Barndom, lärdom, mödom, sjukdom, ålderdom…..

Nog kan man dra lärdom av det mesta, men inte förrän idag när jag uttalade dessa ”domar” blev jag nästan lite mörkrädd. Är det bara i svenska språket vi är så dömande över livets alla skeden? Eller kan man kanske tolka det på annat sätt?

”Hennes barndom var alltför lycklig, men hon fick sin dom till slut! Se bara hur det gick med mödomen…..”

Eller….”Han lärde sig en läxa….att inte slarva med sitt liv….sjukdomen tog honom.

”Lev och dra lärdom! Tag hand om dig så du får en lång, skön ålderdom vid livets slut….

Alltihop känns så skuldbelagt, som om vi vore dömda redan från livets början att gå under, om vi inte gör rätt för oss, eller om vi ligger samhället till last på det ena eller andra sättet. Och nu ser jag hur själva språket talar till mig på samma sätt, som vore jag i en språklig rättegång.

Det känns som lidandets historia i fem dömande ord.

Finn fem fel, typ….

Nu ska jag gå på jakt efter några ”fördomsfria” livsbejakande, ickedömande ord som handlar om samma sak. Dvs, om  livet vi lever och leker och om döden….som befriare, kanske?

Trevlig helg! 😉