Bloggarkiv

Om den ”barmhärtiga samariten” och allt som hör till…

Det hände sig på den tiden….

Det var ganska länge sedan, eller var det igår….?

När jag gick i småskolan förmedlade min fröken diverse kunskaper i ”kristen anda”. Bland annat denna berättelseom den barmhärtige samariten som inte såg till annat än att den nödställde var nödställd, oavsett allt annat.

Jag minns den än idag. Fast jag var tvungen att googla lite på innehållet…. 😉

Jag tror att jag tack vare den känner mig mer kristen än många som kallar sig kristna. Diverse medlemmar i ett visst politiskt parti t.ex. Att jag med min ateistiska grundsyn på livet ändå vill slå ett slag för denna berättelse ur bibeln, så här drygt 2000 år senare, beror i första hand på att den kunde ha varit förmedlad igår.

Häromdagen väcktes tanken på denne samarit, då en vän på Facebook frågade sig själv, och oss andra, om hon verkligen inte var rasist, då hon ena stunden hade gett en stackars ”svensk” tidningsföräljare i dåligt skick, sina sista slantar ur sin börs, medan en lika stackars rom, visserligen påstridig, nekades hjälp bara sekunder senare. Vi – många av hennes vänner – bedyrade att hon visst inte är/var rasist. Till slut skrev ytterligare en, att ”jo, vi är alla rasister med vår våra reptilhjärnor”. Vi flyr det främmande medan vi känner in det igenkännliga.

Med min egen reptilhjärna tänkte jag att jag är förmodligen en ”omvänd rasist”. Ingenting stör mig så som när en ung man eller kvinna kliver på tunnelbanan och med ett världsvant sätt, på välartikulerad ”Djursholms-svenska” berättar att hen är hemlös och därför ber om några slantar till natthärbärge eller en macka. I dessa lägen reagerar min reptilhjärna blixtsnabbt. Jag bli provocerad av att en ung människa som hade allt, missade chansen att leva ett bra liv, för att istället leva på gatan.

När jag möter romer eller andra icke svensk-födda tänker jag lika snabbt: Denna människa hade ingenting från början, men griper ändå den sista chansen att skapa sig ett bättre liv.

Visst kan jag bli provocerad av alla sorters påstridiga tiggare eller tidningsföräljare oavsett härkomst, men i fallet med den unga svenska människan utan eget hem, känner jag ofta ingen skuld eller skam. Hen kan skylla sig själv, typ… Ändå fylls jag av obehag eftersom jag nästan aldrig har tillgängliga kontanter – att jag som sann humanist inte kan unna en stackars olycklig människa några slantar?! Trots att jag har rättfärdigat mina tankar om brist på skuld, alldeles nyss. Trots att jag inte har några lösa pengar.

Min skuld i relation till dem som står lägre på samhällsstegen – i mitt tycke – är dock stor. De icke svenskfödda. De som har flytt för livet eller tillhör ett utstött folk, likt mannen i bibelns berättelse. Där skyndar jag hastigt förbi, med blicken ner i backen, fortarande utan cash, men med ett mycket dåligt samvete….

Varför stannar jag inte och hjälper till, bara lite? Varför så bråttom?

Jag kan ju inte hjälpa dem alla!

Nej, men några stycken, i alla fall.

Nu måste jag hejda mig. Vad vet jag om dessa människor? Ingenting!

En rom kanske slår sin fru? Han kanske idkar människohandel?

En flicka från Djursholm har kanske blivit slagen av sin pojkvän? Hennes pappa var pedofil? Hennes familj har förskjutit henne på grund av felaktig sexuell läggning? Hon har nyss lämnat en sekt?

Den barmhärtiga samariten…. Kollade han den nödställldes CV innan han hjälpte honom?

Nej, det som kännetecknar en god humanist är att denne hjälper en annan människa i nöd, utan att först fråga om bakgrund eller status i samhället. Hur svårt kan det vara?

Åter rannsakar jag mig själv. Alla dessa gissningar om andras liv och leverne – är de inte bara dåliga bortförklaringar för att vi ska slippa se sanningen? Vi är inte på något sätt bättre än någon annan. Vi gör inte skillnad i någon annans liv, genom att urskulda oss och hasta vidare. Ingen är felfri! Kan vi åtminstone erkänna det har vi kommit en bit på vägen.

Även min lågstadiefröken hade ett och annat att lära. Hon som förmedlade budskapet så levande om den barmhärtige samariten borde själv ha visat prov på barmhärtighet i sitt yrke. Under en hel lektion (som det kändes för en skolklass som höll andan i förskräckelse) plågade hon en klasskamrat med att fråga vad talet 2 + 3 kunde bli. Flickan ruskade på huvudet, medan läraren ihärdigt framhärdade med kulram och allehanda hjälpmedel. Flickans kinder blev blossande röda, men hon förmådde fortfarande inte svara. Hennes ögon blev blanka, men fröken blev alltmer påstridig och obarmhärtig. ”Kan du inte ens detta”, sa hon kanske inte, men hela hon utstrålade missnöje och förakt.

Flickan räddades av skolklockan och vi andra sprang fram till henne på rasten och bedyrade hur vi tyckte att fröken var dum. Ingen av oss hade vågat säga ifrån på lektionstid, men vi visade ändå solidaritet.

Många år senare mötte jag flickan – som då hade blivit medelålders – i tunnelbanan – och hon gav mig sitt visitkort när vi skildes åt. Hon jobbade på riksförbundet för hörselskadade…..

Vi kan aldrig döma en människa på förhand. Så mycket vi tror oss veta, och ändå…. Vi vet ingenting! Ingenting, faktiskt. Inte förrän vi frågar. Inte förrän vi vill veta på riktigt.

Försök visa lite barmhärtighet, bara. Om du har tid och möjlighet. Det kan räcka en bit på vägen ….

Glad Påsk! 🐣 🐔 🐓 😊

Och apropå förutfattade meningar.

En pöbel kan hetsa till de mest obarmhärtiga handlingar.

Ur Matteuspassionen: ” Låt honom bli korsfäst!”

Lämna en kommentar

30 mars, 2018 · 16:13

I sinom Tid….

Ute på nätet en söndagseftermiddag – mina vanligaste klick brukar handla om ”de ensamkommande”  och berättelser om dem som antingen gör mig djupt bedrövad eller stillsamt hoppfull. Länkar om miljö och klimateffekter och hur människor förhåller sig till dessa stora hot mot vår planet, muntrar inte heller upp mitt sinnelag direkt, även om jag även där kan se och lära och känna att det finns ljus i mörkret. Bara inte tillräckligt fort, händer det! Men genom att vara passiv och inte handla för mycket onödiga saker och inte flyga kors och tvärs över jorden, eller ta bilen vid första bästa tillfälle gör jag nytta i det lilla.  För mig är det enkelt, eftersom jag inte har körkort och är ganska flygrädd. Någon hade frågat Malena Ernmann vilka flygresor som inte var nödvändiga, och hon sa att hon inte kunde svara för någon annan, ”men för mig är inga flygresor nödvändiga”, sa hon. Det tycker jag är ett klokt förhållningssätt. Var och en tar ansvar för sina egna handlingar. 

När det gäller #metoo-rörelsen, som jag ju också följer med högre eller lägre grad av vämjelse och/eller  hopp, handlar det väl i princip om samma sak. Ett slags ödmjukt närmande till andra människor eller en hotfull approach som aldrig kan leda till en god relation. 

Jan Guillou frågar sig nu oroligt om han törs krama en kvinnlig vän utan att bli anklagad. Jag hävdar att nyckeln till framgång alltid måste vara lyhördhet. Det sägs att det behövs kurser i våran ”kultur” för nyanlända…. Vackert så, men efter den här #metoo-tiden, tycks det mig som om inte bara nyanlända skulle ha glädje av något dylikt.

Kanske hävdar några att man inte kan lära gamla hundar sitta…… Men kan man lära sig hantera en ny dator eller mobil eller många andra krångliga saker, så nog kan man lära sig några enkla umgängesformer till allas glädje. 

När man säger sig värna om ”våra svenska flickor” gentemot ”tafsande afghanska killgäng” tycks tafsande vara lika med dödssynd, men om en vanlig svensk gubbe lägger handen på en främmande tjejs lår och stryker det i all ”vänskaplighet”, skulle man förstås begå ett stort misstag om man kallar det för tafsande. Nej, för det kallas ju i så fall för flirt. En del män påstår nu att sexuella trakasserier är en helt annan sak, och vill påstå att det pågår en häxjakt mot män som bara vill…..känna lite……

Vad dessa män vill eller inte är helt ointressant så länge kvinnan ifråga inte vill. Det enda män och andra trakasserande människor behöver lära sig är lyhördhet! 

Eller hur svårt kan det vara?

Det enda vi människor behöver lära oss, vad gäller miljö och klimateffekten, är att lyssna och lära och inte våldföra oss på vår planet. Eller våldföra oss på varann!

Vår jord. Den enda planet vi har! 

Lyssna! 😊 

Lämna en kommentar

26 november, 2017 · 15:37

Jätte-helg med hänryckning och nationalsång! #94

Juni och ledighet! Vi firar Sveriges Nationaldag av någon anledning som ingen riktigt vet. Hur vi än bär oss åt kan vi aldrig bli lika nationalistiska som norrmännen. Vi har inga självklara traditioner kring 6:e juni. Hissa flaggan?  Har man ingen flaggstång så…. Nej, det mesta känns krystat. Vi kan inte vifta med små vimplar iförda folkdräkter, på Skansen. Pinsamt, ju…. Nån kan ju se oss.

Om en nyanländ gjorde det skulle jag nog jubla. En människa som äntligen förstår att uppskatta vårt lands förtjänster. Som vet vad det innebär att inte ha demokrati. Att inte ha yttrandefrihet och inte ha fred.

Nu hör vi hur det ylas om ”svenska traditioner” som inte längre får finnas på grund av invandrarna. Det är så idiotiskt så det går inte att säga. 

Att vi inte längre får ha avslutning i kyrkan och att vi inte får sjunga ”Du gamla du fria…” på skolavslutningen, är så fel det kan bli. Vi har aldrig sjungit den sången på avslutningsdagen så länge jag kan minnas och det är länge…. 😉 

Invandrare kan visst gå i kyrkan. Svenska infödda personer går nästan aldrig i kyrkan. Enda gången svenska folket går i kyrkan är när det vankas julkonserter eller andra konserter. Jag vet, eftersom jag har sjungit i kyrkokör hela mitt liv, utan att vara religiös. 

Varför ska vi svenskar plötsligt låtsas vara både heligt religiösa och nationalister bara för att vi har fått in ett stort gäng muslimer i landet? Är inte det lite påklistrat, eller rentav skenheligt?
Spänn av, vetja, och var som folk är mest!

Det blir roligare så.

Själv brukar jag fira mammas födelsedag den sjätte juni. På så sätt kan jag hedra vår moder jord, i alla fall. 

Och i morgon är det Pingst – hänryckningens tid. Den firade vi förr. 

Det var en härlig tid! 😊 

Lämna en kommentar

2 juni, 2017 · 16:57

Mozart-effekten…. #58

Det finns musik, och så finns det musik. Det är förstås valfritt…  😉…. Men om växten själv får välja, så väljer den Mozart…. Det är något magiskt med Mozart. Så självklart lättsamt vacker musik, som  om den faktiskt vore sprungen ur naturen själv. Kanske är den det? Wolfgang Amadeus var ju ett naturbarn själv, även om han också gjorde sina spelläxor, och drillades av sin far, så verkade hans kompositionerkomma av själva. Många kan tycka att hans musik är ytlig men de har inte frågat vad växterna tycker om saken. Att djur och människor påverkas av musik, kan man man förstå, men även växter gör det är ju sensationellt. 

Att det sen specifikt är Mozart som gynnar växtligheten verkar ännu mer otroligt.  Fast egentligen är jag inte förvånad, bara glatt överraskad att det finns så mycket forskning omkring det hela. 

Läs gärna den här länken om Mozarteffekten så förstår du vad jag talar om! 😊 

Lite smolk i glädjebägare är väl att de avslutar med att berätta om att det  görs business på Mozart till följd av detta. Man säger särskild Mozartmusik för grisar och ris och allehanda djur och växter.

En tröst i sammanhanget är ju att Mozart aldrig kan vara skadligt, och det går inte att överdosera! 

Varsågod och prova min beprövade Mozartmedicin – med Martin Fröst på klarinett. Det kan inte gå fel! 😊 

Lämna en kommentar

27 april, 2017 · 16:45