Björklunds sista ryck…

När jag började jobba på fritidshem och som lärare i Förskoleklasser på 90-talet, var det självklart att jobbet med de yngre barnen krävde förstärkning i personalgruppen. I min skola hade vi åldersintegrerade fritidshem, med barn i alla åldrar från 6-9 år. Vårt fritids var det största så vi kunde ta in lite fler 6-åringar varje år…ungefär 8 – 10 stycken. I lugn och ro kunde barnen slussas in på fritids och lära sig regler och rutiner av personal och av de äldre barnen. Sedan hade de samma fritids hela lågstadiet. De behövde inte byta personal och lokaler och de hittade kompisar både bland äldre och yngre barn. De som kanske hade en jobbig situation i klassen, kunde koppla av på fritids och behövde inte ständigt förhålla sig till en klass där de inte trivdes så bra, eller inte hade så många kompisar.

Som lärare i förskoleklass hade vi egentligen inte många direktiv. Det fanns läroplan för skolan och även förskolan, men 6-åringarna glömdes liksom bort. På gott och ont. Men det sas att vitsen med att starta förskoleklasser var att förskolepedagogiken och metodiken skulle in i skolan, med ett arbete som inriktade sig på social fostran och mer laborativ pedagogik. Vi skulle ha musik och gymnastik, och leken var en viktig del, i pedagogiken. Såväl utomhus som inomhus.

Vi som var ”pionjärer” som lärare i förskoleklass hade rätt fria händer, men vårt mål var ändå att förbereda barnen på att bli goda små ”samhällsmedborgare”, och att utveckla deras förmåga att ta ansvar för sina egna saker – allt från pennor och sudd till mössor och vantar – och för sitt eget handlande. Att öva att lyssna på varann och att kunna jobba självständigt, men också i grupp. Att ha klassråd och att vara juste kompis. Att kunna gå i led när man går på utflykt och inte skrika och störa på bussar och tunnelbanor. Allt för att underlätta för dem när de sedan går in i skolans värld, där en lärare oftare jobbar själv och inte hinner med när ett barn kissat på sig och ett annat blöder näsblod och har varit i bråk på rasten.

Min uppfattning är att så länge barnen blir hörda och sedda av lärare och personal, ställer de inte till med så mycket bråk på lektionerna. Så länge de är trygga med att någon vuxen hjälper dem så småningom, behöver de inte höja rösten eller störa en kompis så fort de inte får det stöd eller uppmärksamhet de behöver.

En god start är alltid en bra början!

Sedan 2000-talet har jag upplevt en långsam försämring vad gäller personaltäthet på fritids samtidigt som barnantalet har höjts radikalt. På samma yta ska över 50 barn komma överens – varav hälften är 6-åringar, och nykomlingar i skolan – som det förut var runt 40 barn på, och bara en fjärdedel var 6-åringar, som behövde extra hjälp och tillsyn. Sedan 2000-talet tycks man ha släppt alla krav på god och hälsosam miljö för barn och personal. Sexåringar tjoffas ihop med förstaklassare som inte har hunnit bli tillräckligt mogna för att vara goda förebilder för de nyast tillkomna. Ljudnivån när dryga 50 stycken 6-, och 7-åringar leker helt vanligt, utan bråk och konflikter, är betydligt högre än när 40 barn i åldrarna 6 till 9 år leker, spelar spel, bygger med lego, eller läser en bok eller serietidningar i en vrå, eller spelar pingis eller innebandy i källaren. Att ha så många olika verksamheter på samma yta fungerade tack vare åldersspridningen och personaltätheten. Vi var nästan dubbelt så många i personalgruppen på färre barn. Barnen behövde inte höja sina röster för att höras, och om de gjorde det, kunde de lita på att någon vuxen eller någon kompis hörde dem.

När jag jobbade mina sista år i skolan slogs jag av hur många barn det var som nästan skrek till varann fast de satt bredvid varann i matsalen. Om någon annan ville säga något, höjde de rösten och fortsatte tala eller halvskrika. Det var som om de inte litade på att någon skulle lyssna på dem annars. Det var som om de var livrädda att bli bortglömda, och att samtalet var på liv och död. Att de hela tiden skulle bli avbrutna eller att ingen skulle hinna lyssna på dem mer.

Jag har mina aningar om vad det kan bero på. Redan i förskolan har barnen vant sig vid att inte förvänta sig att någon lyssnar på dem, pga större barngrupper även där. De hörs kanske när de skriker, och blir tillsagda, men negativ uppmärksamhet är bättre än ingen alls… En del blir trötta av att ingen bryr sig och tystnar istället.

Redan Göran Persson började med att omfördela resurserna från fritids till skolverksamheten, fast han kallade det för att ”skolan skulle stärkas”. Sedan tog Alliansen över i samma anda, fast dubbelt upp. Det fanns fritidshem i utsatta områden där man hade 100 barn, men kanske bara högst fyra vuxna. Personalen var ofta vikarier eftersom utbildade fritidspedagoger inte stod ut med att deras verksamhet inskränkte sig till att stå och bocka av barnen på listor, om de var ute eller inne, eller när de gick hem. Så de slutade, eller vidareutbildade sig till lärare eller blev sjukskrivna pga stress.

Förskollärare var smartare, när de hävdade att deras verksamhet var pedagogisk i första hand, med läroplan och allt, och drev därför igenom att daghem inte skulle kallas ”dagis” längre, utan förskola, och att verksamheten på det sättet skulle respekteras på samma sätt som skolans.

Fritidshemmen har också en läroplan, vilket alla, inklusive politiker i alla läger tycks ha råkat glömma bort. Fritidspedagoger har inte varit framsynta nog, att hävda pedagogiken i sin verksamhet utan har ihärdigt framhållit sin roll i den sociala och vårdande delen av verksamheten vilket, som vi alla vet inte, smäller lika högt bland politiker och ekonomer.

Förskollärare som lärare i F-klasser existerar knappt längre. Istället är lärarna i förskoleklasserna numera heltidsanställda ferieanställda lärar utan skyldighet att jobba på fritids. Eftersom jobbet på fritidshemmen har blivit så stressigt och betungande, finns det inte längre många lärare som orkar med att ha dels en tjänst som ansvarig lärare och dels en ansträngande tjänst på fritids, som innebär att man inte får knappt tid att planera eller samverka med andra lärare eller ha de nödvändiga föräldrakontakter, som är som allra viktigast när barnen går i förskoleklass, eftersom föräldrarna ofta är oroligare än barnen i början. Därför får inte skolor längre tag på lärare som nöjer sig med en sådan förskollärartjänst som jag hade, som innebar en viss del av tjänsten på fritidshem. I lärarbristens tidevarv är det bara för rektorer att tugga i sig detta. Det innebär att personaltäckning på fritids blir ännu sämre, vilket leder till att även unga människor slits ut, vilket leder till stor personalomsättning. Och vad händer med barnen?

Det innebär att barnen förlorar viktiga vuxenkontakter och förebilder. De förlorar en känslomässig kontakt med någon som kanske har lyssnat till deras behov. De förlorar till slut tilltron till vuxenvärlden. De vuxna som är kvar har inte utbildning nog eller tid att vara närvarande vuxna.

Dithän har vi kommit nu. Förskoleklassen är från och med i höstas obligatorisk. Vad innebär det för barnen? Läraren är inte längre förskollärare utan lärare, som kanske aldrig har jobbat med så små barn förut. Någon förskolepedagogik finns inte längre, och klasserna har blivit större än någonsin. Barn som inte är skolmogna nog eller har särskilda behov, får inte det stöd de behöver om de inte har en diagnos, och knappt då. Ämnen som på 90-talet var så viktiga för de yngsta barnen, som musik och gymnastik, finns inte varken lärare, plats eller tid till. Förr i världen, var även vanliga lärare tvungna att utbilda sig i något övningsämne, som musik eller idrott, men nu tycks inte finnas några sådana förväntningar på varken lärare eller förskollärare. Barnen har tur om de får en lärare i förskoleklass som kan sjunga eller gillar att undervisa i idrott. Annars kan de vara utan…

Så vad händer med barn som stoppas in i en ”undervisningsfabrik” utan resurser, lämpliga lärare eller goda förebilder bland vuxna, överhuvudtaget?

Hur gör vi för att bemöta dessa barn som många gånger är vilsna, ledsna, besvikna eller arga? När de växer upp har de inte den grundtrygghet som de flesta hade när jag var barn, när betygen i ordning och uppförande togs bort. Kanske har de inte ens en förälder hemma som orkar lyssna på dem när de kommer hem. Kanske är föräldern lika trött och osedd på sitt jobb, som barnet är på sin skola. Ett barn som skulle behöva prata av sig med någon och berätta om något bråk på skolan. Kanske orkar ingen av dem prata utan försjunker i något spel på datorn eller något som hänt på Facebook. Eller så möts barnet av klagomål på städning eller på att det slåss med lillebror istället för att vara snällt och hjälpsamt.

Vad är botemedlet mot barn som stör i skolan? Hur hjälper vi barn i skolan, som har hamnat snett? Som inte har fått stöd och trygghet från början, utan bara skäll?

Nu har Jan Björklund fått en lysande idé. Med stöd av sina fd anförvanter i Alliansen, och SD – vars stöd tydligen duger i detta fall – har han fått ny stridslust. Utan minsta tillstymmelse till stöd i forskning eller minsta tvekan om att han kan ha misstagit sig, hävdar han nu att ett betyg i ordning och uppförande ska råda bot på stök och bök i klassrummen. Och han påstår utan att blinka att ordningen har blivit sämre sedan dessa betyg togs bort på 60-talet.

Nej. Det ena har inte med det andra att göra. Jag gick i skolan på 60-talet och utbildade mig till lärare på 70-talet. Den absolut tystaste och mest artigt belevade klass jag har stött på, träffade jag i en av Stockholms förortsskolor, på en praktik. Hälften av barnen var barn till invandrare, men alla lyssnade på fröken och vågade knappt viska till varann, trots att lärarinnan var ung och snäll och inte ett dugg sträng. Det behövdes inga ordningsbetyg där. Men klassen var lagom stor och fröken hade möjlighet lyssna på alla barn och gick runt och hjälpte dem när de jobbade. Ingen skrek eller störde utan väntade lugnt på sin tur.

….Och de hade tur. De hade en lärare som respekterade dem och lyssnade på dem. Hon hade tydliga regler för ordningen i klassrummet som alla kände till. De som behövde fick hjälp av speciallärare. Ingen förälder ifrågasatte lärarens auktoritet. Ingen hotade ta sitt barn ur skolan om inte läraren gjorde som föräldern sa.

Det var före skolpengens tid.

Just saying….

Sedan skolpengen och fria skolval har fått styra skolans verksamhet och innehåll har ingenting blivit bättre. Sen hjälper inga av Jan Björklunds reformer, eller hierarkiska förstelärarsystem. De har bara stjälpt. ”Pengarna eller livet”, sa man förr. Det är ganska tydligt vad Alliansen + SD väljer…..

Nu försöker Björklund göra sitt sista försök att förstöra situationen ännu lite mer i Sveriges skolor, för Sveriges lärare och elever, genom att angripa symptomen på ett problem som han själv har varit med om att lägga grunden till.

Det kunde han ha besparat oss.

Lämna en kommentar

4 april, 2019 · 18:46

Till slut….

Efter mycken möda och stort besvär, kom jag till slut, till slutet av det stycke musik jag påbörjade för några veckor sedan… 😉…. Sommarsång, av Petterson-Berger.När jag var barn lärde jag mig nästan all musik utantill, eftersom min notläsningsförmåga låg långt efter min förmåga att spela. Så jag tragglade ganska länge innan jag kunde stycket, och då släppte jag ganska snabbt noterna, och det gick ganska bra ända tills….. Ja, man måste ju hålla igång minnet hela tiden, och även fingrarna måste påminnas regelbundet. Om jag kommer av mig mitt i har jag väldigt stor svårighet att med hjälp av noterna komma in igen i musiken, eftersom jag spelar fortare än jag läser noter.

Sommarsång är nästan det enda stycke jag fortfarande kommer ihåg sedan jag gick i pianoskola, som barn, och knappt ens den kan jag alltså…När jag idag försökte göra en inspelning igen, för att äntligen avsluta det jag en gång påbörjat, blev det säkert 10 misslyckade inspelningar, innan jag kom vidare förbi dit jag kom förra gången. Problemet är ju nämligen att fingrarna tycks minnas felspelet lika väl som de rätta tonerna. Har jag en gång spelat fel på ett ställe, spelar jag samma fel nästa gång, och tvärtom.Ganska märkvärdigt att jag kan spela låten överhuvudtaget efter så många år utan övning. Visst blir det några klavertramp, men jag är förvånad över att jag kommer ihåg nåt alls. Ibland är det som om det går allra bäst när jag inte tänker överhuvudtaget och inte har en aning om vad jag gör, men ibland går det inte alls om jag inte fokuserar till max på vilka toner och ackord jag ska ta. Det skulle vara intressant att veta vad som händer i hjärnan, egentligen.Man kan inte lära gamla hundar sitta, sägs det, men jag skulle bra gärna vilja lära mig att läsa noter lite snabbare och bättre. Så kunde jag lära mig nya låtar lite fortare, och inte bara spela gamla, bara nästan lika bra som när jag var ung…. 😉När jag sjunger i kör, däremot, är det notläsningen jag har lättast för, och även när jag spelar altfiol, men det är ju bara en stämma i taget. Detta att hantera ett för mig nytt instrument är ju svårt, så där kan jag ju vara glad att åtminstone inte notläsningen är det värsta hindret. Där kan man snacka om att själva spelandet är det som går trögast. Men å andra sidan är utvecklingspotentialen mycket större än med mitt pianospel. Jag kan bli besviken när jag inte spelar lika bra på repetitionen med orkestern som jag gjorde hemma tre timmar tidigare, men det är ingen stor grej. Jag är ju ändå så mycket bättre än för bara några veckor sen.

Jag skrev ju förut att jag tycker det är jobbigt att spela piano inför publik, men det beror nog mest på mina egna förväntningar. Om jag utgår från att jag kanske kan spela ett stycke till slut utan att komma av mig helt, kan jag ju bara bli glatt överraskad om det går, och inte alltför besviken om det inte går.Egentligen är det så man får se det. Allt är relativt och upplevelsen är också väldigt subjektiv. När jag spelar piano är det ju bara jag som hörs, men i en orkester kan mina toner låta så mycket bättre ihop med de andra än hemma på kammaren, där det oftast låter mycket gnälligare och stråken skrapar, och fingrarna hinner inte med.Ändå är det ju så roligt, det här med musik. Trots eländiga felspel och motgångar. Det måste ju vara som med precis allt, att om man har en vision och vill komma någon vart, kan även vägen dit vara mödan värd. Att anstränga sig en smula, ensam eller i grupp, och se att det sker en utveckling såväl på det privata planet som hos en hel grupp och kanske ett helt samhälle. Om en hel värld skulle få för sig att samspela och samarbeta om ett bättre klimat, t.ex, skulle ju vägen dit också kännas mycket bättre om man visste att alla gick i takt och spelade på samma låt.

Det som förenar är alltid roligare än det som polariserar….

Jag spelar min lilla trudelutt för mig själv så länge och ser fram emot sommaren….Och detta är inte slutresultatet – bara ett steg på vägen mot en mer harmoniskt välklingande ändstation…. In my dreams… 😉 💕 🎶

Och…. Ja, det är ett slags självplågeri detta att lägga upp ännu en ofullständig version av denna låt, men bara för att komma över den där perfektionistiska inställning till musik, och för att bevisa att processen är viktigare än slutresultatet, känner jag mig tvungen att utmana ödet… Och ingen behöver skämmas för mig, ”för var och en skäms för sig”, som en klok ung man en gång sa…

😊 😨 😱 😉

Lämna en kommentar

Under Tid

Till minne av mitt goda minne…

Ibland har jag funderat över mitt bloggande… Vad ska det vara bra för, egentligen?

För min egen del är jag säker på att det är bra för mig att skriva och formulera mig, eftersom ”jag förmåga bäst i skrift”, som jag brukar säga. Det är roligt att skriva och det är roligt få respons på det jag skriver. En god anledning. Men räcker det?

Jag vet inte om jag behöver försvara mitt skrivande mer, men den senaste tiden har jag kommit på ännu en anledning…

På något sätt vill väl alla göra avtryck på sin omgivning, och det gäller nog säkert mig också. Men med ålderns ”rätt” har jag funnit att mitt minne är som det alltid har varit. Vissa saker och människor minns jag förstås bättre än andra, men på det stora hela har minnet försämrats och framförallt sedan jag gick in i väggen för tolv år sedan. Med tanke på min mammas demens, och på att vad som helst kan hända.. en stroke eller annat som på påverkar minnet, tänker jag att livet är skört. Vem ska minnas mina anekdoter när jag blir gammal och sitter på hemmet? Jag har inga egna barn som jag har spridit mina tankar och kunskaper, eller livsberättelser till. Jag har visserligen jobbat med barn i hela mitt liv, och vissa sånger och danser, har nog satt sina spår hos dem, liksom några av mina ”livsvisdomar”, men det kan nog bli som för mig och mina lärare från tidig ålder….Jag minns om någon sa något klokt eller roligt, men vad var det hon hette? Min första pianofröken, som jag hade när jag var sju år. Hon lärde mig principerna kring hur man kompar låtar med hjälp av ”tunika, dominant, och subdominant”, och hur man också kunde bygga egna melodier utifrån tonerna i dessa ackord. Ganska modern pedagogik på den tiden. Jag minns den dagen hon berättade för mig att hon skulle gifta sig och flytta till Italien, för den blivande mannen var därifrån, och jag minns hur jag grät så det plaskade på tangenterna, när jag spelade. Jag försökte ju dölja mina tårar….Men det gick snabbt sådär… Trots detta, att hon satte djupa spår, kan jag inte påminna mig hur hon såg ut eller vad hon hette.

De barn jag har undervisat, har ju i första hand varit 6-åringar, så jag kan ju inte begära att de ska minnas mig om 20, 30 år…. Knappt ens nu…

När vi gick och hälsade på mamma de senaste åren var jag glad att hon hade berättat så mycket om sig själv, och om mormor och andra närstående personer. Hon berättade ju också så mycket annat roligt, och tråkigt, och de där minnena glömde inte jag, men mamma kom ju inte ihåg mycket av sitt liv, utom just lite tidiga minnen. Då var det så roligt varje gång vi kunde pigga upp henne med hur duktig hon var på matlagning och vilka fester hon hade ordnat och allt annat roligt, som att hon hade pluggat på universitetet på gamla dagar, med sådan framgång… Det hade hon ingen aning om, men blev lika glad varje gång vi påminde henne.

Följdaktligen tänker jag nu att jag skriver till minne av mitt eget minne….Så här på förhand, innan det mesta är glömt. Då kan personal och vänliga släktingar som besöker mig på hemmet bara gå till källan, dvs min blogg, om de vill hjälpa mig att minnas mitt liv och mina tankar, och kanske lite till om vad jag har gjort och varför.

Bra va? 😉

Vi ses en annan dag….om ni minns mig då? 😁

Lämna en kommentar

Under Tid

Övning ger färdighet…nästan… 😁 😉

Idag var jag på återbesök hos min läkare på cityakuten. Han som opererade mitt lillfinger rakt igen för två månader sedan. Jag vet inte vem som var gladast. När han fick se mitt numera raka finger, sken han som en sol, och först då förstod jag hur osäker han var på att det skulle gå så bra som det gick. ”Man tar ju alltid en risk, och jag kunde inte garantera att det skulle bli bättre, så det är ju alltid en avvägning om det är bra med operation eller ej, men så här bra hade jag nog inte vågat hoppas på att det skulle gå”, sa han.

Det är nog inte alltid läkaren verkar mer lättad och lycklig än patienten efter lyckad operation, men i det här fallet var det nog så. 😉

Men jag sa att jag tog chansen, för jag tänkte att det kan nog ändå inte bli värre än det var. Jag hade ångrat mig mer om jag inte hade gjort det.

Och inte hade jag någonsin mer kunnat öva ”Sommarsång” av Petterson-Berger…. Och som ni vet…övning ger färdighet. Nu är det inte fingrarna som inte hänger med utan snarare min igenrostade hjärna som kraschlandar ibland…. Men skam den som ger sig. Faktum är att jag spelade den helt ”smärtfritt” innan jag gjorde den lilla inspelningen, så hjärnan är minst sagt opålitlig….

😉 😁

 

Men om allt gick perfekt hela tiden skulle man ju inte ha nåt att kämpa för…. Nu har jag en hel del…. 😉

Fortsättning följer…. eventuellt….

Första gången jag tog mig igenom den här låten efter operationen började tårarna rinna på mig, helt opåkallat, och då förstod jag hur viktigt det verkligen var att göra den där operation. Inte bara för det opraktiska i att inte kunna ta i hand ordentligt när man hälsar, eller inte kunna göra ”High five” ordenligt (som jag behöver göra när jag dansar Femmans dans, när jag gör mina egna ”Sifferdanser” med barnen).

Inte bara för att det kan vara jobbigt att sätta på sig handskar, eller för att man ibland stöter i och gör illa sig, utan helt enkelt för den helt privata lyckokänslan jag känner medan jag spelar, att kunna använda allt jag behöver för att kunna spela ett stycke musik för min egen skull.

Jag har aldrig gillat att spela piano för publik och när vi ibland hade uppspelningen på pianoskolan mådde jag nästan illa av nervositet och svor efteråt att aldrig göra om det….

När jag sen blev musiklärare blev det lättare att hantera, eftersom jag bara kompade barnen. Det handlade inte om mig. Men inför avslutningarna när föräldrar skulle komma och lyssna, var det kört igen.

Därför blev jag lite förvånad över min reaktion när jag började gråta av att kunna spela igen. Men så insåg jag att detta gjorde jag bara för min egen skull.

För mitt eget höga nöjes skull.

Att jag skulle få njuta av att spela för mig själv på min kammare. Ingen annan behövde bry sig om jag någonsin kommer att spela Sommarsång felfritt igen. Inte ens jag bryr mig. Det enda jag bryr mig om är att jag har gett mig själv chansen att känna den glädjen igen.

Tack ska jag ha, och High Five!

😊 💕 ✋ 🎹 🎻 🎶

Lämna en kommentar

Under Tid

Utbildning och skolk….

Jag har läst tusentals kommentarer i diverse tidningar och media om att ungdomar borde utbilda sig och gå i skolan istället för att skolka, med anledning av Greta Thunbergs skolstrejk som numera har blivit en global rörelse.

I sak har de naturligtvis rätt. Alla behöver utbildning, och ju fler som utbildar sig, desto bättre samhällen får vi, överlag. Färre människor lever i fattigdom och som en konsekvens av det, föds det färre människor på jorden. För att fattiga människor föder fler barn, som en slags livförsäkring, är ju ett känt faktum. Alla är överens om att utbildning är bra för såväl individ som samhälle.

Vad jag har reagerat på är, att de människor som har hånat alla dem som klimatstrejkar, samtidigt har hånat alla de forskare vars forskningsresultat ligger till grund för vad vi nu vet om hur klimateffekten kommer att drabba vår planet i framtiden. Det är ju ganska absurda kullerbyttor i tankebanorna hos dessa människor som hånar skolkande ungdomar i samma andetag som de hånar seriöst arbetande forskare. Dessa forskare som med största sannolikhet har ägnat hela sina liv åt studier och säkerligen inte har skolkat en enda dag från sin skolgång. Hur tänker man, när man med ett penndrag kan förneka alla dessa forskares forskningsresultat med att ”de är köpta av all världens ondsinta kommunister och miljömuppar”. Eller så utvecklar man egendomliga konspirationstankar om att Greta Thunberg är manipulerad och hjärntvättad av sina föräldrar och att de ingår i någon slags världsomspännande korrupt värld av ”Greepeace-terrorister”. De som förnekar IPCC och deras rapporter och betraktar dem som fria fantasier, hänvisar i samma stund till några vetenskapsmän och professorer, vars hemsida på nätet säger sig bygga sina teorier på ”sans och förnuft”. Hemsidans admin lägger lite nonchalant upp sitt eget telefonnummer som man kan swisha till om man vill stödja deras verksamhet att vara kritiska till IPCC och deras forskning. De verkar anse sig tillhöra någon slags underjordisk rebellrörelse – tystade och negligerade av den stora korrupta forskningsvärlden….

Ursäkta mig, men hur var det nu med vikten av utbildning? Är det detta misstänkliggörande av kunskap och vetenskap, de skolkande ungdomarna har att se fram emot om de får chansen att leva länge och utbilda sig till nästa generations uppfinnare och vetenskapsmän? Verkar det lockande?

En vuxenvärld som vägrar lyssna på majoriteten av världens mest utbildade människor, samtidigt som de hävdar att höjden av brottslighet består i att skolka från skolan….

För mig låter det mest som höjden av brist på logik, intellekt, och…. utbildning?

Nåväl. Så länge som vuxenvärlden beter sig som den gör, är det ett under av alla under att världen samtidigt består av ett så oändligt hav av kloka, reflekterande, kunskapstörstande och ansvarstagande barn och ungdomar.

Barn gör inte som vuxna säger att de ska göra, sägs det, utan de gör som vuxna gör. Det stämmer inte med dagens ungdom. De tar ansvar, inte bara för sin egen framtid, utan även för allas vår nutida klimaträttvisa.

Om vuxna inte kan städa efter sig när de lämnar det här jordelivet, måste barnen lära dem det.

Ett trendbrott!

Kanske har nutida förskolegenerationer fått det sociala regelverket i sig som med modersmjölken, nästan: ”Man ska städa efter sig när man lämnar en lek eller ett rum på förskolan eller fritids eller i klassrummet. Man säger förlåt om man har gjort något dumt mot en kompis som man ångrar, och sen får man tala ut om saken för att sen kunna gå vidare. Man ska lyssna på sina kompisar och hjälpa de yngre. Man ska stå för vad man har gjort och man ska inte skylla ifrån sig. Man ska inte snacka skit om någon klasskamrat som inte är närvarande. Har man fritidsråd eller klassråd ska man inte nämna någon vid namn som har gjort en dumhet, om inte den händelsen är avhandlad och utredd före mötet.”

Det finns mängder av kloka spelregler som barn har tagit med sig från förskola, fritidshem och skola, som de nu applicerar på verkligheten…. Och det visar sig att det stora flertalet av barnen och ungdomarna har lärt sig sin läxa.

Nu ska vi göra vår läxa. Dags att göra upp ett ”globalt städschema”, att ha ”samhällsråd”, där vi tillsammans med andra samhällen på vår planet, gör gemensamma ”trivselregler”, som vi alla är överens om och som ger klimaträttvisa åt alla – fattiga som rika länder, och nutida och kommande generationer!

Varför skulle inte vi klara av det som vi förväntar oss av barnen i alla skolor över hela världen?

Om vi förväntar oss att barnen ska visa oss och varann respekt, måste vi också respektera deras förväntningar på oss: Att vi visar oss vara vuxna vårt ansvar! Att vara förebilder!

Lev väl och gör ditt bästa, så länge!

😊 💕 🎶 🌍 ☔ ☀

Lämna en kommentar

Under Tid

Nu, Nu, Nu!

Idag var en unik dag. Efter att ha sympatistrejkat på Mynttorget många fredagar sedan i höstas, för klimatet, tillsammans med ibland bara en eller två ”handfull” människor, var vi idag bara en av 15000 personer. Nästan obegripligt. Men helt fantastiskt! Något att berätta för sina barn och barnbarn om, om jag hade några. Men upplevelsen var surrealistisk. Samtidigt fick vi rapporter om att det strejkas i 123 länder och i 2000 orter, tillsammans med ungefär en halv miljon människor på vår planet.

Världen får helt enkelt inte kapsejsa! Ett enkelt budskap från nästa generation. Och vad kan jag – en enkel ”folkskollärare” från Stockholm – göra, annat än att hänge mig åt denna rörelse och att hoppas att hela världens makthavare gör detsamma?

Jag har ingen makt, men jag har ett val. Att stödja eller inte stödja….

Det har vi alla.

Vad väljer du?

I vimlet såg vi… 😉

…. Politiker, kända och okända, aktivister och inaktiva, men alla var – ack så engagerade! Tack Greta och alla unga och gamla som har jobbat för det här! En upplevelse för livet. För mitt alltså… Och förhoppningsvis även för kommande generationers liv.

Men det är upp till oss. Inte lång tid kvar…. 😉

Trevlig helg! 😊 💕 🎶 🌍 ☔ ☀

Ä

Lämna en kommentar

Under Tid

Fördomar, förutfattade meningar och rent skitsnack….

Att sprida skräp omkring sig, är inget vidare trevligt. Särskilt inte om man inte plockar upp det efter sig och slänger det på rätt ställe, dvs sopsorterar…. 😉

Det borde gälla samma sak när man slänger ut dumma, förhastade kommentarer eller rent ljug omkring sig. Sådant som man har hört nån kompis säga, som i sin tur har läst något på Facebook, som någon hade hört något om på nyheterna eller läst i en rubrik i Expressen. Den ”nyhet” som kanske var till hälften sann men med lite vinkling och vridning har blivit en omgjord sanning som genom ”viskleken” ytterligare har förvanskats. Många människor har ju redan förutfattade meningar om det mesta, så om man snappar upp något som bekräftar ens uppfattning tar man nog gärna denna ”nyhet” för att vara en sanning…. Och sprider den vidare….
Det är ju som om någon slängde ett ruttet äpple på marken och någon annan tar upp det och slänger på en tredje person… Inte vidare trevligt eller genomtänkt, eller hur? Men så går det till praktiskt taget varje dag, varje minut i olika kommentarsfält på internet, i sociala medier. Både den som får det ruttna äpplet i nyllet och alla som ser på blir mer eller mindre illamående av fenomenet. Ibland orkar man hjälpa till med att trösta och/eller ge svar på tal. Ibland inte. Då ligger alla dessa ruttna frukter och stinker i vårt undermedvetna tills vi till slut lyckas anamma ny ork att bemöta andra sjuka uttalanden vi möter. Sällan ger det positiv utdelning men man kan själv känna att man har rensat luften åtminstone tillfälligt.

En person som ständigt blir beskylld för olika saker som egentligen aldrig är med sanningen överensstämmande, är ju Greta Thunberg. Jag läste en gång en mycket ilsken kvinnas kränkande kommentar om Greta och hennes familj, på Facebook, där jag beskrev hur jag uppfattade kommentaren – som skitsnack byggd på fördomar och falska rykten, och liksom allt skvaller byggde hennes på fördomar utan någon sanningshalt. Därför bad jag henne att sluta skriva saker om folk hon inte känner och om sånt hon inte har någon aning om. Hennes svar var att hon minsann inte trodde att jag visste mer än hon, och därför hade hon rätt att uttala sig som hon gjorde….? ”VAD VET DU?” skrek hon med stora bokstäver, och där tog min ork slut… Stanken från de ruttna kommentarerna tog över. Men så här i efterhand kom jag på vad jag skulle ha svarat….

”Jag vet kanske inte mer än de flesta i just detta fall, men en sak vet jag – jag vet att jag har vett att inte sprida skvaller, skitsnack och förutfattade meningar om människor jag inte känner. Om jag verkligen visste mer skulle jag heller inte sprida det vidare. Varför skulle jag? Fråga dig själv varje gång du vill kommentera något, om det bidrar till något positivt för mänskligheten, och du kanske kommer att ändra ditt beteende.”

Men för att återkoppla till Greta… Jag, som nybliven pensionär,  och som har jobbat med det uppväxande släktet hela mitt liv, har nu på ålderns höst fått en en ny förebild. För vem har bemött allt skitsnack, alla fördomar och alla elaka kommentarer med bara fakta och en väldigt cool attityd, om inte Greta? Hon säger bara: -”Jag tror inga människor är onda – de har bara inte tillräckligt mycket kunskap. Om man inte vet något om klimatet förstår jag att det verkar konstigt att jag skolstrejkar för klimatet”…

Det känns som en ny insikt för mig, att inte ta kränkningar och elakheter personligt, utan att bara helt nyktert konstatera att människor inte vet tillräckligt.  Att heller inte skambelägga någon och heller inte sätta sig själv på höga hästar.  Det är anmärkningsvärt att en 16-åring kan lära oss äldre något så fundamentalt. Men så brinner ju denna unga människa för det mest fundamentala man kan tänka sig – vår planet och dess överlevnad. Vi kan inte göra annat än att ta till oss hennes budskap, eller……

… Eller vadå? Förtvina i vår egna ruttna föreställningar och förvridna människosyn?

Nej, för inga människor är ju onda, eller hur? Vi vet ju bara lite för lite… 😉

Så nu är det bara utbildning som gäller! Det är det som är grejen….  😉

…Och i skrivande stund….

”is it too late for love?”

NO!

Vilket härmed bevisas….  😉

Grattis John Lundvik! Det finns fortfarande hopp! 😊 💕 🎶

 

2 kommentarer

Under Tid

Hopp?

Nu går tankarna till mitt projekt #Sifferdansa – #musik/dans/matematik/TaktfartstågX10/förskoleklasser/ – som har levt i min inre och yttre värld sedan 2007. 

Nu är jag i princip framme vid Taktfartstågets officiella ”avgångstid”.

Det finns hållhakar men också goda förutsättningar för att det snart ska kunna tas i bruk. 

Hållhakar:

  1. Jag själv – är jag beredd?
  2. Materialet är inte klart, men kan ändå användas i sitt ofullständiga skick
  3. Hur ska det förmedlas? Via nätet med videos och med musiken strömmande från Spotify, iTunes, mm, eller med mig som levande kringresande konsult i Sveriges avlånga land? I det första fallet – hur ska jag försvara detta rent hållbarhetsmässigt? Att strömma musik är behöver energikrävande servrar för mina i moln uppladdade musik- och videofiler….

Goda förutsättningar:

  1. Jag har blivit medlem i STIM, och kan nu räkna med att kunna få in lite pengar om min musik spelas i strömmande form
  2. Egentligen finns det inget att vänta på. Om jag hittar rätt kunder kan jag sätta igång imorgon dag, med eller utan egen firma, färdig bok eller streamad musik. Jag kan erbjuda mina tjänster för ett arvode motsvarande timlön för en vikarie och sälja musik och bilder på USB-minne. 
  3. Jag har startat en hemsida där jag kan lägga upp händelser och material efter hand…. Den är under uppbyggnad, men kolla gärna! https://www.sifferdansa.se/
  4. Att jag är frisk och har gjort min fingeroperation är en god förutsättning för att det ska lyckas. 

Som ni ser är jag själv såväl en ”hållhake”  som en ”god förutsättning” för att jag ska lyckas. ”Satsa på dig själv” hette det ju på det glada 80-talet, då du skulle vara din egen lyckas smed. En slags religion för egoister… 😉 

Inte för att jag inte skulle vara självupptagen, men mitt intresse har nog varit mer koncentrerat på kollektiva framgångar med körer och klasser i skolor, och inte riktat på mig själv och mina förmågor. Däremot har jag ju alltid velat skriva musik och egna texter som jag förstås inte bara har velat spara i skrivbordslådan.  Jag vill ju nå ut men ”jag gör mig bäst i skrift”, brukar jag ju hävda. Det stämmer nog inte helt. Jag brukar få med mig barnen när jag sjunger och dansar med dem och när jag vet vad som krävs av mig kan jag även hålla anföranden inför vuxna på föräldramöten och annat. Men det finns en sak som jag inte kan och det är att göra reklam för mig själv. Varken i löneförhandlingar eller andra liknande situationer där min förträfflighet ska beskrivas av mig själv. Det kan tyckas vara ett ödmjukt drag, men det kan ju också kallas ”falsk ödmjukhet”, eftersom jag på ett sätt vet att det bara är jag som behärskar en viss sak, men jag kan ändå inte få det över mina läppar. I fallet med detta – mitt eget mattedansoprojekt – är det ju faktiskt bara jag som behärskar alla mina danser och berättelser runt omkring de olika ”entals-karaktärerna” och musiken och hur den ska ge förförståelse för matematiska och musikaliska begrepp. 

Men ändå är det just detta som tar emot mest. Att vara min egen reklampelare. Det är det som är min ”hållhake i kubik”. Men kan jag bara runda den svårigheten kan det nog gå gå galant…. 😉 

Så nu mina vänner, börjar nästa steg på min otroligt långa färd mot ”framgång”. Med framgång menar jag inte huvudsakligen att jag ska vinna på det ekonomiska planet, men att jag ska vinna över mig själv och mina motstånd och hållhakar. Då finns det kanske hopp om livet?  Eller hopp om en fortsättning på resan, så att den inte slutar innan den har nått slutstationen…. Men där är det ju bara jag som sätter stopp, och bara jag som kan sätta fart på tåget och ge mig själv hopp. 

”Det är bara när jag själv agerar som jag kan känna hopp” (som Greta Thunberg kanske skulle ha sagt), för snacka går ju, men snacka så det går….Det går inte! 

😊 💕 🎶 🚂 

Nu går tåget! Eller snart? 😉 

Lämna en kommentar

Under Tid

Frågan är…? #56Bloggboken

Under vinterhalvåret följer jag gärna två tävlingar på TV, som mer eller mindre har anknytning till musik. Det ena är ”Vart är vi på väg”, som ju handlar om tågresor, men som alltid innehåller flera musikfrågor, och det andra är ”Så ska det låta”,  som ju enbart handlar om musik.

Jag har ju haft musik som yrke, som utbildad musiklärare, och har dessutom lyssnat på och har själv framfört allehanda musik i olika sammanhang i hela mitt liv. Ändå slås jag av hur otroligt sällan jag svarar rätt på musikfrågor i dessa program. I och för sig har jag väl aldrig varit bra på tävlingar och minneskunskaper, men ändå….

Idag förstod jag delvis hur detta kan komma sig när jag läste Lars Lindströms artikel i Expressen, om hur man vill göra om tåg-programmet till nästa år. Man vill t.ex byta ut bandet ”Augusti-familjen”, t.ex, för att programmet har blivit så ”grabbigt”. Att det har blivit grabbigt, kan jag hålla med om, men det beror nog inte främst på bandet utan på de grabbiga frågorna från de ”grabbiga programledarna”. Och frågorna handlar ju inte bara om musik utan även om bilmärken och militära termer. Nåväl…av de fyra tävlandena i finalen i fredags, var ju den enda kvinnliga finalisten den klart lysande stjärnan. Mycket på grund av hennes kunskaper i musikfrågorna, trots grabbigheten. Men visst känns det som om musikfrågorna handlar mycket om manliga rock-musiker på 90-talet, eller möjligtvis något tidigare eller något senare. Jag har dock ingen statistik på det. Däremot känner jag mig väldigt ofta mycket okunnig på just dessa decennier och de musikaliska genrer som musikfrågorna ofta behandlar.

Men den stora skiljelinjen går nog inte mellan kvinnliga och manliga frågor utan just vilken tidsepok frågorna anspelar på. Det blev grymt tydligt för mig igår under ”Så ska det låta”, då Cecilia Frode gick loss i en roligt uppträdande med Harry Brandelius ”Gamla Nordsjön den svallar och brusar” och Sara Dawn Finer, nästan ursäktande berättar för publiken vad det var för låt och kompositör, med tillägget.. ”ifall inte alla har den med på sin senaste” spotifylista”…. 😉

Då insåg jag att det var ungefär den enda låten jag kunde säga på rak arm, vad det var för någon och vem som hade skrivit den….. Den var ju ändå poppis långt före min tid…. Men faktiskt klarade jag även en av stroferna igår – den som slutar med ordet ”sköna”. Och det var också en gammal gubbe som hade skrivit den, nämligen Evert Taube och låten var….? Jo, Änglamark, förstås….En gammal goding från 70-talet. 😉

I övrigt hade jag mer eller mindre noll koll på ”intron” till låtar eller omgjorda texter till engelska eller svenska. Och just det….Allt handlar ju om generationsmusik  och programledare och pianister och deltagare som är minst 20 – 25 år yngre än jag. Jag tycker ändå det är ett roligt program och jag gillar verkligen Sara DF, men när programmet var nytt för flera decennier sedan, var inte åldern på deltagarna så koncentrerad på yngre medelåldern och ännu yngre. Frågorna berörde också ett vidare musikfält, hävdar jag och blandningen av artister var också mer varierad. Precis som frågorna i ”Melodikrysset” på radion…. För hela familjen!

Eller så var det bara jag som var yngre och mer ”med på noterna”?

Men om nu SVT ska sponsras av alla oss skattebetalare borde de här skojiga familjeprogrammen väl också rikta sig till fler än dem mellan 30 och 45? Särskilt om man nu tänker att fattigpensionärer i glesbygd kanske inte har råd med så värst mycket fler nöjen än de som erbjuds på radio och TV. Då kan det ju inte vara meningen att man ska behöva känna sig lite dum och bakom flötet redan i 50/60-årsåldern när man sitter hemma i Tv-soffan och råkar kunna tralla med i ”Gamla Nordsjön”?

Nåväl…. Jorden går inte under för det.

Själv är jag fortfarande oändligt tacksam för att jag bor i en stad där många nöjen, muséer och kultur är billigt eller gratis,  och framförallt för att jag har tid och ork att gå på så mycket,  som jag knappt orkade tänka på en gång, medan jag fortfarande jobbade. Trots en ganska usel pension har jag ändå möjlighet att ta igen alla år som legat i en slags kulturmässig ”träda”, men just därför tycker jag att det är lite orättvist med tanke på alla pensionärer som inte har samma möjlighet som jag har – mitt i storstaden – att åtnjuta livets goda. Men, vem vet? De kanske har ägnat hela sitt liv åt att lyssna på melodiradion, tittat på frågeprogram, löst korsord och gått på rockkonserter, och hållit sig ajour med nutida popmusik, som inte jag har gjort, och har som de ”moderna”  människor de är följdaktligen är svarat rätt på alla musikfrågorna i alla TV-program i Tv-historien och inte bara sitter tyst och stum som jag? Duo-appen har de säkert också……😉

Så vad bråkar jag om?

”See you later, alligator…..” 😁

Lämna en kommentar

Under Tid

Ord….

Att sätta ord på sina känslor, kan vara nog så svårt, men att stå upp för sitt ord verkar vara ännu svårare. Särskilt om man är politiker. En del tycks inte bry sig alls, eller svänger sig med ord som de sen påstår att de aldrig har sagt. Kanske tycker de inte att ord är viktiga?  Kanske missbrukar de vissa ord så mycket att de förlorar sin betydelse?

Numera sker en vanvård av ord på internet. Inte bara otrevliga ord, eller hatiska, men hela meningsbyggnader är så dåligt underbyggda att de faller samman som korthus vid första bästa genomläsning. Detta är fullt förståeligt om människor som har skrivit är dyslektiker eller har svenska som andra språk. Då gör en så gott en kan…. 😉

Men alla andra? Ofta finner jag att de som har svårast för att bygga sammanhängande meningar, är de som har lättast för att vilja ställa krav på invandrare att de ska kunna tala och skriva svenska…. Helst innan de kommer hit….. 😉  Till dem vill jag bara ge rådet: Läs ”Priset på vattnet i Finistère”, av Bodil Malmström. Dels kan man få sig ett gott skratt och dels kan man rent känslomässigt få förstå hur det kan kännas att inte kunna göra sig begriplig i ett främmande land. Och slutligen får man också en underhållande lektion i hur man behandlar det svenska språket i skrift. Allt i ett och samma paket. Voilà!

Det finns andra böcker som också visar hur viktigt det är att behandla språket väl. Det kan till och med kännas livsviktigt. Då tänker jag på boken ”Ord som befriar” av Marie Cardinal. Läs gärna den och berätta gärna för mig sen vad den handlar om, för det enda jag minns är att boken gjorde mycket starkt intryck på mig…. 😉

Detta att ord kan befria….

När vi nu pratar så mycket om ord som bryter ner och förstör samtalsklimatet, skulle jag gärna göra tvärtom. Hitta vägar till ord som befriar oss och vår omgivning. Ord som det kommer något gott ur…..För stunden, eller för all framtid. Ord som förnyar och som gläder oss, och ord som beskriver något viktigt eller intressant. Ord och meningar som talar sanning och som vill våra medmänniskor gott. Ord som inte förtrycker eller hånar.

Jag skulle vilja att det fanns en ”rörelse” som hela tiden väljer de bästa orden för stunden. De bästa orden för dig och för mottagaren. Men kanske måste vi, om vi ska lyckas med det, hitta goda läsvärda berättelser i texter som tjänar som förebilder. Om det vanvårdade språket kan normaliseras, borde även det välvårdade eller välfunna språket kunna lyckas med det. Vi borde inte nöja oss med mindre, för endast det bästa är gott nog!

Det går väldigt fort att rasera ett hus, men tar lång tid att bygga upp det igen. Precis som med mitt finger som stukades för fyra år sen och som sen blev alltmer krokigt. Men nu efter min operation för en månad sedan, har jag börjat träna upp det igen, med övningar och stödskena på natten för att det inte åter ska krokna. Det är inte lätt och vägen till ett fullt fungerande finger är inte rakt, men med lite hjälp och stöd så…. 😉… Till slut kan jag använda det till det jag behöver utan problem. Jag kan spela piano och borsta tänderna. Visste ni att lillfingret är nödvändigt vid tandborstning? Hade inte tänkt på det förrän efter operationen när fingret var i bandage och det ömmade väldigt när jag kom åt de färska stygnen med tandborsten. Men nu går det som en dans!

Och jag kan göra ”High five”! 😊

Nej, nu har jag ordat färdigt om det…. Men den gemensamma nämnaren är väl att såväl ett fungerande språk som ett fungerande finger kan befria dig i tanke, ord och handling….

😉 💕 ✋ 🎹 🎻 🎶 📖📚

Lämna en kommentar

Under Tid