Mammor kan…

Igår var det fredag. Ni vet…min heliga…när jag får sluta tidigt. Men i år, sedan min pappa har gått bort har jag mer än varannan fredag farit hem till min mamma för att fika eller promenera. Det är lyckat. Hon påpekade själv igår att det inte precis hörde till vanligheterna på papppas tid att gå på café. Han var motståndare både till kaffe och kaffebröd, så jag tänker att något gott kan hon väl få ut av det hela. Vi tog den vanliga rundan ner till Dramaten, men stannade inte där och solade eftersom det var ganska kallt, utan drog direkt till Sturekatten. Fiket med stort F.  Ett fint gammalt café med åldersstigen möbleringa och kristallkronor i taket. Mamma blev upplivad av att se människorna där, som hon njöt av att både lyssna till och titta på. Vid bordet bakom pratade de om opera och vid bordet bredvid oss var det några unga killar som pratade med en äldre man om sin utbildning på teknis. Min mamma kände sig nog som fisken i vattnet. Hon hade ju under många år umgåtts i liknande miljöer och med liknande människor med liknande intressen. Och plötsligt sa hon: Men vad ska vi prata om?
Då berättade jag för henne om mitt musikpedagogiska projekt – om att lära yngre barn matte, via musik och rörelse. Hon tände direkt och började tänka och känna in hur det skulle kunna gå till. Jag fick på rak arm ett antal idéer och konkreta förslag på hur jag skulle kunna gå vidare i detta ämne.
Det är inte det att jag har misstrott henne, men jag vet inte hur många människor jag har pratat med om detta projekt och alla har varit välvilligt inställda, men ingen har hittills kommit med egna så konstruktiva idéer som min snart 93-åriga mamma. Och faktiskt kände jag direkt att, det där kommer jag att få användning av.
Inte illa! Mammor kan….;-)


Och när jag sedan cyklade hem via Kungsträdgården för att få en glimt av körsbärsträden innan de har blommat ut, får jag som av en händelse hamna mitt i en Anatolisk festival. Är inte säker, men jag tror att det har med Turkiet att göra. Helt säkert är att det kändes väldigt orientaliskt och festligt. Många uppträdanden där Kungsan var klädd i orientalisk dräkt och även människorna var en del av det hela.


En sådan överraskningarnas dag. Allt som blir utöver det vanliga, känns som bonus. En mamma med mycket kort korttidsminne, kan ge sin 35 år yngre dotter något matnyttigt för framtida bruk och en vanlig svensk park  kan simsalabim förvandlas till ett orientaliskt Turkiet.
Det är sådant som jag kallar för oförutsägbart.
Jag hade övervägt att jobba med projektet istället för att göra mammavisiten, och fick något på vägen som förmodligen var så mycket bättre än det jag hade kläckt på egen hand hemma på kammaren.


Och det Anatoliska…det fyllde mig bara med ännu mer glädje. Och kanske just för att det var oväntat.
Det oväntade, oförutsägbara….det är det som ger krydda i livet.
Fast om det inte fanns något förutsägbart vore ju det oförutsägabara ganska så ointressant.
Så lite av allt – utan att tappa sugen på vägen – det får bli mitt recept.

Lämna en kommentar

Filed under Familj, Mamma, Mänskligt, Minnen, Pappa, Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s