Nu, Nu, Nu!

Idag var en unik dag. Efter att ha sympatistrejkat på Mynttorget många fredagar sedan i höstas, för klimatet, tillsammans med ibland bara en eller två ”handfull” människor, var vi idag bara en av 15000 personer. Nästan obegripligt. Men helt fantastiskt! Något att berätta för sina barn och barnbarn om, om jag hade några. Men upplevelsen var surrealistisk. Samtidigt fick vi rapporter om att det strejkas i 123 länder och i 2000 orter, tillsammans med ungefär en halv miljon människor på vår planet.

Världen får helt enkelt inte kapsejsa! Ett enkelt budskap från nästa generation. Och vad kan jag – en enkel ”folkskollärare” från Stockholm – göra, annat än att hänge mig åt denna rörelse och att hoppas att hela världens makthavare gör detsamma?

Jag har ingen makt, men jag har ett val. Att stödja eller inte stödja….

Det har vi alla.

Vad väljer du?

I vimlet såg vi… 😉

…. Politiker, kända och okända, aktivister och inaktiva, men alla var – ack så engagerade! Tack Greta och alla unga och gamla som har jobbat för det här! En upplevelse för livet. För mitt alltså… Och förhoppningsvis även för kommande generationers liv.

Men det är upp till oss. Inte lång tid kvar…. 😉

Trevlig helg! 😊 💕 🎶 🌍 ☔ ☀

Ä

Lämna en kommentar

Under Tid

Fördomar, förutfattade meningar och rent skitsnack….

Att sprida skräp omkring sig, är inget vidare trevligt. Särskilt inte om man inte plockar upp det efter sig och slänger det på rätt ställe, dvs sopsorterar…. 😉

Det borde gälla samma sak när man slänger ut dumma, förhastade kommentarer eller rent ljug omkring sig. Sådant som man har hört nån kompis säga, som i sin tur har läst något på Facebook, som någon hade hört något om på nyheterna eller läst i en rubrik i Expressen. Den ”nyhet” som kanske var till hälften sann men med lite vinkling och vridning har blivit en omgjord sanning som genom ”viskleken” ytterligare har förvanskats. Många människor har ju redan förutfattade meningar om det mesta, så om man snappar upp något som bekräftar ens uppfattning tar man nog gärna denna ”nyhet” för att vara en sanning…. Och sprider den vidare….
Det är ju som om någon slängde ett ruttet äpple på marken och någon annan tar upp det och slänger på en tredje person… Inte vidare trevligt eller genomtänkt, eller hur? Men så går det till praktiskt taget varje dag, varje minut i olika kommentarsfält på internet, i sociala medier. Både den som får det ruttna äpplet i nyllet och alla som ser på blir mer eller mindre illamående av fenomenet. Ibland orkar man hjälpa till med att trösta och/eller ge svar på tal. Ibland inte. Då ligger alla dessa ruttna frukter och stinker i vårt undermedvetna tills vi till slut lyckas anamma ny ork att bemöta andra sjuka uttalanden vi möter. Sällan ger det positiv utdelning men man kan själv känna att man har rensat luften åtminstone tillfälligt.

En person som ständigt blir beskylld för olika saker som egentligen aldrig är med sanningen överensstämmande, är ju Greta Thunberg. Jag läste en gång en mycket ilsken kvinnas kränkande kommentar om Greta och hennes familj, på Facebook, där jag beskrev hur jag uppfattade kommentaren – som skitsnack byggd på fördomar och falska rykten, och liksom allt skvaller byggde hennes på fördomar utan någon sanningshalt. Därför bad jag henne att sluta skriva saker om folk hon inte känner och om sånt hon inte har någon aning om. Hennes svar var att hon minsann inte trodde att jag visste mer än hon, och därför hade hon rätt att uttala sig som hon gjorde….? ”VAD VET DU?” skrek hon med stora bokstäver, och där tog min ork slut… Stanken från de ruttna kommentarerna tog över. Men så här i efterhand kom jag på vad jag skulle ha svarat….

”Jag vet kanske inte mer än de flesta i just detta fall, men en sak vet jag – jag vet att jag har vett att inte sprida skvaller, skitsnack och förutfattade meningar om människor jag inte känner. Om jag verkligen visste mer skulle jag heller inte sprida det vidare. Varför skulle jag? Fråga dig själv varje gång du vill kommentera något, om det bidrar till något positivt för mänskligheten, och du kanske kommer att ändra ditt beteende.”

Men för att återkoppla till Greta… Jag, som nybliven pensionär,  och som har jobbat med det uppväxande släktet hela mitt liv, har nu på ålderns höst fått en en ny förebild. För vem har bemött allt skitsnack, alla fördomar och alla elaka kommentarer med bara fakta och en väldigt cool attityd, om inte Greta? Hon säger bara: -”Jag tror inga människor är onda – de har bara inte tillräckligt mycket kunskap. Om man inte vet något om klimatet förstår jag att det verkar konstigt att jag skolstrejkar för klimatet”…

Det känns som en ny insikt för mig, att inte ta kränkningar och elakheter personligt, utan att bara helt nyktert konstatera att människor inte vet tillräckligt.  Att heller inte skambelägga någon och heller inte sätta sig själv på höga hästar.  Det är anmärkningsvärt att en 16-åring kan lära oss äldre något så fundamentalt. Men så brinner ju denna unga människa för det mest fundamentala man kan tänka sig – vår planet och dess överlevnad. Vi kan inte göra annat än att ta till oss hennes budskap, eller……

… Eller vadå? Förtvina i vår egna ruttna föreställningar och förvridna människosyn?

Nej, för inga människor är ju onda, eller hur? Vi vet ju bara lite för lite… 😉

Så nu är det bara utbildning som gäller! Det är det som är grejen….  😉

…Och i skrivande stund….

”is it too late for love?”

NO!

Vilket härmed bevisas….  😉

Grattis John Lundvik! Det finns fortfarande hopp! 😊 💕 🎶

 

2 kommentarer

Under Tid

Hopp?

Nu går tankarna till mitt projekt #Sifferdansa – #musik/dans/matematik/TaktfartstågX10/förskoleklasser/ – som har levt i min inre och yttre värld sedan 2007. 

Nu är jag i princip framme vid Taktfartstågets officiella ”avgångstid”.

Det finns hållhakar men också goda förutsättningar för att det snart ska kunna tas i bruk. 

Hållhakar:

  1. Jag själv – är jag beredd?
  2. Materialet är inte klart, men kan ändå användas i sitt ofullständiga skick
  3. Hur ska det förmedlas? Via nätet med videos och med musiken strömmande från Spotify, iTunes, mm, eller med mig som levande kringresande konsult i Sveriges avlånga land? I det första fallet – hur ska jag försvara detta rent hållbarhetsmässigt? Att strömma musik är behöver energikrävande servrar för mina i moln uppladdade musik- och videofiler….

Goda förutsättningar:

  1. Jag har blivit medlem i STIM, och kan nu räkna med att kunna få in lite pengar om min musik spelas i strömmande form
  2. Egentligen finns det inget att vänta på. Om jag hittar rätt kunder kan jag sätta igång imorgon dag, med eller utan egen firma, färdig bok eller streamad musik. Jag kan erbjuda mina tjänster för ett arvode motsvarande timlön för en vikarie och sälja musik och bilder på USB-minne. 
  3. Jag har startat en hemsida där jag kan lägga upp händelser och material efter hand…. Den är under uppbyggnad, men kolla gärna! https://www.sifferdansa.se/
  4. Att jag är frisk och har gjort min fingeroperation är en god förutsättning för att det ska lyckas. 

Som ni ser är jag själv såväl en ”hållhake”  som en ”god förutsättning” för att jag ska lyckas. ”Satsa på dig själv” hette det ju på det glada 80-talet, då du skulle vara din egen lyckas smed. En slags religion för egoister… 😉 

Inte för att jag inte skulle vara självupptagen, men mitt intresse har nog varit mer koncentrerat på kollektiva framgångar med körer och klasser i skolor, och inte riktat på mig själv och mina förmågor. Däremot har jag ju alltid velat skriva musik och egna texter som jag förstås inte bara har velat spara i skrivbordslådan.  Jag vill ju nå ut men ”jag gör mig bäst i skrift”, brukar jag ju hävda. Det stämmer nog inte helt. Jag brukar få med mig barnen när jag sjunger och dansar med dem och när jag vet vad som krävs av mig kan jag även hålla anföranden inför vuxna på föräldramöten och annat. Men det finns en sak som jag inte kan och det är att göra reklam för mig själv. Varken i löneförhandlingar eller andra liknande situationer där min förträfflighet ska beskrivas av mig själv. Det kan tyckas vara ett ödmjukt drag, men det kan ju också kallas ”falsk ödmjukhet”, eftersom jag på ett sätt vet att det bara är jag som behärskar en viss sak, men jag kan ändå inte få det över mina läppar. I fallet med detta – mitt eget mattedansoprojekt – är det ju faktiskt bara jag som behärskar alla mina danser och berättelser runt omkring de olika ”entals-karaktärerna” och musiken och hur den ska ge förförståelse för matematiska och musikaliska begrepp. 

Men ändå är det just detta som tar emot mest. Att vara min egen reklampelare. Det är det som är min ”hållhake i kubik”. Men kan jag bara runda den svårigheten kan det nog gå gå galant…. 😉 

Så nu mina vänner, börjar nästa steg på min otroligt långa färd mot ”framgång”. Med framgång menar jag inte huvudsakligen att jag ska vinna på det ekonomiska planet, men att jag ska vinna över mig själv och mina motstånd och hållhakar. Då finns det kanske hopp om livet?  Eller hopp om en fortsättning på resan, så att den inte slutar innan den har nått slutstationen…. Men där är det ju bara jag som sätter stopp, och bara jag som kan sätta fart på tåget och ge mig själv hopp. 

”Det är bara när jag själv agerar som jag kan känna hopp” (som Greta Thunberg kanske skulle ha sagt), för snacka går ju, men snacka så det går….Det går inte! 

😊 💕 🎶 🚂 

Nu går tåget! Eller snart? 😉 

Lämna en kommentar

Under Tid

Frågan är…? #56Bloggboken

Under vinterhalvåret följer jag gärna två tävlingar på TV, som mer eller mindre har anknytning till musik. Det ena är ”Vart är vi på väg”, som ju handlar om tågresor, men som alltid innehåller flera musikfrågor, och det andra är ”Så ska det låta”,  som ju enbart handlar om musik.

Jag har ju haft musik som yrke, som utbildad musiklärare, och har dessutom lyssnat på och har själv framfört allehanda musik i olika sammanhang i hela mitt liv. Ändå slås jag av hur otroligt sällan jag svarar rätt på musikfrågor i dessa program. I och för sig har jag väl aldrig varit bra på tävlingar och minneskunskaper, men ändå….

Idag förstod jag delvis hur detta kan komma sig när jag läste Lars Lindströms artikel i Expressen, om hur man vill göra om tåg-programmet till nästa år. Man vill t.ex byta ut bandet ”Augusti-familjen”, t.ex, för att programmet har blivit så ”grabbigt”. Att det har blivit grabbigt, kan jag hålla med om, men det beror nog inte främst på bandet utan på de grabbiga frågorna från de ”grabbiga programledarna”. Och frågorna handlar ju inte bara om musik utan även om bilmärken och militära termer. Nåväl…av de fyra tävlandena i finalen i fredags, var ju den enda kvinnliga finalisten den klart lysande stjärnan. Mycket på grund av hennes kunskaper i musikfrågorna, trots grabbigheten. Men visst känns det som om musikfrågorna handlar mycket om manliga rock-musiker på 90-talet, eller möjligtvis något tidigare eller något senare. Jag har dock ingen statistik på det. Däremot känner jag mig väldigt ofta mycket okunnig på just dessa decennier och de musikaliska genrer som musikfrågorna ofta behandlar.

Men den stora skiljelinjen går nog inte mellan kvinnliga och manliga frågor utan just vilken tidsepok frågorna anspelar på. Det blev grymt tydligt för mig igår under ”Så ska det låta”, då Cecilia Frode gick loss i en roligt uppträdande med Harry Brandelius ”Gamla Nordsjön den svallar och brusar” och Sara Dawn Finer, nästan ursäktande berättar för publiken vad det var för låt och kompositör, med tillägget.. ”ifall inte alla har den med på sin senaste” spotifylista”…. 😉

Då insåg jag att det var ungefär den enda låten jag kunde säga på rak arm, vad det var för någon och vem som hade skrivit den….. Den var ju ändå poppis långt före min tid…. Men faktiskt klarade jag även en av stroferna igår – den som slutar med ordet ”sköna”. Och det var också en gammal gubbe som hade skrivit den, nämligen Evert Taube och låten var….? Jo, Änglamark, förstås….En gammal goding från 70-talet. 😉

I övrigt hade jag mer eller mindre noll koll på ”intron” till låtar eller omgjorda texter till engelska eller svenska. Och just det….Allt handlar ju om generationsmusik  och programledare och pianister och deltagare som är minst 20 – 25 år yngre än jag. Jag tycker ändå det är ett roligt program och jag gillar verkligen Sara DF, men när programmet var nytt för flera decennier sedan, var inte åldern på deltagarna så koncentrerad på yngre medelåldern och ännu yngre. Frågorna berörde också ett vidare musikfält, hävdar jag och blandningen av artister var också mer varierad. Precis som frågorna i ”Melodikrysset” på radion…. För hela familjen!

Eller så var det bara jag som var yngre och mer ”med på noterna”?

Men om nu SVT ska sponsras av alla oss skattebetalare borde de här skojiga familjeprogrammen väl också rikta sig till fler än dem mellan 30 och 45? Särskilt om man nu tänker att fattigpensionärer i glesbygd kanske inte har råd med så värst mycket fler nöjen än de som erbjuds på radio och TV. Då kan det ju inte vara meningen att man ska behöva känna sig lite dum och bakom flötet redan i 50/60-årsåldern när man sitter hemma i Tv-soffan och råkar kunna tralla med i ”Gamla Nordsjön”?

Nåväl…. Jorden går inte under för det.

Själv är jag fortfarande oändligt tacksam för att jag bor i en stad där många nöjen, muséer och kultur är billigt eller gratis,  och framförallt för att jag har tid och ork att gå på så mycket,  som jag knappt orkade tänka på en gång, medan jag fortfarande jobbade. Trots en ganska usel pension har jag ändå möjlighet att ta igen alla år som legat i en slags kulturmässig ”träda”, men just därför tycker jag att det är lite orättvist med tanke på alla pensionärer som inte har samma möjlighet som jag har – mitt i storstaden – att åtnjuta livets goda. Men, vem vet? De kanske har ägnat hela sitt liv åt att lyssna på melodiradion, tittat på frågeprogram, löst korsord och gått på rockkonserter, och hållit sig ajour med nutida popmusik, som inte jag har gjort, och har som de ”moderna”  människor de är följdaktligen är svarat rätt på alla musikfrågorna i alla TV-program i Tv-historien och inte bara sitter tyst och stum som jag? Duo-appen har de säkert också……😉

Så vad bråkar jag om?

”See you later, alligator…..” 😁

Lämna en kommentar

Under Tid

Ord….

Att sätta ord på sina känslor, kan vara nog så svårt, men att stå upp för sitt ord verkar vara ännu svårare. Särskilt om man är politiker. En del tycks inte bry sig alls, eller svänger sig med ord som de sen påstår att de aldrig har sagt. Kanske tycker de inte att ord är viktiga?  Kanske missbrukar de vissa ord så mycket att de förlorar sin betydelse?

Numera sker en vanvård av ord på internet. Inte bara otrevliga ord, eller hatiska, men hela meningsbyggnader är så dåligt underbyggda att de faller samman som korthus vid första bästa genomläsning. Detta är fullt förståeligt om människor som har skrivit är dyslektiker eller har svenska som andra språk. Då gör en så gott en kan…. 😉

Men alla andra? Ofta finner jag att de som har svårast för att bygga sammanhängande meningar, är de som har lättast för att vilja ställa krav på invandrare att de ska kunna tala och skriva svenska…. Helst innan de kommer hit….. 😉  Till dem vill jag bara ge rådet: Läs ”Priset på vattnet i Finistère”, av Bodil Malmström. Dels kan man få sig ett gott skratt och dels kan man rent känslomässigt få förstå hur det kan kännas att inte kunna göra sig begriplig i ett främmande land. Och slutligen får man också en underhållande lektion i hur man behandlar det svenska språket i skrift. Allt i ett och samma paket. Voilà!

Det finns andra böcker som också visar hur viktigt det är att behandla språket väl. Det kan till och med kännas livsviktigt. Då tänker jag på boken ”Ord som befriar” av Marie Cardinal. Läs gärna den och berätta gärna för mig sen vad den handlar om, för det enda jag minns är att boken gjorde mycket starkt intryck på mig…. 😉

Detta att ord kan befria….

När vi nu pratar så mycket om ord som bryter ner och förstör samtalsklimatet, skulle jag gärna göra tvärtom. Hitta vägar till ord som befriar oss och vår omgivning. Ord som det kommer något gott ur…..För stunden, eller för all framtid. Ord som förnyar och som gläder oss, och ord som beskriver något viktigt eller intressant. Ord och meningar som talar sanning och som vill våra medmänniskor gott. Ord som inte förtrycker eller hånar.

Jag skulle vilja att det fanns en ”rörelse” som hela tiden väljer de bästa orden för stunden. De bästa orden för dig och för mottagaren. Men kanske måste vi, om vi ska lyckas med det, hitta goda läsvärda berättelser i texter som tjänar som förebilder. Om det vanvårdade språket kan normaliseras, borde även det välvårdade eller välfunna språket kunna lyckas med det. Vi borde inte nöja oss med mindre, för endast det bästa är gott nog!

Det går väldigt fort att rasera ett hus, men tar lång tid att bygga upp det igen. Precis som med mitt finger som stukades för fyra år sen och som sen blev alltmer krokigt. Men nu efter min operation för en månad sedan, har jag börjat träna upp det igen, med övningar och stödskena på natten för att det inte åter ska krokna. Det är inte lätt och vägen till ett fullt fungerande finger är inte rakt, men med lite hjälp och stöd så…. 😉… Till slut kan jag använda det till det jag behöver utan problem. Jag kan spela piano och borsta tänderna. Visste ni att lillfingret är nödvändigt vid tandborstning? Hade inte tänkt på det förrän efter operationen när fingret var i bandage och det ömmade väldigt när jag kom åt de färska stygnen med tandborsten. Men nu går det som en dans!

Och jag kan göra ”High five”! 😊

Nej, nu har jag ordat färdigt om det…. Men den gemensamma nämnaren är väl att såväl ett fungerande språk som ett fungerande finger kan befria dig i tanke, ord och handling….

😉 💕 ✋ 🎹 🎻 🎶 📖📚

Lämna en kommentar

Under Tid

  1. ”Bort allt vad oro gör, Bort med fossila bränslen, Låt oss bli raska, ta bort kol och aska – Nu, inte sen!
  • Granne, gör du just som jag gör / oljan går ”fetbort” när du kör / hållbart, förnybart / Hur kör vi? Klimatsmart! / sjung med i kör!
  • Granne, gör du just som jag gör / oljan går ”fetbort” när du kör / hållbart, förnybart / Hur kör vi? Klimatsmart! / Innan vi dör… ”

    Så skulle man kunna sjunga för klimatet, varhelst och närhelst man bildar en kör…. Exempelvis vid några av de #choirsforfuture – tillfällen som kommer att uppstå under våren när vi ”skolstrejkar för klimatet”. ( I så fall rekommenderar jag understämmorna att sjunga på da-da när texten är ny och svår att placera in.)  😉 

    Den här Bellman-låten hör ju till standardrepertoaren när det gäller körlåtar som sjungs vid festliga tillfällen, som bordsvisa, och vid andra tillfällen också, när körer stämmer upp utan noter och utan större förberedelser vid informella sammankomster. Det finns flera sådana låtar som de flesta kan, men den här är trestämmig, och passar bra för körer med få herrar. 

    Det är ganska häftigt när man kommer på någon fest med körmänniskor man inte känner så väl, så säger nån, ”nu tar vi Bort” och så går den igång som på autopilot. Eller så säger de ”jungfrun”, eller ”rosen” (och menar inte Arne Quicks gamla slagdänga),  eller Tourdion, och de flesta som har levt sitt liv i körsångens tecken, vet att man menar, ”jungfrun går i ringen”, ”I seralliets have” eller den gamla medeltida franska dryckesvisan Tourdion.

    De här låtarna är ju exempel på en lite äldre körtradition, men vi ska inte glömma att det inte var jättelänge sen som körsång var Sveriges största folkrörelse och att väldigt många har lärt sig väldigt många låtar under lång tid och väldigt många körledare och kantorer i kyrkokörer och studieförbund har studerat in ungefär samma körrepertoar i väldigt många körer. Men glädjande nog finns det föryngring bland såväl körledare som repertoar, vilket bådar gott för vårt lands framtida kör-kulturliv. Jag läste i dagens DN att det har bildats ett antal KENT-körer i Sverige, sedan det berömda bandet slutade spela för några år sedan. I Stockholm rymmer kören som sjunger KENT-låtar 100 personer. Och följden har blivit att ett ganska stort antal av dessa har börjat gå en kurs i musikteori parallellt, för att kunna hänga med i notläsningen på repetitionerna. Det kallar jag motivation! 

    Jag har ju alltid hävdat att körsång gör sig bäst för den som själv deltar. Dels ingår man i ett socialt sammanhang, och dels gör man något tillsammans med andra som ger resultat, och som dessutom kan  glädja andra. 

    Visst är musiken i sig viktig, men när det gäller körsång eller ensemble-spel på amatörnivå, är den sociala betydelsen lika viktig, för när man som grupp gör något som man älskar, blir resultatet alltid så mycket bättre än när man sitter och spelar eller sjunger på egen hand. Dessutom lyfter man sig i håret om man känner att man förkovrar sig samtidigt. Då bidrar man ju till ett ännu bättre resultat, som blir till glädje och njutning för alla. 

    Tänk om kampen för ett bättre – eller i alla fall inte sämre – klimat, kunde kännas lika angeläget, lustfyllt och roligt som att ta upp en gemensam körsång eller musicera tillsammans på andra sätt. När alla strävar åt samma håll, i samma takt och ton, med ett gemensamt mål – att det ska låta och kännas så bra som möjligt för alla och inte bara för några få utvalda…. 

    I så fall skulle vi kanske kunna sjunga texten ovan utan oro för framtiden och med lätta hjärtan glädjas åt sången och musiken i nuet…. 😉 

    https://www.facebook.com/events/345660199348426/?ti=as

    Lämna en kommentar

    11 februari, 2019 · 15:05

    Livet….

    Man kan födas och dö

    Man kan spåra i snö

    Man kan veta sin plats 

    heta Ahmed eller Mats,

    Lisa eller Mira,

    Ta sig en bira,

    Festa och svira,

    Man kan sura och tjura,

    ljuga och lura 

    Eller vara den bästa för sin nästa

    Man kan spela en stump

    Och förargas av Trump

    Man kan hoppas på tur

    Och klappa sitt djur

    Men missa sin chans

    Och önska man fanns någon annanstans

    Nån kan vara en pina

    Men många är fina

    Man kan bråka och stöka,

    Supa och röka

    Man kan stå upp för nånting

    Eller sitta still i en ring

    Man kan veta en del

    Men en del letar fel

    Man kan vara en förebild

    Eller kanske helt vild

    Man kan vara stark,

     leka i en park

    Tända ett ljus

    Plocka en lus

    ur sitt hår

    Medan åren går

    Plötsligt kan något hända

    Plötsligt kan allt vända

    Man kan vända om 

    Man kan ropa ”Kom!”

    Man kan finna 

    Att man kan hinna 

    Finna tröst 

    Hos en röst

    Från främmande land

    Man kan hålla en hand

    Man kan känna sig trygg

    Bak någons rygg vara stygg…
     

    Och det finns så mycket man kan göra

    Så mycket man kan se och höra

    Så mycket att längta och trängta,

    Att avstå och uppnå 

    Att lära och förstå

    Att vara fattig och sjuk

    Att vara vänlig och ödmjuk

    Att vara säker och cool

    Eller en blyg viol 

    Man kan vara nära

    Men långt från de kära

    Vara helt lost 

    Ha cykel av rost

    I snö och modd 

    Lyssna på en podd

    Om liv på en annan planet….

    Men såvitt man vet 

    Finns ingenstans i någon tid – 

    Här hos oss, eller i en galax strax bredvid –

    där det är givet – 

    Livet  ….. 

    Lämna en kommentar

    Under Tid

    Pippi kommer tillbaka! #23

    För 80 år sedan skrev Astrid Lindgren berättelsen om Pippi Långstrump, som var världens starkaste flicka och levde ensam med sin apa och häst. Hon var sakletare och gick inte i skolan. Hon skipade rättvisa och hjälpte de svaga. Hon var påhittig och rolig, men också världens ensammaste flicka ibland. Hon vände upp-och-ner på vuxenvärldens förljugenhet och hyckleri. De vuxna som menade att barn skulle synas men inte höras. De vuxna som trodde sig veta barnens bästa utan att lyssna på dem. 

    För Astrid var alltid barnen det viktigaste. Hennes förmåga att lyssna och förstå vad barn ville uttrycka var sällsynt på 40-talet, och många moralens väktare fanns där som ansåg att Pippis framfart var omoralisk och tjänade som ett dåligt exempel för det uppväxande släktet. 

    Astrid gick ur tiden för 17 år sedan, och ingen kunde väl då ana att en 16-årig flicka med flätor och med världens största mod återigen skulle utmana den förljugna och hycklande vuxenheten med sitt budskap om världens tillstånd och om de vuxnas brist på ansvarstagande år 2018.

    Jag talar förstås om Greta Thunberg, som i land efter land bryter ny mark med sitt budskap om brådskan med att rädda världen från den undergång klimateffekten kan ställa till med. Tio tusentals ungdomar över hela världen följer Gretas exempel och skolstrejkar för klimatet. 

    Det finns vuxna människor som gör allt för att förminska och förtala Gretas gärning. Precis som vuxna människor i alla tider har försökt trycka ner och lägga munkavle på sanningssägare och engagerade unga människor, vill de kunskapsresistenta och klimatförnekande sätta en ung människa på plats i sann Jantelags-anda. 

    ”Hon ska minsann inte tro att hon är någon, bara för att hennes föräldrar är kändisar!” 

    Men Astrid hade nog tagit små glädjeskutt i sin himmel om hon hade haft möjlighet att följa Greta. Och nog kan hennes berättelse om Pippi kännas som en profetia om denna livs levande flicka som utmanar hela världens vuxna med sin aldrig sinande klokskap och kunskap. Jag kunde till och med förnimma ett stråk av Astrid Lindgrensk humor i måndags, när Greta höll tal på Idrottsgalan och inledde med… ”Det känns skönt att vara bland likasinnade….. Ja, ni har väl inte heller prioriterat er skolgång”… Endast den humorbefriade kan motstå en sådan replik. 😉 

    Och nej…. Hennes mamma är inte likt Pippis, en ängel i himmelen, men hon sjunger i alla fall himmelskt i ”Så som i himmelen”,  och hennes pappa är inte kung i Söderhavet, men hans pappa spelade med i filmen om Ville-Valle i Söderhavet, och dessutom spelade han världens starkaste björn, som Bamse…. 

    Greta har ingen apa, häst och villa, men hon har två hundar och hennes ”följare” heter kanske inte Tommy och Annika och de är kanske inte sakletare som återvinner skräp, och hittar nya användningsområden för sina ”funna skatter”, eller uppfinner nya ord för vardagliga fenomen. Men kanske finner Gretas ”följare” nya hållbara sätt att leva på, och kanske också nya sätt att använda gamla saker på. Nya tillfällen att sjunga gamla sånger…. 😉 

    Greta har själv uppfunnit ett ord och ett begrepp – att skolstrejka för klimatet – och om vi vuxna följer hennes ord och agerar vuxet för en bättre framtid, behöver hon inte sitta på Mynttorget varje fredag och strejka i ur och skur, och om vi lyssnar riktigt noga, kan vi nog höra Astrid i sin himmel utbrista: -”Hujedamej, ett sånt barn hon är!” Men då måste vi vara bra mycket mer lyhörda och lära oss att lyssna på både vår inre röst och vårt samvete och vår omvärlds bön. Då kan vi inte bara vara små lortar med hjärtan av sten. Då måste vi agera! Först när vi agerar kan Greta och hennes vänner känna hopp. 

    Inte då, inte sen, men nu! 

    Nu! 😊 💕 🌍 

    Lämna en kommentar

    Under Tid

    Det nya svarta? #20

    Nu har det gått 20 dagar på det nya året, och sen jag gjorde upp min storstilade plan om att leva mycket mer ”nät-fritt”, eller i alla fall fritt från sociala medier, för att vinna tid för andra mer kreativa och hälsosamma ting. Jag tyckte det gick över förväntan de första 10 – 12  dagarna men den senaste veckan har jag fallit i fällan igen. Det finns några tydliga orsaker. Dels har jag känt en stigande oro inför min lillfinger-operation i onsdags, och dels har jag varit spänd inför den stundande regeringsbildningen. Det gick ju bra med fingret, och även med regeringen, efter förhållandena. Inte direkt någon önskepolitik, men framförallt ingen katastrof. Men däremot märker jag hur jag väldigt snabbt fastnar i mitt gamla Facebook – beteende. Jag börjar kommentera och svara andra, som jag tycker, idiotiska eller elaka kommentarer. Det kan handla om regeringsfrågan eller klimatet eller unga ensamkommande eller Greta Thunberg. Min puls går upp och jag gör mig beredd på strid, märker jag, efter ett tag. Men då kan det redan vara för sent. Sinnesfriden är bruten. Jag är ju med i nätverksgrupppen #jagärhär, som går ut på att försvara och peppa särskilt utsatta på nätet, och det är ju bra. Men när jag märker att det går ut över mitt eget mående, så att jag sover sämre och känner olust och illamående känner jag ju att jag måste bromsa igen.

    Nåväl. Idag läste jag en artikel om Tuva Nuvotny, som ju är aktuell med två nya filmer, där hon har varit såväl regissör som manus-skrivare. Hon berättar att hon inte är på sociala medier alls. Hon skulle inte kunna tänka sig att lägga upp något på några sociala medier. Och jag tänker att, detta kan bli det ”nya svarta”. 

    Det coolaste som finns att vara ”Facebook – fri”? Eller fri från Twitter, eller Instagram, eller ”what ever”? 

    Ja, varför inte? 

    Jag är definitivt inte fri. Men jag jobbar på att bli mer fri att kunna välja bort. Att bestämma själv, och inte låta något diffust socialt behov bestämma åt mig. 

    Men det är ju så enkelt med sociala kontakter på Facebook…. Och det är ju så svårt att sluta hänga där när man väl börjat. För mig har de senaste åren också handlat om att hitta och läsa intressanta artiklar som likasinnade skickar och delar och sen vill man kanske reflektera och kommunicera om detta och så har det gått några timmar. Sen kommer det upp någon som har gillat eller kommenterat något jag har delat, precis när jag tänkte stänga ner, och så är det igång igen… Marx sa ju att religionen var ett opium för folket. Ett sätt att förvilla och lugna människor. Men nu tror jag nog att de sociala medierna har intagit religionens plats. Efter en kväll med Facebook har vi varken tid eller ork över för annat engagemang. Vi kan ju läsa att saker och ting är galna och fel, men vi tappar all ork och lust att resa oss ur soffan och organisera ett motstånd.  Men i den bästa av världar skulle ju dessa plattformar kunna användas som en anslagstavla och informationsplats för oss som vill agera och organisera oss. Det händer ju också, men dessvärre tjänar ju Sociala medier lika ofta som en ”desinformationsplats”. Lika mycket fake som sakliga nyheter. Alla kan tycka och säga vad som helst,  faktiskt. Det gör i sin tur att våra hjärnor tröttas ut. Massor med input. Alla tåg kommer in på perrongen, men inget kan avgå. Det är fullt. Och vi känner oss maktlösa. 

    Det måste finnas en gyllene medelväg, men om man har svårt att vara ”nykter nätverkare” är antagligen absolut avhållsamhet det mest hälsosamma. 

    Men jag har ännu inte gett upp min plan.

    ”Nej, till nätverk? Ja, men med förnuft!”

    Och om jag bara ser till att fylla resten av tiden med andra väsentligheter, som också kan ge ”abstinens”, så kan det gå. 

    Vi fortsätter i alla fall att skolstrejka för klimatet på fredagarna, vilket också blir ett eget socialt nätverk IRL, och snart är det dags för terminsstart med orkestern, och när fingret är Ok kan jag börja spela piano igen. Annars kan det också vara väldigt välgörande för själ och kropp att göra som Tuva Nuvotny – ”att göra ingenting”. 

    Det kanske är just det som blir ”det nya svarta”?

    Gör ingenting!” 

    Det låter faktiskt befriande. 😉 💕 😴 

    Lämna en kommentar

    Under Tid

    En historisk dag! #16

    Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort för mig idag, när mitt krokiga lillfinger opererades rakt igen! Jag är faktiskt lite stolt över mig själv att jag gjorde slag i saken och vågade. Om man jämför med andras mod och motgångar är det naturligtvis inte någon större bedrift. Men som sagt – ur min snäva synvinkel var det ett stort steg för mitt lilla finger. 😉 När jag för sex år sedan fick överta mitt föräldrahems flygel, var jag mycket glad. Inte för att jag någonsin har varit, eller kommer att bli någon riktig pianist, men jag har alltid älskat att spela på det instrumentet, och jag hade nog lite i åtanke att när jag så småningom blir pensionär kan jag få tid att öva så att jag åtminstone blir lite bättre. Men så kom den där förargliga stukningen av lillfingret emellan för fyra år sedan, som gjorde att fingret långsamt kroknade efterhand, och där sjönk mina pianospelsambitioner i all hast. Feghet och i viss mån brist på tid har hindrat mig från att försöka åtgärda problemet, men till slut var jag bara tvungen att bejaka mitt dolda pianist -jag.

    Det var också andra saker som gjorde det besvärande att ha ett krokigt lillfinger. Som att hälsa och ta i hand. Och ganska lätt hänt var det att jag fick småsår på den utstickande leden. Men mest handlade det om musiken i mig som jag ville ge en sista chans. Det där att ännu en gång få spela Sommarsång av Petterson-berger, eller någon Bach-fuga eller Mozart-fantasi. Och för mitt inre öra skulle jag åter höra min pappas förtjusta utrop om hur roligt det var att höra mig komma ”hem” och spela igen. 
    Allra mest är jag dock glad för att jag inte har gett upp drömmen om att nån gång kunna lära mig att spela piano. Igår såg jag TV-programmet om Dagny – den 106-åriga bloggaren – vars visdomsord löd: ”Var nyfiken!”  och ”Ge aldrig upp när du möter motstånd!” och dessutom valde hon att ha så roligt hon kunde alla dagar. 

    Ja, om man är nyfiken och aldrig ger upp, är ju chansen stor att man lär sig nåt nytt, och tänk vad roligt man kan få då! 😉 Så det är ju bara att bejaka sig själv och sina drömmar så kanske resten ger sig av sig själv?

    Ha det gott i snöyran! 

    Lämna en kommentar

    Under Tid