Idag skulle min pappa ha fyllt 106 år om han hade levt. Han var länge synnerligen pigg för sin ålder, nästan ända till slutet. Han blev 99 och ett halvt år, och hans minne var gott även de sista åren, vilket kompenserade att min mamma hade ett alltmer sviktande minne, men å andra sidan fick han starr på slutet vilket gjorde att hans syn försämrades betydligt, men där kunde mamma å andra sidan visa honom vägen. De två gick på kortare promenader med sina stavar – mamma först och pappa tätt efter för att kunna se hennes ljusa jacka och vart den var på väg.

Min mamma lever numera på ett demensboende och har det mycket bra där och i år är hon lika gammal som pappa var när han dog. Kanske slår hon hans rekord och blir 100? I så fall kommer hon nog inte vara helt medveten om det om inte någon påminner henne. I sin krafts dagar var hon nog en tävlingsmänniska och ville gärna göra allt som jag kunde – t.ex segla windsurfingbräda eller spela någon bossa nova på gitarr. Hon ville inte gärna ge sig och slå sig till ro med att jag var 34 år yngre och kanske hade lite lättare att lära. Pappa däremot, slog sig gärna till ro och njöt av att lyssna när jag spelade, eller så solade han och läste en bok när jag var ute och surfade. Han var fullt nöjd med det han hade uppnått och åstadkommit i livet. ”Världens avspändaste man” sjöng vi barn om och till honom i någon födelsedagshyllning. Han hade förmågan att koppla av och njuta på rätt tid och plats. När han jobbade som tandläkare i sin praktik som låg i samma våning som vår bostad, brukade han gå in och äta sin gröt till lunch och sen vilade han och sov i 20 minuter innan han gick in och tog nästa patient. För mig har det alltid känts helt obegripligt hur han har kunnat slappna av så ena stunden, för att sen gå in och jobba fokuserat i nästa stund. Till skillnad från honom var mamma en mer rastlös själ. Hade ofta svårt att sova och hade fokus på många olika saker. Hon hade nog en annan drivkraft, men inte samma självförtroende som pappa, som inte behövde bevisa något för sig själv och andra. Men båda fick alltså chansen att leva länge och hade även på ålderns höst ett rikt liv tillsammans och med sina släktingar, och många vänner, som tyvärr inte alla hade förmånen att leva lika länge.

De spelade ju också i en amatörorkester i många år. Deras olika förhållningssätt till livet var framgångsrika på det sättet att de kunde leva ett aktivt liv länge. Men ändå…. De kunde också njuta och vila efter lunch, ta en promenad före lunch och njuta av varandras sällskap. Det var bara när min mamma blev alltmer dement som man märkte att pappa blev väldigt trött på att förklara saker som de alldeles nyss hade avhandlat.

Men särskilt som han i takt med att hans syn försämrades också blev alltmer beroende av hennes syn så blev de som radarpar på gott och ont. Hon läste texten på Tv-programmen och han kom ihåg och förstod vad de handlade om. Ett särskilt komiskt minne min brorson hade var när han hörde när de satt och tittade på en reprissändning en eftermiddag på landet och mamma läste och pappa lyssnade och muttrade lite grann, och till slut sa mamma: – ”Men, Hasse, vad handlar det här programmet om egentligen?”

”Det handlar om ett finskt punkband!”

Sen kom de väl överens om att de inte var så intresserade av det och stängde väl antagligen av…. 😉

En del vintrar när det var extra kallt och halt ute gick de inte ut alls utan tog sina promenader inomhus. Flera varv runt i den stora våningen, inklusive praktiken, och sen åt de väl sin kruska som vanligt och vilade på maten. Ofta satt de och spelade och övade på sina stämmor till orkestern medan pappa fortfarande kunde se noterna. Men jag tror att när pappas syn försämrades och han inte kunde spela längre fanns inte den där stora glädjen med musiken längre, som ändå var hans stora passion. Trots det var han fortfarande sällsynt bra på att lyssna på musik och njuta och ibland gråta lyckligt om det var något extra ”tjusigt”.

En av hans sista födelsedagar vi firade tillsammans här på landet minns jag hur han njöt och tårarna rann när vi spelade upp ett stycke musik ur Svea Hund, av Hasse och Tage, med Monica Zetterlund….

”Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord…ett nytt sätt att leva, är det bara tomma ord….” löd texten.

Och jag minns hur texten då för 10, 11 år sedan kändes så aktuell och hur den grep tag i oss alla – inte minst pappa, förstås, och nu tänker jag bara på hur glad jag är att pappa slipper uppleva den tid vi lever i nu… Och jag hoppas att även mamma slipper förstå innebörden av vår samtids stora problem. Jag minns hur pappa berättade om när han var inkallad under kriget och någon av hans överordnade var uttalad nazist, och hur fasansfullt pappa tyckte det var. Vi som lever nu har naturligtvis all anledning att vara oroliga, men har man levt under två världskrig och upplevt det andra kriget lite mer på nära håll måste det ändå vara en mardröm att åter bli påmind om det hemska som var, även om vi i Sverige inte var direkt inblandade.

Nu kan jag för mitt inre öra höra honom utbrista något om vilken tjusig bit eller fantastisk text eller underbar sångerska det var. Tänk att kunna ge sig hän åt en musikalisk upplevelse på det sättet. Det är nog få förunnat. Och nu låter jag även er hänge er åt detta lilla ”mästerverk” så får vi se om ni har samma förmåga… Eller kanske njuter ni bara lite lagom… Det duger också bra! 😊

Vad jag ville komma till med denna långa blogg var att det trots allt finns ett hopp om livet. För min egen personliga del, att det kan finnas mycket tid kvar i livet att leva och njuta av, och eftersom jag är mina föräldrars dotter, borde jag ha vissa förutsättningar att se livet från den goda sidan. Att ta vara på tillfällena att göra något positivt och roligt med mitt eget liv, men att också försöka att inte snöa in på det dystra och tunga, eftersom det sällan genererar något hopp om livet. Är det något jag har lärt mig av mina föräldrar är det just det…. Snöar det ute kan du ta en promenad hemma. Förlorar du synen, kan du ändå lyssna och njuta av musik. Tappar du minnet kan du ändå glädja dig om du har ett gott humör.

Det enda man inte får glömma att komma ihåg är att försöka att inte tappa humöret… för hur går det då med hoppet om livet…? 😉

 Mix – YouTube Guldkorn 9 frn Hasse amp Tage revyer Var Blev Ni Av: http://www.youtube.com/watch?v=vJgy3j5QuUI&list=RDvJgy3j5QuUI

Lämna en kommentar

29 juli, 2018 · 23:04

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.