Det går inte att bortse från musiken i mitt liv. Så ”ogjort” mitt liv vore utan musik. Men begreppet musik är så stort och ogreppbart. Var och en har sin egen tonart, sin rytm och puls, och sin erfarenhet.

Eftersom jag har ägnat så mycket tid åt klassisk musik, som körsångare och numera även som fiolspelare, och eftersom jag är uppvuxen i ett hem med nästan bara P2-lyssnande, och eftersom jag också är utbildad på musikhögskolan, kunde man kanske tro att mina största upplevelser inom musiken skulle handla om just denna typ av musik. Men så är det inte riktigt.

Vid några få tillfällen har jag blivit drabbad av en artist, en låt, i kombination med stämning och text, och då har det drabbat mig så att jag känner mig som ett med musiken.

Första gången jag såg och hörde Marie Fredriksson var ett sådant tillfälle. Hon dansade och sjöng sin låt ”Bara för en dag”, i ett program på TV som hette Listan, eller något liknande. Och då dansade och sjöng hon sig in i mitt musikaliska hjärta. Det är svårt att beskriva en musikalisk upplevelse. Den måste kännas. Och jag vet inte riktigt varför det blev så starkt.

Jag har senare förstått att Marie Fredriksson inte är riktigt tillräckligt fin i min finmusikaliska familj. Men jag är lite stolt över att jag aldrig har övergett min första känsla och övertygelse.

För hur utbildad och begåvad man än är, finns det ändå ingen garanti för att ens musikalitet och begåvning kan förmedlas till andra. Det handlar inte om duktighet eller finessrikedom utan om en slags musikalisk urkraft som bara måste komma ut. Och det spelar ingen roll inom vilken genre – kraften finns bara där mitt i musiken.

Om det finns en gud, skulle det vara musiken. Den kan förmedla allt som inget annat språk eller konstart kan.

Och Marie Fredriksson är dess predikant och uttolkare…. 😉

Det är naturligtvis min högst personliga upplevelse av något slags andlighet. Och jag kan förstå människor som tillhör någon religiös sekt – hur de kan bli hänryckta och saliggjorda och tala i tungor. Nu har ju inte jag drabbats på det sättet, men när musiken talar till mig på riktigt rycks jag ändå med och ger mig hän och vill dansa loss och virvla runt.

Jag undrar om man kanske borde ”söka” för sånt beteende …

Att vara mitt i musiken är att vara i ständig rörelse…att ständigt söka sig vidare och känna och känna in stämningar, tankar och känslor, och man befinner sig liksom i en tid, och på en plats, utanför tid och rum.

Nu är det på modet med rörelse och fysiska aktiviteter. Det är bra för hjärnan, har man kommit på. Så lustigt ändå att i skolans värld finns det fortfarande inget viktigare än att kunna sitta still, vara tyst och lyssna på en lärare. När det är så mycket mer utvecklande att röra sig och vara i fysisk form…

Jag tror samtidigt att det ena ger det andra… Kanske som Marie Fredriksson sjunger: ”Du ger mig lugn efter stormen…”

Som en in- och utandning. Som en puls. Som att vara mitt i steget. Mitt i livet. Mitt i musiken. Anspänning och avslappning. Föra och följa. Lyssna och svara.

Det gäller bara att följa med. Om du inte vill stelna till, vill säga. Om du inte vill vara i otakt med dig själv och med tiden. Om du tror att du kan stå emot all form av rörelse, all form av påverkan och vill stå fast, stå still, bli kvar i stelhetens förlorade land. Om du inte vill bli hänförd och förlovad med musikens kraft.

Men vill du bli rörd och berörd – hör, och rör på påkarna…. 😉

”Allt lyser upp igen….”

😊 💕 🎶