Katt i tom våning
Dö – – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.
Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.
Det är något som inte börjar
när det ska börja.
Någon som inte händer
som det ska.
Någon var bara här,
sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.
Varenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.
Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.
Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han få veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.
(Av Wislawa Zymborska)
Var inte rädda ! Ingen har dött har hemma…men i brist på egna ord så varför inte en nobelpristagares ?
Dessutom, så fantastiska ord.
Och så här dagen innan det nya arbetsåret ska börja känner jag av min egen brist på oändligt liv lite tydligare.
Vi har i alla fall vandrat runt Djurgården i ett råkallt vinterstockholm och dykt in på Musikmuséet, samt ätit på restaurang, dagen till ära. Och nu sitter jag här och mentalt och fysiskt förbereder mig…Rent fysiskt, går det ut på att rensa min blytunga ryggsäck från onödiga cykellampsbatterier, Metrotidningar, saxar och allt vad jag kan hitta från förra terminen..och rent mentalt går det ut på att rensa skallen på allt och ladda batterierna med lite museibesök! Men först alltså: Vad passar bättre än att tänka på döden, om så ”bara” ur kattens perspektiv.
Och lite tommare lär det bli i längden i lägenheten trots att granen står kvar.
Time in Stockholm 
Tid 