En visionär pensionär?

Det tar tid att komma till insikt. Att bli vis och klok som en bok. Somliga lär sig aldrig…. En del utvecklas mycket snabbt och likt några slags underbarn visar de oss vuxna hur vi ska leva våra liv på ett klokare sätt.

En flicka vid namn Greta har visat hela världen hur galet kortsiktigt vi i vuxenvärlden handlar och lever i förhållande till den tid vi har på oss att rädda klimatet. Frågan är om vi har så mycket tid över huvud taget? Alltmedan de ”vuxna” politikerna träter om vilka som ska leda landet mot nya ”ohållbara mål” – för det är just det de gör genom att helt enkelt tiga om klimatpolitiken när de ska komma överens om allt utom hur de ska tackla klimatet – sitter en flicka numera på Mynttorget i Stockholm varje fredag mellan 8.00 och 15.00 och skolstrejkar för att få politikerna och alla andra vuxna att ta klimateffekten på allvar. Hon har fått så många följare såväl internationellt som nationellt, IRL och på nätet som backar hennes strejk på gator och torg och utanför parlament och rådhus över hela världen.

Men politiker och media, med få undantag, tiger still…

Man undrar vad de har för tidsramar. Enligt forskarna har vi bara ett par år på oss att ändra oss och vända trenden innan det inte går längre….

Den berömda tidsoptimismen har antagligen drabbat dem. Som den som varje morgon kommer försent till sitt arbete för hen inte har tagit med i beräkningen att allt går mycket långsammare än när hen var ung och rask och inte letade efter sina nycklar och glasögon varje morgon tills det var för sent att komma i tid. Jag har själv varit en sån. Med en dåres envishet sa jag till mig själv att jag aldrig kom för sent när jag var ung och cyklade till jobbet på 25 minuter, och det är precis samma sträcka nu som för 25 år sen. Trots att jag var samma människa tog jag inte med i beräkningen att även jag förändrades med tiden. Mer glömsk, långsammare, och med lite fler bestyr på morgnarna – som att utspisa två katter och värma mjölk till min morgon-latte, som ingick i de nya vanorna – krympte nästan omärkligt tidsmånen jag hade haft tidigare, till ett tids-minuskonto. Men till slut lärde jag mig att anpassa mig efter mina nya vanor och skaffade nya tidsramar. Följdaktligen ringde klockan två och en halv timme innan jag skulle vara på jobbet, mina senaste arbetsår, och då hann jag….Men allrasist på slutet av mitt arbetsliv var det också ibland knappt att jag hann ens då…

Nu står hela världen vid ett vägskäl. Ska vi hinna förändra våra vanor innan det är för sent eller ska vi envist fortsätta på den tidsoptimistiska linjen? Vi kan ju knappast backa tiden, som jag gjorde, för att hinna med det vi vill och ska innan det är försent. Nu är det bara en ny tidsplan som gäller. Ett nytt sätt att tänka. Jag, som har ändrat livsföring i och med att jag har gått i pension, har också insett att jag behöver anpassa mig efter den snålare ekonomin, vilket i sin tur gynnar ett hållbarare samhälle. Inga långresor med flyg eller onödiga köp av nya elektriska prylar eller kläder. Numera ser jag det nästan som en sport att få pengarna att räcka till utan att för den skull leva ett påvert liv till kropp och själ. Ungefär som när jag för tjugo år sedan bantade och gick ner 15 kilo utan att egentligen försaka något av det jag älskade att äta eller dricka. Jag tänkte bara ”hälften av det goda”. Jag blev inte olycklig för det utan tvärtom. Dessutom blev jag ju smalare…. Win-win-situation, alltså!

Om vi nu låtsas att vi alla är fattigpensionärer och så startar vi en tävling i vem som klarar sig på minst pengar – när hyra och sådana ”måste-utgifter” är betalade – under två år, så får vinnaren kanske en summa pengar eller en elbil eller något som lön för mödan att leva hållbart och sparsamt. Är man dessutom inte pensionär har man kanske också möjlighet att själv spara ihop en rejäl slant på banken. Vem vet?

Är man en ”visionär pensionär” har man kanske dessutom tid och möjlighet att hjälpa andra att leva hållbart och meningsfullt. Har man inga egna barnbarn kan man hjälpa andra grannar i tidsnöd att hämta på förskola eller skola, eller köpa två liter mjölk åt någon som är sjuk, eller gå ut med någons hund. Då kan man få hållbarhetspoäng i tävlingen. Allt för att det ska vara så enkelt som möjligt att åka kommunalt för dem som jobbar och slippa tidspressen på väg hem från jobbet. Men det måste vara frivilligt från allas sida. Ingen ska tvinga en pensionär att jobba för andra om den inte vill. Men kanske är det dumt att inte ta till vara den visdom och engagemang som ju ändå finns bland äldre människor som kanske fortfarande vill känna sig nyttiga, men i ett lugnare tempo. Pengar är ju inte allt, men däremot kan samvaro med andra vara guld värt för en som har lämnat arbetslivet och känner sig ensam eller överflödig.

Tänk så mycket idéer man kan kläcka bara man har lite tid på sig…. Och lust. Det är ju viktigt att alla människor ska känna lust att delta aktivt i samhällslivet men efter sin egen förmåga.

Själv har jag inte riktigt hunnit vara pensionär så länge att jag känner ett akut behov av att vara behövd… än. Jag lever ju heller inte ensam, och jag har ägnat hela mitt liv åt att ta hand om andras barn, så det behovet är ju inte heller så starkt. Men några liter mjölk kan jag alltid gå och handla åt en krasslig granne… 😉

Nu är det i alla fall hög tid att fokusera på rätt saker. På det som faktiskt kan göra skillnad och inte på det som gör oss nedstämda och handlingsförlamade…..

Häromdagen fick jag en aha-upplevelse när jag såg den här bilden på Facebook, och då tänkte jag att jag ska göra allt för att allas fokus ska rikta sig åt rakt motsatt håll mot vad det har gjort de senaste 4-8 åren.

Gör det du också!

Mer ”Love, peace and understanding” åt allt liv på jorden!

Ha det gott så länge! 😊 💕 🎶 🌍

Lämna en kommentar

Under Tid

Drömmar…

Dagen D…

Gårdagen hade två anknytningar till min pappa. Dels gjorde jag ett tandläkarbesök och dels ”debuterade” jag i ”Drömorkestern”.

Vi for in till stan och ut till landet igen över dagen och kvällen, men vad gör man inte för de sköna konsterna…?

Min pappa var ju som många vet inte bara en entusiastisk amatör på altfiol och cello, och musikälskare, han var tandläkare också… 😉 Dessutom var han i slutet av 80-talet Sveriges äldsta praktiserande tandläkare. Han var t.o.m. med i Guinness rekordbok ett år. Väldigt många år spelade han också i olika amatörorkestrar, och den senaste han spelade i var också mamma med i. De hade nog väldigt många roliga år tillsammans i S:t Eriks Orkesterförening. Det där med att musicera ihop med andra ger så mycket mer än att bara sitta och spela och öva själv på sin kammare. Att dessutom dela detta med sin äkta hälft ger ju en extra dimension. Många människor har ju en egen drivkraft och det är förstås beundransvärt, men jag har alltid undrat vad som driver dem att starta företag, bestiga berg eller rädda världen. Det kan inte bara vara pengar eller berömmelse eller andra fördelar i livet.

Jag kan ha drömmar om att göra något storartat för eftervärlden, eller att kunna genomföra sånt jag har föresatt mig – att göra klart mitt pedagogiska projekt, skriva en bok och ge ut musiken, och kanske starta eget, och…

Fast jag tror ibland att det kommer att stupa på det där med drivkraften…. Att göra allt det roliga – skriva texter och spela in musiken, göra koreografier, hitta på en berättelse och jobba på en lärarhandledning – kräver visserligen mycket tid och kraft men det är ändå tillfredsställande och roligt när det färdigt och uppskattas av dem jag har gjort det för. Men sen då….? Tydligen är inte ära och berömmelse, eller pengar och framgång tillräckligt lockande för mig för att jag ska känna att det är värt att driva mig och projektet vidare…?

Men att få musicera ihop med andra igen, kan få till och med mig att börja öva på ett instrument …. 😉

Drömorkestern är en orkester som har bildats av folk som har spelat något ensemble-instrument som barn och som sen som vuxna har börjat drömma om att kunna spela i en orkester igen. De har fått tag på en entusiastisk dirigent som arrangerar musiken för de instrument som råkar ingå i orkestern på ett förtjänstfullt sätt. (Denne dirigent har som av en händelse också börjat dirigera S:t Eriks Orkester där pappa och mamma spelade.. ) Att spela i en orkester och ingå i ett musikaliskt kollektiv är inte längre på modet. Inte efter alla TV-program med fokus på individen, som Idol, eller Talang. Inget ont om deltagarna, men idén om att musik och upplevelser av musik bara är viktiga i samband med tävlingar är tråkig och gör själva musiken en otjänst, tror jag.

Mina största musikupplevelser har jag haft när jag har deltagit själv i olika körsammanhang. Då är det nog, ärligt talat, inte bara själva musiken jag upplever som starkast, utan just detta att jag delar denna upplevelse med mina med-korister och musiker som gör att upplevelsen blir extra stark. Att göra något tillsammans med andra ger en extra dimension när man musicerar. Jag har aldrig njutit av mig själv när jag sjunger i badrummet eller övar på en fuga av Bach på pianot, även om jag lyckas spela felfritt eller om min röst är i god form. Om jag däremot spelar och sjunger tillsammans med några andra som har samma upplevelse som jag, kan jag faktiskt även njuta av att jag själv prickar den där höga tonen på ett fint sätt, eller lyckas med något tekniskt svår passage på mitt instrument, lustigt nog. Men då känns det som om jag förhöjer inte bara mitt eget välmående utan jag bidrar också till de andras upplevelse.

”Delad glädje är dubbel glädje..” Ett talesätt som verkligen stämmer in när det gäller musik. Men kanske är det för att jag ändå bara är amatör som jag känner så? Så fort det kommer in pengar och tävlingar i bilden blir de sköna konsterna inte så sköna längre. Då uppstår konkurrens och de som inte klarar av konkurrensen röstas ut eller tappar självförtroendet eller tappar intresset. Det som var det huvudsakliga intresset hamnar i skymundan för att det är så mycket annat som spelar in. Utseende, stil, ålder och kön får ta en orimligt stor plats vid bedömningen av framtida eventuella stjärnskott. Det är ju inte bara inom populärmusiken som det finns tävlingar. Stenhård konkurrens råder även inom den klassiska musiken. Och ändå ska dessa unga förmågor lyckas visa sina mjuka och konstnärliga sidor, samtidigt som det kräver stenhård disciplin och övning intill det onaturliga. Finns det plats för en konstnärssjäl inom ramen för denna typ av konkurrens? Det finns det säkert, men jag avundas inte dessa unga människor som säkert har försakat så mycket för att nå toppen, särskilt om de inte kommer mer än på femte plats till exempel. Kanske känns som ett stort misslyckande för en ung människa? Vem minns en femteplacerad i en tävling, även om hen är på toppnivå?

Men om jag inte vore jag skulle jag nog avundas mig själv och de stora upplevelser jag har haft i alla år, tack vare musiken och alla människor jag har gjort musik tillsammans med. Alltifrån dirigenter och kompisar bredvid mig i sopramstämman som fraserar och musicerar ihop med mig, till barnen i skolan som aldrig vill sluta sjunga när vi har samling. Alla som har såna upplevelser ihop har det av en enkel anledning. De har roligt!

Och om det är något jag skulle önska alla människor på jorden är det just det. Att ha förmågan att ha roligt tillsammans samtidigt som man gör något tillsammans som sprider glädje och ger en upplevelse till andra och en själv. Om bara alla hade upplevt det skulle världen se annorlunda ut, tror jag. Då skulle nämligen allas mål vara att uppleva det igen….Och igen…

Det är ju bara drömmar, men har man debuterat i en ”Drömorkester” så har man.

Och nu frågar sig en vän av ordning….

”Nå, hur gick det hos tandläkaren då?”

Jo, det var också som en dröm. Inga hål, och jag fick beröm för min tandborstning. Dessutom var det det billigaste tandläkarbesöket sen jag gick till min gamle far….. 😉

Nu är det bara att drömma vidare..

Men först måste jag öva lite. Det måste även en drömmande pensionär göra. Annars stannar musiken och inte bara tunnelbanan, som den gjorde igår när vi skulle åka till repetitionen …. 😉

Och världen blir ännu lite fattigare på drömmar…..

Men redan nästa vecka är det repetition igen…. 😊

Lämna en kommentar

Under Tid

Du kanske äger marken där du står, men luften är fri….

Luften är fri. Att andas är gratis, än så länge… Men jag ger mig sjutton på att om det gick att köpa luft skulle det inte finnas mycket syre kvar för kreti och pleti.

Precis som en del marknadsinriktade liberaler hävdar, att det är kommunistiskt att sätta upp vattenfontäner som människor kan dricka fritt ur, men det skulle förstås inte gynna den fria marknaden, som vill sälja vattenflaskor i plastflaskor, och därmed stämplas fontänförslaget som kommunistiskt. Tänk så bra det vore även miljömässigt! Men människor med pengar har alltid lite mer makt än andra och får de tillfälle vill de också utnyttja naturtillgångar genom att köpa dem för att sen kunna sälja dem dyrt. Vi lever ju i ett fritt land och kan vara i naturen hur mycket vi vill, tack vare Allemansrätten.

Att ha tillgång till friskt vatten varje dag är ju oslagbart. Vi har också tillgång till mycket frisk luft att andas och leva i länge. Om vi bor i en storstad i Sverige är luften visserligen sämre men jämfört med stora städer i Kina och Indien, t.ex, har vi ett försprång. Men att luften är fri innebär ju också att vi har ett ansvar. Vi kanske inte bara ska ta för givet att vi kan bruka den och slösa med den hur som helst och förgifta den på olika sätt. Dessutom är den ju fri att lämna oss när som helst. En liten vindpust, så…. *poff*….. borta! Och där står vi kanske med en nypa luft från ett kolbälte i Polen… Och den koldioxid vi släpper ut på andra sidan jordklotet när vi flyger är fortfarande vår fastän vi inte kan fånga in den och plocka hem den.

”Luften är fri”, säger man när man menar att det är högt i tak, men om vi överutnyttjar luften så att vi slår huvudet i taket, känns det ju orättvist om det är på andra sidan jorden man får ”andnöd” och inte här hemma på vår egen bakgård.

”Var fick du luft ifrån”, brukar man ju säga lite skämtsamt till nån som plötsligt uttalar sig lite väl kaxigt och tar alltför stor plats. Kanske kommer framtida forskare fråga oss det när de ser hur vi har ”spenderat” alltför mycket luftutrymme i relation till våra medmänniskor. Kanske kan de ifrågasätta att vi använder luften helt fritt, som om vi ägde den, bara för att den är gratis. Men allt som är gratis är också till för alla. Inte bara de snygga eller rika eller smartaste. Ingen äger och alla äger. Det är vårt gemensamma kapital.

Om någon ser till att förstöra detta gemensamma kapital borde den få böta. Eller kanske göra en gentjänst. På något sätt borde det finnas ett straff eller en åtgärd som förhindrar fortsatt förstörelse. För det som är gratis är ju egentligen det dyrbaraste vi har. Fritt att använda, men också med skyldigheter att återställa….

…. för återanvändning, i evighet, amen… 😉

Nu är det helg och det är fritt fram att andas ut efter en arbetsvecka. Att tanka ny luft inför kommande vecka och att njuta av den frihet du fortfarande har att yttra dig fritt och ge luft åt nya tankar och idéer…

Vädra ny morgonluft och känna luft under vingarna när du ger luft åt dina drömmar och visioner!

Själv andas jag lantluft alltjämt och lånar lite frisk luft av det gemensamma luftutrymmet, för att sen försöka lämna den efter mig på bästa sätt.

Men först!

Andas lugnt… Det är dags för fredagsmys!

Trevlig helg! 😉

Lämna en kommentar

Under Tid

Hög tid!

Hur var det han sa, centerpartisten..

”Jag har velat, har alltid velat och kommer alltid att vela”?

Ja, nåt ditåt var det och igenkänningsfaktorn är stor hos mig….

Rösta rätt, rösta rött?

Var skön, var grön?

Rättvisa åt alla – ropen skalla…?

Jo. jag vet sannerligen vad som är bäst för mig, men för världen och klimatet….?

Ett enda parti har sagt att klimatet är högst upp på agendan.

Ärlighet varar längst, sägs det.

Miljöpartiet har inte lovat guld och gröna skogar i morgon, men de har lovat att göra allt de kan för ett bättre klimat i framtiden. Då måste vi alla hjälpas åt att strama åt vår tillväxt och hitta lösningar för alla i Sverige och världen. Ett hållbart anti-fossilt samhälle.

Vänsterpartiet vill ha ett jämlikt samhälle. Det innebär också att några inte ska få tära på jordens resurser på andras bekostnad.

Fi ser patriarkatet som en huvudfiende som till sin struktur också är medverkande till att vi överutnyttjar jordens bekostnad.

Men…

Den stora huvudfienden är den ekonomiska struktur vi alla är delaktiga i som gynnar dålig miljöpolitik och gör skillnad på kvinnor och män, på inrikes och utrikes födda, och som gör fattiga ännu fattigare, och rika ännu rikare, bara för en kortsiktig snöd vinnings skull.

Isabella Lövin skrev en ärlig text mitt under värsta hettan i somras att hon hade underdrivit klimateffekterna och skadorna de kan åsamka, för att inte skrämma folk och vara alltför alarmistisk. Hon hade bestämt sig för att hädanefter säga som det är. Vi måste ställa om genast!

Detta recept faller inte i god och jord hos många. Men någon måste säga det. Sen är det inte lätt att säga hur det ska göras på bästa sätt, men miljöpartiet gör i alla fall ett ambitiöst försök, till skillnad från alla andra partier. Jag hade velat att betydligt fler partier hade nappat, men i princip alla allianspartier sopar problemet under mattan och säger att vi dammsuger där när vi har uppfunnit en effektiv dammsugare som gör att vi kan ha hur mycket skräp som helst utan att någon behöver sopa efter sig och vi kan fortsätta precis som vanligt. SD tror inte att det finns något skräp överhuvudtaget och alltså finns det inte… S och V tror på att problemet måste åtgärdas, men först ”ska de bara….”

Men det är ju det som är grejen.

Tiden räcker inte!

Den räcker inte till för förnekelse, bjäbbanden, populism, visioner om ett fossilfritt samhälle om hundra år, eftersom vi måste ställa om nu, och de enda som verkar inställda på det är Miljöpartiet.

Jag hade hoppats på fler modiga ställningstaganden från fler partier, men….. Om det blir fler demokratiska val i Sverige, kanske de har vaknat då? Visserligen lite för sent, men…

Tyvärr! Jag har inte tid att vänta!

Jag måste ta ställning nu!

För min, för din och för kommande generationers skull……

Lämna en kommentar

Under Tid

”Klimat åt alla” eller ”Klimatet anfaller”?

Glöm mig inte, glöm mig inte!

Klimatet anropar jorden…

Det var en lång, het sommar. Vi sökte skugga som aldrig förr. Vi noterade alla tecken på klimateffekten inom Sverige och på jorden. Vi läste, lärde och förskräcktes. Det är nära nu. Inget regn, i evighet, amen. Och opinionens vindar vände. Miljön hamnade i fokus. Alla pratade om det.

Inne i vår djupa vik av Östersjön skulle också en grön hinna av giftalger (?) lägga sig vid bryggor och stränder. Detta har aldrig tidigare hänt. Men framåt eftermiddagen kom sjöbrisen och den gröna hinnan var som bortblåst. Precis som i den gamla tandkrämsreklamen… 😉

Med ett siktdjup på en meter kan man bada, läste vi oss till. Och jodå. Skådade i djupet och såg stegen ända ner till botten. Då var det bara att hålla för näsa och mun och blunda för att undvika skadan i mesta möjliga mån….

Även en som inte är klimatförnekare kan glömma ibland. När äntligen regnet och svalkan kom var det ännu lättare att glömma att vår planet hade varit uppvärmd till bristningsgränsen sedan länge. I vårt land sedan i början av maj. Men på ett par veckor hann vi pusta ut och tänka om igen. Kanske var det bara alarmism? Behöver vi egentligen ställa om vårt samhälle? Måste vi tänka på kommande generationer redan. Klimatintresset bleknar i höstdiset. Kan man kalla det klimatdemens?

Men ändå… Trots ett svalare klimat och kyligare vatten, så ligger den gröna hinnan där varje stilla morgon. ”Världens blåsigaste tomt”, sade vår mamma alltid om vår. Och det stämde. Men i sommar har det varit stiltje. Mycket stiltje. Och när blåsten har kommit lättar allt. Humöret och den gröna hinnan rörs om blandas ut….hoppas vi. Men nästa morgon…

Det sitter en ung tjej vid Mynttorget som skolstrejkar varje dag i tre veckor, fram till valet. Hon lider inte av klimatdemens. Hennes minne är bättre än de flestas och hon vill påminna oss om att vi inte kan skita i hennes framtid, för då gör hon det också, genom att skolka från skolan. Under dessa veckor har hon inte haft hjälp av vädret och många snusförnuftiga klimatförnekare och kunskapsdito är plötsligt väldigt överens om hur förkastlig hennes strejk är. ”Det är skolplikt”!

Det är sant. Men hon påminner oss om att det också borde vara klimatplikt. Annars är hennes skolkunskaper inte mycket värda.

Ute i stora världen utanför Sverige hyllas hennes engagemang och hennes exempel följs lite varstans. Kanske kan det bli en global rörelse ledd av en kommande generation och för allt kommande liv på jorden.

Trots ett klimatdement maktfullkomligt etablissemang som hellre glömmer fortare än kvickt än att sätta namn på problemet och därefter försöker åtgärda dem, finns det fortfarande hopp om livet, tack vare en ung tjejs goda minne och en omvärlds lyhördhet…. Kanske?

Fast det sägs att ingen blir profet i sitt eget land…..

Men i ett sista ryck veckan före valet, kan klimatet själv bidra…? Värmen har kommit tillbaka!

Klimatet anropar – ”Glöm mig inte!

”Glöm mig inte! Annars anfaller jag!”

Lämna en kommentar

Under Tid

Politik för högkänsliga?

Idag är det nio dagar till valet. Idag hade jag tänkt åka in till stan från min lantliga idyll där jag lever mitt liv i harmoni med mig själv och mina närmaste, för att åka in till staden och delta i en manifestation mot nazism på Raoul Wallenbergs torg. Men inte alltid vill kroppen det som intellektet vill. Vaknade ovanligt sent med en migränliknande huvudvärk. Att gå med eller mot det kroppen vill säga dig, är frågan….

Nå. Nuförtiden är jag ju självbestämmande. Jag kan bestämma själv och ingen annan behöver drabbas om jag drar mig ur något jag har föresatt mig att göra.

Vi stannade på landet. Och en tröst är ju att vi inte gav oss ut på vägarna i vår bil – visserligen hybrid – och kunde på det sättet lämna ett lite mindre fossilt fotavtryck efter oss… 😉

Under sommaren som har gått har jag ju våndats rejält och mer än någonsin över hur vi sköter om vår planet. Att det bara finns ett parti i riksdagen som har satt klimatet högst på agendan. Därför har jag också tänkt utmana alla de andra anständiga partierna att också sätta klimatet högst på dagordningen. Det som gör de största och bästa satsningarna för vår planets välmående skulle få min röst i höst, resonerade jag. Utan en beboelig värld, ingen välfärd, ingen demokrati, inget liv att leva på ett vettigt sätt…

Men kanske är det inte så enkelt?

Kanske bör jag vända på steken?

Utan demokrati – inget hållbart samhälle och inga människor som orkar hålla ut och hålla ihop samhället. I en diktatur finns inte plats för det sköra och känsliga livet. En högkänslig person som överreagerar såväl fysiskt som psykiskt på en disharmonisk omvärld har ingen plats i ett samhälle där förakt för svaghet och olikhet är rådande. Ett sådant samhälle kan heller inte byggas starkt utan att man exkluderar allt svagt och samhällsonyttigt. I ett sådant samhälle kan inte ett bygge av olika sorters byggklossar bilda ett hållfast samhälle eftersom man i detta samhälle inte efterfrågar vad som ska till utan vad som ska från.

I en demokrati finns det en sammanhållande idé om att alla ska med efter vars och ens förutsättningar och förmågor. Alla behövs och kan bidra och får bidra utan att censureras eller sållas bort. Det enda som inte är tillåtet är att man gör något som är bra för en själv på någon annans bekostnad. Man får inte kränka någon annan människa pga hudfärg, sexuell tillhörighet eller kön.

Ska vi kunna bygga ett hållbart samhälle måste vi alltså ge utrymme och plats för varann att utvecklas och ta del av samhällets resurser på ett så rättvist sätt som möjligt så att ingen halkar efter eller stöts ut men också så att människor med en vilja att bidra och utveckla samhället och sig själv inte ska behöva hämma sig själv eller känna sig utnyttjad. Typ… ”Det är bara jag som jobbar och sliter medan andra latar sig och går på bidrag….”

Jag har länge trott att jag är en relativt stabil och positiv person med ett stort socialt nätverk och jag var nästan aldrig sjuk som barn eller retad eller mobbad. Jag har alltid haft ett jobb att gå till.

Nu sitter jag här och undrar över hur ett demokratiskt samhälle som vårt, som har värnat om de svaga och mindre bemedlade, som har solidariserat sig med människor i andra länder som har levt under krig, terror och förtryck – hur detta samhälle har kunnat föda så många hätska känslor och polariserade tankar och åsikter.

Jag läste härom dagen en kommentar i sociala medier, där en person uttalade sig om ”alla fega män som har kommit till Sverige för att få bidrag, istället för att stanna i sina hemländer och kämpa för sina familjer och strida för sitt land”. Hon beskrev alltså unga flyktingar som har sökt asyl i Sverige som ynkryggar och inga människor värda vår humanitet och hjälpsamhet. De var inte värda nånting alls, egentligen…

Jag känner hur jag fryser invärtes och blir liksom stel av skräck. Det är inte bara det att människor kan uttrycka sådana fördomar utan minsta empati, utan det är också det att personen ifråga inte ens lämnar minsta skymt av tvivel huruvida hen har rätt eller fel. Det är inte ens ett antagande. Det uttalas som om det vore dagens sanning. Och ingen annan säger emot!

Inte ens jag, som vanligtvis känner att jag måste försvara alla som inte själv kan försvara sig. Jag tappade luft och fick andnöd.

När jag för 12 år sedan blev utbränd pga hög arbetsbelastning och liten erkänsla från mina chefer, kom det som en chock för såväl mig själv som min omgivning.

Jag uppfattades ju alltid som så glad, som skrattade och sjöng med barnen och höll mina arbetskamrater på gott humör. Vem kunde tro att jag kunde falla ihop i en liten hög? Att jag kunde brista i alla sömmar? Vem trodde att jag kunde sitta hemma i soffan och gråta med en katt på varje sida som tröst och äta mig tjock igen på cashewnötter? Inte jag! Jag trodde jag var harmonin förkroppsligad och att inget kunde rubba mitt goda humör. Trots att jag hade haft migrän i hela mitt vuxna liv och hade fallit ihop i en våt pöl efter varje stressperiod i jobbet med min ensidiga huvudvärk och illamående, kunde jag inte tro att jag var särskilt överkänslig för stress eller press. Blind och döv för mitt handikapp glömde jag bort att fråga mig själv hur jag egentligen mådde. Ja, min migrän var ärftlig och hormonellt påverkad, men jag var väl inte mindre känslig för stress för det?

Tänkte inte på det… 😉

Trots att jag sen kom ut på andra sidan och jobbade 10 år till efter sjukskrivningen, mycket mer medveten om min stress-otålighet, sitter jag alltså än idag och undrar huruvida jag är mer högkänslig eller överkänslig än andra människor…

Kanske är jag det, eller så är det så att de flesta människor är känsliga, bara det att de inte förstår att sätta ord på det. De har lyckligtvis inte kommit till en sån där ”tipping-point” då känslorna väller över såpass att de måste tas på allvar. När det väl händer kan det komma så hastigt att de inte går att negligera. När vi blir utbrända fungerar varken fysiken eller psyket som de ska. Då håller vi som individer inte ihop och vår omgivning blir lidande. Om tillräckligt många av oss inte håller ihop kan hela samhällsbygget brista. Och vårt enda försvar är att gråta, bita ihop och gå vidare, som om inget hade hänt. För vi vet inget annat sätt. Om vi människor vore mer tillåtande mot det svaga och sköra inom oss och runt omkring, skulle vi kanske våga erkänna våra svaga punkter innan allt rasar. Inte bara köra in i kaklet gång på gång utan att ifrågasätta tillvägagångssättet.

Den dag känslorna får tala utan att vi människor ska behöva skämmas för att de finns, kanske vi kan börja tala samma språk igen. Kan vi sätta ord på våra egna känslor och tillkortakommanden kan vi kanske sätta ord på vårt samhälles brister och tillkortakommanden. Har vi då ett gott samtalsklimat, finns chansen att flera av oss kan komma överens om hur de ska åtgärdas. Lever vi en demokrati kommer flera röster att höras och tas på allvar. Utan polarisering uppstår inte samma ”polar-isande” stämning mellan människor och kanske kan inte heller människor med tvärsäkerhet förneka klimatets påverkan på polarisarna….

Alltså måste vi rösta medmänskligt på dem som aldrig vill ge upp demokratin som ger röst åt all världens känslighet och uttryck för den.

Kan vi enas om demokratins värde har vi alla möjligheter att enas om hur vi räddar vår planet.

Efter att ha läst Malena Ernmanns gripande bok känner jag hur bråttom det är för oss alla att sätta ord på det som är svårt och känsligt för att sedan kunna gå vidare med lite mer kunskap om oss själva och omvärlden. Jag är fortfarande tagen av boken och önskar att alla politiker hann läsa den före valet, men om åtminstone du och jag läser den kan vi kanske göra ett lite klokare och mer medmänskligt val på söndag än vi annars hade gjort…

Hoppas! 😊 💕 🎶

Lämna en kommentar

Under Tid

Om att leva pensionärsliv och om att posta ett brev….

Jag jobbade som musiklärare i Tyresö kommun för många år sedan. Jag fick jobbet precis efter att jag hade gått klart min utbildning. Nu när jag skulle gå i pension fick jag ju en hel del information om hur jag skulle bära mig åt när jag skulle få ut min pension, och på nåt sätt fick jag väl om bakfoten att min senaste arbetsgivare skulle ha information om alla mina anställningar, åtminstone i stat och kommun. Men för att vara på den säkra sidan hörde jag av mig till Tyresö kommun för några veckor sedan för att höra hur jag skulle gå tillväga för att få ut min tjänstepension från den anställningen på 80-talet. Jag fick omedelbart kontakt med en vänlig människa som hänvisade mig till SPV, som hade mina uppgifter eftersom skolan var statlig på den tiden. Jodå – SPV skickade efter några dagar alla mina anställningsuppgifter, också innehållande ett formulär som måste skrivas under av mig och sen skickas vidare till min arbetsgivare för underskrift.

Därpå ska alla papper vidare till KPA som tar hand om alla mina tjänstepensioner från stat och kommun.

Eftersom jag bor på landet var jag ju tvungen att åka in till närmsta bibliotek i närmsta tätort för att skriva ut dokumentet för underskrift. Men jag var inte helt säker på vilken arbetsgivare jag skulle skicka till – Tyresö eller min senaste arbetsgivare?

Lite snårigt är det allt att få ut sina inte alltför lättförtjänta pengar många år senare, men vem har sagt att livet ska vara lätt att leva? 😉

Jag hade slängt ut en fråga till såväl min vänliga kontakt i Tyresö som till SPV om vilken arbetsgivare jag skulle skicka underskriften till och medan jag väntade på svar inne i tätorten hann jag köpa kuvert, bläckpenna att skriva under med samt Malena Ernmanns nyutgivna bok i bokhandeln. Men inget svar i mejlen om vart jag skulle adressera min post fick jag. Köpte några frimärken innan vi for tillbaka till landet.

När man är pensionär är tempot för det mesta behagligt utan nämnvärd stress och press, men å andra sidan tar sådana små utflykter lite extra på krafterna. Man vänjer sig fort av med höga hastigheter och livspusslet är ofta lättlagt…. 😉

Jag passade på att läsa ut hela familjen Ernmanns bok om en utbränd familj och en lika utbränd planet… Blev mycket tagen. Av allt det bästa Malena Ernmann har gjort är nog den här boken…. ännu bättre. Jag läste en gång en bok som hette ”Orden som befriar” av Marie Cardinal – en mycket bra bok – och det var också så orden i denna bok fungerade.

Befriande för såväl oss som läser men även för den ”författande familjen Ernmann”, som jag förstår det. Läs den – och gärna före valet!

Nästa morgon bestämde jag mig för att ändå posta brevet till Tyresö eftersom det ju var där jag hade jobbat. Det kändes mest logiskt. Ingen ny information hade jag fått och tolkade det som att det var rätt tolkat av mig att skicka det till Tyresö. Nåväl… Då gällde det att hitta en lämplig brevlåda. Den som förut fanns vid våra närmsta brevlådor, nästgårds, hade de tagit bort, men uppe vid stora vägen borde det finnas en, gissade vi, och tog vår dagliga ”power-walk” dit som omväxling. (Power-walk, förresten, borde väl översättas med kraft-gång – inte att förväxlas med kräft-gång…..)

Men… Nähä? Borttagen även där… Vi gick ett litet stycke åt båda håll på stora vägen men det var tröstlöst. Gick tillbaka och muttrade arga ord om Postnord, men vad hjälpte det?

”Det ska f-n vara en stackars pensionär om man vill posta ett vanligt brev….”

Vi googlade på brevlådor i trakten och hittade en, inte alls långt från där vi hade gått, men det kändes träligt att gå tillbaka samma väg så då kom vi på att vi hade en liten roddbåt. Ja!

”Nice” att ro till brevlådan. Då är man verkligen en skärgårdsbo… 😉 Sagt och gjort! Hittade den nästan gömda brevlådan bakom träd och buskage och därmed hade jag gjort det jag skulle….. trodde jag.

Väl hemma igen upptäckte jag mailet från min snälla Tyresö-kontakt…..

Brevet skulle till Stockholms stad för underskrift innan KPA kunde ta över för att räkna om min pension….

Stön!

Jag skulle kontakta Stockholms stad för att ta reda på vart mitt redan postade brev skulle skickas vidare och när jag ringde till pensionsavdelningen meddelades det att kundinformationen hade stängt för dagen från 11.00.

Men i Tyresö lovade ”den rara människan” att skicka mitt brev vidare när det väl nådde dit, och när jag hade fått tag på rätt adress.

Då kunde jag sova lugnt.

I morse tog jag sats och ringde till Stockholms stad. Det hör till saken att jag, som många vet, lider av telefonfobi och helst inte ringer sådana här samtal om ingen piskar mig till det. Men nu var det alltså dags…

Det gick bra! Jag får alltid för mig att jag kommer att bli blockerad i hjärnan om jag ska ta emot information i telefon – allrahelst viktig information. Eller att jag inte hör vad de säger. Eller att jag ska tappa pennan när jag ska anteckna. Men inget av detta hände! Ytterligare en vänlig människa lyssnade och svarade lugnt och sakligt på alla mina frågor och jag höll stadigt i pennan när jag skrev upp den rätta adressen. Jag ursäktade mig lite om att jag trodde att min arbetsgivare var Tyresö kommun, men hon skrattade bara och sa att ”ingen skugga må falla på dig, Camilla! Du är långt ifrån den enda som inte har haft nån koll i sådana här frågor!”

Skuttande glad skickade jag adressen vidare till ”den snälla”, och kort därpå fick jag återkoppling av henne att mitt brev redan hade kommit och att hon hade skickat det vidare till rätt adress. Underbara människor som har som jobb att vara underbart snälla mot förvirrade pensionärer, är det bästa jag vet!

Nu kanske någon vill påpeka att allt hade gått mycket fortare om jag hade tagit alla kontakter på telefon…

Jojo…men det är inte hastigheten som räknas i mina år. Jag kan hålla med om att det liknar kräftgång, till viss del, att maila och invänta svar,men sen plötsligt inte orka vänta på svar i fel läge. Lite som att ro, faktiskt… I stadigt och lugnt tempo, men ibland i fel riktning, och alltid baklänges… Något mer likt kräft-gång än kraft-gång, om jag ska vara ärlig.

Men vilket flyt det kan bli när det vill sig! 😊

Några kanske undrar vad vi pysslar med här på landet alldeles lösa och lediga?

Nå…. Nu vet ni lite mer….. 😉 💕 🎶

Och jo, vi övar lite fiol och badar lite bastu och äter och läser tidningar också. Och katten hälsar på alla blommor och undrar om de inte känner sig lite vissna? ”Kanske ska jag be matte att vattna?”

Men det är en annan historia…..

Lämna en kommentar

Under Tid

I rörelse….

Som den rytmiklärare jag i grunden är, vill jag alltid slå ett slag för ”rörelsen”.

Att vara på väg någonstans och att inte stå stilla. Att inte fastna. Men det gäller ju inte bara den yttre rörelsen – den fysiska rörelsen – utan också en inre resa.

Jag tänker också på ”rörelsen” – den politiska rörelsen som väl kan sägas röra sig framåt i en gemensam tanke tillsammans med meningsfränder.

I min egen fysiska rörelse föds också ofta tankar som kan kännas nyfödda och fräscha.

Jag brukade förr ha ett skämtsamt motto här på bloggen som löd:

”Jag tänker – alltså står jag still”…

Men egentligen hade jag ju fel, eftersom jag visserligen kunde ägna många timmar åt att stillasittande fundera över allt viktigt och oviktigt här i världen, men de bästa tankarna och de mest kreativa idéerna har ju alltid kommit medan jag är i farten och i rörelse.

Lektionsplaneringar utförda medan jag cyklade till jobbet, brukade alltid bli de bästa. Mitt dansprojekt för sexåringar som innebar att barn lär sig bäst genom egen aktivitet och rörelse, ”uppfann” jag under en promenad. Många ämnen till mina blogginlägg har jag också kommit på mitt i en rörelse. Ofta utomhus och på väg någonstans. Kanske frigör rörelsen en energi inom oss som vi omedvetet omvandlar i tankar och meningar med livet?

I mitt dansprojekt rör sig och dansar de 9 entalen vägen fram mot sitt mål – Decimaplatån – som är nästa nivå där de blir 10 gånger mer värda – 10-talsnivån. Och för att tåget de tar, ska röra sig framåt, måste vi alla dansa och lära oss varje entals-dans. Alltså rör sig tåget – Takfartståget X10 – med rörelseenergi. Utan rörelse stannar världen. I rörelsen föds ny energi och nya tankar. Men kanske måste vi stanna upp och förvalta de nya tankarna så att de omvandlas till konkreta ”landvinningar”- uppfinningar, klimatsmarta kloka beslut som tar hand om den rörelse-energi som kan utvinnas i oändlighet utan fossila fotavtryck.

Det är ju så lätt att flyga i svindlande hastighet med ett rörligt intellekt, men att stå med båda fötterna på jorden och plädera för en rik ”inre resa” utan att göra våld på den mark du går på eller de människor du möter, kan vara svårt. Du stöter på motstånd om din rörelse motverkar andras rörelsefrihet.

Att flyga fritt, kors och tvärs över jorden ger en frihetskänsla när du är högt där uppe i det blå, men har du inte luft under vingarna kan du nog gå i stå.

Jag tänker att alltför hög fart gör oss blinda för samtiden. Alltför mycket stillasittande gör oss tunga och vi sjunker ner i ett liknöjt träsk där handlingar och ord fastnar i dyn. Men om vi höjer blicken en aning och tar ett steg i taget ut i världen, hinner vi välja den bästa framtiden för oss alla innan det är för sent…. 🌍

Nu sitter en flicka utanför riksdagshuset i Stockholm och skolstrejkar varje skoldag fram till valet, för att påminna oss vuxna om att ta vuxna klimatsmarta beslut. Såväl politiker som vi vanliga väljare har makten att välja den väg som är bäst.

I vilken riktning ska vi röra oss? Ska vi fortsätta som vanligt och skita i kommande generationers framtid, eller är vår rörelseriktning ändrad?

Kan vi finna nya tankar i tiden genom att ändra vanor och rörelser som kan ta oss till nya sätt att leva?

Jag vet bara att en ung människa som genom att sätta sig ner och hejda sig själv och oss andra i farten rakt fram, skulle kunna få en hel vuxenvärld att bli rörande eniga om att röra sig i en annan riktning….

Att ändra mönster och levnadssätt…..

Är vi redo? Det är den stora frågan!

Lämna en kommentar

Under Tid

”Livets mjuka skola”….

Nu har jag återgått till den tillvaro jag hade som barn. Utan några särskilda plikter eller åtaganden utom de vanligaste vardagliga bestyren. Jag kan hämningslöst ägna mig åt att läsa.

Hela min barndom präglades av läsning. Som sladdbarn hade jag just inte mycket annat för mig. Allrahelst på somrarna som jag mestadels tillbringade tillsammans med mig och mina föräldrar här på landet. All slags litteratur insöp jag men jag började förstås med Astrid Lindgren och Gösta Knutsson. Det blev allehanda äventyrsböcker och flickböcker av Jules Verne och Anna-Lisa Wärnlöf, alias Claque, men också Kerstin Thorwall och Gunnel Linde. Min pappa överöste mig med indianböcker uppblandat med Hjalmar Bergman, såsom ”Flickan i frack” och av min syster ärvde jag alla Svarta Hingsten-böcker. När jag blev lite äldre läste jag ryska romaner som Anna Karenina och Krig och Fred….. fast…. Jag har ett blekt minne av krigen….tror att jag hoppade över dem och dök rätt in i mer fredlig romantik.

I princip fick jag sjunka in i denna värld av uppdiktade äventyr och känslor och konflikter utan att bli avbruten av annat än måltider och en eller annan promenad och bad. Men när solen kom fram, vilket inte var så vanligt på 60-talet, tjatade mamma och pappa ut mig på terrassen för att få lite sol. De tyckte väl att jag inte skulle vara så blek om nosen efter ett helt långt sommarlov på landet.

Men hur bra går det att läsa med solen i ögonen? Allra bäst tyckte jag om att sitta inne och läsa när det regnade ute, så att jag inte blev störd i min läsning.

När jag i vuxen ålder har jobbat på fritids i perioder, har jag känt mig ganska malplacerad. Det där som andra barn gjorde på sin fritid, som att spela kort och leka sällskapslekar var jag ganska främmande inför. Visst hade jag lekkamrater i skolan men vi lekte mest fantasilekar och klättrade i träd och så… Jag hade ganska svårt för organiserade spel och tävlingar. Schack tyckte jag var ganska roligt, men hur socialt var det?

Helst ville jag bara sitta under min korkek och läsa i mina böcker på fritiden….och lukta på blommorna.

Min barndom var ju ganska idyllisk om man jämför med många andras, men tack vare mitt höga intag av litteratur tror jag ändå att jag fick inblick i många levnadsöden. Jag läste exempelvis Anne Franks dagbok och Utvandrarna och Mina drömmars stad och blev mycket engagerad i dessa människors levnadsvillkor.

Nuförtiden finns inte så många människor som briljerar med sina litterära kunskaper utan snarare är det på modet att ha gått i ”Livets hårda skola”, vilket kan vara både fostrande och lärorikt, men det heter ju inte ”hård” skola för intet. Då har man lärt sig en hård läxa för livet, och kanske har ingen vuxen människa hjälpt en att få perspektiv på sitt liv och sina erfarenheter? Kanske har man aldrig blivit älskad för den man är? I så fall kan det nog vara svårt att se en bättre väg ut ur svårigheter än just ”The hard way”…. ”Öga för öga – tand för tand”.

Jag har varit förskonad från sådana oförsonliga tankemönster. Men mitt fönster ut i den kalla, hårda världen har just varit litteraturen. Och min ledsagare har ofta varit en författare som har visat vägen ut ur hopplösa situationer eller relationer. En författare visar också ofta på olika sätt att tänka och lösa ett problem. Det sägs ju att läsning i unga år leder till att barn utvecklar sin empati. Det tror jag verkligen på, och särskilt om man inte har tillgång till så många vuxna som ser och stöttar en. Då kan man få hjälp att ”läsa” och förstå sin riktiga verklighet genom litteraturen.

(vägen genom en bokskog… 😉 )

När jag började på gymnasiet läste jag ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” som var en skoluppgift. Men efter det har jag läst högst sporadiskt och inte så maniskt ”läslystet” som tidigare, och jag har tänkt att jag förberedde mig i min läsning på att leva mitt eget liv. Kanske var det en bra förberedelse, eller så gick jag en alltför ”mjuk” skola. Jag lärde mig inte riktigt att tala i egen sak utan hade alltför lätt för att se alla andras behov och perspektiv i första hand. Min karriär har därför sett ganska krokig ut, utan högt ställda förväntningar och mål. Det finns också något positivt i allt. Jag har nog lättare att upptäcka något roligt i det som oväntat sker istället för att rusa rakt på utan att hejda farten.

Nu i dagarna har jag stiftat bekantskap med en för mig ny författare, nämligen Jonas Anyuru. Och det är så upplyftande att känna att man fortfarande kan uppleva och känna och lära sig nya saker när man läser. Trots att jag är i pensionsåldern har jag så mycket att hämta från en ung, mycket lovande och i vissa stycken så mycket mer erfaren människa och författare.

Det gör livet rikt och berikar mina tankar även om inte plånboken fylls av motsvarande rikedomar i pengar räknat. Men vem bryr sig om hundra år?

Det är ju tanken som räknas…. 😉

Lämna en kommentar

Under Tid

Disk-ho-musik, kärlek, vänskap och lyhörd politik….

Det finns en sak som förenar en bra musiker med en god vän, en kärleksfull partner och en bra politiker och det är lyhördhet.

När jag diskar här på landet gör jag det för hand och för att komma i stämning brukar jag sätta på någon bra Disk-ho-musik. Nuförtiden har jag ju Spotify och en Bluetooth-högtalare och den här sommaren har Spotify gjort spellistor åt mig som kan innehålla all världens musik, och beroende på min egen sinnesstämning kan jag välja någon med blandning av klassisk och jazz eller ”min tidskapsel”, med låtar från stor del av mitt liv, eller mycket worldmusik, eller brasilianskt, eller afrikanskt…. Det verkar som om Spotify väljer genrer utifrån mina egna spellistor men musiken kan ändå vara väldigt ny för mig. Det är väldigt sällan jag känner att ”det här var inget för mig” för ofta är musiken så rolig och vacker och omväxlande att jag hinner inte tröttna. Och jag tänker att en musiker som lyssnar på sina medmusikanter spelar alltid bra.

En god vän som lyssnar på dig får dig alltid att må bättre och det finns alltid förutsättningar för ett bra samtal om vännen lyssnar och respekterar dina känslor och tankar. Hen kanske inte håller med alla gånger men svarar ändå adekvat på vad du har att säga och har inga förutfattade meningar om vad du egentligen kanske tycker och tänker. Det kan ju appliceras på all form av samtal, debatt och diskussion – om du bara är lyhörd kan du lära dig något nytt och kanske ta intryck av det.

Musiker är väl de som måste vara lyhörda i sitt yrke för att få jobb. Att spela med andra innebär att man spelar i takt och i samma tonart, man rättar sig efter melodi och genre och tema och nyanserar sitt spel efter innehåll och tempo. Man ska också samtidigt kunna vara drivande och infallsrik om man spelar improviserad musik. Lika duktig på att föra som att följa. Som i en kärleksakt kan man lyssna in varann samtidigt som man känner sig fri att vara sig själv och uttrycka tankar och känslor utan att bli ifrågasatt…. I den bästa av världar fungerar det så….

Människor är ju bevisligen olika bra på att vara lyhörda och därigenom respektfulla mot sina medmänniskor.

Många politiker tränas väl i att hålla sin egen linje utan att ta för mycket intryck av andra för att inte verka mesiga eller eftergivna. ”Att peka med hela handen och se ut som om du vet vad du talar om – kursen” har nog många politiker gått. Likaså vet de att de måste avbryta motståndaren innan den har fått komma till punkt i sitt resonemang, för att istället mangla åhörarna med sitt eget politiska tema som, om det sägs tillräckligt många gånger kan verka sant och riktigt. Om inte annat har man hjärntvättat sina egna väljare så att de till slut inte har någon egen tanke kvar i roten. Den sortens malande politiker skulle aldrig kunna bli bra musiker.

Dagens spotify-lista innehöll afrikansk musik. Och när jag står där vid min diskbalja, tänker jag att musik kan berika människan. Den afrikanska musiken kan t.ex ta fram det dansanta inom dig, men också det vackra, meditativa, och även den politiska kämpaglöden inom dig kan vakna till liv. Inom loppet av en halvtimme, trekvart, har olika delar av dig tagit aktiv eller passiv del genom ditt musiklyssnande. Och dina musikhistoriska kunskaper börjar väckas till liv när du tänker på hur den afrikanska musiken spreds i USA och Latin-Amerika pga slavhandeln. Hur den rytmiska afrikanska musiken smälte ihop med den mer berättande amerikanska sångskatten och utmynnade i rockmusik eller jazz. Men också den polyfona (flerstämmiga) vokala musiken i Afrika bidrog till den Amerikanska kyrkokörsmusiken och simsalabim-gospeln var född! I syd-amerika blev de mer komplexa rytmerna förhärskande i kombination med den indianska folkmusiken och kanske gifte sig rytmerna i Afrika med rytmerna i Brasilien extra bra, eftersom samban svänger extra mycket?

Ingenting av detta hade hänt om inte musiker hade varit lyhörda och nyfikna på annan musiken än sin egen. Precis som ett ensidigt ”samtal” med en talare och en lyssnare kan stagnera, så stagnerar all musik, all kärlek, all politik, all vänskap, all kultur, om det inte existerar ett ömsesidigt utbyte och ömsesidig respekt för den andras uttryck.

Så allt handlar egentligen bara om att lyssna och samspela, med öppna öron och ögon för varandras särarter och utan förutfattade meningar.

Jag har själv haft fördomar om två olika sorters musik, men efter att ha följt två olika Tv-serier som på olika sätt har behandlat just dessa genrer, har jag ändrat inställning. Även om dessa genrer fortfarande inte hör till det jag lyssnar på mest, har jag fått en helt annan förståelse för kvalitén och dragningskraften hos dessa musikaliska stilar. Och mest glad är jag för att jag kan lägga några fördomar åt sidan, för ju mindre fördomsfull man är, desto lättare har man att vara lyhörd. Ju mer lyhörd man är, desto större chans att lyssna och lära nytt. Ju mer kunskap, desto lättare att ta kloka beslut i samråd med andra lyhörda människor. Ju fler kloka beslut, desto bättre framtid på en gemensam planet.

Se där! En win-win-situation.

😉 💕 🎶

Och så lite musik…..

Lämna en kommentar

10 augusti, 2018 · 15:35