Idag har jag varit hos tandläkaren. Min kvinnliga tandläkares praktik är naturligtvis mycket yngre och modernare än min pappas var, men hur jag än bär mig åt har jag svårt att släppa tanken på min pappas gamla tandläkarstol, hans röntgenapparat och hans borrar och andra attiraljer som känns som hedenhös, jämförelsevis.
Men jag tänker också på att pappa var inte stenålders i sinnet. Han var tidig med att sluta med amalgam och börja med kemfill istället. Han och mamma, som var tandsköterska, gick kurser i hypnos för tandvårdsrädda och vidareutbildade sig på allehanda vis. Men när han fick hem ett prospekt om en kurs i att behandla äldre patienter skrattade han bara. Där gick nog hans lilla gräns. Pappa sa alltid att han skulle sluta som tandläkare när han började darra på handen. Det gjorde han aldrig, men däremot försämrades synen kraftigt vid 95 års ålder. Då slutade han för gott att vara tandläkare. Han hade vid det laget ett fåtal patienter – de äldre trotjänarna, som alltid ville gå till honom, och så en och annan släkting eller någon gammal vän som ännu levde. Och så var jag kvar. Jag byter tandläkare vart femtiofemte år, brukar jag säga.
Faktum är att en av hans mest stressiga perioder hade han som åttioåring. Han fick patienter genom Franska Kyrkan, vars hus de bodde i, och ett material han använde i arbetet hade slutat tillverkas. Det var nog första gången jag hörde honom klaga på stress i arbetet.
Annars hade han väl inte anlag för att stressa. Nära till jobbet, kan man säga. Han bestämde över sina arbetstider och han var med i Praktikertjänst ända tills tiden kom när han bara hade tre patienter i veckan. Det var Praktikertjänst som skickade på honom en tandläkare för att kolla att han inte var för gammal för att jobba. Det var väl också i 80-årsåldern, någon gång.
Nå, hur gick det? Det undrade några av oss, om inte oroligt så i alla fall nyfiket….
”Jo, det gick så bra. Jag gjorde en undersökning på honom och han kollade min utrustning, och sen pratade vi mest musik…. Du håller väl på några till, sa han. Väldigt trevlig kille!”
Det tyckte pappa om alla som hade någon form av anknytning till musik. Det hade kontrollanten. Dessutom visade det sig att han var pappa till några av mina kompisar…. Även tandläkarvärlden är liten…. 😉
Men när pappa slutade laga tänderna pga sin dåliga syn, var han tyvärr tvungen att sluta spela i någon instrumentensemble med sina släktingar och vänner och i orkestern mamma och han spelade i.
Att spela var det han egentligen brann för. Jag tror han alltid gillade sitt yrke, speciellt som han också jobbade i labbet och gjorde egna bryggor, och kunde därmed varva med att vara tandtekniker. Det var nog omväxlande och roligt. Men hans stora passion var musiken. Det var när spelandet inte heller funkade som han blev som mest sorgsen.
När pappa gick bort 2012 hade han ändå levt under 11 sekler och hade 5 barn, 15 barnbarn och vid det laget 19 barnbarnsbarn, tror jag. Jag kan inte räkna dem alla. Mamma och han hade många kalas på juldagarna, som fyllt oss med minnen och glädjeämnen.
Men mest minns jag när jag brukade komma hem till dem en vanlig vardag och satte mig att spela piano medan pappa hade någon patient. Efter ett tag slogs dörrarna upp från praktiken och pappa kom glädjestrålande in i våningen och utbrast.. ”Underbart! Camilla är här och spelar.” För honom var vägen mellan arbete och fritid gjord på en halv sekund. Och inte alla kan slå om från det ena till det andra, så som han kunde.
När jag var barn var jag däremot inte så glad åt närheten till min fars arbetsplats. Jag kunde sitta i mitt rum längst in i lägenheten, längst bort från praktiken, och plötsligt kunde jag höra min pappas steg närma sig obönhörligt och hjärtat börja banka för att plötsligt stanna helt när jag hör honom komma in i mitt rum och säga: -”jag har fått ett återbud. Nu får du komma in så kan jag kolla din tänder. Det var länge sen nu….”
Blek, men fattad, stegade jag in efter honom för att få min dom. Tyvärr hade jag ofta hål i tänderna. Jag brås nog på min far. Han hade visst också dåliga tänder, och just därför har det berättats mig att han ville bli tandläkare för att hjälpa andra. Fast det skulle aldrig jag vilja…. eller kunna.
Men för det mesta kom han aldrig in till mig utan gick in på toaletten som var i närheten, och jag drog en lättnadens suck varje gång.
Och idag blev jag också lättad eftersom jag inte hade några hål.
En lång berättelse för att knyta ihop den säcken, via pappa, musik och oväntade besök…. 😉
Time in Stockholm 
Tid 