Jag är född 1953. Jag har levt under 7 decennier. Tio år innan jag föddes pågick fortfarande ett världskrig. Det var väl inte så att man pratade om kriget varje dag men någonstans fanns det närvarande. Mina föräldrar berättade ibland om hur det hade varit. Min pappa låg inkallad när ett av barnen föddes. Han hade ett befäl som var nazist. En riktigt otrevlig människa.
Det var också så att man i vardagslivet var försiktig med vem man pratade med. En del hade nazistiska sympatier och vem visste vilka som var spioner? Även om inte Sverige var drabbat fanns det otäcka strömningar här också.
Mitt första egna minne av en politisk händelse var när Dag Hammarskjöld dog. Fröken tände ett ljus och vi hade en tyst minut. Det var starkt för en sjuåring.
Sedan radar minnena upp sig. Alla viktiga personer som blev skjutna som Kennedybröderna och Martin Luther King. Alla dessa händelser minns jag tydligt.
60-talet blev mitt mest engagerade decennium. Jag läste en bok om Bernadette Devlin om Irland, som påverkade mig mycket. Hon var så ung och redan så medveten. Jag kunde identifiera mig med henne. Jag gick mycket på bio och läste mycket som var omvälvande. Och så var det ju musiken förstås! Det fanns dels Beatles, men också många som sjöng och spelade låtar med politiskt innehåll.
En av dem var Pete Seeger och jag minns att vi fick analysera hans låt ”Little boxes” i skolan. Det var roligt och spännande att gå i skolan under 60-talet. Det var inte bara så att vi unga var engagerade, utan även lärare och andra vuxna i omgivningen. Alla tyckte ju inte likadant men många diskuterade vilt utan att någon direkt skrek otrevligheter till någon annan.
Kanske skulle en viss herr Björklund tycka att min skolgång var flummig men vi lärde oss i alla att skilja på de och dem och var och vart…. vilket inte alla gör nuförtiden.
Och han tycker ju att allt utom katederundervisning är flummigt, inklusive estetiska ämnen, humanistiska ämnen och allt som sätter lite guldkant på tillvaron. Om alla vore som Jan Björklund skulle katederundervisning passa alla perfekt. Om alla vore exakt lika rika så hade vi heller inte behövt lotta ut platser till mer populära skolor. Tyvärr har ju ingen politiker hittills lyckats jämna ut skillnaderna mellan fattiga och rika och därför blir livet för oss människor ett enda lotteri. Har du tur föds du med guldsked i mun, annars får du vackert bocka och tacka för att du har ett liv överhuvudtaget. Att du får gå i skolan alls. Att du hade turen att födas i rätt land och av rätt föräldrar. Att du har föräldrar i livet. Att du slipper bli utvisad till det land du har flytt från.
Ja, ibland har man tur! Det skäms jag inte för, men numera skäms jag över hur vi -med tur – behandlar alla dem med otur.
Men nu märker jag att bara två av mina 7 decennier har blivit avhandlade, och när jag kom in på det här med skolan blev det som det blev…. Och allt hänger ju ihop på något sätt. Mitt liv har ju ändå handlat om skolan från 7 års ålder till nu…när jag är 9 gånger äldre. Men frågan är: Är jag 9 gånger klokare?
Fortsättning följer i nästa nummer. 😉
Time in Stockholm 
Tid 