Roboten och jag.

I mitt framtida liv ser jag hur robotar tar över i våra liv. På arbetsplatser, i hemmen, på sjukhus, i skolor, på vägarna, i musikstudios över världen räknar robotar ivrigt ut med sina välkalkylerade hjärnor vad som ska bli bästa vården, bästa pedagogiken, bästa körsträckan, bästa musiken, bästa arbete till minsta möjliga lön, och sen utför de alltihopa på bästa möjliga vis för mänskligheten.

Det är nog i grevens tid som människor utvecklar program för dessa mänskliga robotar som ska leva våra liv och utföra allt på optimalt vis. Jag hoppas och tror att människor som jobbar med sådant fortfarande har en gnutta medmänsklighet inräknad i sina kalkyler. Att de har ett intellekt som inte bara ser till vinning för egen del, och att de fortfarande har självbevarelsedrift nog att inte göra robot smartare än de själva är.

Men kanske är man redan fast i tekniknördträsket när man programmerar robotar som ska ta över mänskliga sysslor och kalkyleranden?

Redan nu finns väl system som kan räkna ut hur vi på bästa och billigaste vis kan utföra olika typer av arbete. Visserligen kan det kosta ett och annat, i form av sjukdomskostnader och dödsfall, men kanske är det värt det?

Varför ger vi hellre en smart robot ett liv med jobb i omsorgen än att ge en flykting ett arbete och ett meningsfullt liv? Jag tror mänskligheten är rädd för sig själv. I alla fall den typ av mänsklighet som inte går att programmera.

Det är nog ändå tur att människan fortfarande är smart nog att inse att det inte går att ersätta ”mig” med min ”ställföreträdande robot”. Så länge vi inser att både vi själva och våra robotar inte är omänskliga, kan verksamheten fortfarande pågå.

Tekniken utvecklas och i takt med allt smartare robot-hjärnor, tacklar våra egna av, sakta men säkert. Frågan är när vår mänskliga hjärna inte längre kan tänka självständigt, utan att först fråga vår robot-hjärna om synpunkter. Robotens status är konstant, välprogrammerad och klar, men är vår status i samma skick om tio år?

Av bekvämlighetsskäl har vi slutat använda vår egen hjärna. Varför tänka när vi kan fråga vår robot om lov? Vilka skor passar bäst för dagens väder? Vem fyller år idag? Vilket parti ska jag rösta på om jag har mina åsikter?

Tänk om min robot svarar ”fel”… Inte uppdaterad på 10 år. Eller tänk om någon annan smartare robot har hackat sig in i min robot för att styra mig.

Tänk om jag då ”har glömt alla mina sånger, men jag trallar ändå….”

Ja, vad trallar jag? Om alla har en PA i form av en robot, som läser alla tidningar och väljer ut rätt artiklar åt mig. Rätt recensioner. Rätt vänner. Rätt musik. Själv har mitt minne slutat fungera pga av stressen över att inte ha uppdaterat alla min robots nya program och finesser. Jag hinner inte lyssna på alla radioprogram och poddradio och filmer eller musik som hen har rekommenderat. Jag kan inte längre sköta min robot.

Att människan är en tänkande varelse vet vi, men är hon så himla smart för det? Att hitta på apparater som gör oss själva dummare. Osjälvständiga och opraktiska med ett mycket dåligt minne eftersom vi sällan behöver använda det. Alla muskler behöver tränas. Även min hjärna. Men jag märker att jag har allt svårare att uttrycka mig muntligt. Jag tappar ord och glömmer bort vad jag skulle säga och vad jag har sagt. För mig är det därför tryggt att skriva det jag tänker och tycker. Tappar jag ord kan jag googla, tappar jag mening med mitt skrivande, kan jag pausa och komma igen lite senare…Och ingen märker något!

Det är lite lyxigt att på det sättet kunna ”ljuga” lite om sin kapacitet och framstå i en något bättre dager. Men ändå är det ju bra att jag engagerar min hjärnkapacitet på något sätt och inte bara överlåter allt åt min spökskrivare….min robot. Träning ger färdighet.

Min pappa hade ett bättre minne vid 99 års ålder än jag har nu. Jag ligger alltså minst 35 år efter honom och värre lär det bli. Förr i världen kunde jag lära mig både sångtexter och telefonnummer och andra saker som jag skulle behöva skriva in i min kalender, utantill. Jag mindes folks födelsedagar och jag kunde uttala två vettiga meningar i rad utan att staka mig eller verka osäker. Gudskelov har jag ju jobbat i många år så det gör att jag fortfarande behärskar en hel del som jag har lärt mig av erfarenhet. Men alla mina studieår…. Allt jag har pluggat mig till….?

Hade jag använt mig av mina kunskaper i vardagen hade även sådana kunskaper etsat sig fast, kanske. Hade jag övat piano varje dag i mitt liv hade jag säkert kunnat riva av en och annan sonat…. Men nu har jag inte det. Jag har spelat in egen musik och lärt mig använda diverse inspelningsprogram som gör mig lite mer hemma på det. Men när behöver jag det? När jag vill spela och kommunicera med andra?

En användarvänlig människa vore bra att vara. En som kan ta fram rätta kunskaper vid rätt tillfälle. Inte för att briljera, men för att känna sig nödvändig och…. användbar…..

Tryck på rätt knapp så kommer rätt kunskap eller rätt förmåga fram! Som om vore jag en robot.

När jag har dansat mina ”entalsdanser” med barnen i skolan, har nästan alla barn älskat fyrtaktslåten, som handlar om roboten. Den som dansar i kvadrater och i räta vinklar och som bara kan räkna till 4 på engelska.

Vad är det som gör min dans-robot så populär?

Jag tror att just det förutsägbara i både text, dans och musik, känns befriande enkelt och lättfattligt i en människas hjärna. Vi vill ha kontroll samtidigt som vår brist på kontroll över tekniken som kan gå på egna ben – kan kännas kittlande.

Nu kanske jag är något smartare än min robot och har fortfarande lite koll på programmeringen. Om några år har jag kanske blivit lika dum.

Frågan är när min robot överglänser mig i nyskapande tankar och musik. Har jag förlorat då och inser min begränsning, eller siktar jag mot nya djärva mål som leder till att min robot tar över hela världen med ännu simplare tankar och refränger, medan jag förtvinar i min egen klena tankeverksamhet?

Eller är vi redan där?