Ekologi och klimat på schemat….

Det skulle eka in i framtiden många generationer framåt… 😉

När Alliansen ledde Sverige i 8 år, lyckades de införa ett nytt ämne kallat ”entreprenöriellt lärande”…. Säkert nyttigt och bra på många sätt, men många ifrågasatte om det var så viktigt och nyttigt att det kunde vara ett eget ämne, och ha den status som t.ex matematik och geografi och engelska har. Säkert kan man få inblick i hur man startar företag och hur man sköter ekonomi och hur man utvecklar en bra idé så att den lönar sig, men är det ändå inte en slags ”underrubrik” till ämnet ”ekonomi”?

Men eftersom Sveriges nyliberala partier passade på tillfället att inmuta ett område i skolans värld på sin tid, undrar jag varför inte Gustaf Fridolin passar på att göra samma sak nu?

Ett stycke riktig folkbildning i det ämne som kommer att påverka vår planets framtid för alltid!

Det är väl kanske för sent att börja med att utbilda barn nu om samspelet i naturen och om hur klimateffekten påverkar väder och vind globalt? Jo, men de måste ju åtminstone få en chans att begripa vad som händer och sker och hur det kom sig att världen började brinna på vissa håll och översvämmas på andra sommaren 2018. I Sverige, alltså… I övriga världen märktes det mycket tidigare…

Och om några av dem får chansen att begripa, kanske de i sina vuxna liv tar chansen att försöka hitta adekvata lösningar på hur de ska överleva på jorden. Kanske har de större förutsättningar än de som aldrig fick kunskapen och förståelse för hur det uppstår balans i ett ekologiskt system, så att inte växter eller djurarter går under, eller hur man undviker överhettning i atmosfären.

Kanske något litet snille hittar ”koden” till ny och bättre värld….. Om vi bara ger dem nycklarna och kunskapen kan deras kreativa tänkande generera helt nya sätt att starta företag och tjäna pengar så att mänskligheten ska må så bra som möjligt…. Inte så att vi utnyttjar jordens resurser så mycket som möjligt för egen vinning.

Barnen kan lära sig att olika arter behövs. Som exempel: Om torsken blir utfiskad i Östersjön, finns så mycket mer småfisk som äter upp den nyttiga växten ålgräs som håller havet rent och inte blir ett hav dött på liv. Det måste finnas en balans mellan olika arter så att naturen kan fungera perfekt. En monokultur som en granskog är, brinner exempelvis mycket fortare än en blandskog.

Människan är en av alla arter som också måste samsas inom arten och med andra djur och växter för att vi i långa loppet ska kunna fungera och leva ihop utan att någon eller några förgörs. Människan kan omöjligt överleva om inget annat liv kan växa.

Så Mp – ta chansen! Gör skolan hållbar för framtiden på riktigt! Kanske skulle ett ”Fridolinskt fotavtryck” i skolan medverka till att mänsklighetens klimat-fotavtryck på planeten Jorden inte blir omänskligt och överdimensionerat stort….?

Innan det är försent – utbilda människan! Det kan löna sig…. 😉

Om det vore så att Gud fanns och gjorde människan till sin avbild borde ju människan vara lika kreativ och snillrikt skapande som denne gud, och öppen för olika sätt att leva, möjlig att utbilda och lära nya saker för att likt originalet ge liv åt nya varelser och platser att bo på….

Men det måste ha blivit ett konstruktionsfel? Människan verkar vara mer snar att avbilda än att bilda nya världar, och hade Gud velat bli avgudad, hade väl alla människor sett likadana ut och haft en hjärna som inte kunde tänka självständigt utan var beroende av att bli beordrad att göra saker utan att ifrågasätta Guds budord? Eller?

Nej, mänskligheten har utvecklats på egen hand och utan en styrande hand, tycks det mig. Annars hade det inte kunnat bli så oväntat många fel och brister eller lika oväntat många rätta beslut och olika sätt att göra det rätta på, om det fanns en gud som var så inkonsekvent. Eller är Gud bara som en orättvis förälder som ger en del mer kärlek än andra medan några aldrig får en chans att leva ett värdigt liv?

Jag tror vi får säga ifrån. ”Nej, tack! Vi är stora nu. Vi kan bilda oss egna uppfattningar om världen. Vi vill gå i riktig skola och inte bara i livets hårda skola, så att vi kan se framtiden an med viss förtröstan. Vi flyttar hemifrån. Vi vill inte gå i någon annans ledband. Du gav oss världen. Nu måste vi förvalta den och inte bara ärva och fördärva. Kan själv!”

Lämna en kommentar

Under Tid

Kunskap är makt!

Mina tre senaste blogg-inlägg har handlat om njutning i högre eller mindre grad. Men nu tror jag att jag har njutit klart för ett tag framöver, åtminstone officiellt, för nu börjar allvaret. Om en månad och en vecka är det val i vårt land om vem eller vilka som ska ha fortsatt mandat att leda vårt land i kampen för ett bättre samhälle, bättre klimat och en tryggare och mer solidarisk värld. Jag hyser inga förhoppningar om att mirakel ska ske och att de jag röstar på ska få egen majoritet, men man kan väl alltid hoppas! 😊

Det finns alltid minst två olika sätt att uppfatta verkligheten på och ju mer kunskap du har desto fler nyanser i landskapet kan du uppfatta.

Det jag först och främst skulle vilja att alla människor fokuserade på är vilka som har kunskap nog, och därmed insikt i många av de komplexa frågor vi har att ta ställning till. Om inte politiker och deras sak-kunniga är insatta i samhällsfrågorna och även i det som påverkar samhället kommer det att bli väldigt svårt för dem att ta rätta beslut i komplexa frågor. En politiker kan inte veta och kunna allt, men om den om åtminstone är medveten om just det, har denne politiker större möjlighet att be om rätt hjälp vid rätt tidpunkt.

När jag gick på Lärarhögskolan i Stockholm på 70-talet, läste jag biologi och geografi som tillval, vilket betydde att jag som mellanstadielärare också skulle kunna undervisa i dessa ämnen även på högstadiet. Det var roliga och lärorika studier, speciellt när det gäller biologin. Lärarna på den institutionen var mycket kunniga och goda pedagoger. Det var också ett laborativt och konkret ämne där vi fick tips om många experiment som konkret kunde visa hur olika fenomen i naturen fungerar, som exempelvis hur t.ex fotosyntesen funkar. På det sättet var de lärarna föregångare till senare tiders pedagogik som har tydliggjorts i nutida fortbildningar för lärare, som exempelvis ”Mattelyftet”.

Det är något jag har lärt mig under alla år som lärare i främst förskoleklasser men även musik, matte och språk och i stort sett alla ämnen, att eleverna älskar experiment och konkreta material i undervisningen.

Min huvudlärare i biologi hette Salme och kom som ensamkommande båtflykting i en roddbåt över Östersjön från Estland under kriget. Hon togs om hand av ett fosterhem i Värmland och uppenbarligen klarade hon sig mer än väl tack vare ett gott läshuvud. Hon blev ju med tiden lärare på Lärarhögskolan i Stockholm och utbildade många av oss blivande lärare i biologi och ekologi och kemi och hade dessutom livserfarenhet och perspektiv på samhällsfrågorna.

Det var hon som sa till mig att ”kunskap är makt”. Har du kunskap kan du alltid ta dig fram i ett samhälle som i Sverige, trots att du kanske inte har stöd ekonomiskt eller socialt från en familj. Hon sa också att ”ju mer man kan och har lärt sig inom ett ämne, ju mer inser man hur mycket man inte kan”. Den kunskapen är nog så viktig. Det tycker jag avslöjar många av dagens s.k. förstå-sig-påare, att de ogärna visar någon form av ödmjukhet. Ju mindre folk vet och kan, desto mer hävdar de att de sitter inne med sanningen.

Det är alltså mitt första råd i den fortsatta kampen om framtiden:

1. Kolla ödmjukheten inför den egna kunskapen och sanningen hos varje politiker. Ju mer stursk och ”allvetande” hen utger sig för att vara, desto mindre kunnig i ämnet i fråga.

2. Om en politiker enbart grundar sina påståenden på kunskap från en och samma källa, kan man säga att hen inte har fördjupade och väl prövade kunskaper.

3. Om en politiker aldrig svarar direkt på en fråga utan konsekvent avbryter och byter ämne enligt ”anfall är bästa försvar”, kan man utgå från att denne har grunda kunskaper i allt utom inom en väldigt snäv sfär där hen å andra sidan vill göra gällande att hen sitter inne med sanningen.

4. Gör en djupdykning inom ett ämne där du själv är mer insatt än de flesta och kolla inom detta ämne vad politiker gör för uttalanden. Då kan du själv avgöra var de kan ha skrattretande fel, eller om de verkar vara lika initierade som du själv är. Kan de mer än du, kan det vara ”rätt häst att satsa på”!

5. Om en politiker eller parti visar förakt för den du är och det du står för och de kunskaper du besitter, är det onödigt att rösta på just det partiet….. 😉

6. Har du några hjärtefrågor kan du göra en lista på vad de olika politikerna tycker och kan om dessa.

7. Gör en lista över de ämnen som respektive partiledare och parti totalt negligerar och sopar under mattan.

8. Tänk efter vilka partiledare du tycker verkar trevligast och kolla sen om de är lika trevliga och respektfulla mot meningsmotståndare. Gör sen samma med deras anhängare…

9. Om du möter någon på sociala medier som bär sig illa åt – svara aldrig med samma medel! Ignorera eller höj blicken och gå vidare. Det ska aldrig vara ditt fel att andra är elaka mot dig. Den poängen ska de inte få chansen att vinna!

10. Rusta dig aldrig för krig i debatter. Rusta dig bara med kunskap!

11. Var snäll och trevlig även när du tycker olika än andra. Sätt inte etiketter på andra människor! Det kan löna sig…

Sådärja!

Är vi beredda?

Då kör vi! Inte mot bättre vetande, utan med…. 😉

Och ett extratips…. Om du någon gång känner dig nedslagen eller ledsen eller illa bemött – Tänk på något roligt eller på något snällt någon har sagt eller gjort för dig.

Själv ska jag sätta på någon extra bra musik som gör även en odiskad disk till ett festligt avbrott i semestertiderna. 😉

Ha det gott!

I bloggens nästa nummer –

”Om skolan och dess kunskapsinnehåll.”

Lämna en kommentar

Under Tid

Idag skulle min pappa ha fyllt 106 år om han hade levt. Han var länge synnerligen pigg för sin ålder, nästan ända till slutet. Han blev 99 och ett halvt år, och hans minne var gott även de sista åren, vilket kompenserade att min mamma hade ett alltmer sviktande minne, men å andra sidan fick han starr på slutet vilket gjorde att hans syn försämrades betydligt, men där kunde mamma å andra sidan visa honom vägen. De två gick på kortare promenader med sina stavar – mamma först och pappa tätt efter för att kunna se hennes ljusa jacka och vart den var på väg.

Min mamma lever numera på ett demensboende och har det mycket bra där och i år är hon lika gammal som pappa var när han dog. Kanske slår hon hans rekord och blir 100? I så fall kommer hon nog inte vara helt medveten om det om inte någon påminner henne. I sin krafts dagar var hon nog en tävlingsmänniska och ville gärna göra allt som jag kunde – t.ex segla windsurfingbräda eller spela någon bossa nova på gitarr. Hon ville inte gärna ge sig och slå sig till ro med att jag var 34 år yngre och kanske hade lite lättare att lära. Pappa däremot, slog sig gärna till ro och njöt av att lyssna när jag spelade, eller så solade han och läste en bok när jag var ute och surfade. Han var fullt nöjd med det han hade uppnått och åstadkommit i livet. ”Världens avspändaste man” sjöng vi barn om och till honom i någon födelsedagshyllning. Han hade förmågan att koppla av och njuta på rätt tid och plats. När han jobbade som tandläkare i sin praktik som låg i samma våning som vår bostad, brukade han gå in och äta sin gröt till lunch och sen vilade han och sov i 20 minuter innan han gick in och tog nästa patient. För mig har det alltid känts helt obegripligt hur han har kunnat slappna av så ena stunden, för att sen gå in och jobba fokuserat i nästa stund. Till skillnad från honom var mamma en mer rastlös själ. Hade ofta svårt att sova och hade fokus på många olika saker. Hon hade nog en annan drivkraft, men inte samma självförtroende som pappa, som inte behövde bevisa något för sig själv och andra. Men båda fick alltså chansen att leva länge och hade även på ålderns höst ett rikt liv tillsammans och med sina släktingar, och många vänner, som tyvärr inte alla hade förmånen att leva lika länge.

De spelade ju också i en amatörorkester i många år. Deras olika förhållningssätt till livet var framgångsrika på det sättet att de kunde leva ett aktivt liv länge. Men ändå…. De kunde också njuta och vila efter lunch, ta en promenad före lunch och njuta av varandras sällskap. Det var bara när min mamma blev alltmer dement som man märkte att pappa blev väldigt trött på att förklara saker som de alldeles nyss hade avhandlat.

Men särskilt som han i takt med att hans syn försämrades också blev alltmer beroende av hennes syn så blev de som radarpar på gott och ont. Hon läste texten på Tv-programmen och han kom ihåg och förstod vad de handlade om. Ett särskilt komiskt minne min brorson hade var när han hörde när de satt och tittade på en reprissändning en eftermiddag på landet och mamma läste och pappa lyssnade och muttrade lite grann, och till slut sa mamma: – ”Men, Hasse, vad handlar det här programmet om egentligen?”

”Det handlar om ett finskt punkband!”

Sen kom de väl överens om att de inte var så intresserade av det och stängde väl antagligen av…. 😉

En del vintrar när det var extra kallt och halt ute gick de inte ut alls utan tog sina promenader inomhus. Flera varv runt i den stora våningen, inklusive praktiken, och sen åt de väl sin kruska som vanligt och vilade på maten. Ofta satt de och spelade och övade på sina stämmor till orkestern medan pappa fortfarande kunde se noterna. Men jag tror att när pappas syn försämrades och han inte kunde spela längre fanns inte den där stora glädjen med musiken längre, som ändå var hans stora passion. Trots det var han fortfarande sällsynt bra på att lyssna på musik och njuta och ibland gråta lyckligt om det var något extra ”tjusigt”.

En av hans sista födelsedagar vi firade tillsammans här på landet minns jag hur han njöt och tårarna rann när vi spelade upp ett stycke musik ur Svea Hund, av Hasse och Tage, med Monica Zetterlund….

”Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord…ett nytt sätt att leva, är det bara tomma ord….” löd texten.

Och jag minns hur texten då för 10, 11 år sedan kändes så aktuell och hur den grep tag i oss alla – inte minst pappa, förstås, och nu tänker jag bara på hur glad jag är att pappa slipper uppleva den tid vi lever i nu… Och jag hoppas att även mamma slipper förstå innebörden av vår samtids stora problem. Jag minns hur pappa berättade om när han var inkallad under kriget och någon av hans överordnade var uttalad nazist, och hur fasansfullt pappa tyckte det var. Vi som lever nu har naturligtvis all anledning att vara oroliga, men har man levt under två världskrig och upplevt det andra kriget lite mer på nära håll måste det ändå vara en mardröm att åter bli påmind om det hemska som var, även om vi i Sverige inte var direkt inblandade.

Nu kan jag för mitt inre öra höra honom utbrista något om vilken tjusig bit eller fantastisk text eller underbar sångerska det var. Tänk att kunna ge sig hän åt en musikalisk upplevelse på det sättet. Det är nog få förunnat. Och nu låter jag även er hänge er åt detta lilla ”mästerverk” så får vi se om ni har samma förmåga… Eller kanske njuter ni bara lite lagom… Det duger också bra! 😊

Vad jag ville komma till med denna långa blogg var att det trots allt finns ett hopp om livet. För min egen personliga del, att det kan finnas mycket tid kvar i livet att leva och njuta av, och eftersom jag är mina föräldrars dotter, borde jag ha vissa förutsättningar att se livet från den goda sidan. Att ta vara på tillfällena att göra något positivt och roligt med mitt eget liv, men att också försöka att inte snöa in på det dystra och tunga, eftersom det sällan genererar något hopp om livet. Är det något jag har lärt mig av mina föräldrar är det just det…. Snöar det ute kan du ta en promenad hemma. Förlorar du synen, kan du ändå lyssna och njuta av musik. Tappar du minnet kan du ändå glädja dig om du har ett gott humör.

Det enda man inte får glömma att komma ihåg är att försöka att inte tappa humöret… för hur går det då med hoppet om livet…? 😉

 Mix – YouTube Guldkorn 9 frn Hasse amp Tage revyer Var Blev Ni Av: http://www.youtube.com/watch?v=vJgy3j5QuUI&list=RDvJgy3j5QuUI

Lämna en kommentar

29 juli, 2018 · 23:04

Njut mera! Del 2 😉

Igår när jag skrev min evighetslånga blogg och sen skulle lägga in några passande bilder, tillät inte WordPress mig att lägga upp bilder alls…

Nu måste jag ju bara testa om det var tillfälligt. Men egentligen kan ju bilder bara vara störande i en text om läsaren har andra bilder för sitt inre öga….. Inget ont som inte har något gott med sig, alltså…

Nu alltså! Njutning i bild och färg!

Håller tummarna för att det ska funka…

En familj kommer simmande som annars brukar komma seglande… 😉

Fil och müsli med frukt och valnötter i tallens skugga … Sommarnjutning!

Sinnebilden för njutning….

..

En katt kan konsten att njuta…

Se matte! Jag ”äger”! 😊 💕 😻

Lämna en kommentar

Under Tid

Har du tid över ….?

Idag fyller min blogg 13 år. Mitt i sommaren när tiden bara ”är” sitter jag bara här och njuter….

Jag njuter av min oändliga tid av ingenting.

Att ta vara på tiden, att leva i nuet.

”Spill ingen tid”, sägs det samtidigt som man ska ”fånga dagen” och vara närvarande. ”Egen tid” är också en modern tilldragelse. ”Ta vara på den tid du har”, är ett av uttrycken som talar om för oss hur vi ska behandla vår tillgängliga tid. ”Lev som om varje dag vore din sista”, sägs det också.

Alla dessa råd och dåd låter sköna för stunden. Du kan med gott samvete njuta av stunden utan tanke på morgondagens plikter och försakelser. Att utan dåligt samvete för vare sig dig själv eller någon annan här på jorden, få fullkomligt ge dig hän åt en egen bekymmerslös tillvaro, om blott för en dag eller kanske bara en timme eller minut.

”Passa på att njut nu, för du vet inte om du blir överkörd när du går över gatan!”

För mig börjar de här råden kännas lätt stressande. Nå, men om jag råkar överleva nästa gatukorsning, och sen nästa…..hur ska jag orka njuta av varenda steg jag tar utan att jag snubblar på det eviga njutandets orimlighet? Om jag lever ett långt och innehållsrikt liv, så visst uppstår då och då perioder då jag kan uppleva mig som livsnjutare. När jag har ”flow”, när allt går min väg och jag lever det lyckliga liv jag har planerat att leva. Jag kan njuta i stunden även när solen kommer fram en vårdag och jag känner lyckan i att ta mig en kaffetår på ett utomhuscafé i Paris eller i Stockholm eller på altanen på landet. Men orkar jag njuta hela tiden? Är det inte just en ansträngning som krävs innan man känner njutningens sötma? Måste det inte till en viss långsiktig planering innan man överhuvudtaget hamnar på det där caféet i Paris? Att man har tagit sig dit och har hittat just det ställe som man känner att man kan njuta lite extra av. Möjligen är det slumpen att ha hamnat på rätt gata och rätt café, men du har ändå tagit dig dit i ditt anletes svett, och har sett att det finns möjlighet till andningspaus och njutning i den sköna atmosfär som just denna plats och tid erbjuder. Då slår du dig ner och bara njuter av ”här och nu” utan att egentligen blunda för att det är lika långt hem som hit. I den lilla stunden är du sorglöst njutande och sippande på din cappuccino och glömmer skavsår och värmeslag. Då har du gett dig den stunden och tar dessutom vara på den på rätt sätt. Du njuter! Det är inte den typen av ”livsnjuteri” jag vänder mig mot. Det är varken moraliskt förkastligt eller ansvarslöst att njuta när man får tillfälle.

Problemet är väl att alla människor som verkligen har en agenda – som arbetar för att alla människor ska få samma möjligheter och tillfällen att njuta – ofta förlöjligas på olika sätt. Om man försöker se långsiktigt på vår planets tillgångar och hur vi slösar på detsamma, och med utgångspunkt från det söker vägar att jämna ut orättvisor och hittar sätt att lösa globala problem, blir man inte särskilt populär i dessa tider….

”Men jag då som inte bor i Stockholms innerstad, och inte har kollektivtrafik, varför måste jag betala så mycket för bensin?”

Ja, det är allvarligt när orättvisor blir så stora. Men kanske är frågan fel ställd… Det finns några andra frågor man också kan ställa:

”Varför har ni ingen kollektivtrafik i din kommun? Vilka är politikerna som har planerat så kortsiktigt där du bor, att du måste använda bilen varje gång du ska handla eller åka till jobbet? Finns det något du kan göra för att ändra på förhållandena? Rösta annorlunda? Starta ett eget lokalt parti som värnar om lokala handlare och som kan påverka lokaltrafiken? Eller kan du kanske skaffa elcykel?”

Jag vet inte om tiden är mogen för dessa frågor än….

Kanske är mänskligheten för bekväm, totalt sett, för att orka ställa frågor som handlar om en framtid som räcker längre än till nästa gatukorsning, eller till nästa semester på en strand någonstans långt bort, eller förbi nästa generation, och nästa…. Det är kanske för mycket begärt av mänskligheten av idag att ta hänsyn till barn och barnbarns möjligheter ”att leva i nuet” och att ”fånga dagen just här och nu”…..

Med handen på hjärtat…..

Är det inte lite väl mycket ”pk-vänster” att tänka på varandra och andra och försöka tänka långsiktigt och att försöka jobba mot ett gemensamt mål – att rädda vår värld från diverse flummiga extremväder som ”Pk-eliten” säkert också har ljugit ihop. Varför anstränga sig när inte ens mannen till partiledaren för Sveriges enda miljöparti kan sköta sig och har ”fel” bil…. Eller hur var det nu? Ska vi verkligen bry oss om några som inte ens betalar skatt? Och de andra som ljuger om sin ålder och färdas många tusen mil för att få bidrag i Sverige ..?

”Varför ska jag anstränga mig och ta av min dyrbara tid och åka tåg till Paris om ingen annan gör det? Varför ska jag orka tänka långsiktigt om alla andra lägger upp bilder från milsvida stränder i Thailand eller shoppingcenter i New York?”

Varför kan jag helt enkelt inte få bara skita i alltsammans och bara sätta mig ner och ta en drink i semesterparadiset utan tanke på morgondagen?

Det får du! Men har du hört talas om baksmälla?

Medan du tänker på det ett tag funderar jag på uttryck som siktar på och förhärligar långsiktigt tänkande och handlande. Kommer inte på så mycket, men….. Skam den som ger sig!

”Var sak på sin plats”, ”övning ger färdighet”, ”se tiden an”, ”att bida sin tid”, ”låt det mogna”, ”genvägar är ofta senvägar”, ”låt det sjunka in”…..

Och när jag begrundar ovan skrivna inser jag att ”långsiktig njutning” inte sällan har med ansträngning att göra. Att genomgå prövningar för att uppnå svåra mål och därpå njuta av vad man uppnått – kunskap eller olika förmågor som gör livet lättare att leva.

Den här bloggen har nog alltid präglats av långa inlägg och många tankar från allehanda perspektiv och jag tänker att jag borde väl skriva förnedrande enradingar på Twitter om andra nationer eller människor för att nå framgång eller t.o.m. bli president en dag?

Men om verklig njutning bara kan uppnås genom ansträngning, tror jag nog att mina ”full-längdsbloggar” leder till en högre nivå av njutning och under en längre tid än en ”kortis” om sin egen förträfflighet.

Ja, ”skam den som ger sig!”

Tids nog får den som förhäver sig sona sina brott, så ”skratta bäst som skrattar sist”.

”Bättre sent än aldrig”, skulle man också kunna säga.

Tiden är inne för sensmoral och ”eftertankens kranka blekhet”.

En kort sammanfattning för dig som har orkat ända hit men somnade på vägen:

Ta dig tid att njuta och låt dig ryckas med och hänge dig åt stundens njutning, men har du tid över…. Spara på krafterna och lär av dina med- och motgångar så ska du se att trägen vinner! 😊 🏃 🌴 ☀ 🎶 🎉

2 kommentarer

Under Tid

God och snäll – på ont och gott!

Godheten har många ansikten.

När jag var barn var ordet snäll ett fint ord som stod för godhet utan fula baktankar. Så är det fortfarande om jag frågar barnen i skolan hur en kompis ska vara. Om jag ställer en följdfråga, som – ”men, hur är man när man är snäll… kan du beskriva en snäll person?” Då tittar de förvånat på mig..

De flesta förstår inte frågan ens och undrar om jag är lite dum på nåt sätt.

Vet inte fröken vad ”snäll” betyder?

Att vara snäll är ju inte riktigt samma sak som att vara god, men är man god är man nästan alltid snäll.

Ett litet nyfött barn möter nästan alltid godheten personifierad, i form av en förälder som omedelbart gör allt för att visa det lilla nya livet sin kärlek. Direkt knyts banden och ju äldre barnet blir desto mer kontakt etableras. Ordlös kommunikation i form av blickar, rörelse, kroppskontakt, närhet, joller och härmningar som leder till skratt och mer kontakt. Att se en annan varelse och så småningom inse att man är lika men ändå inte samma. Att lyssna och söka förstå och såsmåningom även uttrycka sig i tal. Och hela tiden konfirmeras kärleken och omsorgen om den andra. Utan fula baktankar. Ett barn som inte får den totala kärleken och kontakten med en närstående kommer alltid lida av ett socialt handikapp – att aldrig ha blivit sedd av någon som älskar det. Barn och vuxna – med eller utan kärleksfull bekräftelse – kommer alltid att söka den förbehållslösa, goda kärleken på andra håll. Det är fullt naturligt och de som inte fick kärlek från början kan tyckas mer desperata i sin jakt än de som har blivit mer ”kärleksmättade”

Jag tänker på dem som i dessa tider hånfullt benämner godhjärtade människor ”godhetsapostlar” eller ännu värre… ”godhetsknarkare”…

Men om man vänder på det? De som hela tiden söker bekräftelse och närhet men inte har fått mycket av den varan i sin barndom kan kanske utveckla sin jakt på kärlek och brist på varan till en slags knarkande av en mer artificiell godhet och kärlek. Att äntligen känna bekräftelse i en religion, i en sekt eller en organisation där man får bekräftelse genom att bara få ingå i något större än man själv. En helhet. Det kanske inte är kärlek, men den berusande känslan av att få höra till, kan kanske ge hen en liten bättre självkänsla. Man kan till och med gå över lik för att få ”knarka” den här känslan igen….

Denna bristvara är verkar vara utbredd i samhället just nu. Jag tror att dessa ”godhetsknarkare” kan dyka upp lite varstans där människor känner att de får uppmärksamhet och bemöts på ett vänligt sätt av likasinnade. Men att, som en del gör, vrida om ordens betydelse och göra gott till ont och vice versa, är en betydligt sämre handling än att försöka göra gott för andra och på det sättet själv tillmätas ett lite större värde. För vem tar skada av att Olle hjälper Kalle samtidigt som Olle mår lite bättre själv? Är det omoraliskt att vara egoistisk om man gör andra gott? Om man skor sig på andras bekostnad är det en sak, men om man bara godhetsknarkar lite för sig själv samtidigt som man helt osjälviskt hjälper andra och därmed framstår som den ”godhetsapostel” man är – är man falsk då?

Nej! Självklart inte! En win-win-situation – som det så fint heter – uppstår och alla kan känna sig både glada och goda på en och samma gång. Vad är det för fel på det?

I mitt tyckande är däremot misstänkliggörandet av godheten och hjälpsamheten, det ondaste man kan göra – för man misstänkliggör inte bara människor som har gott uppsåt – man förvrider också det goda svenska språket och den goda svenska kultur som så många säger sig värna.

Och i förlängningen kränks betydelsen av den ursprungliga förbehållslösa och goda kärleken till det lilla nya värnlösa människoliv som ska växa sig starkt och klokt för att utföra goda handlingar till nästa generation av älskade och värnlösa liv. Och även visa kärlek och respekt till dem som redan gjort sin ”kärleksplikt” i tidigare generationer.

Om det hållbara mänskliga kretsloppet bryts av ett ordvrängeri som gör barn och vuxna vilsna bland betydelserna, har vi tappat tron på både vår egen förmåga och andras, att göra rätt i rättan tid. Då förvandlar vi alla hjärtan till sten, likt Riddar Kato, och tror att Mio och Jum-Jum bara är godhetsapoatlar som vill vinna poäng för egen del, och därför hindrar vi befriandet av alla hjärtliga människors hjärtan. Jonathan och Skorpan förblir ”lortar” och vi förblir medlöpare, och kommer alltid vara de som anger en ”Anne Frank”, en flykting, en homosexuell, en oliktänkande, och dennes familj.

Och världen blir bara ännu lite gråare och mer nyansfri än någonsin.

Därför ska vi bekämpa det onda ordvrängeri som en del ägnar sig åt och befria människan och godheten och orden som beskriver dem, från den lort som ondska består av.

Därför ska vi vara snälla mot oss själva, mot andra och varandra, för som man ropar i skogen får man svar…

Ha en god helg! 😊 💕 🎶

Lämna en kommentar

Under Tid

Glöm allt jag skrev….

Glöm allt jag skrev härom sistens om att skriva en bok…. 😉

Det är klart att det är pretentiöst att sticka ut hakan och skriva en bok – att ordna ett release-party och bjuda in vänner och släktingar för att köpa boken och läsa den dessutom. Men det är ju också mycket modigare än att bara sticka ut lilltån på Facebook då och då för att annonsera att man har bloggat någon liten hemgjord betraktelse från navel – trakten….

Nåväl. Min fd kollega, Bengt, gjorde just det. Skrev en bok, alltså. Och nu när jag har läst ut den på någon halv dag, kändes det plötsligt så mycket roligare att tänka mig att skriva en bok. Klart grabben skulle skriva en bok, tänkte jag. Underhållande och rolig och lättläst var den också. Inte varje dag man skrattar högt när man läser nu för tiden.

Och om han…. Varför inte jag? 😉 Vad är det som är så farligt med att sticka ut hakan, egentligen? Tja…. förutom att jag faktiskt har överbett så är det nog inte så farligt egentligen. Allting går om man bara viljan finns. Nu gäller det bara att få till en berättelse med ett riktigt ”bett” i……

Och därvid stannade det projektet tills vidare. Men tanken var god!

Innan jag har gett ut min första kan ni ju passa på att läsa Bengts andra. En bok för mellanstadieåldern men kan även läsas av pensionärer. Man blir som ung på nytt…. 😊

Under tiden ska jag grunna på min egen storyline och kanske blogga en gång eller två.

PS Boken heter ”Beethoven suger” och är skriven av Bengt Nyman. Mycket nöje! DS

PS igen… Och Bengt….Nog är det väl du som är Stig-Lennart? DS

4 kommentarer

Under Tid

Du och Bror…..

Så innerligt glad och tacksam jag är ibland över det liv jag lever nu och det liv jag har haft förmånen att leva i hela mitt liv.

Född och uppvuxen i ett land som Sverige, och född av föräldrar som var som just mina föräldrar och med en familj som har lyckats hålla sams i alla år utan några större konflikter. Inte heller vårt land har varit fyllt av krig eller oro. Jag har ätit mig mätt och jag har fått gå i skola och jag har fått gifta mig med vem jag vill.

Vårt land är ett rikt land, relativt sett, och det beror till stor del på att vi inte deltog i några krig på 1900-talet, men också att vårt samhälle under många decennier var ett jämlikt land, och är så fortfarande. Men det börjar naggas i kanterna, vårt välfärdssamhälle. Det är ett faktum att ju större klasskillnader ett land har, desto sämre är välfärden.

Det är inte längre självklart att Sverige ska ligga i framkant vad gäller jämlikhetsreformer och uttrycket ”alla för en – en för alla” framställs som en aning mossigt eller flummigt.

Mina föräldrar var aldrig partipolitiskt intresserade, men de hade en slags genuin känsla för människors lika värde och rättvisa förhållanden i världen. Min mamma som i unga år pläderade för lika lön för alla, eftersom hon ansåg att tråkiga jobb skulle belönas bättre eftersom ingen skulle vilja utföra dem annars. Men det föll ju inte i god jord hos mina föräldrars vänner på Östermalm. Men för mig var det glasklart. Som tonåring på 70-talet klingade hennes ord som ljuv musik.

Om man frågade pappa om vilken reform han gillade bäst, var det alla gånger ”du-reformen”. Äntligen slapp han ”nia” sina patienter i tandläkarpraktiken i den ”fina” stadsdelen, och han slapp hålla reda på deras fina titlar, och i kvinnornas fall, deras mäns fina titlar….. ”vill professorskan ha en bedövning idag?”….. ”Är det till att ha ont i minus-3?”

Han var glad som ett barn när han fick bli du och bror med alla läkare och överstar och professorer, samt deras fruar. För min pappa blev allt så mycket enklare att prata med dessa människor utan dessa kringelikrokiga formuleringar som kunde leda till missförstånd och ibland kunde leda till sura miner om han hade råkat titulera fel. Min pappa var inte mycket för tillgjordheter och inställsamhet, vilket antagligen inte gjorde honom populär alla gånger.

Men så förändrades allt i en hast den dagen han fick behandla alla sina patienter som likvärdiga människor. Varken bättre eller sämre än han, men jag tror att han kände sig lite mer värd själv, i samma stund.

Det var ju just det Du-reformen syftade till. Tvärtemot jante-lagen som ville trycka ner andra, ville Du-reformen göra relationer jämlika. Alla är jämbördiga oavsett uppväxt, titel och status.

Nu ser jag hur detta, för mig, självklara förhållningssätt till mina medmänniskor börjar ifrågasättas. Dels börjar ”niandet” smyga sig in i samtalet igen, och dels börjar människor alltmer ifrågasätta människors lika värde….huruvida man är svensk eller inte, om man har jobbat och gjort rätt för sig, om man har varit långtidssjukskriven, arbetslös…..ja, allt som går att ifrågasätta. Uppfyller man inte alla kriterier är man snyltare, kriminell, lögnaktig, eller i de fall man inte verkar vara svensk, är man säkert en lyxflykting eller så ljuger man om sin ålder och i så fall är man kriminell och vem som helst kan ange en…..

Nej, nu vill jag inte måla f-n på väggen, men håll med om att misstänkliggörandet av andra människor gör livet surt?

Nuförtiden vill ingen vara du och bror utan att först veta vilken religion man tillhör eller vilket parti man röstar på.

Men varför skriver jag ”du och bror”?

Varför inte ”du och syster”?

Jo, i allmänbildningen namn – det var Bror Rexed –

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Du-reformen

– som genomförde reformen som gjorde ”en ann så god som en ann” på 60-talet – 51 år sedan.

Och vad bidde det då da?

Jo, det blev blev bra, men om vi inte aktar oss halkar vi snart tillbaka till den unkna människosyn som har präglat många ojämlika samhällen i alla tider och som fortfarande gör det!

Ta tillbaka ordet Du och du ska omfamnas av vänlighet och respektfullt bemötande i dess egentliga betydelse….. 😉

Lämna en kommentar

Under Tid

Vidsynt med vida vyer…

Nu känns tillvaron tillåtande och positiv. Sitter i en miljö där allt är nära och långt borta.

Min blogg ”Tid” som jag startade 2005 på MSNs Spaces, var ett rent lustprojekt från början och har fortsatt att vara så.

Under tidens gång har jag också lärt mig så mycket genom bloggandet – rent tekniskt och praktiskt hur man lägger upp bilder och länkar till filmer och musik men också hur man skriver en text någorlunda läsvänlig och intressant. Jag har dels tagit intryck av medbloggare och andra läsare som har lärt mig och visat vägen, men har också följt statistiken.

Vad har folk fastnat för och vad har passerat förbi utan visningar eller kommentarer? Inte har jag direkt rättat mig men jag har ändå begrundat och funderat över vad det beror på att vissa inlägg har blivit lästa väldigt många gånger och andra inte alls. Fortfarande är dock skrivandet i bloggen ett lustprojekt. Att få bestämma själv över en liten plattform i livet där min text styrs av bara mina tankar och erfarenheter tycks vara drivkraften i mitt skrivande. Men också det lustfyllda i att låta slumpen avgöra. Att bara börja skriva och se var man hamnar. Att inte ha en uppgjord plan för vad man vill med texten men att ändå lyckas sy ihop den på slutet så att det tycks höra ihop med början. Som att lägga pussel, kanske. Att hitta ett mönster i ett synbart virrvarr och göra mönstret till en del av ens eget liv och berättelsen om ”mig”.

Några gånger när jag har skrivit något personligt om mig och mina föräldrar har jag fått ett enormt gensvar. Det syns inte här för kommentarerna har kommit på Facebook, dit jag har länkat inlägget, men det är förstås roligt när människor vill att man ska skriva en bok istället. Jag ville ju bli författare när jag var barn och jag har ju alltid skrivit dagbok eller berättelser eller som nu – bloggat. Min dröm är dock inte längre att bli författare. För mig känns det så pretentiöst så att jag tror att jag skulle tappa alla ord och meningsfulla meningar redan från start. Första sidan skulle värkas fram tvångsmässigt och jag skulle tvinga mig till en stil som jag inte har för att den skulle passa in i bokformatet. Handlingen skulle jag inte kunna lekfullt improvisera mig fram till som jag gör när jag bloggar och därmed kommer all skrivlust att flyga och fara. När sen boken är skriven, kommer jag känna det som om mina vänner skulle känna sig tvingade att köpa den och dessutom tycka om den.

Ingen kommer att vilja göra mig ledsen och säga sanningen…. 😉

Faktum är att det är av omtanke om mina vänner som jag inte väljer att skriva en bok istället för att blogga. Det är så mycket lättare och mer opretentiöst att bara skicka ut ett blogginlägg i etern och se hur det landar. Blir det läst och omtyckt blir jag glad. Annars är ingen skada skedd. Det var gratis och ingen behöver ställas till svars. Solen skiner även nästa dag och jag kan få ett nytt infall som måhända faller någon på läppen.

Precis så sorglöst känns det för mig i mitt riktiga liv, när jag nu har mitt sista sommarlov som sedan i augusti ”ljudlöst” övergår i pension. Har jag en dålig dag eller en trött dag, eller känner jag att jag borde göra det ena eller andra, kan jag vila i vissheten om att det kommer en ny dag imorgon. Jag behöver inte räkna ner veckor och dagar till nästa terminsstart då min frihet återigen inskränks. Jag kan bara sitta här vid fönstret en molnig dag och låta mina sinnen inta hela världen runt omkring. Blanda dofter från naturen runt omkring med smaken av en cappuccino och ljudet av reporterrösten från en fotbollsmatch, klappa en spinnande katt, samtidigt som jag läser om den omvärld runtomkring oss som minner mest om en unken människosyn från fornstora dagar.

Att vara vidsynt i dessa tider kostar energi och lust. Det kostar på att vilja vidga sina vyer för att se längre än ett enögt enfrågeparti vill se. Då vill det till att man förmår tanka det vackra, goda, sköna livet som innebär att man kan vara fri i tanke ord och gärning, utan rädsla för att bli bestraffad och fängslad för just dessa tankar, ord och gärningar.

Jag rustar mig för det nu, i mitt egna alldeles fria luftrum, dit alla som vill är välkomna att delta utan förutfattade meningar eller fördomsfulla tankar om mig eller andra eller varandra! 😊 💕 😊 🎶 😊

Lämna en kommentar

Under Tid

The final countdown….

Efter en dryg månads cykling till jobbet sätter vi punkt, jag och min tappra stålhäst. Ett sådant fint cykelväder i ett sträck har jag nog inte varit med om under alla dessa cirka 26-28 år jag har cyklat till samma jobb under cykelsäsongen. Dag ut och dag in över den mäktiga västerbron. Så olika vindar och väder det har varit – regn och rusk och högtryckshetta, motvind och medvind, mörker och halka – en gång cyklade jag omkull och sen dess undviker jag halt väder – sommarljusa kvällar och gnistrande frostiga klara morgnar med världens mest andlösa utsikt över världens vackraste huvudstad. Och i alla dessa väder kan jag varje dag känna samma eufori väl uppe på krönet, för där har jag återigen besegrat såväl min egen lättja som vädrets makter och med vissheten att jag snart ska liksom flyga in över staden – norrut mot Kungsholmen eller söderut hemåt mot Södermalm.

Det är bara att växla upp och öka den redan höga farten ner mot fastlandet. Bara en gång blåste det så mycket motvind att jag fick stå upp på tramporna i nerförsbacken för att överhuvudtaget kunna röra mig framåt. Det var en sensation i sig.

Men när jag igår cyklade till och från jobbet var vädret optimalt. Inte för varmt eller kallt och den lilla vind som var, svalkade min uppvärmda kropp. Och lite historiskt kändes det att veta att detta var sista gången jag cyklade över bron med en viss stress för att hinna till jobbet. Av den anledningen stannade jag ändå för att fånga den perfekta sista utsikten in mot stan – med Riddarholmen och stadshuset i fokus.

Men ingenting är fläckfritt vid närmare eftertanke. Min mobils lins tycks ha fått några oborttagbara fläckar som stör vyn. Hur jag än putsar….

Men när jag tar en selfie går det bra. Så bra att jag fick en ursäkt till det… 😉

…Och kanske ska jag tolka det hela symboliskt?

Att jag efter ett långt, roligt, härligt utvecklande, men under perioder också mycket påfrestande arbetsliv, till sist kan vända blicken inåt mot mig själv med gott samvete… Ingen människa är klanderfri och hennes minnen är heller inte fläckfria men så länge fläckarna heller inte skymmer sikten för den sköna helhet som ändå ligger i bakgrunden känns heller inte en oviss framtid utsiktslös.

Det är bara att ta nya tag och lära av sina egna och andras misstag för att sen syresätta sina sinnen med nya tankar och cykelturer.

Att sen komma hem och bli mottagen av sina älsklingar med lyxig AW-middag och att inse att hela resten av ens liv består av hopp och lek och fritt valt arbete, ger upphov till en rent sensationell upplevelse.

Något att se fram emot för er som inte har uppnått denna höjdpunkt i livet än. Och högst uppe på krönet vet jag att jag kan välja själv. Antingen växlar jag upp och ökar farten eller så vilar jag på tramporna och njuter av den milda fläkten mot ansiktet och i nacken, och utan ansträngning låter jag tankarna flyga ut i världen utan yttre och inre hinder och besvär.

Aldrig har jag njutit så av att inte veta någonting om framtiden utom att det är jag som styr. Var jag än befinner mig och vart jag än ska – det är min kompass som visar vägen….

Men naturligtvis finns det andra som påverkar mig, men det är jag som väljer vilka som har betydelse för mig.

Att vara sig själv nog? Ja, efter många års lönearbete kan jag unna mig själv just det. Men vänta bara…Rätt vad det är vill jag vända blicken utåt igen för att om möjligt förbättra och klargöra det som skymmer sikten och som stör bilden av en fläckfri omvärld….

Snart…. Men vänta lite….Jag ska bara…. 😉

Lämna en kommentar

Under Tid