Vi står inför en påskhelg som i sig, enligt den gamla berättelsen om Jesus, rymmer sådana motsatser. Korsfästelse och död, och i nästa stund återuppståndelse från de döda. Sorg och stor dramatik och ren mobbing från hela pöbeln omvänds nästa dag i glädje och påskägg. 

Jag växte ju upp med den klassiska musiken och jag har både sjungit och lyssnat på Bachs passionsberättelser om hur det var på den tiden enligt Johannes eller Matteus eller någon av de andra lärjungarna. Fast jag inte förstår tyskan helt förstår jag och känner Bachs tonspråk in i bara märgen. 

Varje gång jag upplever musiken och berättelsen genom Bach, framträder människans skröplighet och utsatthet allt starkare. Och nutiden känns ibland lika avgrundsdjupt avskyvärd och utan nåd som Jesu tid.

Men precis som nu, finns en försoningstanke. 

Den vackra slutkören klingade vackert men smärtsamt vackert i våra minnen när vi rörde oss ut i det vårvackra Stockholm i söndags. Ett Stockholm som just denna dag visade att Stadens invånare kunde enas i den mest vackra manifestation man hade vågat drömma om. 

Vi får fortsätta våga drömma om en bättre värld för alla människor i vårt land. Att visa att en ensam flykting från Mellanöstern, eller ett ensamkommande barn som ska skickas tillbaka till Afghanistan är lika mycket värda som ett barn från Stockholm eller en turist från ett Europeiskt land. 

Jag önskar och drömmer om att allas liv är lika mycket värda. 

Att inte tusentals barn ska utvisas till en oviss framtid med terror, förföljese och tortyr för att ett svenskt barn ska känna sig tryggt och utan terrorism. Men historien har visat att vi kan aldrig försäkra oss från mänsklig ondska – vi kan bara stärka mänsklig kärlek och godhet. 

Det var mitt lilla påskbudskap… 😉 

Sov gott och vila väl, med… 

Bachs ”Ruht Wohl”….