Det hände sig på den tiden….
Det var ganska länge sedan, eller var det igår….?
När jag gick i småskolan förmedlade min fröken diverse kunskaper i ”kristen anda”. Bland annat denna berättelseom den barmhärtige samariten som inte såg till annat än att den nödställde var nödställd, oavsett allt annat.
Jag minns den än idag. Fast jag var tvungen att googla lite på innehållet…. 😉
Jag tror att jag tack vare den känner mig mer kristen än många som kallar sig kristna. Diverse medlemmar i ett visst politiskt parti t.ex. Att jag med min ateistiska grundsyn på livet ändå vill slå ett slag för denna berättelse ur bibeln, så här drygt 2000 år senare, beror i första hand på att den kunde ha varit förmedlad igår.
Häromdagen väcktes tanken på denne samarit, då en vän på Facebook frågade sig själv, och oss andra, om hon verkligen inte var rasist, då hon ena stunden hade gett en stackars ”svensk” tidningsföräljare i dåligt skick, sina sista slantar ur sin börs, medan en lika stackars rom, visserligen påstridig, nekades hjälp bara sekunder senare. Vi – många av hennes vänner – bedyrade att hon visst inte är/var rasist. Till slut skrev ytterligare en, att ”jo, vi är alla rasister med vår våra reptilhjärnor”. Vi flyr det främmande medan vi känner in det igenkännliga.
Med min egen reptilhjärna tänkte jag att jag är förmodligen en ”omvänd rasist”. Ingenting stör mig så som när en ung man eller kvinna kliver på tunnelbanan och med ett världsvant sätt, på välartikulerad ”Djursholms-svenska” berättar att hen är hemlös och därför ber om några slantar till natthärbärge eller en macka. I dessa lägen reagerar min reptilhjärna blixtsnabbt. Jag bli provocerad av att en ung människa som hade allt, missade chansen att leva ett bra liv, för att istället leva på gatan.
När jag möter romer eller andra icke svensk-födda tänker jag lika snabbt: Denna människa hade ingenting från början, men griper ändå den sista chansen att skapa sig ett bättre liv.
Visst kan jag bli provocerad av alla sorters påstridiga tiggare eller tidningsföräljare oavsett härkomst, men i fallet med den unga svenska människan utan eget hem, känner jag ofta ingen skuld eller skam. Hen kan skylla sig själv, typ… Ändå fylls jag av obehag eftersom jag nästan aldrig har tillgängliga kontanter – att jag som sann humanist inte kan unna en stackars olycklig människa några slantar?! Trots att jag har rättfärdigat mina tankar om brist på skuld, alldeles nyss. Trots att jag inte har några lösa pengar.
Min skuld i relation till dem som står lägre på samhällsstegen – i mitt tycke – är dock stor. De icke svenskfödda. De som har flytt för livet eller tillhör ett utstött folk, likt mannen i bibelns berättelse. Där skyndar jag hastigt förbi, med blicken ner i backen, fortarande utan cash, men med ett mycket dåligt samvete….
Varför stannar jag inte och hjälper till, bara lite? Varför så bråttom?
Jag kan ju inte hjälpa dem alla!
Nej, men några stycken, i alla fall.
Nu måste jag hejda mig. Vad vet jag om dessa människor? Ingenting!
En rom kanske slår sin fru? Han kanske idkar människohandel?
En flicka från Djursholm har kanske blivit slagen av sin pojkvän? Hennes pappa var pedofil? Hennes familj har förskjutit henne på grund av felaktig sexuell läggning? Hon har nyss lämnat en sekt?
Den barmhärtiga samariten…. Kollade han den nödställldes CV innan han hjälpte honom?
Nej, det som kännetecknar en god humanist är att denne hjälper en annan människa i nöd, utan att först fråga om bakgrund eller status i samhället. Hur svårt kan det vara?
Åter rannsakar jag mig själv. Alla dessa gissningar om andras liv och leverne – är de inte bara dåliga bortförklaringar för att vi ska slippa se sanningen? Vi är inte på något sätt bättre än någon annan. Vi gör inte skillnad i någon annans liv, genom att urskulda oss och hasta vidare. Ingen är felfri! Kan vi åtminstone erkänna det har vi kommit en bit på vägen.
Även min lågstadiefröken hade ett och annat att lära. Hon som förmedlade budskapet så levande om den barmhärtige samariten borde själv ha visat prov på barmhärtighet i sitt yrke. Under en hel lektion (som det kändes för en skolklass som höll andan i förskräckelse) plågade hon en klasskamrat med att fråga vad talet 2 + 3 kunde bli. Flickan ruskade på huvudet, medan läraren ihärdigt framhärdade med kulram och allehanda hjälpmedel. Flickans kinder blev blossande röda, men hon förmådde fortfarande inte svara. Hennes ögon blev blanka, men fröken blev alltmer påstridig och obarmhärtig. ”Kan du inte ens detta”, sa hon kanske inte, men hela hon utstrålade missnöje och förakt.
Flickan räddades av skolklockan och vi andra sprang fram till henne på rasten och bedyrade hur vi tyckte att fröken var dum. Ingen av oss hade vågat säga ifrån på lektionstid, men vi visade ändå solidaritet.
Många år senare mötte jag flickan – som då hade blivit medelålders – i tunnelbanan – och hon gav mig sitt visitkort när vi skildes åt. Hon jobbade på riksförbundet för hörselskadade…..
Vi kan aldrig döma en människa på förhand. Så mycket vi tror oss veta, och ändå…. Vi vet ingenting! Ingenting, faktiskt. Inte förrän vi frågar. Inte förrän vi vill veta på riktigt.
Försök visa lite barmhärtighet, bara. Om du har tid och möjlighet. Det kan räcka en bit på vägen ….
Glad Påsk! 🐣 🐔 🐓 😊
Och apropå förutfattade meningar.
En pöbel kan hetsa till de mest obarmhärtiga handlingar.
Ur Matteuspassionen: ” Låt honom bli korsfäst!”
Time in Stockholm 
Tid 