Pippi – del 2

I januari i år skrev jag ett blogginlägg om hur profetisk Astrid Lindgren var när hon på 40-talet skrev om världens starkaste flicka. Pippi – en flicka i flätor, med en pappa som var kung i Söderhavet och en mamma i himlen.

Hur kunde Astrid veta att denna flicka skulle återuppstå på riktigt IRL många decennier senare? Det kunde hon förstås inte, men hon hade säkert ryst av välbehag om hon hade fått följa denna flicka, som kanske inte var lika fysiskt stark, men väl så rapp i repliken, och med en enastående stark vilja att ställa saker och ting till rätta på vår jord.

Nu gör hon det igen… Astrid! En profetia… Greta Thunberg går till sjöss. Hon seglar över den stora oceanen för att möjligen kunna rädda vår planet genom att medverka vid klimatmöten i USA och Chile.

När Pippi seglar iväg gör hon det för att rädda hennes pappas ö i Söderhavet från pirater. Greta seglar iväg för att rädda planeten från desto farligare pirater bland makthavare över hela vår jord. De som plundrar vår planet på dess resurser och lämnar endast skräpet kvar, att ta hand om för dem som blir utsatta för plundringen.

Fortfarande står hela vuxenvärlden och gapar – en del av beundran och en del av fasa och förskräckelse över hennes tilltag. Precis som Pippi, får Greta utstå mycket elakheter och ren mobbing från vuxenvärlden, och precis som Pippi kan Greta ge igen med sina kvicka och träffande formuleringar, men frågan är – nu som då – var är alla vuxna?

Vid sin sida hade Pippi Tommy och Annika, och även deras föräldrar var kloka och vänliga mot Pippi. De såg att Pippi hade mycket gott i sig, trots hennes annorlundaskap, och lät sina barn följa med på de sju haven mot alla odds och trots alla ”välvilliga” råd från vänner omkring dem. Även Greta har kloka och snälla vuxna omkring sig – inte minst hennes föräldrar och i rörelsen FridaysForFuture – men ute i den hårda verkligheten får hon stå ensam och mycket stark mot alla som tävlar i att förminska henne och hennes budskap.

Och Greta tar chansen trots all världens motstånd. Hon seglar med sin pappa och några havskappseglare som har lovat att ta henne säkert till New York i september.

Vi andra kan bara stå på kajen och hålla tummarna och be till eventuella vädergudar om hjälp och nåd, för vår värld behöver Greta. Och jag kan försäkra er, att om det finns några vädergudar, så är de med största säkerhet på Gretas sida.

Greta, däremot, förlitar sig nog inte på några gudar. Hon litar på vetenskapen, vetenskapskvinnor och män, och deras kunskap om klimatet.

Det borde vi också göra!

Till och med påven gör ju det… 😉

Men om Greta någon gång skulle känna av sjögången och må illa för en stund, kan hon ju alltid tänka på Sjörövar-Fabbe. Det kanske skulle pigga upp..? 😉

Men nu är det bara att invänta Pippi – del 3! Och kanske finner vi vägen till framtiden om vi går tillbaka till källan direkt – Astrids rika litteratur kan ge ett profetiskt svar utan att vi anar hur, när, var, och på vilket sätt ….

Kanske i en roddbåt till Kina?

Nej, visst nej …

Det var en annan historia… 😉

😊 💕 🚂🚣 ⛵ 🌍

Lämna en kommentar

5 augusti, 2019 · 16:44

Kulturprat…

Jag läste idag att Näringslivet tycker att man ska få mindre studiebidrag om man pluggar estetiska eller humanistiska ämnen. Helst ska man nog inte plugga alls utan bara vara en lönsam lågavlönad kugge i maskineriet.

Ordet kultur betyder ju odling. Jag menar att om man odlar mänskligheten med kultur, odlar man fram en medmänsklighet och människans sanna natur träder fram. Om jag jämför mig med min katt, är det egentligen inte så mycket som skiljer oss åt. Hon har behov, är kärleksfull, empatisk, listig, klok och en smula trött av värmen, precis som jag. Hon kan också uttrycka sina egna känslor och visa med både kropp och själ och med olika ljud hur hon mår eller vad hon vill.

Men en sak hon inte kan är att avbilda mig, eller berätta en historia, eller sjunga eller spela en melodi hon har komponerat. Hon kan däremot visa tydligt att hon inte gillar när jag sjunger med min ”operaröst”. Då kommer hon farande och klagar och tittar oroligt på mig. Det verkar som om hon tror att jag är i fara. Helt klart är att vi inte uppskattar eller uppfattar ”kultur” på samma sätt.

Det som skiljer oss från djur, som ändå har en relativt god uppfattning om omvärlden, är alltså vår förmåga att förstå och uttrycka oss kulturellt. När vi odlar vår talang och våra intressen höjer vi oss en smula över den rent djuriska delen av oss. Att vi dessutom upplever en stor glädje i att uttrycka oss i grupp, t.ex i kör eller i orkester, är nog något ännu mer väsensskilt från katter. De är visserligen sällskapsdjur och vill gärna vara där vi är, men de är inte så intresserade av att delta i våra aktiviteter, utom möjligen när vi äter fisk eller räkor. Men det kan hon göra på helt egen hand.

Vi människor söker oss till varann för att göra saker tillsammans som kan glädja andra. Vi spelar teater och sjunger och ordnar konstutställningar. Sedan diskuterar vi vad vi har sett och har varit med om. Inte alltid är vi överens, men vi kan för det mesta uttrycka det på ett nyanserat och hövligt sätt. Är vi riktigt ”kultiverade”, kan vi skriva artiklar och bloggar om varför vi tycker olika.

Näringslivet tycker det är onödigt med ett odlat kulturliv. Kanske är de själva körsångare, men det behöver inte betyda att alla måste vara det. Kultur kan inte bidra till tillväxten i samhället, menar de. Men de har nog missuppfattat det där med tillväxt. För dem är bara tillväxt intressant om det handlar om pengar. De har inte tänkt på att om man odlar något behöver man sol, ljus, värme och näring. Och då kan vad som helst hända. Om mänskligheten odlas kan det ge grogrund för människor med mycket goda förutsättningar att skapa en mänsklig ”tillväxt” som gynnar inte bara ekonomin utan även mänsklighetens framtid. En tänkande människa som kan uttrycka sig och förstå omvärlden och som också kan kommunicera ”kultiverat”, kan kanske till och med skapa ett bättre samhälle på lång sikt? Då kan kanske livet mellan polerna få blomma i alla regnbågens färger och vi behöver inte se allt i svartvitt.

Näringslivet har förmodligen förlorat såväl färgseende som gehör för annat än money-talk. Annars hade de redan förstått om man ger bort en krona till ett barn, ser man den nog aldrig mer. Sjunger du en visa för ett barn, får du tusen sånger tillbaka.

😊 💕 🎶 📖 🎭

Lämna en kommentar

27 juli, 2019 · 16:55

Valfri musik?

Se där!

Nu fick jag nåt att surna till över igen… Härligt! 😉

I dagens DN kunde vi läsa om hur AI är den nya musikskaparen. AI:s ägare säger åt hen att skapa nåt i stil med Beatles, som – hör och häpna – visar sig bli en hit! Tror jag det, om hen har Beatles som förebild…

Men det är alls inte så att ”medskaparen” – nämligen människan som gav AI uppdraget – inte har nåt att säga till om. Nej människan i fråga får ett antal olika melodier presenterade av AI:n att välja mellan. Att skapa musik är numera synonymt med ”att välja”. Det låter ju bekvämt.. Och billigt! Inte bara för musikproducenten utan också för samhället.

För nu talar man också om ”demokratiskt musikskapande” för alla dem som vill göra musik men inte har råd med musikutbildning…

Det är ju naturligtvis både enkelt och roligt att kunna göra musik utan ansträngning – man behöver bara välja musik, så kan man kalla sig musiker.

Och samhället behöver inte kosta på sig några dyra kulturskolor, för barn behöver väl inte anstränga sig och lära sig ett instrument när hela orkestrar ryms i AI-roboten?

Tro nu inte att jag är helt emot hela grejen med AI. Musiker och pedagoger kan säkert ha stor nytta av det, men när man ser det som ersättning för mänskligt musikskapande är vi illa ute.

De menar att människan kan få nya oväntade idéer från AI…

Så praktiskt! Då behöver kanske musiker inte träffas och spela ihop längre. Det där med samspel känns ju ganska överflödigt när var och en har sin egen AI…

Och man behöver nog inga musiklärare heller. AI kan visa alla musikgenrer och ackordsanalyser som kan tänkas behövas.

Kanske kan AI sjunga vaggvisor för det nyfödda barnet också?

Billigt och bra…. Och praktiskt!

Ingen behöver lära sig en enda textrad eller ackord. Allt är inprogrammerat.

Allt du behöver göra är att lyssna, välja…Och trycka på rätt knapp.

Du blir din egen ”skapelsens krona”.

”Vyssan lull baklänges”, kanske?

Godnatt! 😊 😴 🌃 🎶

Lämna en kommentar

23 juli, 2019 · 15:58

Hjärtliga Gratulationer!

Idag fyller min kära blogg 14 år. Jag började 2005 av en händelse att blogga, och fortsatte av ren lust att skriva. När jag sedan fick några ”följare” och vänner som läste vad jag skrev och som jag också följde, var det klippt. Min ambition var från början att skriva och att utveckla det, men efter hand har det där skrivandet blivit mer terapeutiskt eller självläkande eller…. Bara för skojs skull helt enkelt. 😉

Först var jag engagerad i mycket och ville förmedla det, likt en krönikör i en dagstidning. Sen startade jag en ”Färgradio”, på uppmaning av en annan bloggkompis, och gjorde ”program” (egna små filmer)om kvinnors musik, till kvinnodagen åttonde mars 2006. Sen ville jag skapa lite nya grejer, och fick med flera av bloggkompisarna på en liten intern programserie à la ”Sommar i P1”. Men det var ju långt före poddarnas tid, så det var inte så lätt att genomföra. Dock misstänker jag att SR har knyckt min idé om ”var och en sin egen sommarpratare”, när de några år senare lanserade ”Lyssnarnas sommarpratare”. I alla fall såg jag att misstänkt många länkade in på min ”Sommar-sida” här på bloggen, under en period, och därpå började SR med denna ”lysande idé”.

Vad jag själv insåg då var att det är inte alls enkelt att ha ett eget sommarprogram. Särskilt inte om man måste vara sin egen producent, men det var inte det största hindret. Att hålla låda själv är inte särskilt kul. Man tröttnar på sin röst, och man stakar sig och läser fel. Nej. Tacka vet jag skrivandets sköna konst. Och man behöver inte följa manus om man inte vill. Och man kan sluta när man vill. Och inte är det särskilt pretentiöst heller. Ingen behöver veta att man håller på och bloggar. Det är bara att skriva om man har lust. Annars får det vara.

Så tack kära blogg, för detta egna rum i luftrummet! Och tack för att jag får bestämma själv. Faktiskt det bästa jag har gjort, förutom att gå i pension, förstås, men med det gemensamma att det är jag som bestämmer!

Och de senaste 7 – 10 åren har jag bestämt att det går bra att bara skriva, utan en massa extrabesvär, oavsett om några läser. Jag har helt enkelt blivit mig själv nog. Fast jag gillar ju förstås att bli läst, men det är inte därför jag skriver. Det är för att jag vill ha Tid för mig själv, typ… 😉

See you!

Lämna en kommentar

17 juli, 2019 · 21:36

Tid för blogg…

Fastän jag är en ”semestrande pensionär”, har jag knappt haft tid över för ett vanligt vardagligt blogginlägg om allt och intet.

Sista månaden har jag varit på landet. Det ställe på jorden som jag känner mest och bäst. Mina föräldrar köpte det 1946 och sedan 80-talet har mina syskon och jag ägt det tillsammans, fast mina föräldrar levde ju mycket längre än så. De ”abdikerade inte från tronen” förrän långt in på 2000-talet, och först i år – eftersom vår mamma dog i höstas vid 99 års ålder – känns det som om det är vårt på riktigt. Även om föräldrarna inte har varit här sedan 2010, svävar fortfarande deras andar ändå över detta lilla paradis de skaffade åt sig och oss.

Men ”vi är stora nu, och kan själva”, i 60, 70-årsåldern!

En del mognar sent…åtminstone jag. 😉

Detta leder förstås till en del åtaganden och beslutsfattandet om vad som ska åtgärdas på tomten, vilket är en hel del, men det gäller att prioritera. Den som spar, ”hen” har….

I år har vi emellertid prioriterat att röja kring staketet som omgärdar tomten och som väl har stått där sedan långt innan mamma och pappa kom hit. En del av staketet finns inte längre och en del är inte synligt på grund av riklig växtlighet i och omkring det….En grindstolpe är helt nedprejad av någon lastbil med sand som för några decennier sen försökte ta sig in genom grinden, då sandstrand skulle anläggas på tomten. Problemet, sedan några år tillbaka är att vi har fått besök av vildsvin, som bökar upp stora hål i gräsmattan och äter upp potatisarna i grönsakslandet precis innan de är mogna för skörd. Därför har vi nu tänkt byta ut staketet mot ett nytt, vilket är lättare sagt än gjort, då växtlighet och staket på flera ställen har ”vuxit sig samman till en..”

De senaste veckorna har vi alltså ägnat några timmar om dagen åt att klippa fram staketet ur sina gömmor. Det är långt ifrån klart, men en bra början är ju alltid en god start. Däremellan har vi ägnat oss åt kvartettspel med bror och svägerska, bastubad, festande med seglande gäster och andra släktingar som har kommit på besök. Några lediga kvällar har vi sett på Tv-serien om Tjernobyl. Ruskigt bra, med betoning på ruskigt. Den har bara övertygat mig ännu mer om människans tillkortakommanden i förhållande till den teknik hon själv har varit med om att skapa. Hur säker kärnkraften än skulle kunna bli, kan den ändå åsamka förödande skador på allt liv för många hundratusen år framåt i tiden, om den kommer i orätta händer – vilket den alltså redan har gjort.

Att gå här och rota i sin barndoms buskar och snår känns däremot rätt rogivande, om än fysiskt ansträngande. Man kan upptäcka nya muskelgrupper i sin kropp som man inte hade en aning om innan man fick träningsvärk i dem…

Det är också tillfredsställande att arbeta med sin kropp och känna att man gör något vettigt och inte bara för det egna höga nöjet att bli fysiskt stark, som när man går på gym, exempelvis.

Men igår ”helgade vi vilodagen”, och eftersom ena halvan av vår ”Sommarkvartett” for hem igår kväll, och eftersom det började åska och regna efter lunch idag öppnade sig ett hav av bloggtid…. Bara sådär… 😉

Alltså – till verket! 😊

Jag har märkt att nästan vartenda blogginlägg sedan förra sommaren har på ett eller annat vis handlat om klimatet och effekterna av utsläpp av koldioxid på livet på vår planet. Vad jag än har börjat skriva om, har jag alltid hamnat där. Men årets väder i Sverige har lyckligtvis inte hittills verkat lika olycksbådande. Vi har orkat jobba på staketröjningen utan att svimma av värme. Förra året orkade vi knappt gå några steg på tomten utan att dåna. Jag tillbringade större delen av sommaren i skuggan av vår närmaste tall, och i vår vik blommade algerna som aldrig förr, när vi som mest behövde svalka oss. I år är sommaren välbehövligt sval, omväxlande och föredömligt ”svensk”.

Vad som i övrigt är ”svenskt” har i sommar varit på dagordningen, med mycket varierande svar. Jag tänker inte skriva så mycket om det, annat än att de som ordar mest om ”svenskhet” är de som visar minst prov på det som jag förknippar med ordet ”svensk”:

Att vara lite eftertänksam, klok, vänlig och kanske lite torrt faktisk och teoretisk. Att hålla på schyssta värderingar som ”människors lika värde”, ”mänskliga rättigheter”, ”asylrätten”, ”barnkonventionen” och ”internationell solidaritet”. Att vara stolt över framstående svenskar och samtidigt ha lite dåligt samvete för att vi inte gör mer. Att älska Tage Danielsson, Astrid Lindgren och att beundra sådana som Olof Palme och Greta Thunberg, som gör avtryck och intryck ute i världen.

Det är det Sverige och de svenskarna jag känner mig stolt över och som gör att jag vill leva i detta land tills jag dör. Det är de hjälpsamma och uppoffrande svenskar som vill hjälpa dem som har det svårt och som vill göra vårt land ännu lite vackrare genom att bidra med kunskap och klokskap och hängivenhet så att vi tillsammans kan påverka politiker och makthavare att agera i rätt riktning när det gäller miljöpolitik, kultur, skola, pedagogik, omsorg, meningsfulla liv och en kärleksfull och inte minst, en rolig och utvecklande tid på jorden. De människor som tror andra om gott och vill andra gott, kan bidra och göra världen bättre. De som kommer hit och försöker, och också lyckas, leva sina liv som goda samhällsmedborgare och vill bidra med sina erfarenheter och kunskaper efter sin förmåga. De är lika goda föredömen som ”en ann”, som knappast har fått kämpa lika hårt för sin överlevnad. Vi är alla svenskar med olika ursprung och förutsättningar. Om några av oss har fördomar, är det vårt eget fel, eftersom fördomar är just fördomar, och bygger aldrig på sanna fakta. I så fall är det inte fördomar. Om du har fördomar om några, har du valt att inte ta reda på sanningen.

Är du en god svensk – i min mening – möter du varje ny människa förutsättningslöst innan du bildar en egen uppfattning. Frågar och lyssnar på svar. Svårare än så borde det inte vara. Men det är svårt nog…. 😉

Och egentligen….? Vad spelar det för roll om du är svensk, turk eller kines?

Vi borde kunna säga att vi är stolta över att vara en människa. Att representera mänskligheten. Men det är ungefär lika svårt att vara stolt över att vara människa som att vara svensk, i dessa tider. Så det bästa är väl att vara stolt över sig själv, till att börja med. Om det går bra kan man gå vidare till sin ”nästa”, sin familj, sin släkt och sitt grannskap. Och om man inte lyckas med det finns det ju alltid möjlighet att påverka sig själv och sina närmaste i rätt riktning.

Gräv där du står, och du ska finna… vadå? Ja, det är det som är spännande med livet – att inte veta riktigt vad man söker… 😉…. Men vi har t.ex pratat med fler grannar den här sommaren än på alla tidigare år, bara för att vi har stått utanför vår tomtgräns och bökat och klippt i buskarna och varit tillgängliga. Och vi har fått en del råd och dåd om vildsvin och annat. Det gäller bara att kliva över sin ”comfort zone”… Men det tog tid! 😁

Lämna en kommentar

15 juli, 2019 · 16:06

Att vistas….

Är ”vistas” ett så kallat passivt verb? Det känns ju så.

Att vistas i naturen kan innebära så mycket. Man kan sitta på en mossig sten och filosofera över kottar och bär, eller man kan fjällvandra många mil om dagen, eller paddla kajak i Stockholms ytterskärgård. Om man dessutom råkar säga att man älskar att vistas i naturen kan man nog i vissa kretsar beskyllas för att vara miljömupp eller något annat förkastligt…. 😉

Idag läste jag emellertid att det är bra för kropp och själ – ja, för hälsan, helt enkelt – att vistas i naturen minst två timmar i veckan. Det kan tyckas vara lite men har tydligen ändå stor effekt på hälsan.

Det är jag säker på. Dessutom tror jag att vistelse i skog och mark befrämjar kreativitet och inlärning. Att bara sitta eller gå och studera naturen utan att egentligen ha som mål att lära sig något, gör ändå att man blir bekant med annat liv och växtlighet som befinner sig där. En människa som har vistats mycket i skogen skulle bli förvånad om det plötsligt kom en kanadagås promenerande på stigen, medan ett barn som har rest med sina föräldrar till Kanarieöarna på semestern hela sitt liv kanske inte skulle förvånas över en palm i en granskog.

Naturen anpassar sig ständigt till omgivningen och till väder och vind och nya arter kan smyga sig in efter hand, men om man inte vistas ofta i naturen skulle man inte kunna se hur och vad som förändras. Om man ska ha förmåga att lära sig något om naturen måste man också ha haft möjlighet att vistas i naturen. Att bara betrakta och studera kottars form eller en myras väg till stacken kan ge så mycket mer än att läsa om myror eller olika sorters träd. Jag lärde mig ”the hard way” känna skillnad på tallkottar och grankottar eftersom det gjorde mycket ondare att råka kliva barfota på en tallkotte än en grankotte… 😉

Även om man bara passivt vistas i naturen, har man ändå gjort ett aktivt val att ta sig ut i naturen. Att se och betrakta och lyssna till ljuden i skogen eller vid sjön. Det kan ju liknas vid att lyssna på en kompis som är ledsen eller glad. Att ge den av sin ”dyrbara” tid. Känner man kompisen väl behöver man inte ens lyssna utan kan bara se om inte allt är sig likt. Man kan kanske inte behöver göra mer än att uppmärksamma och visa att man gör det.

Om man ser att naturen och djurlivet förändras på ett sätt som inte är normalt kan det vara bra att det finns ”visselblåsare” som ser och uppmärksammar andra på vad som sker.

Att ”vistas” är kanske inte så passivt som det verkar. Eller som det bakvänt uttrycktes en gång i teknologernas gamla skämt-tidning ”Blandaren”:

-”Gör inte bara nåt – stå där”!

…Kan vara lättare sagt än gjort…. 😉

Lämna en kommentar

24 juni, 2019 · 14:12

I ljuset av ett mörker …

Det är i detta nu som sommaren har sin bästa tid. Allt är grönt och spirande, fåglar kvittrar och blommor knoppas, slår ut, och står i.

Försommaren ger fortfarande hopp om livet. En ungdomlig förväntan på något ovisst men ändå skönt. Vi som har levt många år på jorden vet ju att somrar sällan håller vad de lovar. Men ändå….Det känns varje år som en pånyttfödelse. Kanske ändå att denna sommar blir något alldeles extra?

I många år har jag levt för min långa sommarledighet. Att få uppleva åtminstone en vecka med medelhavsvärme, då man kan sitta ute långa ljumma, ljusa sommarkvällar i bara linnet utan att frysa, kunde räcka för att jag skulle känna mig nöjd med min sommar.

Men förra sommaren blev en vändpunkt. Visst njuter jag även i år av att sitta i solen ett tag och bara låta mig omfamnas av värmen, men sedan förra sommaren känner jag inte någon sorg om det regnar en dag, eller om det blir småkyligt på kvällarna. Det har naturligtvis att göra med att jag är pensionär och att jag inte har någon absolut deadline då allt underbart tar slut i och med att höstterminen startar. Men det är ju förstås inte bara det. Detta år har varit omvälvande och tankeväckande med tanke på den klimatkris som är förestående, om ingen gör något… Om inte alla gör något…

Men vad vore människan utan det minsta hopp om framtiden?

Just denna vecka är den sista veckan i år då ”vi går mot ljusare tider”. Fortfarande kan vi hoppas på något bättre. Men redan på midsommarafton är det kört igen. Vi får ”skynda att älska…dagarna mörkna minut för minut”, som Tore Jansson skaldade.

”Snart är det jul igen”, sa min pappa nästan alltid på midsommar, lite skämtsamt, men jag kunde inte förstå hur han kunde tänka på det på årets ljusaste dag. Nu förstår jag. Och jag förstår också hur svindlande fort tiden går och jag förstår att ”vår tid är nu” och om vi ska hinna göra något måste vi börja nu. Helst skulle vi har börjat förra julen. I det här fallet – med klimatet – lönar det sig inte att vara efterklok. Ändå måste vi för att förstå hur den här situationen har uppstått också vara efterkloka och kunna dra slutsatser av det som händer och sker. För att kunna dra slutsatser måste vi vara kunniga nog att förstå konsekvenserna av vårt handlande.

”Ingen människa är ond”, brukar Greta Thunberg säga…”Men väldigt många är inte tillräckligt informerade”… Jag önskar att hon har rätt, för i så fall vore det ju enkelt att starta en ”folkbildningsrörelse”. Och sen kunde vi alla börja jobba åt samma håll, och dessutom förstå varför vi gör det.

Det låter kanske enkelt, men det tycks vara svårare än någonsin att övertyga folk om att forskning byggd på kunskap är bättre än vidskepelse och gammal folktro. Men i våra ljusa stunder kan vi kanske övertyga tillräckligt många? Skam den som ger sig! Och i ett totalt mörker kan minsta ljusglimt synas bättre än den gör på en soldränkt sand vid ett glittrande hav, där vi bara bländas och blinkar mot solen och skyr det starka ljuset.

I ljuset av ett mörker kan vi kanske finna vårt sanna jag och lyssna till dem som kan ge oss kunskap och styrka nog att upplysa vår omgivning…

Snart är det jul igen…

Lämna en kommentar

19 juni, 2019 · 15:44

Utanförskap, tillhörighet och försoning.

Idag läste jag en artikel i Aftonbladet om hur vi måste fördela rättvist och hur alla människor måste känna sig delaktiga för att också vara villiga att offra något i kampen för ett bättre klimat. Det fick mig att tänka till.

Om man aldrig känner att man har en tillhörighet, om man är den som ständigt försakar utan att få tilldelning, känner man sig naturligtvis utanför.

”Det finns ingen rättvisa här i världen”, hör man ibland människor säga, och de säger det ofta som om det vore en naturlag, och inget att göra något åt. Och människor som kämpar för rättvisa förhållanden, inte bara för sig själv utan för alla, beskylls inte sällan för att vara antingen kommunister eller avundsjuka på dem som har gjort sig förtjänta av rikedom på grund av hårt arbete eller en sällsynt talang. Människor som kämpar för rättvisa, jämlikhet och mänskliga rättigheter kan också beskyllas för att vara ”godhetsknarkare” och ”hycklare”.

Nog kan en kamp för rättvisa förhållanden grundas och uppstå i en känsla av utanförskap. Om man någon gång inte har blivit bjuden på en fest, och sen ser på Facebook dan efter att alla andra var där utom man själv, kan man ju känna sig aningen missgynnad och utanför. Om man ständigt upplever sådana saker som barn – att inte höra till de utvalda som går på partyn eller åker på häftiga semesterresor till utlandet eller inte får vara med i fotbollslaget för att man inte har något bollsinne – kanske man antingen fylls av avsky gentemot dessa människor som har allt men ändå inte delar med sig, eller så fylls man av ett revanschbehov, eller så fylls man av ett rättvise-patos – ”Jag ska kämpa för att alla människor ska få lika rättigheter till ett bättre liv. Att inga barn ska behöva ha det som jag har haft det”.

Eller så fylls man av bitterhet. Det kanske händer om man aldrig får ”återbäring”. Om ingen ser ens strävan efter ett gott liv. Om ingen förstår hur man lever på ruinens brant när man försakar ett par skor till sig själv för att ens barn ska få åka på klassresa. Om någon då säger åt oss att vi måste ändra våra vanor och försaka ännu mer, för att vi måste rädda våra barns framtid, kanske vi skulle slå bakut lite till mans och kvinns, även om vi visste att de har rätt egentligen.

Men bittra människor är sällan roliga, och vi har svårt att fördra människor som inte kan försona sig med tanken att en del har haft mer tur än andra, och hur rätt de bittra än har i det, känner vi sällan med dem. En klädsam försoning däremot, skapar medkänsla. ”Jag har säkert inte varit guds bästa barn heller, så jag förlåter dem att jag inte fick vara med. De förstod säkert inte att de gjorde fel.”

Förr i världen fick ju traktens fattiga stå utanför fönstret och titta på när de rika roade sig. En slags ”Nobelfest live”. Men då var man ju inte ensam i sin fattigdom. Numera kan man ju sitta ensam hemma på sin kammare och se när andra roar sig på Facebook, och kanske känna sig ensammast i världen. Eller så hittar man sina gelikar i en grupp eller vid en klagomur, där ens bittra tankar får gehör. En negativ gemenskap är kanske bättre än ingen gemenskap alls.

För att inte bitterheten ska sprida sig över världen borde vi därför sprida våra tillgångar och göra mänsklig samvaro över alla gränser mer tillgänglig. Vi borde bjuda på oss själva utan sluga baktankar om att få något igen. För att människor utan skyddsnät ska orka vilja offra något, måste människor med skyddsnät gå före och visa att det faktiskt kan vara värt det, och i längden kan det till och med vara lönsamt på alla plan. Men det är ju inget man tror på förrän man har sett det, och knappt då.

Vänlighet föder vänlighet och girighet föder girighet, men det är alltid vänligheten som måste vinna om mänskligheten – och allt övrigt liv också – ska överleva.

Lämna en kommentar

11 juni, 2019 · 15:17

Tvärsäker?

Det har gjorts undersökningar på att ju mer tvärsäkra människor är på att de har rätt i en fråga, desto mindre kunskap har de i samma ämne. De kunniga, däremot, uppvisar oftare större tvivel på att de har rätt.

Inget förvånar mig mindre. Det är bara när man inte vet något om något som man inte inser vidden av sin stora brist på kunskap. Man har helt enkelt ingen aning om komplexiteten i ämnet och man vill heller inte ta reda på något man inte vet att det finns.

De tvärsäkra tror därför på andra tvärsäkra människor som inte heller vet något och som också döljer sin kunskapsbrist med sin tvärsäkerhet.

Det är naturligtvis sorgligt. Tvärsäkerheten har fått ett uppsving under den här ”google-vetar-perioden” när vetenskap är lika med ”hitta bästa länken som passar ditt eget budskap”.

Jag, som har ett uselt minne för vissa saker, som siffror och statistik och årtal när kungar föds och dör, tycker naturligtvis att det är praktiskt att kunna hämta sådant på nätet, men mer komplex kunskap som ger förståelse för orsak och verkan, eller rent hantverksmässiga kunskaper går inte att googla sig till i en handvändning.

Om man inte vet något om ekologi, meteorologi, klimat och miljö-frågor, samhällskunskap, historia, geografi, etc, förstår man heller inte varför Greta Thunberg är nominerad till Nobels fredspris, utan tycker det är bara långsökt.

Kunskap är ingen ”app” att trycka på så får du de rätta, omedelbara svaren. När man har insett det, uttalar man sig inte längre tvärsäkert och hånfullt om människor som har kunskap och som inte heller ryggar för att inhämta mer kunskap. Men vägen dit – att alla människor skulle förstå att det är mödan värt att inse sin egen begränsning vad det gäller kunskaper – är lång och motsträvig. För vem vill verka velig och tvivlande, när man kan få omedelbar behovstillfredsställelse genom tvärsäkra men möjligen felaktiga påståenden som ger bifall?

Jag vet inte om människan som art i grunden är ett idiotiskt påfund, eller om det går att googla på det….. 😉

Jag skulle tro att svaret är mer komplext än att det går att googla på, men man kan ju alltid testa….?

Jag vill i alla fall inte tvärsäkert påstå att det inte går.

Ha en skön helg! 😊 💕 📖 🌍

Lämna en kommentar

18 maj, 2019 · 11:47

Har du tid över?

När jag började blogga sommaren 2005 hade jag just det…. tid över….

Jag gick i stan och skräpade medan min sambo jobbade. Jag hade lediga somrar som lärare och när husen i vårt sommarboende var bokade och upptagna av mina syskon, fanns det ju inte så mycket annat att göra än att börja blogga. Jag hade ju nästan alltid skrivit dagbok och som barn skrev jag och ritade egna hästböcker på somrarna när jag var ”ensamt barn” kvar hemma med mina föräldrar. Eller så läste jag förstås. Många långa tjocka böcker. Jag hade helt enkelt tid över.

Kan man då betrakta den tiden som överflödig?

Nej, för mig har nog den där extratiden i tiden varit livsnödvändig. Andra människor blir rastlösa av för mycket outnyttjad tid. Att bara sitta och göra nästan ingenting. Att ta sig tid att fundera över något och sen skriva ner sina betraktelser. Är det inte lite av en lyx? Eller att sträckläsa den ena romanen efter den andra…

I nutid pratar vi ju mycket om att vi har väldigt lite tid på oss med tanke på klimathotet. Att nästa generation inte har någon framtid. Att artutrotningen också kommer att hota mänsklighetens framtid.

Och jag tänker på alla dem som nu är i tonåren, som inte kan leva ett lika sorglöst och lyckligt tidsfördrivande liv som jag kunde. Visst var världen inte idyllisk heller 1969, och det talades om miljögifter och annat som hotade djur och natur även då. Men tiden vi hade på oss var inte så utmätt kort. Vi hade aldrig så bråttom och även om många av oss gjorde uppror mot våra föräldrar, handlade det kanske inte om att vi gjorde det på liv och död?

Att fråga nutidens barn om de har tid över, skulle kanske kännas som ett hån.

”Nej, vi har inte tid, och framförallt har vi inte tid över”, skulle de kanske svara.

Men kanske är det just det vi – som har livet bakom oss – kan bidra med. Vi kan ge dem vår tid. Vi som har tid att påverka politiker och makthavare. Vi som har tid att tänka ut lösningar på framtidens gigantiska problem, och de av oss som har kunskap och erfarenhet att genomföra projekt som bidrar till ett bättre och fossilsnålare samhälle. Om bara vi som har tid över kunde ägna oss åt det, kunde vi ge ungdomarna tid att ägna sig åt att studera och planera sin egen framtid i lugn och ro, med vetskapen om att vi som har tid ska se till att de kommer att få en framtid.

Låter det som en omöjlighet? Har vi inte tid med det? Hinner vi inte? Vill vi inte?

Vissa dagar känns det helt omöjligt, när jag stöter på människor som helt blånekar till allt vad klimateffekten heter, eller som vill förstöra vår planet med andra gifter och överutnyttjande av jordens resurser. Ibland vill jag bara häva ur mig ilskna beskyllningar mot dessa människor och säga att ”Kom ihåg att det är ert fel när jorden går under! Kom ihåg att det var ni som inte trodde på vetenskapen och sket fullkomligt i nästkommande generationer….”

Men vad skulle det hjälpa? Ingen blir ju bättre av arga tanter som skriker och skäller på en…. Möjligen skulle ju jag må lite bättre av att lätta på trycket lite…. 😉

Men säg den lycka som vara beständigt?

Nej, det bästa är nog ändå att söka sig till likasinnade och söka inspiration och idéer där. Att stänga av de illasinnade rösterna inom mig och de röster utan medkänsla eller kunskap, som jag alltför ofta möter i sociala media och i Tv och radio.

Varje fredag, efter att ha demonstrerat tillsammans med de skolstrejkande ungdomarna, och andra vuxna och pensionärer som också vill bidra, känner jag mig styrkt och stärkt i min förhoppning om att det kanske finns tillräckligt många människor som vill och kan ge av sin tid och kraft för att rädda klimatet. Efterhand som veckan går klingar hoppet av….Kanske är det bara en fåfäng förhoppning?

Men tillbaka igen på Mynttorget får jag ny energi. Det måste finnas en framtid helt enkelt! Vi måste hjälpas åt och hämta kunskap hos varann. Vi måste ta oss den tiden. Och till att börja med måste vi tala om för politikerna att de måste samarbeta och inte motarbeta varann för att vi ska lyckas. Det duger inte att partier som egentligen tycker lika om åtgärder för att rädda klimatet börjar bjäbba mot varann, som i gårdagens riksdagsdebatt om klimatet.

Det duger inte! Om inte likasinnade politiker i Sverige kan komma överens – hur ska då all världens makthavare kunna enas?

Jag bävar… Men jag vägrar ge upp.

Vi kan inte ge upp. Det har vi inte tid med!

😊 💕 🌍

Lämna en kommentar

11 maj, 2019 · 14:57