Att vistas….

Är ”vistas” ett så kallat passivt verb? Det känns ju så.

Att vistas i naturen kan innebära så mycket. Man kan sitta på en mossig sten och filosofera över kottar och bär, eller man kan fjällvandra många mil om dagen, eller paddla kajak i Stockholms ytterskärgård. Om man dessutom råkar säga att man älskar att vistas i naturen kan man nog i vissa kretsar beskyllas för att vara miljömupp eller något annat förkastligt…. 😉

Idag läste jag emellertid att det är bra för kropp och själ – ja, för hälsan, helt enkelt – att vistas i naturen minst två timmar i veckan. Det kan tyckas vara lite men har tydligen ändå stor effekt på hälsan.

Det är jag säker på. Dessutom tror jag att vistelse i skog och mark befrämjar kreativitet och inlärning. Att bara sitta eller gå och studera naturen utan att egentligen ha som mål att lära sig något, gör ändå att man blir bekant med annat liv och växtlighet som befinner sig där. En människa som har vistats mycket i skogen skulle bli förvånad om det plötsligt kom en kanadagås promenerande på stigen, medan ett barn som har rest med sina föräldrar till Kanarieöarna på semestern hela sitt liv kanske inte skulle förvånas över en palm i en granskog.

Naturen anpassar sig ständigt till omgivningen och till väder och vind och nya arter kan smyga sig in efter hand, men om man inte vistas ofta i naturen skulle man inte kunna se hur och vad som förändras. Om man ska ha förmåga att lära sig något om naturen måste man också ha haft möjlighet att vistas i naturen. Att bara betrakta och studera kottars form eller en myras väg till stacken kan ge så mycket mer än att läsa om myror eller olika sorters träd. Jag lärde mig ”the hard way” känna skillnad på tallkottar och grankottar eftersom det gjorde mycket ondare att råka kliva barfota på en tallkotte än en grankotte… 😉

Även om man bara passivt vistas i naturen, har man ändå gjort ett aktivt val att ta sig ut i naturen. Att se och betrakta och lyssna till ljuden i skogen eller vid sjön. Det kan ju liknas vid att lyssna på en kompis som är ledsen eller glad. Att ge den av sin ”dyrbara” tid. Känner man kompisen väl behöver man inte ens lyssna utan kan bara se om inte allt är sig likt. Man kan kanske inte behöver göra mer än att uppmärksamma och visa att man gör det.

Om man ser att naturen och djurlivet förändras på ett sätt som inte är normalt kan det vara bra att det finns ”visselblåsare” som ser och uppmärksammar andra på vad som sker.

Att ”vistas” är kanske inte så passivt som det verkar. Eller som det bakvänt uttrycktes en gång i teknologernas gamla skämt-tidning ”Blandaren”:

-”Gör inte bara nåt – stå där”!

…Kan vara lättare sagt än gjort…. 😉

Lämna en kommentar

24 juni, 2019 · 14:12

I ljuset av ett mörker …

Det är i detta nu som sommaren har sin bästa tid. Allt är grönt och spirande, fåglar kvittrar och blommor knoppas, slår ut, och står i.

Försommaren ger fortfarande hopp om livet. En ungdomlig förväntan på något ovisst men ändå skönt. Vi som har levt många år på jorden vet ju att somrar sällan håller vad de lovar. Men ändå….Det känns varje år som en pånyttfödelse. Kanske ändå att denna sommar blir något alldeles extra?

I många år har jag levt för min långa sommarledighet. Att få uppleva åtminstone en vecka med medelhavsvärme, då man kan sitta ute långa ljumma, ljusa sommarkvällar i bara linnet utan att frysa, kunde räcka för att jag skulle känna mig nöjd med min sommar.

Men förra sommaren blev en vändpunkt. Visst njuter jag även i år av att sitta i solen ett tag och bara låta mig omfamnas av värmen, men sedan förra sommaren känner jag inte någon sorg om det regnar en dag, eller om det blir småkyligt på kvällarna. Det har naturligtvis att göra med att jag är pensionär och att jag inte har någon absolut deadline då allt underbart tar slut i och med att höstterminen startar. Men det är ju förstås inte bara det. Detta år har varit omvälvande och tankeväckande med tanke på den klimatkris som är förestående, om ingen gör något… Om inte alla gör något…

Men vad vore människan utan det minsta hopp om framtiden?

Just denna vecka är den sista veckan i år då ”vi går mot ljusare tider”. Fortfarande kan vi hoppas på något bättre. Men redan på midsommarafton är det kört igen. Vi får ”skynda att älska…dagarna mörkna minut för minut”, som Tore Jansson skaldade.

”Snart är det jul igen”, sa min pappa nästan alltid på midsommar, lite skämtsamt, men jag kunde inte förstå hur han kunde tänka på det på årets ljusaste dag. Nu förstår jag. Och jag förstår också hur svindlande fort tiden går och jag förstår att ”vår tid är nu” och om vi ska hinna göra något måste vi börja nu. Helst skulle vi har börjat förra julen. I det här fallet – med klimatet – lönar det sig inte att vara efterklok. Ändå måste vi för att förstå hur den här situationen har uppstått också vara efterkloka och kunna dra slutsatser av det som händer och sker. För att kunna dra slutsatser måste vi vara kunniga nog att förstå konsekvenserna av vårt handlande.

”Ingen människa är ond”, brukar Greta Thunberg säga…”Men väldigt många är inte tillräckligt informerade”… Jag önskar att hon har rätt, för i så fall vore det ju enkelt att starta en ”folkbildningsrörelse”. Och sen kunde vi alla börja jobba åt samma håll, och dessutom förstå varför vi gör det.

Det låter kanske enkelt, men det tycks vara svårare än någonsin att övertyga folk om att forskning byggd på kunskap är bättre än vidskepelse och gammal folktro. Men i våra ljusa stunder kan vi kanske övertyga tillräckligt många? Skam den som ger sig! Och i ett totalt mörker kan minsta ljusglimt synas bättre än den gör på en soldränkt sand vid ett glittrande hav, där vi bara bländas och blinkar mot solen och skyr det starka ljuset.

I ljuset av ett mörker kan vi kanske finna vårt sanna jag och lyssna till dem som kan ge oss kunskap och styrka nog att upplysa vår omgivning…

Snart är det jul igen…

Lämna en kommentar

19 juni, 2019 · 15:44

Utanförskap, tillhörighet och försoning.

Idag läste jag en artikel i Aftonbladet om hur vi måste fördela rättvist och hur alla människor måste känna sig delaktiga för att också vara villiga att offra något i kampen för ett bättre klimat. Det fick mig att tänka till.

Om man aldrig känner att man har en tillhörighet, om man är den som ständigt försakar utan att få tilldelning, känner man sig naturligtvis utanför.

”Det finns ingen rättvisa här i världen”, hör man ibland människor säga, och de säger det ofta som om det vore en naturlag, och inget att göra något åt. Och människor som kämpar för rättvisa förhållanden, inte bara för sig själv utan för alla, beskylls inte sällan för att vara antingen kommunister eller avundsjuka på dem som har gjort sig förtjänta av rikedom på grund av hårt arbete eller en sällsynt talang. Människor som kämpar för rättvisa, jämlikhet och mänskliga rättigheter kan också beskyllas för att vara ”godhetsknarkare” och ”hycklare”.

Nog kan en kamp för rättvisa förhållanden grundas och uppstå i en känsla av utanförskap. Om man någon gång inte har blivit bjuden på en fest, och sen ser på Facebook dan efter att alla andra var där utom man själv, kan man ju känna sig aningen missgynnad och utanför. Om man ständigt upplever sådana saker som barn – att inte höra till de utvalda som går på partyn eller åker på häftiga semesterresor till utlandet eller inte får vara med i fotbollslaget för att man inte har något bollsinne – kanske man antingen fylls av avsky gentemot dessa människor som har allt men ändå inte delar med sig, eller så fylls man av ett revanschbehov, eller så fylls man av ett rättvise-patos – ”Jag ska kämpa för att alla människor ska få lika rättigheter till ett bättre liv. Att inga barn ska behöva ha det som jag har haft det”.

Eller så fylls man av bitterhet. Det kanske händer om man aldrig får ”återbäring”. Om ingen ser ens strävan efter ett gott liv. Om ingen förstår hur man lever på ruinens brant när man försakar ett par skor till sig själv för att ens barn ska få åka på klassresa. Om någon då säger åt oss att vi måste ändra våra vanor och försaka ännu mer, för att vi måste rädda våra barns framtid, kanske vi skulle slå bakut lite till mans och kvinns, även om vi visste att de har rätt egentligen.

Men bittra människor är sällan roliga, och vi har svårt att fördra människor som inte kan försona sig med tanken att en del har haft mer tur än andra, och hur rätt de bittra än har i det, känner vi sällan med dem. En klädsam försoning däremot, skapar medkänsla. ”Jag har säkert inte varit guds bästa barn heller, så jag förlåter dem att jag inte fick vara med. De förstod säkert inte att de gjorde fel.”

Förr i världen fick ju traktens fattiga stå utanför fönstret och titta på när de rika roade sig. En slags ”Nobelfest live”. Men då var man ju inte ensam i sin fattigdom. Numera kan man ju sitta ensam hemma på sin kammare och se när andra roar sig på Facebook, och kanske känna sig ensammast i världen. Eller så hittar man sina gelikar i en grupp eller vid en klagomur, där ens bittra tankar får gehör. En negativ gemenskap är kanske bättre än ingen gemenskap alls.

För att inte bitterheten ska sprida sig över världen borde vi därför sprida våra tillgångar och göra mänsklig samvaro över alla gränser mer tillgänglig. Vi borde bjuda på oss själva utan sluga baktankar om att få något igen. För att människor utan skyddsnät ska orka vilja offra något, måste människor med skyddsnät gå före och visa att det faktiskt kan vara värt det, och i längden kan det till och med vara lönsamt på alla plan. Men det är ju inget man tror på förrän man har sett det, och knappt då.

Vänlighet föder vänlighet och girighet föder girighet, men det är alltid vänligheten som måste vinna om mänskligheten – och allt övrigt liv också – ska överleva.

Lämna en kommentar

11 juni, 2019 · 15:17

Tvärsäker?

Det har gjorts undersökningar på att ju mer tvärsäkra människor är på att de har rätt i en fråga, desto mindre kunskap har de i samma ämne. De kunniga, däremot, uppvisar oftare större tvivel på att de har rätt.

Inget förvånar mig mindre. Det är bara när man inte vet något om något som man inte inser vidden av sin stora brist på kunskap. Man har helt enkelt ingen aning om komplexiteten i ämnet och man vill heller inte ta reda på något man inte vet att det finns.

De tvärsäkra tror därför på andra tvärsäkra människor som inte heller vet något och som också döljer sin kunskapsbrist med sin tvärsäkerhet.

Det är naturligtvis sorgligt. Tvärsäkerheten har fått ett uppsving under den här ”google-vetar-perioden” när vetenskap är lika med ”hitta bästa länken som passar ditt eget budskap”.

Jag, som har ett uselt minne för vissa saker, som siffror och statistik och årtal när kungar föds och dör, tycker naturligtvis att det är praktiskt att kunna hämta sådant på nätet, men mer komplex kunskap som ger förståelse för orsak och verkan, eller rent hantverksmässiga kunskaper går inte att googla sig till i en handvändning.

Om man inte vet något om ekologi, meteorologi, klimat och miljö-frågor, samhällskunskap, historia, geografi, etc, förstår man heller inte varför Greta Thunberg är nominerad till Nobels fredspris, utan tycker det är bara långsökt.

Kunskap är ingen ”app” att trycka på så får du de rätta, omedelbara svaren. När man har insett det, uttalar man sig inte längre tvärsäkert och hånfullt om människor som har kunskap och som inte heller ryggar för att inhämta mer kunskap. Men vägen dit – att alla människor skulle förstå att det är mödan värt att inse sin egen begränsning vad det gäller kunskaper – är lång och motsträvig. För vem vill verka velig och tvivlande, när man kan få omedelbar behovstillfredsställelse genom tvärsäkra men möjligen felaktiga påståenden som ger bifall?

Jag vet inte om människan som art i grunden är ett idiotiskt påfund, eller om det går att googla på det….. 😉

Jag skulle tro att svaret är mer komplext än att det går att googla på, men man kan ju alltid testa….?

Jag vill i alla fall inte tvärsäkert påstå att det inte går.

Ha en skön helg! 😊 💕 📖 🌍

Lämna en kommentar

18 maj, 2019 · 11:47

Har du tid över?

När jag började blogga sommaren 2005 hade jag just det…. tid över….

Jag gick i stan och skräpade medan min sambo jobbade. Jag hade lediga somrar som lärare och när husen i vårt sommarboende var bokade och upptagna av mina syskon, fanns det ju inte så mycket annat att göra än att börja blogga. Jag hade ju nästan alltid skrivit dagbok och som barn skrev jag och ritade egna hästböcker på somrarna när jag var ”ensamt barn” kvar hemma med mina föräldrar. Eller så läste jag förstås. Många långa tjocka böcker. Jag hade helt enkelt tid över.

Kan man då betrakta den tiden som överflödig?

Nej, för mig har nog den där extratiden i tiden varit livsnödvändig. Andra människor blir rastlösa av för mycket outnyttjad tid. Att bara sitta och göra nästan ingenting. Att ta sig tid att fundera över något och sen skriva ner sina betraktelser. Är det inte lite av en lyx? Eller att sträckläsa den ena romanen efter den andra…

I nutid pratar vi ju mycket om att vi har väldigt lite tid på oss med tanke på klimathotet. Att nästa generation inte har någon framtid. Att artutrotningen också kommer att hota mänsklighetens framtid.

Och jag tänker på alla dem som nu är i tonåren, som inte kan leva ett lika sorglöst och lyckligt tidsfördrivande liv som jag kunde. Visst var världen inte idyllisk heller 1969, och det talades om miljögifter och annat som hotade djur och natur även då. Men tiden vi hade på oss var inte så utmätt kort. Vi hade aldrig så bråttom och även om många av oss gjorde uppror mot våra föräldrar, handlade det kanske inte om att vi gjorde det på liv och död?

Att fråga nutidens barn om de har tid över, skulle kanske kännas som ett hån.

”Nej, vi har inte tid, och framförallt har vi inte tid över”, skulle de kanske svara.

Men kanske är det just det vi – som har livet bakom oss – kan bidra med. Vi kan ge dem vår tid. Vi som har tid att påverka politiker och makthavare. Vi som har tid att tänka ut lösningar på framtidens gigantiska problem, och de av oss som har kunskap och erfarenhet att genomföra projekt som bidrar till ett bättre och fossilsnålare samhälle. Om bara vi som har tid över kunde ägna oss åt det, kunde vi ge ungdomarna tid att ägna sig åt att studera och planera sin egen framtid i lugn och ro, med vetskapen om att vi som har tid ska se till att de kommer att få en framtid.

Låter det som en omöjlighet? Har vi inte tid med det? Hinner vi inte? Vill vi inte?

Vissa dagar känns det helt omöjligt, när jag stöter på människor som helt blånekar till allt vad klimateffekten heter, eller som vill förstöra vår planet med andra gifter och överutnyttjande av jordens resurser. Ibland vill jag bara häva ur mig ilskna beskyllningar mot dessa människor och säga att ”Kom ihåg att det är ert fel när jorden går under! Kom ihåg att det var ni som inte trodde på vetenskapen och sket fullkomligt i nästkommande generationer….”

Men vad skulle det hjälpa? Ingen blir ju bättre av arga tanter som skriker och skäller på en…. Möjligen skulle ju jag må lite bättre av att lätta på trycket lite…. 😉

Men säg den lycka som vara beständigt?

Nej, det bästa är nog ändå att söka sig till likasinnade och söka inspiration och idéer där. Att stänga av de illasinnade rösterna inom mig och de röster utan medkänsla eller kunskap, som jag alltför ofta möter i sociala media och i Tv och radio.

Varje fredag, efter att ha demonstrerat tillsammans med de skolstrejkande ungdomarna, och andra vuxna och pensionärer som också vill bidra, känner jag mig styrkt och stärkt i min förhoppning om att det kanske finns tillräckligt många människor som vill och kan ge av sin tid och kraft för att rädda klimatet. Efterhand som veckan går klingar hoppet av….Kanske är det bara en fåfäng förhoppning?

Men tillbaka igen på Mynttorget får jag ny energi. Det måste finnas en framtid helt enkelt! Vi måste hjälpas åt och hämta kunskap hos varann. Vi måste ta oss den tiden. Och till att börja med måste vi tala om för politikerna att de måste samarbeta och inte motarbeta varann för att vi ska lyckas. Det duger inte att partier som egentligen tycker lika om åtgärder för att rädda klimatet börjar bjäbba mot varann, som i gårdagens riksdagsdebatt om klimatet.

Det duger inte! Om inte likasinnade politiker i Sverige kan komma överens – hur ska då all världens makthavare kunna enas?

Jag bävar… Men jag vägrar ge upp.

Vi kan inte ge upp. Det har vi inte tid med!

😊 💕 🌍

Lämna en kommentar

11 maj, 2019 · 14:57

Världens värsta orättvisa!

Det är frågan – vilken är världens värsta orättvisa?

Att jag har råkat bli bli förkyld just idag?

Nja…. 😉

All orättvisa är naturligtvis relativ. I Sverige är vi många som tycker att många pensionärer har drabbats värst. Eller kvinnorna. Eller de som har blivit orättvist behandlade av försäkringskassan eller av migrationsverket, eller…. Det finns mycket i Sverige att slåss för, och emot. Men trots att jag själv har varit ganska underbetald i mitt yrke och har, som följd av det en ganska kass pension, kan jag inte känna mig helt missnöjd.

Jag är född och uppvuxen i ett av världens bästa länder. Jag har haft tur med familj och boendeförhållande. Jag har lärt mig att uppskatta nöjen som är mer eller mindre gratis, och ingen var dum mot mig när jag var liten.

Så för mig är mitt liv något jag är tacksam för, trots en del orättvisor och tillkortakommanden. Kanske skulle jag tänka annorlunda om jag var född någon annanstans, av andra föräldrar, och med andra förutsättningar? Om jag hade varit född i Moçambique, t.ex. Om mitt hem hade förstörts i en av cyklonerna som drabbat landet nyligen. Om jag var enda överlevande i min familj. Om jag som fattig, ensamstående mor, aldrig hade varit utanför den by jag var född i. Om jag aldrig hade utnyttjat eller gjort någon annan illa. Om jag hade brukat den jordplätt jag hade, och sen fick se den gå under i översvämningarna. Kanske hade jag inte ens då varit arg eller bitter, för det hade väl alltid funnits de som drabbats än värre?

Naturligtvis. Man ska vara tacksam för det man har, men den värsta orättvisan enligt mig, är den när fattiga människor – som inget ont gjort – drabbas av att andra människor på andra platser på jorden överutnyttjar och våldför sig på vår planet och dess resurser, så att platsen där de fattiga bor i undermåliga bostäder, indirekt och direkt påverkas i sina dagliga liv och för lång tid framöver.

Det kallas klimat-orättvisa, och vi ser bara början på det fenomenet nu.

Om vi inte gör något åt denna orättvisa nu, kommer problemen bara ackumulera och om någon tror att vi i Sverige kommer undan detta, har denne någon inte kunskap nog.

När Macron inte ser problem som människorna med gula västarna i Frankrike har, förstår han inte hur människor som känner sig drabbade av orättvisor känner. Människor som blir nonchalerade och icke förstådda kan bli mycket arga.

När unga människor i Sverige och i världen har insett att det deras föräldrar och farföräldrar har bidragit till – som leder till en grym klimat-orättvisa för den kommande generationen, om ingen gör något nu – kommer alla dessa unga människor bli mycket arga. Då hjälper det inte att säga att Greta Thunbergs mamma har utnyttjat Greta, eller att hon är köpt av en PR-byrå, för alla kommer då att inse att oavsett vem som har sagt och gjort vad, är budskapet om klimatet och klimat-orättvisan sant. Men då kan det vara för sent. Och även i Sverige kommer orättvisan drabba dem värst som har minst resurser att klara sig undan extrema väderförhållanden, bränder eller andra katastrofer. De kan inte snyta några miljoner ur rockärmen om deras hus har brunnit ner eller har drabbats av översvämningar eller cykloner.

Det är det som är mest orättvist. De redan mest utsatta i världen kommer alltid att drabbas värst, medan de lyckligt lottade har en viss chans att starta ett nytt liv någon annanstans.

Men kanske kommer även den rikaste eliten drabbas i slutänden, när de allra argaste vill hämnas. Kanske göra revolution?

Men så långt ska det väl inte behöva gå? Eller…?

Nej, upp till kamp mot orättvisorna på jorden!

När?

Nu!

Kanske redan i dag!?

Det passar ju synnerligen väl med internationell solidaritet, en dag som denna…. 😉

Glad första Maj!

Lämna en kommentar

1 maj, 2019 · 16:55

Barn och andra människor…

I hela mitt arbetsliv har jag jobbat med barn i olika åldrar och i olika sammanhang. Inget barn är det andra likt, har jag lärt mig. Jag vet inte vad barnen har lärt sig av mig, annat än att man ska uppträda hyfsat mot varann och att göra sitt bästa, oavsett man arbetar eller sjunger en sång. Min idé om pedagogik är ganska enkel. Om man ger barn lust att lära och vara bra människor genom att försöka vara en bra förebild och visa intresse för det man lär ut själv, brukar det ordna sig. Det är grunden. Alla barn är inte lika och svarar inte likadant på information, men nästan alla barn svarar likadant på känslor. Är du glad och tillåtande, lyssnande och intresserad blir du bemött på liknande sätt.

Det intressanta är ju att det gäller inte bara barn, utan även ”andra människor”.

Jag misstänker att, har man blivit bemött med misstro och brist på respekt, just för att man är ett barn, kommer man själv tyvärr att bli märkt av detta som vuxen. Att aldrig ha blivit uppskattad för den man är, just för att man betraktas som mindre vetande som barn, kan inte ge någon god självkänsla.

Nu anser sig många vuxna vara bättre vetande än en tonåring som utan tvivel är mer kunnig och insatt inom ett område, än de flesta jag känner. Bara för att hon är 16 år, känner många en tillfredsställelse i att sätta sig på höga hästar och förminska denna kloka och starka tjej, som i detta nu har startat en världsomspännande klimat- och miljörörelse.

Vad som förbryllar mig mest är hur dessa människor blev som de blev. Hur de tappade sin medmänsklighet och förlorade sina sinnen för proportioner och perspektiv. Hur kan man exempelvis anse att det är en större synd att skolstrejka än att överutnyttja jordens resurser?

Kanske är denna brist bara ett tecken på det jag nyss nämnde – bristen på medmänskligt bemötande från vuxenvärlden i ens egen barndom. ”Barn gör inte som vuxna säger, men de gör som vuxna gör”, sägs det.

I fallet Greta Thunberg, tycks förhållandena vara de motsatta, på något bakvänt sätt. Alla unga följer Gretas exempel medan en ganska stor grupp så kallade vuxna på ett tonårstrotsigt vis beter sig så omoget och egoistiskt de bara kan.

Medan jag fortfarande var lärare brukade jag berätta för barnen om hur man uppträder som god körsångare: ”-Du ska inte sjunga starkare än att du inte hör dina närmaste grannar i stämman, men heller inte så svagt att bara grannarna hörs. På det sättet låter kören, eller klassen bäst, när alla bidrar efter bästa förmåga.”

Det där går ju att överföra till alla sammanhang där man är beroende av andra och också själv påverkar andra.

A och O är förmågan att lyssna, och också delta i ett sammanhang på lika villkor. Kan man lyssna på ett barn och även respektera barnets synpunkter, har man kommit en bra bit i sin egen utveckling.

Jag har under året som gått förundrats över en del personer i övre medelåldern och även yngre, som på oklara grunder tycker sig veta mest och bäst om i princip allt, inklusive klimateffekten och allt vad det medför, och därför anser sig ha rätt att på ett självgott sätt klappa mig på huvudet och tala om att ”det finns ingen anledning till oro. Klimatkrisen är bara fake och Greta Thunberg är utnyttjad av politiska intressen och någon PR-byrå (oklart vilken… 😉), Pk-media, samt sina egna ”ondskefulla” föräldrar.”

Min enkla fråga är då….

”Finns det någon som helst anledning för mig att lita mer på och tro på dessa självgoda, dryga människor än på dem som de älskar att kränka och uttala sig hånfullt om, nämligen all världens forskare och alla unga människor som bara önskar sig en framtid värd namnet?”

Svar: Nej!

Vi måste tro på dem som vill ha en bättre värld och anser det vara mödan värd att bidra till detta. Inte på dem som önskar sig tillbaka till det sämre!

Glad Påsk! 🐣

Lämna en kommentar

21 april, 2019 · 16:37

Summering av tid…

Dagarna ”går som tåget….”

När jag ”nyss” blev pensionär upplevde jag något som jag aldrig tidigare har upplevt att jag har haft möjlighet till: Jag bestämmer själv över mig och mitt liv. Där kan man snacka om frihetskänsla!

Frihet är ju annars något som de mer liberal-konservativa partierna har pläderat för. Jag har aldrig riktigt förstått vad de menar med frihet.

Visst…. Yttrandefrihet, förstår jag. Där är vi överens. Liksom lyckan att leva i ett fritt land – att inte bli fängslad för sina åsikter, sin sexuella läggning, eller religiös tro, etc.

Allt det där är fint. Ingen vettig människa jag känner vill inskränka på andras frihet. Men hur är det nu?

Om någon varje dag tar sin bil, som drivs med fossila bränslen, för att hinna till sitt jobb – eller flyger flera gånger i månaden i jobbet, och/eller privat – bidrar denne någon till mer koldioxid i luften som sedan påverkar klimatet, så att människors tillvaro på andra sidan jordklotet påverkas negativt genom allt vad klimateffekten för med sig av översvämningar och extrema väderleksförhållanden.

Inskränker inte denne någon då på andra människors frihet? Trots att ”hen” hävdar att dennes frihet inskränks, om möjligheten att snabbt ta sig från punkt A till punkt B, pga ”frihetsberövande insatser” från staten, såsom skatt på flyg och fossila bränslen höjs, finns det väl ingen rim och reson i att en människas frihetsbehov ska gå ut över en annans levnadsförhållanden. Kan verkligen en människas tid på jorden vara viktigare än en annans?

Om jag summerar all tid jag har lagt ned på att inte flyga eller åka bil och jämför med en människa i Vietnam – det land som är bäst på att vara ”klimatvänligt”…dvs… Människor har varken resurser eller pengar att leva ett liv som jag lever, ens. Än mindre leva ett liv som innebär dagligt bilkörande eller flygande kors tvärs över jorden.

Tiden vi har haft, kan vi inte ta tillbaka, men den vi har kvar kan vi göra något bra av. Vi som redan har slösat lite på tiden – eller mycket – måste sakta ner i kurvorna så att vi inte äter upp alla andras återstående tid.

Vi som har stressat oss själva och planeten till bristningsgränsen måste sluta effektivisera vår tid på andras bekostnad.

Den tid vi har kvar att rädda vår jord, får inte gå åt till planlöst men resurskrävande tidsfördriv.

Det råder alltså en motsättning mellan att å ena sidan stressa för att för sin egen frihets skull få tid till mer egentid, och att å den andra, skynda nu för att slippa den den tidsnöd som bara blir värre för varje minut som går, vad gäller att minska på vårt slöseri vad gäller jordens resurser.

Att å ena sidan sluta stressa, och å andra sidan öka takten med klimat- och miljövänliga alternativ till de fossila bränslena.

”Skynda dig, älskade, skynda att älska…dagarna mörkna minut för minut…”

Ja, för ”älskar man sin nästa så som sig själv”, är tiden lika viktig för båda.

Är man fri nog att älska någon annan, kan man också offra något av sin egen tid, för att den man älskar också ska vara fri att leva ett liv i frihet.

Bjuder du på något, vinner du något i andra änden. En bättre värld, till exempel…. 😉 …. Vilket i sin tur kan erbjuda oändligt mycket mer tid än en sämre värld.

Summan av kardemumman är alltså….

Bjud solidariskt på tid och njut sedan av den gemensamma friheten tillsammans, medan tid är!

😊 💕 🎶 🌍

Lämna en kommentar

11 april, 2019 · 17:06

Björklunds sista ryck…

När jag började jobba på fritidshem och som lärare i Förskoleklasser på 90-talet, var det självklart att jobbet med de yngre barnen krävde förstärkning i personalgruppen. I min skola hade vi åldersintegrerade fritidshem, med barn i alla åldrar från 6-9 år. Vårt fritids var det största så vi kunde ta in lite fler 6-åringar varje år…ungefär 8 – 10 stycken. I lugn och ro kunde barnen slussas in på fritids och lära sig regler och rutiner av personal och av de äldre barnen. Sedan hade de samma fritids hela lågstadiet. De behövde inte byta personal och lokaler och de hittade kompisar både bland äldre och yngre barn. De som kanske hade en jobbig situation i klassen, kunde koppla av på fritids och behövde inte ständigt förhålla sig till en klass där de inte trivdes så bra, eller inte hade så många kompisar.

Som lärare i förskoleklass hade vi egentligen inte många direktiv. Det fanns läroplan för skolan och även förskolan, men 6-åringarna glömdes liksom bort. På gott och ont. Men det sas att vitsen med att starta förskoleklasser var att förskolepedagogiken och metodiken skulle in i skolan, med ett arbete som inriktade sig på social fostran och mer laborativ pedagogik. Vi skulle ha musik och gymnastik, och leken var en viktig del, i pedagogiken. Såväl utomhus som inomhus.

Vi som var ”pionjärer” som lärare i förskoleklass hade rätt fria händer, men vårt mål var ändå att förbereda barnen på att bli goda små ”samhällsmedborgare”, och att utveckla deras förmåga att ta ansvar för sina egna saker – allt från pennor och sudd till mössor och vantar – och för sitt eget handlande. Att öva att lyssna på varann och att kunna jobba självständigt, men också i grupp. Att ha klassråd och att vara juste kompis. Att kunna gå i led när man går på utflykt och inte skrika och störa på bussar och tunnelbanor. Allt för att underlätta för dem när de sedan går in i skolans värld, där en lärare oftare jobbar själv och inte hinner med när ett barn kissat på sig och ett annat blöder näsblod och har varit i bråk på rasten.

Min uppfattning är att så länge barnen blir hörda och sedda av lärare och personal, ställer de inte till med så mycket bråk på lektionerna. Så länge de är trygga med att någon vuxen hjälper dem så småningom, behöver de inte höja rösten eller störa en kompis så fort de inte får det stöd eller uppmärksamhet de behöver.

En god start är alltid en bra början!

Sedan 2000-talet har jag upplevt en långsam försämring vad gäller personaltäthet på fritids samtidigt som barnantalet har höjts radikalt. På samma yta ska över 50 barn komma överens – varav hälften är 6-åringar, och nykomlingar i skolan – som det förut var runt 40 barn på, och bara en fjärdedel var 6-åringar, som behövde extra hjälp och tillsyn. Sedan 2000-talet tycks man ha släppt alla krav på god och hälsosam miljö för barn och personal. Sexåringar tjoffas ihop med förstaklassare som inte har hunnit bli tillräckligt mogna för att vara goda förebilder för de nyast tillkomna. Ljudnivån när dryga 50 stycken 6-, och 7-åringar leker helt vanligt, utan bråk och konflikter, är betydligt högre än när 40 barn i åldrarna 6 till 9 år leker, spelar spel, bygger med lego, eller läser en bok eller serietidningar i en vrå, eller spelar pingis eller innebandy i källaren. Att ha så många olika verksamheter på samma yta fungerade tack vare åldersspridningen och personaltätheten. Vi var nästan dubbelt så många i personalgruppen på färre barn. Barnen behövde inte höja sina röster för att höras, och om de gjorde det, kunde de lita på att någon vuxen eller någon kompis hörde dem.

När jag jobbade mina sista år i skolan slogs jag av hur många barn det var som nästan skrek till varann fast de satt bredvid varann i matsalen. Om någon annan ville säga något, höjde de rösten och fortsatte tala eller halvskrika. Det var som om de inte litade på att någon skulle lyssna på dem annars. Det var som om de var livrädda att bli bortglömda, och att samtalet var på liv och död. Att de hela tiden skulle bli avbrutna eller att ingen skulle hinna lyssna på dem mer.

Jag har mina aningar om vad det kan bero på. Redan i förskolan har barnen vant sig vid att inte förvänta sig att någon lyssnar på dem, pga större barngrupper även där. De hörs kanske när de skriker, och blir tillsagda, men negativ uppmärksamhet är bättre än ingen alls… En del blir trötta av att ingen bryr sig och tystnar istället.

Redan Göran Persson började med att omfördela resurserna från fritids till skolverksamheten, fast han kallade det för att ”skolan skulle stärkas”. Sedan tog Alliansen över i samma anda, fast dubbelt upp. Det fanns fritidshem i utsatta områden där man hade 100 barn, men kanske bara högst fyra vuxna. Personalen var ofta vikarier eftersom utbildade fritidspedagoger inte stod ut med att deras verksamhet inskränkte sig till att stå och bocka av barnen på listor, om de var ute eller inne, eller när de gick hem. Så de slutade, eller vidareutbildade sig till lärare eller blev sjukskrivna pga stress.

Förskollärare var smartare, när de hävdade att deras verksamhet var pedagogisk i första hand, med läroplan och allt, och drev därför igenom att daghem inte skulle kallas ”dagis” längre, utan förskola, och att verksamheten på det sättet skulle respekteras på samma sätt som skolans.

Fritidshemmen har också en läroplan, vilket alla, inklusive politiker i alla läger tycks ha råkat glömma bort. Fritidspedagoger har inte varit framsynta nog, att hävda pedagogiken i sin verksamhet utan har ihärdigt framhållit sin roll i den sociala och vårdande delen av verksamheten vilket, som vi alla vet inte, smäller lika högt bland politiker och ekonomer.

Förskollärare som lärare i F-klasser existerar knappt längre. Istället är lärarna i förskoleklasserna numera heltidsanställda ferieanställda lärar utan skyldighet att jobba på fritids. Eftersom jobbet på fritidshemmen har blivit så stressigt och betungande, finns det inte längre många lärare som orkar med att ha dels en tjänst som ansvarig lärare och dels en ansträngande tjänst på fritids, som innebär att man inte får knappt tid att planera eller samverka med andra lärare eller ha de nödvändiga föräldrakontakter, som är som allra viktigast när barnen går i förskoleklass, eftersom föräldrarna ofta är oroligare än barnen i början. Därför får inte skolor längre tag på lärare som nöjer sig med en sådan förskollärartjänst som jag hade, som innebar en viss del av tjänsten på fritidshem. I lärarbristens tidevarv är det bara för rektorer att tugga i sig detta. Det innebär att personaltäckning på fritids blir ännu sämre, vilket leder till att även unga människor slits ut, vilket leder till stor personalomsättning. Och vad händer med barnen?

Det innebär att barnen förlorar viktiga vuxenkontakter och förebilder. De förlorar en känslomässig kontakt med någon som kanske har lyssnat till deras behov. De förlorar till slut tilltron till vuxenvärlden. De vuxna som är kvar har inte utbildning nog eller tid att vara närvarande vuxna.

Dithän har vi kommit nu. Förskoleklassen är från och med i höstas obligatorisk. Vad innebär det för barnen? Läraren är inte längre förskollärare utan lärare, som kanske aldrig har jobbat med så små barn förut. Någon förskolepedagogik finns inte längre, och klasserna har blivit större än någonsin. Barn som inte är skolmogna nog eller har särskilda behov, får inte det stöd de behöver om de inte har en diagnos, och knappt då. Ämnen som på 90-talet var så viktiga för de yngsta barnen, som musik och gymnastik, finns inte varken lärare, plats eller tid till. Förr i världen, var även vanliga lärare tvungna att utbilda sig i något övningsämne, som musik eller idrott, men nu tycks inte finnas några sådana förväntningar på varken lärare eller förskollärare. Barnen har tur om de får en lärare i förskoleklass som kan sjunga eller gillar att undervisa i idrott. Annars kan de vara utan…

Så vad händer med barn som stoppas in i en ”undervisningsfabrik” utan resurser, lämpliga lärare eller goda förebilder bland vuxna, överhuvudtaget?

Hur gör vi för att bemöta dessa barn som många gånger är vilsna, ledsna, besvikna eller arga? När de växer upp har de inte den grundtrygghet som de flesta hade när jag var barn, när betygen i ordning och uppförande togs bort. Kanske har de inte ens en förälder hemma som orkar lyssna på dem när de kommer hem. Kanske är föräldern lika trött och osedd på sitt jobb, som barnet är på sin skola. Ett barn som skulle behöva prata av sig med någon och berätta om något bråk på skolan. Kanske orkar ingen av dem prata utan försjunker i något spel på datorn eller något som hänt på Facebook. Eller så möts barnet av klagomål på städning eller på att det slåss med lillebror istället för att vara snällt och hjälpsamt.

Vad är botemedlet mot barn som stör i skolan? Hur hjälper vi barn i skolan, som har hamnat snett? Som inte har fått stöd och trygghet från början, utan bara skäll?

Nu har Jan Björklund fått en lysande idé. Med stöd av sina fd anförvanter i Alliansen, och SD – vars stöd tydligen duger i detta fall – har han fått ny stridslust. Utan minsta tillstymmelse till stöd i forskning eller minsta tvekan om att han kan ha misstagit sig, hävdar han nu att ett betyg i ordning och uppförande ska råda bot på stök och bök i klassrummen. Och han påstår utan att blinka att ordningen har blivit sämre sedan dessa betyg togs bort på 60-talet.

Nej. Det ena har inte med det andra att göra. Jag gick i skolan på 60-talet och utbildade mig till lärare på 70-talet. Den absolut tystaste och mest artigt belevade klass jag har stött på, träffade jag i en av Stockholms förortsskolor, på en praktik. Hälften av barnen var barn till invandrare, men alla lyssnade på fröken och vågade knappt viska till varann, trots att lärarinnan var ung och snäll och inte ett dugg sträng. Det behövdes inga ordningsbetyg där. Men klassen var lagom stor och fröken hade möjlighet lyssna på alla barn och gick runt och hjälpte dem när de jobbade. Ingen skrek eller störde utan väntade lugnt på sin tur.

….Och de hade tur. De hade en lärare som respekterade dem och lyssnade på dem. Hon hade tydliga regler för ordningen i klassrummet som alla kände till. De som behövde fick hjälp av speciallärare. Ingen förälder ifrågasatte lärarens auktoritet. Ingen hotade ta sitt barn ur skolan om inte läraren gjorde som föräldern sa.

Det var före skolpengens tid.

Just saying….

Sedan skolpengen och fria skolval har fått styra skolans verksamhet och innehåll har ingenting blivit bättre. Sen hjälper inga av Jan Björklunds reformer, eller hierarkiska förstelärarsystem. De har bara stjälpt. ”Pengarna eller livet”, sa man förr. Det är ganska tydligt vad Alliansen + SD väljer…..

Nu försöker Björklund göra sitt sista försök att förstöra situationen ännu lite mer i Sveriges skolor, för Sveriges lärare och elever, genom att angripa symptomen på ett problem som han själv har varit med om att lägga grunden till.

Det kunde han ha besparat oss.

Lämna en kommentar

4 april, 2019 · 18:46

Till slut….

Efter mycken möda och stort besvär, kom jag till slut, till slutet av det stycke musik jag påbörjade för några veckor sedan… 😉…. Sommarsång, av Petterson-Berger.När jag var barn lärde jag mig nästan all musik utantill, eftersom min notläsningsförmåga låg långt efter min förmåga att spela. Så jag tragglade ganska länge innan jag kunde stycket, och då släppte jag ganska snabbt noterna, och det gick ganska bra ända tills….. Ja, man måste ju hålla igång minnet hela tiden, och även fingrarna måste påminnas regelbundet. Om jag kommer av mig mitt i har jag väldigt stor svårighet att med hjälp av noterna komma in igen i musiken, eftersom jag spelar fortare än jag läser noter.

Sommarsång är nästan det enda stycke jag fortfarande kommer ihåg sedan jag gick i pianoskola, som barn, och knappt ens den kan jag alltså…När jag idag försökte göra en inspelning igen, för att äntligen avsluta det jag en gång påbörjat, blev det säkert 10 misslyckade inspelningar, innan jag kom vidare förbi dit jag kom förra gången. Problemet är ju nämligen att fingrarna tycks minnas felspelet lika väl som de rätta tonerna. Har jag en gång spelat fel på ett ställe, spelar jag samma fel nästa gång, och tvärtom.Ganska märkvärdigt att jag kan spela låten överhuvudtaget efter så många år utan övning. Visst blir det några klavertramp, men jag är förvånad över att jag kommer ihåg nåt alls. Ibland är det som om det går allra bäst när jag inte tänker överhuvudtaget och inte har en aning om vad jag gör, men ibland går det inte alls om jag inte fokuserar till max på vilka toner och ackord jag ska ta. Det skulle vara intressant att veta vad som händer i hjärnan, egentligen.Man kan inte lära gamla hundar sitta, sägs det, men jag skulle bra gärna vilja lära mig att läsa noter lite snabbare och bättre. Så kunde jag lära mig nya låtar lite fortare, och inte bara spela gamla, bara nästan lika bra som när jag var ung…. 😉När jag sjunger i kör, däremot, är det notläsningen jag har lättast för, och även när jag spelar altfiol, men det är ju bara en stämma i taget. Detta att hantera ett för mig nytt instrument är ju svårt, så där kan jag ju vara glad att åtminstone inte notläsningen är det värsta hindret. Där kan man snacka om att själva spelandet är det som går trögast. Men å andra sidan är utvecklingspotentialen mycket större än med mitt pianospel. Jag kan bli besviken när jag inte spelar lika bra på repetitionen med orkestern som jag gjorde hemma tre timmar tidigare, men det är ingen stor grej. Jag är ju ändå så mycket bättre än för bara några veckor sen.

Jag skrev ju förut att jag tycker det är jobbigt att spela piano inför publik, men det beror nog mest på mina egna förväntningar. Om jag utgår från att jag kanske kan spela ett stycke till slut utan att komma av mig helt, kan jag ju bara bli glatt överraskad om det går, och inte alltför besviken om det inte går.Egentligen är det så man får se det. Allt är relativt och upplevelsen är också väldigt subjektiv. När jag spelar piano är det ju bara jag som hörs, men i en orkester kan mina toner låta så mycket bättre ihop med de andra än hemma på kammaren, där det oftast låter mycket gnälligare och stråken skrapar, och fingrarna hinner inte med.Ändå är det ju så roligt, det här med musik. Trots eländiga felspel och motgångar. Det måste ju vara som med precis allt, att om man har en vision och vill komma någon vart, kan även vägen dit vara mödan värd. Att anstränga sig en smula, ensam eller i grupp, och se att det sker en utveckling såväl på det privata planet som hos en hel grupp och kanske ett helt samhälle. Om en hel värld skulle få för sig att samspela och samarbeta om ett bättre klimat, t.ex, skulle ju vägen dit också kännas mycket bättre om man visste att alla gick i takt och spelade på samma låt.

Det som förenar är alltid roligare än det som polariserar….

Jag spelar min lilla trudelutt för mig själv så länge och ser fram emot sommaren….Och detta är inte slutresultatet – bara ett steg på vägen mot en mer harmoniskt välklingande ändstation…. In my dreams… 😉 💕 🎶

Och…. Ja, det är ett slags självplågeri detta att lägga upp ännu en ofullständig version av denna låt, men bara för att komma över den där perfektionistiska inställning till musik, och för att bevisa att processen är viktigare än slutresultatet, känner jag mig tvungen att utmana ödet… Och ingen behöver skämmas för mig, ”för var och en skäms för sig”, som en klok ung man en gång sa…

😊 😨 😱 😉

Lämna en kommentar

Under Tid