Tankar om språk i tiden…

Är det tankar förresten, eller är det bara gammal skåpmat? Inga nyheter…Samma gamla förkylning?

En katt går runt i rummet och ser ut att ha tråkigt. Kanske speglar hon bara mina känslor. Ett tag låg hon bredvid mig med tassarna på mitt knä och tittade intresserat in i laptop-skärmen. På något sätt verkade hon vilja sätta sig in i mina förehavanden, men det hela avbröts abrupt av att jag började hosta så intensivt att hon backade och hoppade ner.

Nej, en katt speglar kanske inte mina känslor, men jag minns den tiden när jag var ”nyinsprungen” i väggen för sju – 8 år sedan. Då satt jag precis som nu med en laptop i knät, men då rann tårarna nerför mina kinder i en strid ström och jag fick snyta mig hundra gånger, precis som nu, men nu är det av en mer prosaisk anledning, nämligen förkylning. Då brukade jag ha en katt på varje sida om mig som låg och tryckte från varsitt håll, som la en tröstande tass från varsitt håll. Det brukade hjälpa…eller åtminstone trösta. Så märkvärdigt att känna den där empatin från djur. Så märkvärdigt olustigt att empati mellan människor inte är lika självklar.
När inga kor längre är heliga, när alla former av hot och trakasserier anses vara en del av demokratin och höra till vår rätt att uttrycka oss i ett demokratiskt samhälle.

Jag visste inte att rätten att vara oförskämd och att hata och hota en annan människa, var samma sak som att ha en åsikt.
Kanske har all denna förbistring i det mellanmänskliga klimatet bara sitt ursprung i en allmän språkförbistring. Om någon inte kan skilja på orden hat och åsikt, har vi mycket långt kvar till ”det goda samtalet”. Om vi ens någonsin når dit?

Några politiker ur vårt tredje största parti, vill ha hunddagis i riksdagen, vilket hånas, naturligtvis, men jag tänker att om det finns något som kan göra en en sådan politiker lite mer human, så är det nog ett djur…. ett djur som ser dig för den du är och vädjar till dina allra mest godhjärtade känslor. En ordlös kontakt som inbegriper de känslor du normalt inte visar för publik. Man kan också leka med ett djur. Det har visat sig att barn utvecklar sitt språk som bäst i leken med andra barn. En människa som inte har fått chansen att leka sig fram i språket med en likasinnad, finner kanske inte rätt kontaktvägar. Hur samspråkar man med en hund? Ja, det gör man kanske inte…men det finns i alla fall möjlighet att hitta en gemensamt känslospråk. ”Skrattar du, viftar jag på svansen”, typ….. 😉

Jag vet att jag är naiv, men…vad ska man göra? Vi har inte lång tid på oss….Till nästa val kan de vara dubbelt så många, ”hatarna”, ”hotarna”, och ”de kränkta vita männen och kvinnorna, som för alltid känner sig orättvist behandlade av resten av samhället”.

Nej, kärlek från ett djur löser inga såna problem, men bristen på kärlek och uppmärksamhet, kanske är en av orsakerna till problemet.

Snillen spekulerar….Jag och min katt är i alla fall överens om en sak….”Kliar du mig bakom örat, så spinner jag”…