Hopp för klimatet…

Hopp för klimatet – en rörelse i tiden?

Igår var vi på Mynttorget och ”klimatstrejkade” för klimatet. Visserligen är jag ju pensionär och strejkar egentligen inte alls, men jag sympatiserar och vill stötta de unga och äldre som faktiskt strejkar utanför riksdagen och har gjort det hela hösten. I början varje dag och efter valet varje fredag. Denna rörelse har blivit global. Barn och unga, pensionärer och andra vuxna som tar klimateffekten på allvar samlas överallt på jorden utanför sin stads parlament eller rådhus. 

Greta Thunberg som startade denna strejk, säger själv att handling är det enda som ger henne hopp. När politiker bara pratar om klimatet sker ingen förändring. Det är handling och konkreta beslut som ger  hopp. 

Som vuxen utan särskilt mycket makt kan man organisera sig för att tillsammans sätta press på politiker och andra makthavare för att visa att folk som går samman har makt. Makt att påverka. Men det kan kännas ”ack, så trögt” när högerpolitiker har fått igenom en budget som en regering som ännu inte tillträtt måste följa. En budget som innebär nedskärningar med flera miljarder på miljöbudgeten…. Så påpassligt av ett gäng politiker som mer eller mindre skiter i miljöfrågorna. Det känns inte så värst hoppfullt. Snarare tvärtom. Men, men… Det enda man kan göra är att aldrig ge upp hoppet om en ljusare framtid, för om vi ger upp….Vad händer då? Jag vågar inte ens tänka på det.

Mitt personliga hopp står nu till de unga världen över som har förstått och har sett konsekvenserna av människans ohejdade framfart på vår planet. Några av dessa unga satt nu inkapslade i sina sovsäckar på liggunderlag och pratade glatt med varann. Jag och några mer jämnåriga stod bredvid och diskuterade vad vi ville skriva på vara plakat när vi demonstrerade med ”klimatstrejkarna”…  En del har skrivit ”läkare för klimatet” eller ”författare för klimatet”  eller ”pensionärer för klimatet”.

Medan man står där och blir lite frusen börjar man hoppa upp och ner för att inte frysa om tårna. Då kläckte jag idén med ”hopp för klimatet”, och att då på skoj, tolka det bokstavligt. En av meddemonstranterna tände på min idé och fick de unga skolstrejkarna på fötter och tog ett gäng bilder på dem och mig med min mobil, när vi hoppade….eller rättare sagt, försökte hoppa upp och ner samtidigt. Det hade nog varit lättare om vi hade haft någon musik till så alla kunde hoppa i takt. 

Nu blev det ganska osynkat men ändå ganska roligt avbrott. Trots att dessa ungdomar är sådana positiva förebilder för så många, var de väl inte helt med på noterna när vi bad dem, och det var faktiskt ganska skönt att se att de var som vilka tonåringar som helst…. 

”Måste vi”, frågade de lite motvilligt, men utan några större protester reste de sen på sig och hoppade glatt tillsammans med mig och några andra vuxna. ”Får vi sitta nu?”

Haha…. Tänk att unga skolstrejkare kan vara så lydiga och tillmötesgående när vuxna hittar på fånigheter….. 😉 

Men lite kul blev ju bilderna, och visst kan man känna ett visst hopp bara av att se ungdomar göra några hopp på kommando? 😁 

”Hopp för klimatet” kan bli ett hopp om framtiden, tänker jag. Om många gör gemensam sak samtidigt, kan det kanske faktiskt ske förändringar? 

Låt oss hoppa(s)! 😊 💕 🌍 

Lämna en kommentar

Under Tid

Juldagar… 

”När juldagsmorgon glimmar…..” 

Det är något särskilt med juldagar. När jag var liten var juldagarna lugna och sköna. Jag hade nästan alltid fått en bok i julklapp som jag sträckläste på juldagen. Vi gjorde ingenting av plikt på juldagen. Så småningom, när vi blev vuxna och mina storasyskon hade bildat egna familjer, blev juldagen dagen då hela vår familj samlades hos mamma och pappa. Det var härliga tillställningar med god mat och många släktingar – äldre och nyfödda – som kom för att delta i dessa kalas som kunde hålla på både länge och väl. Min mamma älskade att laga mat till människor som förstod att uppskatta hennes matlagning, vilket egentligen alla utom pappa gjorde. Han var ju vegetarian och hans senare år kände han inga smaker, sa han. För honom var matlagning onödig, vilket naturligtvis var tråkigt för mamma som lagade så mycket god mat och goda såser och mycket annat smått och gott. Hon hade däremot svårt för att delegera sysslorna eftersom hon hade alla recept och idéer i huvudet. 
Som barn till mamma var det förenat med ångest att befinna sig i hennes närhet före stora fester. Hon blev i sin tur stressad av att vi inte förstod av oss själva vad vi  skulle hjälpa till med. Skölja sallad och duka var väl det som var enklast att utföra, men sen var det svårt att veta i vilken ordning det skulle ske….mitt i salladssköljningen kunde hon tjuta till…. ”Nej, men Gud! Har du inte dukat? gästerna kommer ju snart!”

Som om det var så självklart vilken ordning man skulle göra det ena eller andra? Min normalt sett glada och roliga mamma, förvandlades till en furie i sådana situationer och det slutade ofta med att hon gjorde allt själv. Det var ändå bara hon som visste hur hon ville ha det och vi barn gick på något märkligt sätt upp i rök och försvann utom synhåll. Men hur det var ordnade allt upp sig när väl gästerna var på plats, och då kunde man i lugn och ro visa sig igen. Då var hennes stress som bortblåst och vi kunde ägna oss åt avdukning och disk, utan några som helst arga utbrott. 

Allt det här fungerade ju på något mirakulöst sätt så länge mamma hade sina recept, och hela tågordningen, intakt i sin egen skalle, men när hennes demens kom smygande blev det allt svårare för henne att hålla tiden. Att servera juldagsmiddagen medan barnbarn och barnbarnsbarn fortfarande var vakna. Att komma ihåg att sätta in kalkonen i tid. Det blev för mycket som inte klaffade till slut och då övergick vi till knytkalas på juldagarna. Mamma gav motvilligt med sig – det blev svårt när hon inte längre hade någon kontroll alls över maten – men pappa tyckte förstås det var toppen. Och dukningen skötte pappa och några barnbarn redan några dagar före julafton. 

Vi var ju ofta fler än 30 pers och det var ju egentligen helt omöjligt att en människa som var nästan 90 år skulle kunna hålla koll på alla maträtter som skulle ut och in i ugnen, och sallader och grönsaksgratänger och dessutom alla julklappar till barnbarnen och Tomtebo skulle göras  iordning, och…. 

Men även om pappa ogillade matlagning var han en fena på att plocka och städa undan alla tidningar och skräp som låg framme, och servera glögg och välkomna gästerna som kom. De kompletterade varann bra på det sättet. Men mamma såg vi normalt inte till förrän alla satt till bords och då drog hon av sig förklädet och kom in och satte sig, men så ropade hon förskräckt något om någonting hon hade glömt sätta fram, och så bar det av ut i köket igen. Och sen var allt himmelskt gott och vi åt som glupande vargar. 

När pappa dog för 6 år sedan, fick ju mamma flytta till äldreboende och de första åren ordnade vi knytkalas för mamma uppe i den gemensamma lokalen där, på juldagarna, men med tiden blev det allt svårare för mamma att komma ihåg och ta in alla barn och barnbarn med respektive, så hennes sista år var vi bara några stycken som kom till hennes egna rum med lite glögg och jul-fika och julsånger. I år är det första året utan mamma på juldagen. En lång tradition är bruten. När allting var som bäst, var det ju en fantastisk tradition, men ingenting varar  för evigt. Det är ju tur det, för då kan man aldrig skapa nya traditioner. 

Förra året kändes det nästan som om den där traditionen var mer till för oss än för mamma. Hon var trött och orkade knappt prata. Men när min syster och svåger började spela någon folkmusiklåt på fiol och klarinett vaknade hon till och ville höra mer. Det var ändå ingen traditionell jullåt och jag tror inte hon hade hört den förr. Det var liksom musiken själv som talade till henne. Mamma var ju egentligen inte så intresserad av gamla traditioner, utan såg julmiddagarna som ett sätt att träffas. Hon var mer intresserad av samtal och moderniteter. Hon gillade inte uppstyltade konversationer och kunde känna sig blyg med människor hon inte kände. Hon var aldrig konventionell, på det sättet att allting alltid skulle vara som det hade varit. 

Nu när jag minns mamma är det ju den mamman som hon var för flera år sedan som träder fram. Hon som kunde trolla fram maträtter ena stunden, medan hon sjöng och skojade den andra. Men jag minns också hur hennes gamla sinnelag kunde glimma fram nån av de sista jularna när hennes klara stämma plötsligt hördes under våran gemensamma sångstund. Då vaknade det i henne som var hon. Och när hon direkt nappade på någon ny låt, och ville höra mer. Nyfiket intresserad och pigg på nåt nytt. Då glimtade vår mamma fram plötsligt. Som jag minns det…. 😉 

”När juldagsmorgon glimmar…” 

Precis som ett litet ljust minne som dyker upp helt plötsligt och för en kort stund lyser upp allt och alla …och precis som,  i ett längre perspektiv,  ett helt liv – en människas stund på jorden – kan glimma till. Det gäller bara för alla andra i omgivningen att uppfatta när det sker, och sen lägga det på minnet…..  😉 

Jag jobbar på det. 

God fortsättning! 🌟 🎄 🎆 

Lämna en kommentar

Under Tid

Julstämning

För första gången på länge känns det som om jag har tid för jul. Att känna lite julstämning. Efter julavslutningen brukar jag i normala fall, efter en lång slitsam hösttermin braka in i en total trötthetskollaps. Särskilt de senaste 10 åren efter min sjukskrivning för utmattningssyndrom. Kanske har jag aldrig riktigt återhämtat mig. De där stress-symptomen känns lite som en allergi. Blir jag bara lite, lite stressad så överreagerar hela min kropp, känns det som…. 

Även fast jag nu har slutat jobba reagerar fortfarande kroppen som om den vore mitt i stridens hetta. Och jag har haft mer huvudvärk i höst än på många år. Om jag har fler saker än en på programmet en dag, känns det som om hela jag gör mig stridsberedd. Även om det bara är roliga och intressanta saker kan jag känna hur jag försöker mobilisera mod och styrka, som inför ett oövervinnerligt motstånd. Att jag sen, dan efter drabbas av gigantisk huvudvärk beror nog mest på att jag slappnar av så mycket efter denna obegripliga anspänning. 

Frågan är om jag ska ge efter för min ”stressallergi” och bara göra ingenting eller att jag ska lära mig att ta en sak i taget och bara njuta av det jag är med om i stunden?

Igår hade jag tre saker på programmet – alla var självvalda och något som jag såg fram emot.

Först gick vi och kollade på min gamla skolas avslutning, och det var så roligt att träffa ”gamla” barn och föräldrar och kollegor som hade saknat mig. Och jag dem…. Det var inget som var jobbigt eller ansträngande med det. Bara kärt och roligt! Men jag mindes också hur slutkörd jag brukade vara på alla julavslutningar de senaste 28 åren, typ.

Sen gick vi och demonstrerade för den skolstrejkande Greta – för klimatet. Det kändes också upplyftande och viktigt! Vi träffade människor som kämpade för samma sak och man kunde ha trevligt samspråk med vänliga och intressanta människor som man inte kände. Vi blir alltfler som möter upp på fredagar och backar Gretas skolstrejk, och bara det känns hoppfullt. Men det räcker naturligtvis inte för att rädda klimatet, men det är en god början. Det är bråttom nu! Kanske bidrar oron för hur det ska gå, men också ilskan över arroganta politikers negligerande av klimathotet, till en inre stress av mer djupgående karaktär? Knappt förnimbar. Många pratar om klimatångest, men jag känner mest stress. ”Tänk om vi inte hinner vända trenden?” Och frustration…. ”Tänk om inga politiker bryr sig och alla fortsätter som om ingenting hade hänt?”

Efter dessa två evenemang for vi hem och åt lunch och vilade inför kvällen, då vi skulle ha några gäster på middag. Det var nära och kära vänner och släktingar och inte alls ansträngande utan efterlängtat. 

Men under eftermiddagsvilan kände jag mig så otroligt trött, som om jag hade varit på fjället en hel dag, och nästan så tom i skallen som om jag hade jobbat en hel termin, och förstod inte hur jag skulle orka resa mig ur soffan ens. Men allt går ju. Och det gick mycket bra! Maten gick att äta och vi var alla så glada att ses igen.

Så vad är problemet? 

Jag vet faktiskt inte, men någonstans tickar fortfarande den där ”jag-borde-göra-något-vettigt-av-mitt-liv-klockan” inombords. Som om jag inte redan hade gjort något vettigt? Som om inget av det jag redan har gjort räknas?

Det är klart att jag är ”good enough”. Det säger både mitt förstånd och mitt hjärta. Jag har gjort så gott jag har kunnat och ibland har det gått jättebra och ibland har jag känt mig mer eller mindre misslyckad, men jag har ju aldrig gett upp. Det kanske är det som är felet?  Kanske borde jag bara abdikera och kliva av. Låta allting vara som det blev? 

Nu njuter jag i alla fall av att två dagar före jul, är allt förberett och klart. Mat är inhandlad, granen står ute i trapphuset och väntar på att få stiga in i julvärmen, katten spinner i knät och sakta, sakta avlägsnar sig huvudvärken. Inga åtaganden och inga julklappar ska inhandlas. Vi behöver inga mer prylar här hemma. Det är julklapp nog att få tiden det tar att återhämta sig till skänks, istället för att rusa ut och köpa gran, gå på systemet, rusa in på ICA alltför varmt klädd och inhämta den mat som ska ge lyster åt den julstämning man eftersträvar att uppnå varje år – lika strålande klar som i barndomens ”sagolika” tid – återkommande år efter år, dan efter julavslutningen lika målmedvetet jagande efter den tid som bara flyr.

Nu sitter jag här och trivs. Kanske behövde jag gårdagen för att påminna mig själv om att vara tacksam för den tid jag har fått på jorden. Den tid jag har nu är bara min. Det är bara jag som bestämmer om jag ska ha tid att njuta av den. Ingen annan kan tala om för mig att jag ska följa ett schema eller vissa rutiner. Gör jag det är det för att jag själv har valt det. 

Fortfarande hisnar tanken vid att jag är min egen lyckas smed. Ingen annan bestämmer över mig. Ingen! 

Jag är så glad för det, men jag är inte van! 

Nästa år ska jag gå en avvänjningskurs, som ska heta ”Kan själv”. Och det är jag som är kursledare och deltagare – allt i ett. 

Jag ska lära mig att ta egna beslut utan att invänta en ”dålig rådgivares” förslag. Rådgivaren kan vara mitt inre jag som sätter käppar i hjulen för allt vad självsäkerhet heter. Rådgivaren kan vara en ställföreträdande chef som nekar till min rätt till medbestämmande över mig själv. Rådgivaren kan vara en beskäftig del av mig som tycker att jag minsann borde veta och kunna bättre. Rådgivaren kan vara min privata Högsta Domstol som tar sig rätten att döma och utdöma mina göranden och låtanden. 

Nästa år ska jag ta ”time out”  från Rådgivaren och lyssna på min egen röst utan att behöva tänka ”bättre kan du”!

Nästa år behöver jag mig mer än någonsin. Då ska jag gå på egna ben och stå upp för mig, på precis den nivå jag själv har valt.

Men först lite julstämning. 

På mitt sätt…. 😉 

Lämna en kommentar

Under Tid

Skatta eller inte skratta… 

Nu har jag grubblat ett tag på detta fenomen med skatt. Jag har ju vuxit upp i ett samhälle där människors skattepengar ska gå till välfärden och det gemensamma som gör ett samhälle till ett gott samhälle. Pengar ska räcka till vård, omsorg, skola, bostäder, vägbyggen, järnvägar, miljö, kultur, och till dem som är utsatta, sjuka, och göra livet drägligt för pensionärer och andra mindre bemedlade personer.

Inget konstigt! Jag har alltid betalat min skatt utan knot så länge som jag har arbetat, vilket jag har gjort i hela mitt liv utom när jag har studerat eller varit sjukskriven under något år.

När jag nu är nybliven pensionär, ser jag till min förtret att mina skattepengar kommer att gå till människor som tjänar minst dubbelt så mycket som jag någonsin har tjänat. De kommer att få en skattelättnad på 500 och tjänar man tre gånger så mycket får man flera tusen kronor medan min ”lättnad” sägs bli 63 kronor i månaden.

Jag har hittills kunnat betala min skatt med ett ganska lätt hjärta, men om pengarna ska gå till allt utom det som jag anser vara grunden för ett samhälle, är jag mycket skeptisk. Varför ska jag sponsra rutbidrag som jag aldrig har haft möjlighet att utnyttja, till rika människors ombyggnader av lyx-kök eller värmeslingor i marmorgolv, med min lilla pension?

För mig skulle det däremot kännas meningsfullt om mina skattepengar gick till dem som behöver dem mest och till satsningar på de områden som gör livet lättare att leva för många. Till exempel till Kulturskolan, Naturvårdsverket, Jämställdhetsmyndigheten, klimatsatsningar, skola, vård och omsorg, till nyanlända och psykiskt sjuka.

Idag läser jag att Ebba Bush säger att vi inte längre ska dela ut pengar till bara roliga saker utan också det som är viktigt?

Hon och jag måste ha helt olika föreställningar om vad som är viktigt och vad som är roligt…. 😉

Framförallt tror jag hon har misstagit sig på en sak…. Hon lever nog i en värld där man tror att allt som är allvarligt är viktigt, medan roligheterna är oviktiga. Sån’t som kultur och natur och jämlikhet och skapande och kreativa verksamheter som syftar till gemenskap och integration och gemensam värdegrund. Inte kan väl sådana mänskliga aktiviteter skapa ett bättre och mänskligare samhälle, tänker hon nog. Det är samma sak med estetiska ämnen på gymnasiet… Inte kan väl barn och ungdomar lära sig något om de har roligt? Att ha roligt – verkar inte det väldigt flummigt och barnsligt?

-”Vi i Alliansen gillar ju inget flum eller onödiga kunskaper som att sticka en mössa eller laga kläder, kunna spela ett instrument och leda allsång vid lägerelden, eller måla en tavla som beskriver vår samtid eller kunna förvalta vårt kulturarv på allehanda sätt. Om människor vill ha så roligt får de betala själva. Det verkar ju närmast syndigt att ha så roligt. Och har man ett roligt men onyttigt jobb behöver man ingen sänkt skatt….Då kan man skratta sig lycklig i stället…. annat är det med oss tråkmånsar som försöker vara vuxna i rummet! Vi behöver all positiv förstärkning vi kan få, för att inte förstöra den goda stämningen för alla andra tramspellar, miljömuppar, och batikhäxor, som verkar ha så roligt tillsammans när de demonstrerar mot alla orättvisor vi hittar på åt dem. De borde helt enkelt vara glada och tacksamma att de får tillfälle att träffas under enkla förhållanden. Vi skickar ju inte ens polisen på dem när de demonstrerar för några simpla hundralappar. De vet inte hur bra de har det… Annat är det i Ungern! Pensionärerna ska vi inte tala om, som latar sig hela dagarna. De kan gott få se att det lönar sig att arbeta tills man stupar och inte ge upp innan de går in i kaklet! Nej, skratta bäst som skrattar sist. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Kanske kan förresten nån liten pensionär komma hem och laga en kakelvägg som en partiledare har spräckt gång på gång under hösten. Vi kan sänka skatten med 25 kronor till då? Det kan väl vara roligt för en stackars fattigpensionär att se hur fint folk har ordnat det för sig tack vare hög arbetsmoral och ett obefintligt sinne för humor? ”

Skatta eller inte skratta? Vad föredrar du?

Hur du än bär dig åt…

… återbäringen kommer som ett brev på posten, dvs sällan eller aldrig, om du inte är en trist typ, förstås. 😉

Är du rolig får du betala portot själv.

Kul i jul! 😊 💕 🎄 🌟 🎶 🎅

2 kommentarer

Under Tid

Tiden är knapp! 

I adventstider handlar det ju om att invänta en slags ”frälsare”. En som ska rädda världen och människan från allt lidande. 

Om det hade funnits en gud, på riktigt, hade vi nog inte behövt vänta så länge på frälsning. Om gud vore allenarådande och god – varför skulle hen vänta så länge på att utföra underverk? Varför skulle en gud låta människor förgöra varann på de mest sataniska vis? Varför måste vi alltid vänta och se om gud möjligtvis hör bön? 

Det är många prövningar vi utsätts för. Vi ska förstå och lära av egna misstag. Vi ska övertyga och övertala andra människor som har hamnat på fel väg som leder till jordens undergång…..eller åtminstone mänsklighetens och växtlighetens och djurrikets undergång. 

Om gud trots allt har funnits – hur gick tankegångarna när hen skapade allt? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Kanske ska vi läsa bibeln ganska ordagrant?  Den här berättelsen om Noaks ark, t.ex. Kanske finns den berättelsen som ett varnande exempel. Syndafloden ”in real life” – är den här nu? Har vi inte lyssnat på alla signaler och svar på vårt syndiga leverne? 

….Hur vi har levt i överflöd på andras bekostnad…. 

….Hur vi har nyttjat och utnyttjat jordens resurser till det maximala och nu får vi tillbaka med dubbel styrka…. 

Som man ropar i skogen får man svar, heter det ju….. 

Jag anar att vår tid är kommen. 

Vi har har inte ansträngt oss till det yttersta för att vända trenden. Vi har inte varit lyhörda för vad naturkrafterna har velat berätta för oss. Likt zombies har vi stoppat hörlurarna i öronen och stirrat in i våra små snäva skärmar som blott visar en liten skärva av omvärlden. Vi har helt enkelt nobbat naturen. Vi har tittat upp lite förstrött och sagt: 

– ”Tack, men nej tack! Vi förstår inte ditt språk. Du borde uttrycka dig lite tydligare och smartare… Du borde vara roligare och mer tacksam och generös. Du borde ge oss mer av allt, så mycket som vi har kostat på dig. Du kan inte bara stå där och vara en naturlig natur – du borde anpassa dig efter våra önskemål. Du borde vara tacksam att vi vill ha dig alls. Du borde åtminstone lära dig att tala svenska, så att vi kan kommunicera…. ”

Sen skulle vi återgå till våra instagrambilder från världens alla hörn och helt missa naturens sista varning….. 

Men varför gjorde en gud oss så korkade? Gud skapade människan till sin egen avbild, sägs det…. 

Kanske – det är bara en gissning – förhåller det sig precis tvärtom. Det var någon eller några korkade människor som uppfann gud, till deras avbild. Deras hopp om mänskligheten var nämligen ute. Runt omkring dem fanns bara andra lika korkade, och människorna såg att ingen av dem kunde lösa några problem. Men det sista som överger människan är hoppet. Om man riktigt önskar någonting hett, kanske det går i uppfyllelse. Om många önskar och ber samtidigt, kanske någon högre makt vill hörsamma dessa böner. Om man bygger luftslott till dess ära kanske man själv blir inbjuden. Kanske får man en del av guds ära och hela härligheten om man skänker gåvor till den där guden. Kanske får man vissa privilegier om man lyckas omvända andra människor så att de också vill prisa och lova gud? Och till slut finner man ingen väg ut ur detta. Man har till och med lurat sig själv att tro på något som kanske inte finns och blivit så förblindad av denna tro att inte längre några sanningar gäller. 

Då spelar det inte längre någon roll hur mycket det brinner i skogarna eller om den stora flodvågen kommer. Vi har slutat förstå budskapet från den verkliga verkligheten. Vi litar inte längre till våra egna sinnen. Vi uppfattar hetta som en  konspiration och en flodvåg som” fake news”. Inte förrän vår ”profet” talar om för oss att det brinner i knutarna, inser vi att vi måste släcka elden. Och när flodvågen kommer har våra sjönära bostäder hamnat under vattenytan. Våra båtar har förlist och våra bilar står med vatten över  backspeglarna i sina garage. 

Kanske finns det ännu tid för en ny Noa, eller kanske Moa, att samla ihop all världens djur i en stor ark för att föras iväg mot en annan strand…. En ny räddning bortom alla naturkatastrofer. 

Men denna sköna nya värld…. Finns den kvar? Finns det någon utväg? 

Drygt 700 dagar kvar att vända trenden. Att minska utsläppen dramatiskt av fossila bränslen. Att dra ner på all konsumtion. Att sluta flyga. Att leva hållbart. Klimatsmart….

Kan det vara värt det? 

Nej, det är nog bara ”vänsterflum”! 

I med hörlurarna och låtsas som om det….. inte regnar och stormar….. inte isarna smälter…… inte solen skiner i 5 månader i sträck….. inte skogarna brinner…. inte giftalgerna når just vår brygga…. 

Om det inte hjälper? 

Be en bön och kolla på blocket om du kan köpa dig en bättre begagnad värld! 

Good luck! 😊 💕 🌍 

Lämna en kommentar

Under Tid

Sandlåda?

Nu har jag tröttnat rejält på det här snacket om ”sandlåda” och ”dagis”!

Ända sedan valet, för 7 veckor sedan, har vi i alla möjliga media kunnat följa processen och svårigheterna i att bilda en regering som får stöd av riksdagsmajoriteten. Vi väljare har gett politikerna ett ganska svårt uppdrag, och jag säger inte att jag är förtjust i rävspel och dolda agendor, skitsnack och brutna löften, men jag är ändå övertygad om att vi kommer att få.en regering så småningom, som jag tror kan godkännas av det stora flertalet. 

Men det är väldigt många bland alla kommentatorer i olika kommentarsfält i  olika tidningar och andra media som i var och varannan mening benämner denna, ”process på väg mot en regering”, på alla möjliga sätt. Favorituttrycken är ”sandlåda”, och ”rena dagis”, varierat med ”kaos”, ”diktatur”, ”maktgalna politiker”….  etc….. 

Dagens ”mission” för mig, handlar om denna ”sandlåda”, som man älskar att jämföra riksdagsarbetet med…. 

Jag är ganska säker på att ingen av dessa människor har satt sin fot i en sandlåda sedan de själva var tre år. Jag har jobbat i förskola, skola och på fritids i hela mitt arbetsliv och jag förstår ändå inte vad de refererar till. Visst kan det ibland uppstå konflikter mellan barn som leker, men i nästan alla fall finns det vuxna som i så fall hjälper dessa barn att lösa denna konflikt. 

Men just i sandlådan upplever jag att det oftast råder harmoni mellan barn som leker. De har där möjlighet att skapa egna världar – bygga slott eller bilbana eller baka kakor eller bara leka med regnvatten och få det att rinna i kanaler. Om någon gång några av dessa verksamheter krockar brukar barn i allmänhet lösa det ganska smidigt. Antingen delar de upp sandlådan eller så bjuder de in varandra i sina projekt. ”Vill du inte ha en bil framför slottet?”…. ”Jo vi kan bygga en väg dit”… ”Jag kan göra en bro över vallgraven!”….  ”Ja, våren vattenkanal kan sluta vid vallgraven”….. ”Jag hämtar mer vatten i vattenpölen”….  

Barn kan leka och samarbeta hur mycket och hur länge som helst, bara de ges tid och rätta förutsättningar – rätt material och rätta verktyg och rätt vägledning. 

På en rast för några år sedan, kom en flicka fram till mig och sa: – ”Kom Camilla! Jag vill visa dig nåt som vi har gjort i sandlådan”!

”Vi” – det var barn från tre olika förskoleklasser – 6-åringar – som hade råkat hamna i sandlådan samtidigt under en förmiddagsrast och som utan någon vuxens hjälp eller goda råd, på egen hand hade samarbetat kring ett gemensamt ”konstverk” i sandlådan. Och sen ville de visa någon vuxen vad de hade gjort. 

Detta konstverk hade de kommit överens om hur det skulle bli, tillsammans. Jag fick ingen känsla av att några hade tagit kommandot och de andra hade gjort som de blev tillsagda. Nej, alla dessa barn – De var kanske 8 – 10 stycken, och de kände inte varann jättebra eftersom de gick i tre olika klasser – radade stolt upp sig bakom sitt mästerverk inför fotografering. 

Med detta vill jag ha sagt: 

Jämställ hädanefter aldrig riksdagsledamöters eventuellt dåliga uppförande med lekande barns beteende och lekar i sandlådor!  

Det kan i så fall aldrig ses som annat än en skymf mot, och bristande respekt för barn och deras konstruktiva och kreativa lekar. 

Det är vi vuxna som ska lära oss av barnen och inte tvärtom. Och så länge vi har förmåga att lyssna och lära av dem, finns det hopp om mänskligheten! 

Eller hur? 😉 💕 👧 👦 🌍 

Lämna en kommentar

Under Tid

Push eller Press?

Hur skall svaret lyda?

”Yes” eller ”stress”? 😉 

Igår var jag i Älvsjö – på ”starta-eget -företags-mässan”, för att utforska eventuella möjligheter och svårigheter för mig att lansera mitt ”mattedans-projekt” på ett fördelaktigt sätt. 

Mitt stora problem här i livet tror jag är att jag är och har alltid varit alltför ointresserad av pengar. Att jobba för att överleva?  Jovisst…det måste väl alla göra…men hur mycket roligare är det att tjäna storkovan genom att jobba ihjäl sig än att ha en liten men tillräcklig inkomst och att ha tid över till det som är det viktigaste och roligaste i livet? 

Jag vet. För många människor är jobbet själva livet. Ens identitet. Meningen med hela existens. För mig har livet utanför jobbet alltid varit det primära. Den tid jag har att ägna mig åt det jag brinner för eller åt att ha roligt eller vila eller…. Allt som gör livet värt att leva. Tiden jag har för att utvecklas….  Egen tid, som det så fint heter.

 Nu, som pensionär, har jag tiden. Fritt spelrum, kan man säga. Min pension blev knapp – betydligt sämre än alla prognoser hade utlovat – men ändå har jag inte direkt något att klaga på. 

Jag har ju all tid i världen nu! 

Jag har ju tänkt ända sedan jag fick min idé om att göra ”entalsdanser” för förskoleklasser, att jag, när jag går i pension ska extraknäcka som konsult i mitt eget företag. Då har jag något att pyssla med, som jag har valt själv och ingen annan än jag bestämmer över mig, och ingen talar om för mig hur och när jag ska jobba. 

Det känns perfekt…. 

Men ändå. Denna vecka har inte varit många lik. Fylld av sorg och glädje och olika verksamheter. 

I måndags begravdes min mamma. Det var till slut dags för henne – 99 år gammal – efter ett långt och innehållsrikt liv. Men det var ju ändå den enda mamman jag hade. 

Det tar förstås en tid att smälta och ta in att ens mamma inte lever längre. Ändå fortsatte veckan som om ingenting hade hänt. I onsdags var det orkesterrepetition och igår var jag ju på mässan, plus att vi gick på en film som är med på filmfestivalen. ”Cold War” hette den, och senare på kvällen visades en film av samma regissör på TV. Vi såg den också…. 

Det är intensivt att delta i och ta in olika former av kultur och att samtidigt leva mitt i sitt eget liv. Nu när jag inte jobbar längre, är jag innerligt tacksam att jag inte dessutom gick och jobbade dagen efter mammas begravning, så som jag gjorde efter pappas. 

Men ändå…. Jag har trots allt inte hunnit med riktigt… 

På mässan igår intervjuades en framgångsrik företagare om vad han hade för råd att ge nya företagare…

”Behöver man mycket tålamod i början?”

Han skrattade och sa att…. ”nja, det krävs nog i första hand att man är ganska otålig,  för om man sitter och väntar in kunder blir det inte mycket gjort…..visst behövs en viss uthållighet, däremot. Man får inte ge upp i första taget…”

Det där träffade mig. Jag vet att jag är uthållig. Jag släpper sällan taget, om jag måste lösa ett problem. 

Men otålig? Nej, tyvärr är jag nog ganska tålig. Jag skulle behöva lite push…Men utan press. Jag behöver tagga mig själv med en liten men naggande press, som stimulerar utan att utlösa migrän. Har jag däremot ingen press alls, mår jag oförskämt bra av att ta dagen som den kommer. Att leva mitt liv i lugn och ro och dricka mitt förmiddagskaffe med mandelskorpor och ta min vanliga promenad och öva min fiolläxa. Jag är kanske för lite otålig för att bli företagare, kanske, men möjligtvis tillräckligt envis och uthållig för att driva mitt projekt och mig själv till nya nivåer?

Bara för att jag är lite nyfiken på hur det ska gå…. Det vore ju lite kittlande att tänka att jag skulle lyckas….  Men innan jag kommer dithän….. Med lite inspiration kan man komma långt men inte ända fram. Så i början ska jag nog ge mig lite ”Push” framåt i form av dead-lines, goda vanor och rutiner som belönas av mig själv med lite extra tid för övrig rekreation och nöjen av allehanda slag. Och om jag pressar mig själv för hårt så att jag får migrän som i morse, kan jag bara säga till mig själv….

…”Idag tar jag time-out”…. utan att bli uppsagd på grund av arbetsvägran. Var och en sin egen lyckas smed! Bra va? 😉 

Trevlig helg! 💕 

Lämna en kommentar

Under Tid

K som i….

Fokusera mera….

Mitt livs prioriteringar kan sammanfattas i bokstaven K.

K som i Kärlek 💕

Kärleken måste vara övergripande det mest väsentliga. Betydelsen av kärleken från mina nära och kära, kan liksom inte överdrivas. Och får jag kärlek kan jag också känna kärlek.

K som i Kultur 🎶 🎨 💃

Kultur är för mig grunden jag står på. Framförallt musik, men också allt som har med konst och dans, teater och film att göra. Den sortens kultur som rör och berör mig. Kultur betyder ju ”odling” och om jag inte odlar mina kulturintressen kommer jag att vissna till slut.

K som i Klimatsmart 🚂 🚲 ⛵

Att leva och färdas klimatsmart är min, och allas vår största utmaning, i dessa tider. Och vi måste göra det nu.

Jag börjar planera att kombinera mitt eget pedagogik-projekt med ett klimatsmart tänk kring rörelse + energi = dans

Liv = puls = musik = dans = rörelse = energi…..

Utan dans stannar livet….

Dans-stopp? Vi kommer inte vidare… Om vi inte laddar upp oss med nya rytmer och danser, förstås. Blir vi stillasittande i samma pose, stelnar våra uttryck och vi får inga nya intryck heller.

Och så förstås.. 😉

K som i katter 😻 😻

Mina två älskade katter – Miserere och Hanna som har gett mitt liv en ny slags mening. Jag är till för något eller några andra väsen och inte bara för mig själv.

Jag vet – det är väl som att få barn.

Att ta ansvar för någon annan – och det jag gör för mig själv, gör jag också för mina barn….

Mina katter har inte varit ”i stället för barn”. Men de har gett mig samma absoluta närkontakt med känslan av att vara behövd. Och allra första gången jag mötte Misses kloka blick fick jag en vision av vad ordlös kontakt mellan mor och spädbarn kan innebära. En ordlös kontakt som utvecklas med åren till något alldeles extra. Ibland tror jag att mina katter har vetat mer om mitt känsloliv än vad jag själv gör…. 😉

Var lyhörd för dig själv = var lyhörd för din katt …. typ. 💕

Nu när jag ser vad jag har skrivit, kan jag tycka att alla dessa K hänger ihop.

Och om man uttalar mitt namn låter det faktiskt som K i början…. 😉

En bra start är alltid en bra början.

Vi börjar med att ta ”ett steg i taget…”

Häng på, vetja!

2 kommentarer

Under Tid

Bli klimatneutral…. Dags att fokusera nu! 😊 💕 🌍

https://www.goclimateneutral.org/

Lämna en kommentar

Under Tid

Min tid är nu….

Att fokusera på rätt saker kan vara väldigt svårt i dessa tider. Det händer så fruktansvärt mycket hemskheter i världen och överallt blir människor illa behandlade och kränkta och fängslade och en del blir skjutna på grund av….. fördomar…

Det går inte att undvika det som händer, men det går att fokusera på det jag kanske kan påverka.

Jag kan inte påverka galna människor i ett stort land i väster eller öster eller varhelst man kan stöta på ondska och elakhet. Jag kan knappt påverka mina grannar… Medan jag fortfarande var lärare kunde jag till viss del påverka barnen att uppföra sig någorlunda väl mot varandra och andra människor. Men kanske inte så mycket genom att undervisa utan genom att vara en förebild. Hur uppför sig vuxna mot varann? Barn gör ju som vuxna gör, så om du tycker att barn omkring dig skriker och slåss mycket, kan det finnas en orsak… Men du behöver ju inte vara den enda anledningen till det. Barn har ju många vuxna omkring sig nuförtiden.

Nu var det egentligen inte det jag tänkte orda om. Jag har inte längre ansvar för så många fler än mig själv och mina allra närmaste, inklusive katten. Jag har inga egna barn och barnbarn. Jag är som pensionär fri att göra vad jag vill. För första gången i mitt liv upplever jag alltså en omåttlig frihetskänsla. Ingen bestämmer över mig och ingen kan känna mer än jag vad som är bra för mig.

Min tid är alltså nu!

Om jag vore lite mer intresserad av att shoppa eller resa, skulle detta vara ett ypperligt tillfälle att bara fara iväg helt sorglöst till någon strand någonstans, eller bara gå på bio eller konsert, eller…..?

Men för det första är ju inte min pension något att leva livets glada dagar för, och för det andra har jag helt enkelt inte ro, eller lust att bara för att alla andra tycker att det skulle vara underbart att resa iväg, måste väl inte jag tycka som de. Jag har ju rest mycket under olika perioder av livet – på körresor, interrail -resor, skidresor till fjällen och alperna. Jag ska inte säga att jag har upplevt nog, för det har jag inte, men det blir alltmer så att jag finner allt större nöje i allt det där ”lilla” i tillvaron. Det vardagligt rofyllda i att läsa tidningen med en katt i knät, eller att ta en ovanlig promenad åt andra hållet än det vanliga, här på Södermalm… Att välja att gå in på Konsum istället för ICA, gör att det nästan känns som om jag är på semester i en annan stad… Är man lättroad, så är man. 😉

Men vad jag framförallt vill fokusera på är hur jag vill medverka till att vår planet ska bli en beboelig planet i framtiden. Många människor i världen har inget val. De lever ett liv i fattigdom kanske, eller sitter fast i ett ekorrhjul som de inte kan ta sig ur utan att riskera hela familjens ekonomi. Någon är gift med en hustrumisshandlare, och någon har blivit arbetslös och är nyss frånskild.

Nu tänkte jag inte fokusera på andras elände, utan på mitt eget och andras välmående. Mår omvärlden bra, gör antagligen jag det också. Men mår omvärlden dåligt, måste jag anstränga mig till mitt yttersta att inte må lika dåligt. Att försöka vara en motvikt i dagens samhällsklimat är inte så lätt. Men om inte jag, som numera är en fri kvinna, kan välja att göra motstånd – att stå upp mot orättvisor och för en klimatpolitik, såväl mänsklig som miljömässig, som gynnar mig och mina medmänniskors framtid – vem kan?

Min tid är nu…. Om tio år kan det vara för sent…. Redan om fem eller två år? Kanske redan nu?

Om jag lever lika länge som mina föräldrar, till jag blir 99 år, vill jag rent egoistiskt känna att min frihet som pensionär och tanken på framtiden inte ska grumlas av att marken jag går på, jorden vi alla lever på, ska vara förstörd och helt omöjlig att överleva på redan inom en tioårsperiod…. 25 år till efter det i miljömässigt katastrofläge?

Klimatförnekarna hävdar att det bara är ett påhitt av miljöpartiet – det där med klimatet – och kunskapsförnekarna hävdar att 99 % av klimatforskarna visst har fel, ”för det har Trump och Jimmie sagt”… 😉

Och det vore ju bra om de där ”skojarna” hade rätt, men jag tänker inte ta risken. Tänker du?

Så vad ska vi göra?

Fokusera på kunskap i ämnet.

Fokusera på vad jag kan göra. Lyssna på andra som redan vet mer, och agera! Sprid kunskap, tips och råd. Avstå från sådant som försämrar förhållandena på jorden och bidra med alternativa lösningar.

”Det är ingen idé. Det hjälper inte om jag slutar flyga”, säger en del.

-… men det hjälper ännu mindre om jag fortsätter flyga!

– Du hjälper ingen om du slösar på jordens resurser, men du hjälper åtminstone din egen ekonomi om du sparar dina pengar istället för att handla nya kläder varje månad och du hjälper ditt eget samvete om du sopsorterar och inte slänger plast i naturen!

Om man hjälper sig själv, är mycket vunnet. Och det kan sprida sig som ringar på vattnet!

Min tid är nu. Jag måste skynda mig innan det blir försent! 😊


Och jag tror att om alla vi i västvärlden tänkte ”hälften av allt” – Flyg hälften så mycket som du tänkt.. Ät hälften så mycket kött… Köp hälften så mycket kläder…. Så går det dubbelt så bra…

Om vi dessutom ger de fattigaste i Afrika möjlighet att påverka sina egna liv genom att ge dem medborgarlön, som har gjorts på försök redan i Kenya, med stor framgång, kan det leda till att kvinnor utbildar sig och det föds inte så många barn. En sådan hjälp är mycket bättre än att ge bidrag till regeringar, eftersom det ofta leder till korruption. Men om pengarna går direkt till de behövande får de en större effekt.

Om man litar på, och lyssnar till människors behov, kan det löna sig.

En tankeställare för alla som utmålar flyktingar och nödställda som terrorister. Människor som flyr, flyr ofta från terrorism, fattigdom och gangstersamhällen. Inte för att de vill komma till ett nytt helvete….

Fattigdomen kan bero på att deras hem har förstörts på grund av klimateffekten. Det är inte de som har orsakat den. Det är de rikaste samhällena som är bovarna i dramat och det är de som säger att flyktingarna är terrorister… En rundgång av elakartade effekter som aldrig drabbar dem som borde drabbas…

Men….

Fokusera nu, ”millroll”!

Släpp all djävulskap och tänk på det som gör livet värt att leva…

Som en cappuccino och en mums-mums till exempel. En ovanligt fri och ledig onsdag i slutet av oktober.

Eller en hemlagad äppelpaj med vaniljsås, en tisdagkväll….

Min tid är nu…. 😉

Fokusera!

Lämna en kommentar

Under Tid