En tapper skara även idag på trettondagen. Det känns som en god vana att ses varje fredag – inte bara för omvärldens bästa utan även för den egna hälsans skull. Man behöver komma samman i såväl med- som motgång.
Vi var några stycken som kom och gick. Pga kyla och blåst kan man inte stå så länge, men det är bra med avlösning. Än så länge ingen statsminister i sikte, men han ska veta att vi inte ger upp. Att ge upp är inte alternativet, men frågan är hur vi kan bli en större mängd som blir medvetna om klimatnödläget i världen? Som kan påverka och pressa på politikerna att ta ansvar för vår framtid. Vi jobbar på det….
På Mynttorget stod också en liten familj med klimatskyltar. Extinctions klimatkör var också på plats enligt hörsägen. Vi är många bäckar små… En flicka och hennes mamma stannade och flickan berättade stolt att de hade jobbat med klimatet i skolan och att hon hade en ”klimatkompis”. Riktigt vad det innebar förstod vi inte, men de hade demonstrerat för fred. ♥️
Alla dessa små bäckar ”kan bilda en stor å” – snart blir det en stor Global Klimatstrejk – Fredagen 3/3 – 23, närmare bestämt.
Kom då!
Fram tills dess: Vi ses varje fredag mellan 11.00 och 13.00 utanför Sagerska – statsministerns bostad …
…och…
Varje lördag mellan 12.00 och 13.00 på Medborgarplatsen!
På plats igen utanför statsministerns bostad för att demonstrera för klimatet. Många intresserade passerade och nickade och log och en hel del intresserade och peppande kommentarer. Kanske det börjar trilla ner en och annan polett nu, att klimatkrisen kommer allt närmare samtidigt som det blir allt tydligare att Sveriges politiker – överlag – har ringa, eller inga åtgärder alls för att kunna följa Paris-avtatalet eller att anpassa våra samhällen efter ett annat klimat.
Turister från Italien var särskilt engagerade och glada åt att vi stod där och uppmärksammade vår tids ödesfråga, och ville fotografera oss och lägga upp på Instagram, vilket de förstås fick tillåtelse att göra. Italien hör ju till de länder som har drabbats hårt av värmeböljor och torka och en sinande Po-flod. Vid riksdagshuset satt ett gäng italienska scouter och sjöng och spelade för klimatet bredvid sin fina Fridaysforfuture-banderoll.
På onsdag 31/8 arrangeras en ”sorgmarsch” för vår planet av #grandparentsforfuture och #klimataktion, bl.a. Samling på Nybroplan i Stockholm 18.30.
FridaysForFuture arrangerar en ”uppstart” för klimatet 2/9 på Mynttorget 13.00 och stor demonstration 9/9 på Sergels torg 13.00.
Det är vi äldre och de yngre som har tid och möjlighet att demonstrera och ”klimataktivera” oss, men egentligen är det ingen som borde ha tid att vänta längre på att agera och behandla klimatkrisen som den kris den är. Vi har redan kommit försent! Alla borde få en ”anmärkning för sen ankomst”…. Och bakläxa – gör om, gör rätt!
Nu!
”Och över alltihopa lyser moder sol”…och där svävar också vår statsminister Magdalena Andersson på plakat där hon säger att ”tillsammans kan vi göra vårt Sverige bättre…. ” 😏
Jag vet inte om ni har sett ett inlägg från Socialdemokraterna, där Magdalena Andersson sitter på huk i ett blåbärssnår med några blåbär i handen och hon säger att hon älskar den svenska naturen och skogen. Man skulle kunna drömma om att hon på det sättet vill markera att hon vill rädda de skyddsvärda skogarna och den biologiska mångfalden. Men det är inte riktigt så hon uttrycker sig. Däremot säger hon lite milt tillrättavisande att ” det finns folk som säger att man inte kan förena ekonomisk tillväxt med att samtidigt rädda vårt klimat, men det visar vi i Sverige att vi kan göra med hjälp av den gröna industrin i norr, där vi kan producera fossilfritt stål, och industrin och gruvnäring genererar mycket jobb…som vi behöver för vår välfärd….” Ungefär så uttrycker hon sig. Men hon har tyvärr fel.
Om vi ser till att producera och konsumera mera har vi ännu mindre chans att hålla oss inom de planetära gränserna. Redan nu – från och med idag har vi övertrasserat vårt konto för resten av året vad gäller uttag av naturens resurser, globalt sett, och nu lever vi på lån från framtida generationer och från de mindre rika länderna vars naturtillgångar vi överutnyttjar. Och i Sverige utnyttjar vi de norrländska skogarna och gruvfyndigheter för att ständigt kunna öka vår levnadsstandard ännu mer. Det är inte vi välbärgade medel-svenssons som behöver betala notan med ändrad och mer sparsam livsstil. Ingen i Sverige – utom möjligen samerna – ska behöva avstå något för någon annans skull. I borgerliga tidningar som DN, förfasar sig skribenterna över att Ulf Kristersson inte tycker att någon svensk ska behöva försaka något för någon annans skull. Men varför så förvånade? Det har väl aldrig funnits i Moderaternas ”DNA” att någon bättre bemedlad ska dela med sig solidariskt med några fattiga krakar? Däremot hade jag nog förväntat mig annat av den socialdemokratiska rörelsen.
Det känns just nu som en lång väg att gå för att nå en riktig klimaträttvisa, men det finns inget annat val än att kämpa vidare ….
När jag följer Armand Duplantis stavhopp upp över ribban på en svindlande höjd över 6 meter upp i luften är det som om mitt hjärta tar ett glädjeskutt med honom. För ett ögonblick stannar vi svävande där uppe bland molnen, han och mitt hjärta i viktlös harmoni med den vibrerande glädjefyllda känslan av fulländning. Och vi faller, faller, faller lyckligt och mjukt på mattan under oss medan den berusande glädjen stiger mot taket. Vi har slagit världsrekord! Omgivningen sjunger i alla tonarter om denne ung mans talang och bedrifter i så unga år, och han belönas rikligt med stipendier, hyllningar från prinsessan Victoria och slutligen krönas han med en välfötjänt bragdmedalj av Svenska Dagbladet. Jag brukar inte uppleva idrott som skön konst, på det sättet. I alla fall inte sen Ingemar Stenmarks dagar. Men Duplantis kan verkligen få mig att förnimma ”sfärernas harmoni”. Att ha en talang är en sak, men att vårda, utveckla och förvalta den är en annan.
När jag för några år sedan satt i Oscarsteaterns salong för att höra och se musikalen ”Så som i himmelen” försattes jag i ungefär samma glädjefyllda berusande högtflygande stämning när jag hörde Philip Jalmelids gudabenådade röst, när hans stämma bar mitt hjärta upp bland molnen för att stanna där ett tag. Jag har ingen egen erfarenhet av stavhopp, men körsång har jag ägnat mig åt sedan barnsben. Är man körsångare kan det räcka att vara musikalisk och ha ett gott gehör och en någorlunda vackert klingande röst som kan smälta in i en körklang. Man vet också att det skulle krävas något extra av en om man skulle vilja bli solist. Som solist behöver man behärska sina stämband, öva och förfina sina uttrycksmedel och träna upp sin lungkapacitet och det så kallade stödet för att ens röst ska bära ända upp i himlen och dessutom förmedla så mycket att även ens lyssnare kan följa med på den turen. Men det är inte bara tekniken som ska övas för att lyfta oss alla. Det är också den mentala styrkan som behöver luft under vingarna. Att tro på att ens röst ska bära och klinga ut så att andra ska vilja lyssna kräver mod. Att satsa på något så känsligt som sin egen rösts förmåga att uttrycka något utöver det vanliga, kräver en särskild talang. Att förvalta, vårda och utveckla denna talang kräver ännu mer. Att stå på scen kväll efter kväll, och ge en ny publik samma svindlande upplevelse i varje ögonblick är något som borde belönas med bragdmedaljer varje kväll.
Efter tre säsongers fullsatta hus med ”Så som i himmelen” föll allting samman och himlen förvandlades till ett litet helvete för medverkande sångare och musiker, på grund av corona. För att förhindra smittspridning råder näringsförbud för en hel kulturbransch.
Men inga stipendier eller hyllningar från prinsessor, och ingen bragdmedalj väntar Philip Jalmelid efter fallet från skyarna – och inte heller någon av hans skönsjungande eller spelande musikerkollegor.
Hörde ni att någon bad Armand Duplantis ta ”ett vanligt jobb” när han landade på mattan efter världsrekordhoppet? Hördes någon säga att man inte bara kan göra det som är roligt jämt? Fanns det någon som uttryckte att han var egoistisk för att han utövade en elitidrott? Att han borde skämmas för att han ville tävla i något så oviktigt som höjdhopp, när människor riskerade sina liv på jobb inom vård och omsorg?
Nej, jag tror inte att Duplantis fick höra annat än lovsånger. Sveriges kulturarbetare däremot, fick höra betydligt gällare tongångar, och om de inte bemöttes med elakheter eller oförstånd så blev de ignorerade och i värsta fall helt bortglömda av såväl politiker som allmänhet. De högtflygande planer Philip och hans familj hade när han startade egen firma och köpte hus, på toppen av början av sin karriär, grusades på några månader och drömmarna om en fortsatt lysande karriär stannar på marken, liksom flygplansbranschens plan nu står still. Men den branschen sponsras däremot av staten för att kunna starta om när tillfälle gives, trots att det är en fossilbränslekrävande bransch som borde stoppas omgående.
Oscarsteaterns framträdande vid ”Öppna salongers” aktion vid Norrbro i Stockholm.
Hur ska man förklara denna orättvisa? Beror det på kulturförakt, eller helt enkelt bristande kunskaper om frilansande kulturarbetares förhållanden? Eller bara ovilja?
En sak vet jag… Ur ett hälsoperspektiv är det bra mycket mer hälsosamt för mig och alla andra, och vår planet, att flyga till himlen med sång – eller stav – för såväl själ som kropp, än med ett fossilbränsledrivet SAS-plan. Och det ger så mycket mer glädjefylld energi åt såväl hjärta som hjärna.
Så låt oss hylla och prisa alla som förmår att förvalta, vårda och utveckla sina talanger och som gör att vi kan fortsätta ta glädjeskutt i skyarna och såsom i himmelen, så och på jorden, ska vi liksom sväva i fantasin bland molnen och andlöst insupa sfärernas harmoni.
🙋 💕 🎶 ☁ 🌍
PS Detta inlägg skriver jag med anledning av Philip Jalmelids eget mycket ilskna och besvikna brev till politikerna, i veckan som gick, vilket berörde mig mycket. DS
I mitt facebookflöde dyker gamla minnen upp från år tillbaka. Idag dök denna bild upp….
Och jag känner en liten saknad. Den tiden då ett stycke kultur dyker upp där du minst anar – i en sandlåda på en skolgård, t.ex. Detta lilla ”konstverk” hade en samling barn helt spontant skapat under en förmiddagsrast tillsammans, och ville sen visa mig vad de gjort. Barn som inte kände varann närmare hade tillsammans gjort detta som de ville förmedla till någon.
Kultur kan uppstå lite varstans och när som helst i vardagen när man jobbar med barn. När man dansar tillsammans och hittar på egna steg, eller när man bildar en liten orkester med spadar, hinkar och tunnor. När man gör om texter till kända låtar i matsalen, som handlar om att man ska äta upp maten. För barn är det inte konstigt eller ”onödigt” med kultur. Kultur är en del av leken, som befrämjar samarbete och lyhördhet och fantasi.
Av någon anledning finns inte kulturen kvar i våra vuxna liv i var dags sysslor eller ens nöjen. Det ses inte som något livsviktigt sätt att kommunicera och upplevelsen av kultur verkar vara underordnad alla andra upplevelser. Men om vi ser till hur barn leker och sjunger, dansar och leker rollekar tillsammans för att uppnå förståelse för sig själva, varann och världen, märker vi ju direkt hur viktig vår kultur är för all samhällelig gemenskap. Vi lär oss koderna för hur vi kan agera och göra världen lite roligare och bättre att leva i.
”Man kan inte ha roligt jämt”, försvarade KD-ledaren den så kallade ”servettbudgeten” med när M och KD som vanligt hade skurit ner på anslagen till Kulturskolan, för några år sedan.
Nu, mitt under en pandemi, finns det många som hävdar att ”man inte kan ha roligt jämt”, och försvarar på det sättet nerstängningen av kulturen, som innebär att stor del av kulturlivet helt enkelt dör ut efter hand. De marknadsliberala hävdar väl att det är den ”onödiga” kulturen som dör ut, men det stämmer inte, eftersom i princip all kultur har upphört helt eller delvis, och det är ju inte efterfrågan som har upphört. Tvärtom. Människor törstar mer än någonsin efter kultur. Inte bara att konsumera kultur, utan också att själva delta. I körer, konstkurser, danskurser, amatörorkestrar, filmklubbar och andra sociala sammanhang där man tillsammans kan skapa och uppleva kultur.
Nej, människor kan inte ha roligt jämt. Frågan är vad alternativet blir?
Ska vi ha tråkigt jämt?
En svensk ”folksjukdom” sägs vara att vara depressiv. Att ”gå in i väggen”, när man inte ser något ljus i tunneln, är också vanligt förekommande i ”arbetslinjens Sverige”, där du inte är någon om du inte har ett arbete att gå till. Även för Socialdemokraterna är ju jobben satta högst på dagordningen.
För SD tycks svaret på all världens frågor vara att konsumera sig ur såväl ekonomisk som mental depression, så därför delar de ut pengar till alla i sin vidlyftiga budget. Men pengar till kulturen – dom kan du glömma!
Vad nästan alla glömmer är hur roligt det är att ha roligt när man leker, skapar, sjunger, dansar och spelar teater, går på konserter och… bygger en koja i skogen eller gör ett konstverk i sandlådan. Och allt som är roligt nervärderas, hånas och förlöjligas….
”Sandlåde-politik”, pratar man föraktfullt om, när politiker inte kan komma överens. Jag skulle vilja påstå att väldigt få av nu levande politiker skulle kunna komma överens och skapa ett sådant konstverk i sandlådan på en förmiddagsrast, som barnen gjorde på bilden ovan. Jag tror helt enkelt inte de är mogna för den uppgiften….
De politiker som tillsammans kan skapa något tillsammans, skulle jag däremot vilja se som mina politiska företrädare i en regering. De har visat prov på såväl samarbete som förmåga att se varandras förmågor, fantasi, visioner och kunskap, och inte minst förmåga att ha roligt tillsammans! Kan man inte ha roligt tillsammans, kan man ännu mindre ha tråkigt tillsammans!
Så släpp kulturen loss (på ett sansat coronasäkrat sätt) i sandlådor och konserthus, så blir vi fria, lyckliga människor med lust att både leva och arbeta, och ha roligt samtidigt!
Att leva – inte i ett kulturskymningsland – vore önskvärt!
Igår gratulerades du, min blogg, för att du har funnits i 15 år.
Jag har använt dig till allehanda upptåg och påhitt, men framförallt förstås för att få ägna mig åt att skriva. Jag har nog skrivit i hela mitt liv. Främst dagböcker, i olika perioder av livet, men också olika berättelser. En hel serie påbörjade men aldrig färdigskrivna hästböcker kan man man hitta i mina gömmor från barndomen. Allt jag visste om hästar hade jag lärt mig i Svarta Hingsten och andra hästböcker, och så hittade jag gamla nummer av ”Trav & Galopp” hemma, som min storasyster nog hade fått eller skaffat. Hon fick inte heller rida, och därför utvecklade både hon och jag en förmåga att rita hästar. Jag tror det var hon som tipsade mig om att lägga smörpapper ovanpå bilderna i tidningarna, och sen kalkera. Till slut lärde vi oss hur hästar såg ut när de sprang och travade och kunde sluta kalkera, och våra hästar blev lika bra ändå. Nästan bättre, för de blev liksom mer levande. Min pappa brukade alltid tycka att jag var så bra på att rita hästar (och även människor och andra djur) i rörelse, och det har jag nog ”Trav &Galopp” att tacka för. 😉 T.ex förstod jag innebörden av passgång, vilket ju var väldigt viktigt när man ritar hästar. Att inte höger framben och höger bakben rör sig samtidigt framåt på hästar, skulle jag vilja säga, är hela hemligheten med att fånga hästars rörelser.
Inte heller vi människor är passgångare. Det blir en bättre och mer balanserad flykt om man inte är passgångare.
Jag tänker att all rörelse handlar om att vara balanserad. Att ha balans i tillvaron är viktigt även om man står helt still. Att stå med båda fötterna på jorden när allt omkring en svajar, är också en skön konst.
När vi har levt ”corona-liv” runt om i världen har väldigt mycket stått still i vår omgivning, men stillheten är bedräglig. De tomma rum omkring oss som vanligtvis fylls av samtal, skratt, igenkänning, värme och kärlek, är nu vibrerande av oro, ensamhet och i vissa fall ångest. Oro och ångest känns sällan som balanserade fenomen. När vi då befinner oss i detta oroliga vakuum av osäker ovisshet kan det vara svårt att veta vilken fot man ska stå på.
”Sitt still i båten”, heter det ju. ”I stormens mitt” är ett annat begrepp för att någonstans i tumultet finna ett lugn. Det gäller bara att finna det i sig själv.
När jag har avslutat ett kapitel i mitt liv, och ska påbörja ett nytt, uppstår också ett tomrum inom mig och runt omkring. Känslan och vissheten om att det bara är jag som kan fylla detta tomrum kan ibland kännas förlamande. Men ovissheten kan också kännas hoppfull och utmanande. Det gäller bara att veta åt vilket håll man vill gå ….
Ska jag börja på ett nytt projekt?
Ska jag läsa en god bok och hämta ny inspiration, eller ska jag bara sitta still i båten och meditera? Ska jag kanske skriva en egen bok? Risken är väl att jag skriver om mig själv, för jag är inte lika dumdristig som när jag var barn då jag skrev om nåt som jag hade läst mig till i andras böcker. Men det jag har förstått är att det är inte fel att härma, bara man kan förvandla bilden så att den får ett eget liv och en egen rörelse. Även om alla hästar har samma rörelsemönster så har varje individ ett eget uttryck.
Nu när jag avslutar min första femtonåriga blogg-period och påbörjar en ny – lägger jag åter in en gammal dikt jag själv skrev för ungefär 30 år sedan och som sen blev en prolog till den kabaré vi gjorde med Kvinnohuskören, som jag då ledde.
Den passar alltid in i sådana här sammanhang, för ”mitt i mitt slut, tittar en ny början ut”!
Välkomna till nästa 15-års period med Tid!
Tid och plats för ett nytt rum…. 😉
PROLOG:
Vart går vi nu ?
Vad gör vi med våra liv tillsammans ?
Det finns ännu tid att va still
och när vi vill kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss
Time in Stockholm 
Tid 