Hennes mest verksamma tid var ju för 100 år sedan. Selma var pacifist, mot våld och engagerad i tiden även om hon officiellt inte alltid ville ta ställning. Det hon vill förmedla vill hon förmedla genom sitt författarskap. Hon var engagerad i rösträttsfrågan, och fick alltid representera ”kvinnor” i alla sammanhang. Hon tog på sig det, trots att hon egentligen inte var ute efter att skriva feministiska romaner, och var mer humanist än feminist. Men hon kunde inte säga nej till några uppdrag i kommittéer eller högtidligheter där hon ombads hålla tal, för i så fall skulle ingen kvinna bli representerad….

Så många människor som kämpade för mänskliga rättigheter, för jämlikhet och rättvisa för hundra år sedan…. Och, ibland känns det som om vi som lever nu inte har svarat upp mot det engagemang och jobb som de gjorde som gick före oss. Om Selma kom tillbaka nu – skulle hon inte bli besviken då?

…Och framförallt – skulle hon fortfarande tro på mirakel?

Kanske borde vi alla tro lite mer på mirakel – att ingivelsen att skapa något nytt ska gripa tag i oss. Att lyssna inåt och tala ut om det vi förnimmer och drömmer om. Att inte ge vika för hot och våld i världen,  utan visa vägen till nya mirakel. De mirakel som uppstår när vi lyssnar till kärlekens röst. Kärleken var viktig för Selma.

För kärleken terroriserar ingen, utvisar inte barn till diktaturer, startar inte krig och våldför sig inte på naturen och djuren eller överutnyttjar jordens resurser….

Jag skulle vilja att alla utbrister i ett #jagärselma! 😉

Peace, love and understanding!

✌❤👁

Katt med ”Mårbacka-pelargon” 😉

#BloggaFörFramtiden

Lämna en kommentar

8 juli, 2020 · 16:07

Tankar om språk i tiden…

Är det tankar förresten, eller är det bara gammal skåpmat? Inga nyheter…Samma gamla förkylning?

En katt går runt i rummet och ser ut att ha tråkigt. Kanske speglar hon bara mina känslor. Ett tag låg hon bredvid mig med tassarna på mitt knä och tittade intresserat in i laptop-skärmen. På något sätt verkade hon vilja sätta sig in i mina förehavanden, men det hela avbröts abrupt av att jag började hosta så intensivt att hon backade och hoppade ner.

DSC03865

Nej, en katt speglar kanske inte mina känslor, men jag minns den tiden när jag var ”nyinsprungen” i väggen för sju – 8 år sedan. Då satt jag precis som nu med en laptop i knät, men då rann tårarna nerför mina kinder i en strid ström och jag fick snyta mig hundra gånger, precis som nu, men nu är det av en mer prosaisk anledning, nämligen förkylning. Då brukade jag ha en katt på varje sida om mig som låg och tryckte från varsitt håll, som la en tröstande tass från varsitt håll. Det brukade hjälpa…eller åtminstone trösta. Så märkvärdigt att känna den där empatin från djur. Så märkvärdigt olustigt att empati mellan människor inte är lika självklar.
När inga kor längre är heliga, när alla former av hot och trakasserier anses vara en del av demokratin och höra till vår rätt att uttrycka oss i ett demokratiskt samhälle.

Jag visste inte att rätten att vara oförskämd och att hata och hota en annan människa, var samma sak som att ha en åsikt.
Kanske har all denna förbistring i det mellanmänskliga klimatet bara sitt ursprung i en allmän språkförbistring. Om någon inte kan skilja på orden hat och åsikt, har vi mycket långt kvar till ”det goda samtalet”. Om vi ens någonsin når dit?

Några politiker ur vårt tredje största parti, vill ha hunddagis i riksdagen, vilket hånas, naturligtvis, men jag tänker att om det finns något som kan göra en en sådan politiker lite mer human, så är det nog ett djur…. ett djur som ser dig för den du är och vädjar till dina allra mest godhjärtade känslor. En ordlös kontakt som inbegriper de känslor du normalt inte visar för publik. Man kan också leka med ett djur. Det har visat sig att barn utvecklar sitt språk som bäst i leken med andra barn. En människa som inte har fått chansen att leka sig fram i språket med en likasinnad, finner kanske inte rätt kontaktvägar. Hur samspråkar man med en hund? Ja, det gör man kanske inte…men det finns i alla fall möjlighet att hitta en gemensamt känslospråk. ”Skrattar du, viftar jag på svansen”, typ….. 😉
barndom Camilla, Eva T+ hästar

Jag vet att jag är naiv, men…vad ska man göra? Vi har inte lång tid på oss….Till nästa val kan de vara dubbelt så många, ”hatarna”, ”hotarna”, och ”de kränkta vita männen och kvinnorna, som för alltid känner sig orättvist behandlade av resten av samhället”.

Nej, kärlek från ett djur löser inga såna problem, men bristen på kärlek och uppmärksamhet, kanske är en av orsakerna till problemet.

Snillen spekulerar….Jag och min katt är i alla fall överens om en sak….”Kliar du mig bakom örat, så spinner jag”…

Featured image

Lämna en kommentar

Under Djur, hundar, Katter, Kärlek och politik, Politiker, språk, Tid

I ett systemskifte eller ett omslag i vädret…

Det har funnits tankar hos mig i flera år, som handlar om människosyn, om hur vi bemöter varandra och hur det känns att bli illa behandlad, eller inte behandlad alls.

2014-05-07 14.28.04

Det kanske är det värsta – att inte bli sedd överhuvudtaget.
Det jag och många med mig inom skola och barnomsorg har lärt oss är att barn som inte inte får någon uppmärksamhet, tar hellre en negativ uppmärksamhet än ingen alls. Inte planerat förstås, men ändå..det är så det funkar.

I denna tid mitt i vimlat av feminister, miljöpartister och SD-anhängare, kom deras framgångar som två käftsmällar från två håll, åtminstone om man tillhör Moderaterna. De har verkligen gett ”världsrekord i självgoda förlorare” ett ansikte. De låtsas överraskade men ändå inte tagna på sängen. De markerar inte längre mot SD utan fokuserar på hur hemskt det ska bli med alla partier ”till vänster om socialdemokraterna”. Som om de vore det värsta hotet, när hela Europa pyr av den bruna lågan. Snart slår fascisterna kanske till, men vad bryr sig en moderat om det?

Det värsta är att de vänsterextrema grupperna sticker upp.

Varning, varning!

Alla andra förfasar sig över fascism, nazism och främlingsfientlighet, men inte M inte. Det värsta för dem är självklart det inrikespolitiska läget.

Visst har vår statsminister sagt ifrån till Åkesson, och till och med fått beröm av Jonas Sjöstedt för det, men vad händer nu?

Nej, allt ligger inte i politikers händer, även om de sätter agendan och visar upp en slags ”hit- men – inte – längre – gräns” för SD med anhang. De är inte mina vänner heller, men för att kunna nå människor kan vi inte placera dem i ”utanförskap”. Det har varit Alliansens politik från start – att stänga folk ute, fast de påstår motsatsen – och de fortsätter så, även om de nu har ändrat taktik lite grann. Men skadan är redan skedd. Arbetslösa, sjukskrivna, utfasade ur alla system och placerade i en meningslös Fas 3-tillvaro, fattiga och utslagna – alla är osedda, omöjliga, ointressanta i etablissemangets ögon. Långt ifrån alla röstar på SD, men en hel del av dem som gör det är arbetslösa, boende i glesbygd, utan framtidsutsikter.

Att inte få gehör för sina åsikter, sina livsvillkor…. att inte bli lyssnad på. Till slut försvinner alternativen, eftersom de som borde vara alternativ…Socialdemokrater, Centern, Miljöpartiet – helt enkelt vänder dem ryggen, mer eller mindre bokstavligt.

Jag vet att det ibland kan kännas lätt att känna hat. Hat till nazism, omänskligt beteende på det hela taget. Jag har personligen aldrig känt hat till någon människa, även om jag kanske hade haft anledning, men däremot har jag känt hat till sådana där lite fåniga företeelser som att ”pyssla på fritids” och ”att sy eftersom ett garnnystan trasslar ihop sig bara jag tittar på det”.
Så, varför hatar  jag nåt sånt?
Därför att jag helt enkelt inte klarar av det. Jag är oförmögen att pyssla och sy. Vem gillar nåt som man inte behärskar. Vem vill känna sig misslyckad?

Nu har jag bestämt mig för att sluta hata. Jag ska se det positiva i allt.
– Jag kunde i alla fall sy i en knapp i mina byxor.
– Jag kan vara rätt bra på att hitta på egna pyssel, utanför mallen, så att säga…

Alltså: Jag är ingen pysselidiot….;-)

Hat är som kvicksand. Ju mer du hatar, desto djupare sjunker du.

Nu ska jag sluta med allt det där…..och gå från det lilla till det stora.
En människa är en människa. Jag kan tycka illa om vissa åsikter, men människan som har dem behöver inte vara ond för det.
Jag – och många med mig – måste kanske se det som en utmaning att diskutera och prata med andra människor med andra åsikter – på facebook, men också utanför internet-världen. Vi måste inte hata tillbaka i alla fall. Då faller vi alla djupt däri…dvs gropen.
Jag vet…jag är inte en bättre människa än alla andra, och det är kanske därför jag skriver detta, men just därför önskar jag att vi  mobiliserar en respekt för varann och lyssnar på varann.

”Vad säger hen egentligen?”
Först då kan vi kommunicera. Precis som improvisationsmusiker.
De är lyhörda, talar inte i mun på varann, stänger inte någon ute,
och alla får varsitt solo.
Skönt! Cirkeln är sluten i detta nu, när jag kom tillbaka till musiken igen.

Peace, brothers and sisters…;-)

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Hat, Kärlek och politik, Musik, Nyheter och politik, Tid

Registrerat partnerskap – en romantisk dröm i rosa?

 

 

Det har sagts mig att de homosexuella gjorde gemensam sak 1979 för att få bort sjukdomsstämpeln på homosexualitet genom att alla ringde sig sjuka en och samma dag pga sin homosexualitet (ansågs vara en mental rubbning och stämplad som sjukdom). Inte riktigt så det gick till, har jag nu förstått. Några ringde – men inte många tycks ha vågat berätta om orsaken, rädda att bli förföljda och trakasserade på arbetsplatsen – och någon fick också ut sin sjukpeng för den dagen. Med anledning av dagens diskussioner om registrering av romer och judar kan man ju misstänkta att även de homosexuella råkade illa ut om de nämnde något om sin läggning. Än mindre tryggt kanske det var att ”komma ut” för sjukkassan. Istället gick en grupp från RFSL upp till Socialstyrelesens trapp för att demonstrera mot sjukdomsstämpeln. Och när den nytillsatta chefen för Socialstyrelsen, själv gick ut på trappen för att delta i demonstrationen fick hon saker att börja hända. Hon hette Barbro Westerholm, och kom sen att verka för de homosexuellas sak även långt senare, som politiker, och bidrog starkt till att giftermål och adoption skulle kunna genomföras för de homosexuella. En modig och rakryggad politiker. Men för att det hela skulle kunna genomföras, fick man alltså passera den avtändande fasen ”registrerat partnerskap” som kom 1995. Jag minns att jag reagerade. ”Är det för att politikerna ska få mer koll?” undrade jag då, och kanske ännu mer nu. Det var någon KD-politiker som pratade om ”att det kan finnas två äldre systrar som bor ihop och kan tänkas vilja få lite bättre ekonomiska fördelar, men de vill ju inte gifta sig, för det…”


Frågan är om de ville ingå registrerat partnerskap? Jag är skeptisk, milt uttryck. Tänker nu att det var ett svepskäl. Egentligen var det hela en helt genialisk idé ur registreringssynpunkt. Om det någonsin var något syskonpar som registrerade sig, föll de nog bort i felmarginalen. Och nu kunde de homosexuella registrera sig helt frivilligt, praktiskt taget, till allas fromma….de homosexuella var väl så tacksamma över att äntligen få bli nästan ”normala”, och de registrerande var nöjda med sitt påfund. Fast det var ju det där med benämningen…”registrerat partnerskap”skorrade lite illa i allas öron. Inte så romantiskt precis, för dem som ingick partnerskapet, och för dem som ville ha registret verkade det lite för öppet, vad det skulle syfta till.

-”Vilka är de egentligen de där…inte sjuka….men heller inte riktigt friska?
Så praktiskt om de frivilligt går in i fällan!”

Först 2009 fick homosexuella ingå riktigt äktenskap. Det var för bara 4 år sedan, efter 14 års ”registrering”.

Du kanske tror att jag hittar på i det här fallet? Och det gör jag, delvis. 😉
….Men mest för att jag tror att vi alltid ska vara vaksamma. Om vi inte är romer, finns det säkert någon annan ”defekt” hos oss som ska nagelfaras. Och registreras.
Politisk inriktning, sjukdomstillstånd, utomäktenskapliga förbindelser, medlem i annorlunda facebookgrupper, fotbollslag. Inte vet jag…..

Jag vet bara att inget av det här är konstigare att registrera än att man registrerar romer, judar och homosexuella. Det är redan gjort, gång på gång, genom historien.

Kom med ett nytt, modernare tänkesätt, är ni snälla – alla myndighetsutövande personer – annars tappar
vi förtroendet totalt….om det inte redan är gjort.

 

 

Lite Fakta HÄR  och DÄR

Lämna en kommentar

Under Homosexuell, Kärlek och politik, Mänskligt, Registrerat partnerskap, sanningar och lögner, sjukdom, Tid

…en spjutspets in i framtiden…

Det handlar om skolan. Eller rättare sagt, handlade. På den tiden Olof Palme levde och uttalade orden. Jag tror inte att jag var jättegammal då, men blev ändå tagen av ordens innebörd. För precis så tyckte jag att det var. Skolan, och de barn som gick där, skulle räcka längre än deras samtid. Kunskaperna och insikterna man får i skolan ska leda en själv och samtidigt hela samhället vidare….
”Politik är att vilja”….var det inte också samme man som sa det?

DSC04713

I Almedalen sägs säkert många kloka ord, men tyvärr når nog inte de klokaste fram längre än näsan pekar, eftersom den totala massan av klokskap slår ut sig själv. Dessutom finns just nu ingen politiker som kan formulera om samtiden så att den räcker in i framtiden, så att det stora flertalet lyssnar och känner igen sig. Det finns många ”småpåvar” dock som får gehör hos de sina.
Vi kanske ska vara tacksamma ändå, att det inte finns en sådan människa som talar till massorna och kan dupera dem till att göra vad som helst.
Risken kan vara att om vi inte kan se någon att stödja oss på helt och fullt, kan någon dårfink återigen ta över. I 30-talets Tyskland skrattade man åt Hitler och ingen trodde på fullt allvar att han skulle kunna ta över makten. Men det kunde han. Ekonomin var dålig, fattiga människor hade inte jobb, ingen i regeringsställning kunde ändra på förhållandena. Känns situationen igen?

DSC04715
Vi får dra lärdom, tror jag. Inte bara skratta åt dem som kanske kan dra nytta av en liknande situation. Inte bara skaka på huvudena och säga att detta kan aldrig hända här och nu, i Sverige! De är ju ena riktiga stollar de där… med järnrör i högsta hugg.

Jo!

Om vi inte har en egen vilja som vill något bättre, som räcker längre bort än till nästa krök, om vi inte vill ge våra barn och barnbarn en skjuts in i framtiden utan bara en knuff bakåt i tiden, till raka led med militärisk lydnad. Om vi inte har ett mänskligare alternativ, får vi en grogrund, som lär bli den enda livskraftiga kulturen i vårt land – så som kultur läggs i träda – för ett samhälle av ”modell urlakad jordmån”.

Kort sagt: Vi får det samhälle vi förtjänar, eller…som man bäddar får man ligga….

Så länge som vi lever i ett demokratiskt samhälle borde vi ha ett allvarligt snack med våra valda politiker. Detta är av nöden: Ge människor den lust, hopp och framtidstro som de behöver. Ge dem inte huvudskakningar och djupa suckar som de redan har fått för mycket av. Får de tro att det de gör, vad de studerar, brinner för och vill göra, har betydelse, är mycket vunnet. Då har vi kommit halvvägs in i framtiden. Sen är det bara resten kvar…..

Och en sak till: Gör inte om skolan igen. Ändra bara inställning och attityd till dem som går där och till dem som jobbar där. Börja med att lyssna! Då lär ni  folkvalda få höra mer klokskap än ni har hört på alla ”Almedalen” i hela era liv…sammanlagt.

5990743860_f7f9dd3acb_z

Och det vill inte säga lite det…;-)

Lämna en kommentar

Under Almedalen, Kärlek och politik, kultur, Mänskligt, Nyheter och politik, skola, Tid

Och språket, är ditt – och tankarna – i evighet….och vad kommer sen?

Nej, nu sitter jag här och surnar till igen. Över rådande omständigheter. Däremot inte över min egen ringa betydelse. Har bestämt mig för att den har ni inte med att göra. I morse citerade jag min farmor, som brukade säga: ”Alla bara tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig.” Mer sant än så kan det väl inte bli. Fast ibland tänker man ju också på sina nära och kära, för att de också inbegriper en själv.
Och lite senare läser jag om en uppgiven statsminister, som efter att ha tagit del av framtidskomissionens rapport om hur uselt det kommer att gå för alla sjuka och pensionärer och hur illa ställt det kommer att vara för miljön, fäller en trött kommentar: ”Vad fan kan man göra egentligen?”
Kanske hade han hoppats på en något annat. Att inget skulle krävas av honom eller hans regering, förutom det som redan var gjort. Att allt skulle lösa sig genom regeringens trollformler – arbeta, mät och jämför, och handla därefter! Som att ett hjärta inte kan slå utan att någon har tagit pulsen först. Som att en mätbar kunskap är en kunskap först när någon har bedömt den. Som att en miljö inte finns förrän någon har bebyggt den, tagit betalt för marken och sedan smutsat ner den lite lagom, men inte för mycket för då blir den återigen för dyrbar. Ett barn är betydelselöst innan en lärare har slagit i skallen på det stackars lilla livet att det inte kan varken läsa eller skriva. Som att ett stycke musik är betydelselöst innan det har nått hitlistorna, och en teaterföreställning kan sjunka till havets botten om inte DN har varit där och gett den strålande recensioner först – men om den ändå inte får publik är den naturligtvis värdelös eftersom en inte har dragit in pengar.
När nu alliansen fick ett relativt dåligt betyg på sin gärning – reagerar inte vår statsminister som han vill att alla Sveriges barn ska göra när de får ett dåligt betyg, eller alla sjuka och arbetslösa som inte får jobb eftersom de är för sjuka eller inte har möjlighet, eller får vidareutbilda sig, eftersom de har hamnat för långt ner bland Fasorna/Faserna – nej, nu reagerar Fredrik Rheinfeldt högst mäskligt, precis som man kan förstå att alla andra uppgivna människor skulle vilja göra i samma situation.
Ja, vad f-n ska man göra? Skillnaden är väl att inte alla kan kosta på sig den uppgivenheten…..särskilt inte den lilla kycklingen i min lilla kycklingfilm, som jag tänkte spela för er, avslutningsvis….

Som en hälsning och önskan om en Glad Påsk från alla små Gullefjun – som aldrig ger upp och som ser det ljusa i tillvaron mot alla odds – till alla oss surkart som ligger däckade för det allra minsta, typ ett klimathot i världsklass eller en ynka förkylning…;-)

Lämna en kommentar

Under Kärlek och politik, Klagomål., kultur, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, skola, Tid

Flummiga intressen och utdöda arter….

Efter att ha levt, förmodligen mer än halva mitt liv – om jag inte tänker bli uppåt 120, förstås – så börjar jag summera mina mer eller mindre tvivelaktiga förehavanden. Det slår mig att allt har varit flummigt från början till slut – musik, natur, djur, miljövård, litteratur, språk, teater, konst, humor och satir, dans och pedagogik….allt som har intresserat mig….

Dessutom har jag alltid varit intresserad av människor, suspekt nog. Jag tycker att det är intressantare att höra hur det går för människorna  än hur det går för ekonomin. Jajaja…det hör ihop, säger många av nutidens allvetare…har vi inga pengar kan vi inte vårda de sjuka. Det hjälper inte med pengar, säger de också…sjukvården ska effektiviseras. Med anledning av mitt förra inlägg om volymen på flyktingströmmen, kanske vi skulle räkna i volymenheter även på sjukhusen….men där kanske man tänker att man ska förkorta livslängden på vårdnadstagarna i stället för längden på dem. Frågan är väl vad som är mest lönsamt i längden. Det mest tidsbesparande för politiker skulle nog  ändå vara att avskaffa hela sjuksköterskekåren, så slapp man sitta och lyssna på deras gnäll hela dagarna. Varför inte kalla in några små smala unga pigga från ett bemanningsföretag istället – för de ska helst få plats på de nya mysiga ”compact living”- akuter som byggs – finns det något de måste lära sig kan de säkert gå någon käck kurs på internet om livräddning eller dylikt? Hur svårt kan det vara?
Hur ska det gå för de sjuka? Tja…de får väl hålla sig friska helt enkelt….Det finns så mycket bra kostråd nuförtiden…

Men som sagt: För min del håller jag mig till de flummiga värdena. Människor ska ha det bra. De ska få leva de liv som är bäst för dem – de ska ha drägliga arbetsförhållanden och en lön de kan överleva på, men inte snuskigt mycket mer, och de ska naturligtvis ha möjlighet att utbilda sig när de behöver det. Människor och natur ska få kosta mer än en pytteliten volymenhet pengar. De ska till och med få kosta mer än enorm volym jättearenor. Låter det inte som en utopi i våra dagar?

Människors yrken ska vara viktiga och välbehövda, inte bara något man måste göra för att inte kosta staten en massa obetald skatt. Är man välbetald anses man vara en bättre människa eftersom man anses ha förtjänat sin lön. Har man en låg lön har man inte gjort sig förtjänt av en högre. Sådana enkla principer tycks råda nuförtiden. Men inte i min lilla, lilla värld av blommor….för hos mig är inga sjuksköterskor, musiklärare, förskollärare, bibliotikarier, danspedagoger, skådespelare eller språkvetare, utrotningshotade arter. Ja, och även om det behövs mer folk i flera av de här yrkena, kommer inte många vara beredda att betala för dem som utför jobbet. Nej, det blir kortkurser på internet för bemanningsföretagen istället – så korta som möjligt, och helst gratis, förstås.

Kom nu ihåg var ni läste detta första gången, den dagen jag dessvärre blir sannspådd – jag vet ännu inte om jag redan är utdöd då…..men tja….så lätt knäcker man aldrig en gammal rödstrumpa från forntiden, även om jag aldrig var en riktig rödstrumpa så har jag ju alltid vurmat för liknande företeelser, och jo – Hellre ”Rödstrumpa” än ”Utdödstrumpa”!

Lämna en kommentar

Under Böcker, Bild, Djur & Natur, Hälsa, idrott och dans, Kärlek och politik, Klagomål., Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid

Hur stor volym medkänsla kan utvinnas ur en befolkning?

Om man räknar per capita – hur mycket medkänsla får vi? Kanske vi kan börja räkna rent matematiskt på hur vår mänsklighet ska bli en bättre mänsklighet. Om nu moderater vill ha en mindre volymenhet när det gäller invandring och flyktingar, tänker de då i termen mängd eller storlek på invandrarna. Om man tänker i densitet kanske…?
Om man tar in lika många fast inte lika långa flyktingar kan de nog sova skaföttes på de redan fullbelagda flyktingförläggningarna…då kan de ju hjälpas åt med de dagliga rutinerna, jaga iväg möss och löss, medan sängkamraten går på svenskkurs och arbetsförmedlngen. Det gäller att effektivisera. Och när de nu inte tar så mycket plats längre kanske man kan utvinna lite mer medkänsla ur övriga medborgare. Vi skulle minska risken för att illvilliga och avundsjuka svenska medborgare utan jobb eller ett drägligt liv skulle bränna ner de få flyktingbaracker som finns kvar. Kanske tätheten av medmänsklighet skulle öka hos befolkningen om man såg att flyktingarna hade det sämre än sämst – om de ens fick komma in….fast å andra sidan skulle ju fler komma in och också få stanna i Sverige eftersom de skulle få plats och dessutom känna andra människors stöd och medkännande. Kanske någon svensk storväxt moderat skulle känna för att inhysa någon lite mindre storvuxen familj att hyra ett mindre rum i sin villa eller våning, mot ringa betalning och någon arbetsinsats…..
För handen på hjärtat – vilken svenskfödd person skulle motta ett sådant erbjudande med stor tacksamhet och förhoppning om ett gott liv i Sverige?
Utan invandring skulle Sverige bli ett mycket smutsigt land, såväl på insidan som på utsidan. Vilka skulle städa Sverige ”rent” då?  Ytan skulle krackelera och ge upphov till stora smitthärdar, bokstavligt talat, och i människors inre skulle en liten elak fästing bita sig fast, som påminner dem om deras egen missunnsamhet och girighet som drev dem in i denna situation där huvudet biter svansen av sig själv.

Nu tror inte jag längre att moderaterna pratar längd och vikt på den tilltänkte flyktingen – och det har jag aldrig gjort – men ibland måste jag bara dra allt till sin spets för att själv förstå det befängda i vissa ord och uttryck. Och kan man verkligen räkna medmänsklighet i volymenheter?
Nej, men kan man överhuvudtaget räkna människor i volymenheter?
Ja, eftrsom flyktingar också är människor, hur konstigt det än kan låta.
Men när moderater försöker låta faktiska och inte flummiga, försöker de dra in något begrepp som låter torrt och tråkigt, men samtidigt vetenskapligt riktigt. Kanske vill man i förlängningen sätta betyg på hela befolkningen och sen utvisa alla med lägsta betyg till Norge. Vem som ska sätta betygen? Ja, det får väl nåt bemanningsföretag göra…..Skavlan kan kanske hjälpa till…och Janne Josefsson?

Och förresten har visst Rheinfeldt ångrat sig redan…..inte vill han stå och skämmas i samma bås som Jimmie Åkeson. Åtminstone inte före nästa val….men sen vet vi inte hur stor volymenheten blir vad gäller medmänsklighet  och om det blir någon volymenhet alls i fallet flyktingar. Den som lever får se….

2 kommentarer

Under Kärlek och politik, Mänskligt, Nyheter och politik, sanningar och lögner, Tid

Vart ska det gå, mitt lilla år?

Nu har det kommit! Året…

Jag står på tå för att liksom kika över staketet för att få syn på några tecken.
Runt om i världen inte många goda nyheter. Politiskt och ekonomiskt tycks vi stå på ruinens brant – om vi inte redan är där. Alla krig och alla diktaturer …ska vi ju tala om – men kanske inte just nu.
Till min natur är jag positiv, och det är inte det att jag vill stoppa huvudet i sanden, men var ska jag då stoppa det? I flammande lågor eller i svarta hål, för att tillfredsställa….vem då?
Jag vet att jag inte är modig nog att resa ut i världen för att bli världsförbättrare…inte tillräckligt klok eller kunnig heller. Nej…jag veeeet, ingen begär det av mig. Men tänker på en sådan som BANG – Barbro Alving – som bokstavligt talat inte ”bangade” för farligheter, så länge hon kunde skriva något vettigt om det. Och det kunde hon ju…

Men vart vill jag då komma med detta, och vart är jag på väg?
Sjunger jag inte på sista versen nu?

Jo, grejen är den att jag känner att jag borde, antingen visa upp så mycket livsvisdom att jag la bloggen på hyllan när jag inte har något vettigt att skriva, eller så skulle jag vilja utmana mig själv igen att skriva något som höjer sig lite över vad jag egentligen kan i vardagslag. Men att skriva är egentligen inte det svåraste för mig – tror jag – utan att finna på något för mig angeläget att lägga ut texten om. Eller lägga av, kanske….

Nej, jag har ju en gång för alla väldigt svårt för att avsluta saker, så jag vet inte hur det skulle gå till. Och allt jag har någon slags kunskap  om eller erfarenhet av har jag ju redan tjatat om ett antal gånger. Skola och musik, t.ex…..

Jaja…hade ju velat något annat – såväl med mitt skrivande i bloggen i allmänhet som det där med meningen med skrivande och för vem och varför och….när jag började för 8 år sedan så kunde det ibland hända att jag inte hade en aning om vad jag skulle skriva om, men ändå blev det en hel del, till slut. På något konstigt sätt kom jag på några intressanta trådar att spinna på. Men nu? Jo, just nu skriver jag för glatta livet…men inte begriper jag vart jag vill komma för det. Den berömda livsvisdomen försvann – ”kan någon säga hur”? Och vart? Var är min tanke och idé med livet? Utspridd på nätet, förmodligen, och där får jag snurra runt och leta, precis som jag yr runt här hemma och på jobbet och letar efter utspridda ting.

Det här året börjar bra! Nytt och fräscht, liksom…;-)

God fortsättning!

Lämna en kommentar

Under Kärlek och politik, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid