Nytt veckobrev!

veckobrevforfuture #vecka292021

Hej alla jordens vårdnadshavare!

Igår var det Earth overshoot Day. Om alla i världen levde som vi gör i Sverige, hade den dagen infallit på första april. Nej, det är inget aprilskämt tyvärr. Här i Sverige lever vi som om vi hade tre jordklots resurser till. Ja, vi är ett så litet land, så det märks inte vad vi gör i lilla Sverige, brukar teknikoptimisterna och ”tillväxt-fanatikerna” hävda. Men det är inte sant. Varenda promille av nya utsläpp märks och försvinner inte ur atmosfären, oavsett om den kommer från lilla Sverige eller stora Kina.
Ingen kan göra allt men alla kan göra nåt. Det är bara fuskare som försöker trolla med siffror och låtsas att vissa utsläpp inte räknas och förvandlar ettor till nollor och målar om världen så som det passar dem.
Idag vill jag emellertid fokusera på alla dem som jobbar för allas bästa. ”Att älska din nästa så som dig själv” är ju en ”gyllene regel” inom kristendomen. Jag är inte uppvuxen i ett religiöst hem, eller är troende på en högre makt själv, men jag tror på den enkla medmänskliga regeln. Och jag är uppvuxen i Sverige, där alla människor har rätt till skolgång, mat och husrum och ett drägligt liv, oavsett kön, härkomst, ekonomisk status eller sexuell läggning. Vår skola och läroplan vilar på vetenskaplig grund och vi behöver inte slåss för vår yttrandefrihet. Ingen hamnar i fängelse för att ha uttryckt sin mening på Facebook. Vi har rättigheter, men också skyldigheter. Att betala tillbaka lån, att reparera något vi har förstört, och att hjälpa de sjuka och svaga i samhället.


Om vi inte älskar oss själva – kan vi då älska vår nästa? Det blir svårt. Men om vi har möjlighet att stå upp för våra egna rättigheter, att inte bli misshandlade, torterade, våldtagna eller utsatta för mobbing, kan vi kanske se att vi inte ska utsätta andra för samma sak Att inte utsätta vår planet för samma sak. Då kan vi kanske se att allt liv är värd samma respekt. Och om vi har en röst, kan vi tala för dem som inte har möjlighet att höras. Det är vår skyldighet.

Trevlig helg!

🙂♥️💃🕺🌍

ClimateStrikeOnline #FightClimateInjustice #FridaysForFuture #peopleforfuture #FigtFor1Point5

catsforfuture

Lämna en kommentar

30 juli, 2021 · 12:31

Fredag = #veckobrevforfuture

veckobrevforfuture #vecka282021

Kära Planetskötare!

Ärlighet varar längst, sägs det. Sverige lever inte upp till Paris-avtalet med våra klimatmål, enligt forskarna. I DNs granskning av klimatmålen kommer vi inte klara 1,5 grads uppvärmning. Snarare kommer vi hamna på 2,5 till 3 graders uppvärmning och eftersom vi inte har tagit hänsyn till klimaträttvisa i våra beräkningar så kommer vi inte uppnå ”noll-utsläppsmålet” 2045. Klimatforskaren Kevin Andersson är kritisk till hur man inte har följt Paris-avtalet ur rättvisesynpunkt. Där sägs det att rikare länder måste göra mycket mer än de fattiga länderna. Den allra rikaste procenten – en procent – av jordens befolkning är orsak till mer fossila utsläpp än hälften av jordens fattiga länder. Det är ju inte rättvist! Kevin Andersson säger att våra politiker måste tala klarspråk. (Se text i bilderna!)

Och översvämningar i Kina, Tyskland, Belgien och Nederländerna, och bränderna i USA avtar inte utan sprider sig vidare.
Att solnedgångarna och fullmånarna i år tycks så ovanligt röda sägs bero på stoftet från bränderna som har spritt sig i atmosfären.
Men vackert är det!

Vi i Sverige lånar glatt vidare på vår framtida koldioxidbudget och håller tummarna för att vi ska kunna betala igen….eller så skiter vi i det?
Det är upp till dig och mig att påverka vår framtid.

Trevlig helg!
🙂♥️🌍

ClimateStrikeOnline #FightClimateInjustice #peopleforfuture #FridaysForFuture #FightFor1Point5 #catsforfuture

Lämna en kommentar

23 juli, 2021 · 14:04

Grattis kära Blogg!

Sexton år har vi kamperat ihop idag!

Minnesvärt!

Vi kör väl sexton år i taget…

🥳♥️✍️🥂🎉

Lämna en kommentar

17 juli, 2021 · 20:31

Ny vecka – nytt veckobrev!

veckobrevforfuture #vecka272021

Hej alla Planetskötare!

Mitt i högsommarvärmen har vi farit in till stan. Det var dags att ta sig till Mynttorget och Gustav Adolfs torg, där den ”vuxna” motsvarigheten till Fridaysforfuture – #peopleforfuture – numera håller till och ”klimatstrejkar” på fredagar 11.00 – 13.00.

Ett par från Södertälje var på Mynttorget för första gången, och några av ungdomarna var också där. Och vid Operan, på andra sidan riksdagshuset träffade jag fler kära bekanta. Mitt i stan och mitt i sommaren finns det alltid möjlighet att mötas i denna fråga, och även om det just idag känns avlägset med ett demonstrationståg för klimatet, på 60000 personer i centrala Stockholm, så som det var hösten 2019, kan det ändå kännas hoppfullt att möta likasinnade någon timme en gång i veckan.

Under året som gått har vi ju demonstrerat hemma på kammaren en och en i en #ClimateStrikeOnline, men det är ju alldeles tydligt att ensam aldrig är stark, utan det vi måste göra är att bilda opinion och visa makthavarna att vi är många, och det kan vi ju bara visa tillsammans. Samtidigt var det ju Greta Thunberg som ensam satte sig utanför riksdagshuset inför förra riksdagsvalet, och se så många som har följt hennes exempel.

Nästa val närmar sig med stormsteg, och det ser ut som en uppförsbacke nu, men med Greta som exempel, kan vi se att mycket kan hända på ett år. Tyvärr, får man säga, att händelserna i Tyskland och Belgien, med alla översvämningar, liksom värmerekorden i Kanada och USA, kan tjäna som väckarklockor, och kanske inte ens de mest ”klimatskeptiska” längre kan säga att ..”vi såg det inte komma…” ? Det är ju sorgligt men sant, att det är svårare att känna empati och solidaritet med andra, ju längre bort från din egen hembygd de bor…. Men Tyskland kan kanske kännas skrämmande nära.


Min katt strejkar från strejken hemma i lägenheten.
”Ska det bli varmare än så här, matte? Då vill Inte jag vara med!”
Ja, redan vid en grads uppvärmning ser vi alltså katastrofala effekter av den globala uppvärmningen. Det är för mycket – inte bara för katten….

Trevlig helg!
🙂♥️🌞🥵😿🌍🌎🌏

FightFor1Point5

FridaysForFuture #FightClimateInjustice #catsforfuture

Lämna en kommentar

16 juli, 2021 · 21:42

Tiden går – veckobrev består…

veckobrevforfuture #vecka262021

Kära Planetskötare!

Naturen har många fiender och det största hotet är vi människor. I synnerhet vi människor som tar oss rätten att missbruka och våldföra oss på vår Moder Jord. Personligen känner jag mig inte så skyldig men jag är en del av det samhälle som överutnyttjar jordens resurser. Det gör vi ju alla, men några gör det mer än andra.
Nationalism, tiilväxtoptimism, vinstmaximering, och äganderätt går mycket sällan naturens ärenden.

Nationalismen främjar inte samarbete över gränserna för att rädda klimatet och den biologiska mångfalden. Det ser vi tydligt när vi betraktar världens hantering av vaccin mot covid 19. De rika länderna roffar åt sig på andras bekostnad. Det kommer att slå tillbaka mot alla. Det ser vi när Bolsonaro hävdar Brasiliens rätt att bränna ner regnskogen som blir till betesmarker, och för att kunna odla soja som föda till deras biffkor. Allt för att höja landets BNP.


I Sverige har vi ett parti som kallar sig grönt, men som prioriterar äganderätt framför naturens rätt. Det svenskaste vi har – Allemansrätten – ska inskränkas, liksom strandskyddet. I den ekonomiska tillväxtens namn vill man hejda och hugga ner våra urskogar. Naturens tillväxt är aldrig prioriterad i förhållande till ekonomins tillväxt. Men i takt med att vi våldför oss på vildmarken öppnar vi upp för nya virus, ökad global uppvärmning och utrotande av ekologiska system som är livsviktiga för allt liv på jorden.
Vårt levnadssätt är, och kommer att bli en större ”belastning” på vårt samhälle, än något annat. Vår riksdag har nyligen satt stopp för en högernationalistisk regering, men kan vi hejda den globala uppvärmningen och värna den biologiska mångfalden?
Fortsättning följer….

ClimateStrikeOnline #FightClimateInjustice @fridaysforfuture.swe

Trevlig helg!
🙂♥️🌍

Lämna en kommentar

9 juli, 2021 · 14:43

Veckobrev for future – nu på bloggen!

#veckobrevforfuture #vecka252021

Hej alla Planetskötare!

”Our house is on fire” bildligt och bokstavligt talat, och det händer nu!
Moderaternas partiledare säger att det största hotet nu är kriminaliteten. Det känns naturligtvis angeläget nu i dagarna, när en ung polis har blivit skjuten. Det känns samtidigt oerhört provocerande när Moderaterna nyligen har gått ut och sagt att de är det enda miljöpartiet i Sverige. På samma sätt som man i partiet stal socialdemokraternas programförklaring har man nu tänkt stjäla Miljöpartiets. Har det gått en gång, så går det nog en gång till att lura väljarna, tänker man kanske. ”Snacka går ju, men snacka så det går, det går inte”! Sverige blir inte fossilfritt bara för att M säger ordet ”kärnkraft” tusen gånger, och sen fortsätter med andra för dem ”viktigare frågor”. Och det gäller för övrigt i princip alla politiska partier. Även de som säger att de har höga ambitioner, räcker inte till. Även Miljöpartiet vill bredda sin politik. Och Vänsterpartiet står upp mot marknadshyror, men vem står upp för klimatet?

Politikerna i Sverige pratar ganska ofta om klimatet, men det är som om de tror att den globala uppvärmningen försiggår på en annan planet, och att de som drabbas inte är som en av oss utan snarare några utomjordingar. Inte ens när det drabbar kanadensare och amerikaner – som tycks stå oss närmare än exempelvis människor i Bangladesh – verkar man ta till sig att klimatkrisen redan är här. För den är här, om än inte i ditt och mitt lilla sommarparadis.

Det är ändå provocerande att våra folkvalda politiker inte kan ta sitt ansvar och ta klimatkrisen till den prioriteringsnivå den alltid borde ligga på. Den högsta! Men de pratar vidare som om inget har hänt och ”klimatorättvisan” består. Rikare människor bor i villaområden med mycket växtlighet, där temperaturen är lägre, medan de fattiga lever trångt i städer och inte ett träd så långt ögat kan nå.

”Tomma ord och mera prat, räddar inte vårt klimat” skanderade vi på klimatdemonstrationerna före pandemin. De orden är fortfarande pinsamt aktuella.

Trevlig helg!
🙂❤️🌍

ClimateStrikeOnline #FightClimateInjustice #FightFor1Point5 @fridaysforfuture.swe

Lämna en kommentar

3 juli, 2021 · 12:41

När tiden är mogen…

För många år sedan skrev jag dagbok. Jag skrev början på böcker som aldrig blev klara och jag skrev sångtexter och även lite poesi. Sen började jag ju blogga för 16 år sedan. Om jag inte visste vad jag skulle skriva, skrev jag ändå, och så föddes tankar under tiden. Under min bloggs barndom hade jag en del läsare. Det var roligt.

Men vad hade jag att säga egentligen?

Varför hade jag ett sånt behov av att skriva och uttrycka mig? Och det var inte måttligt heller. Ibland varje dag, men för det mesta minst ett par gånger i veckan.

Och nu, under det senaste året har det plötsligt börjat sina däruppe i hjärnan. Och nu undrar jag plötsligt varför jag inte har något att skriva om. Jag går och väntar in att tiden ska vara mogen eller att något särskilt har hänt….och ganska mycket särskilt har ju hänt. I alla fall ute i den stora världen där utanför min egen lilla skärm. Under den senaste tiden har ju inte så mycket hänt på det personliga planet, däremot. Men å andra sidan skrev jag ju inte så mycket om privata angelägenheter förr, utan mer personliga betraktelser över tidens gång, typ… 😏

Nu undrar jag mest… ”Vem bryr sig?” Och ännu mer undrar jag varför jag inte funderade över om någon brydde sig förr, när jag skrev så kopiösa mängder text… 😏 Alltså…en del kunde ju faktiskt vara underhållande, men kanske hade det varit bättre om jag hade sållat lite och inte upprepat mig…. Nåväl. ”Vem bryr sig”, som sagt…

Kanske har verkligheten blivit för överväldigande numera? Det jag verkligen bryr mig om – klimatkrisen – skriver jag ju faktiskt om varje vecka i mitt #veckobrevforfuture på Instagram och på Facebook och Twitter, där jag nuförtiden har fler läsare. Och på Instagram kan man inte skriva mer än ett visst antal tecken, vilket är nyttigt för mig. Se bara så många tecken jag har sprutat ur mig här om ingenting, bara för att jag kan. Men jag tror nog att de stora omvälvande frågorna har gjort mig mer tveksam och tvivlande, på gott och ont. Ja, jag kan även ifrågasätta mitt skrivande om klimatet. Men där finns det ändå en liten uppmuntrande läsarskara. Fast egentligen handlar det bara om mig själv och om vad jag (inte) har att berätta och inte om hur många som läser.

Så varför skriver jag nu? Är tiden mogen? Jag tvivlar… Men kanske har året ”på avstånd” gjort att behovet av någon slags kontakt med gamla ”relationer” har känts viktiga. Man börjar inse att all form av kontakt – även en anonym bloggvän – kan vara av betydelse. Kanske någon för mig okänd bloggläsare har börjat undra om jag lever fortfarande. Och det gör jag! Frågan är hur?

Men, nej…jag tror nog mest på att alla börjar vakna upp ur pandemi-dvalan. Vi börjar kunna mötas, dansa ”små grodorna” med kära släkten, och till och med gå på konserter och teater.

Jag var på en parkteaterföreställning om ”Almstriden” förra veckan, och plötsligt förstod jag vad jag hade saknat och missat under så lång tid. Föreställningen påminde om och innehöll allt det som tidigare gjort livet värt att leva och faktiskt gjorde att jag kände mig mer levande igen: Musik, dans, körsång, klimatkamp och engagemang, humor och roliga texter, möten och minnen….och så väcktes min lust att uttrycka mig igen.

När tiden har mognat – det skulle visa sig att det var nu! 🙂🙃🙂

God fortsättning på sommaren och ha det fint var du än är!

Om någon bryr sig? Ja, det är just det som är grejen. Om du bryr dig, gör jag det också… Det ena ger det andra….

😍🥳🐸🌻🌍

Lämna en kommentar

27 juni, 2021 · 16:59

Nu!

Ordet ”nu” förpliktigar. Vem känner sig inte lätt trängd av den omedelbara tidpunkten ”nu”?

Jag skrev senast här i bloggen om ”att fånga dagen”.

”Att leva i nuet” är väl ännu mer svårt och omöjligt, för då blir ju såväl framtid som historisk tid onödig tid. Om vi bara lever nu, kan vi inte ha någon framförhållning och inget ansvar för det vi har gjort som har lett fram till detta ”nu”.

Det finns heller ingen rättvisa i detta nu. Väldigt många människor på jorden kan inte göra annat än att leva för att överleva. Att ta vara på den stund de har på jorden kan kännas som ett hån för den som inget har, och inte har något att leva för. Men visst kan alla finna glädje i en liten solglimt som lyser upp en grå dag. Men bara om du själv kan söka skugga. Om solen är obarmhärtigt het och inga svalkande stränder eller skuggande träd finns i närheten, blir det svårt att leva i nuet utan att ha en plan för hur du ska överleva hettan.

Jag, som är en icke stresstålig person, grips lätt av panik om jag vet att jag måste utföra något nu, eller på direkten. Om jag däremot är förberedd på att jag inom en halvtimme ska hinna klä på mig, borsta tänderna och gå på toaletten, innan jag ska gå på promenad, blir jag mentalt förberedd på att njuta av promenaden och naturen jag går i.

Alltså – att njuta av stunden är omöjligt utan förberedelse. Men däremot kan jag ju låta mig överraskas på vägen av ett möte eller att något oväntat dyker upp, men det ingår ju på något sätt i konceptet. Har man väl gett sig ut utanför dörren, har man gjort sig beredd för äventyr…stora eller små.

Vi människor är nog olika även i det fallet. En del människor tidsbestämmer sina promenader och utflykter och kan bli stressade om de blir hejdade av en god vän som de möter på vägen. Andra verkar helt oplanerade och kan nappa direkt på ett förslag om att gå och fika istället för att gå hem och äta sin sedvanliga fil och müsli. En del människor är oförutsägbara och andra är stelbenta. En del är bekväma och andra rastlösa, men alla kan känna sig obekväma med att bli överraskade mitt i steget. För jag tror att alla har en mer eller mindre tydlig plan där ett ”då”, ett ”nu”, och ett ”sen” ingår. Hur tydlig planen är för en själv, påverkar hur störd man blir av en överraskning.

Vad jag pysslar med när jag skriver denna blogg, är ett utforskande av mitt eget oplanerade inre, kontra andras. Och jag märker hur mina tankar styrs i olika riktningar beroende på vad som faller mig in att skriva. Jag har temat klart för mig från början, men så dyker en tanke upp som jag inte hade från början, och så spinner jag på den. Ungefär som när man går in i ett rum för att hämta en sak, och när man kommer dit har man glömt vad man skulle hämta. Då går man ett varv till, och kommer på vad man hade glömt, men inser dessutom att man behöver en annan grej som ligger i köket…till slut är man belamrad med prylar man inte vad de ska vara bra till, och framförallt inte just nu…. 😏

Jag hade ju en så bra idé från början, som jag liksom trollade bort med andra idéer. Men om jag nu sätter mig ner och tänker på vad jag har präntat ner här och utgår från det – hur hittar jag utgången? Ska jag ens bry mig om vad som händer sen? Jag borde ju leva i nuet….

Nej, för Nu existerar inte utan Före och Efter. Vad jag gör nu påverkar morgondagen. Vad jag gjorde igår påverkar vad jag gör nu. Och alla vi som lever i alla våra ”nu” påverkar allas ”sen”. Om vi gör andra glada nu, gör de ytterligare andra glada imorgon. Som ringar på vattnet…

Men hur jag påverkar morgondagen med den här bloggen… ? Det står kanske skrivet i stjärnorna…. ✨

Men för att börja om från början. Att det förpliktigar att leva nu. Att göra rätt nu. Att ta rätt beslut. Att kunna se framtiden an med tillförsikt genom att ha gjort det du ska nu, det förpliktigar. Det ställer krav på oss människor som vi inte riktigt verkar klara av. Vi har ständigt bortförklaringar till hands. Mycket vilja, men lite kunna. Eller kanske vi kan, men vi orkar inte, eller vill inte. Och det är där bortförklaringarna tar plats:

”Nej, jag har inte tid”.

”Nej, jag har sovit så dåligt”.

”Får man inte ha nåt roligt, nuförtiden?”

”Nej, jag gillar inte moralism och pekpinnar”.

”Nej, jag vill leva i nuet och ta dagen som den kommer… Går det åt fanders, så gör det… Det är inget jag kan påverka”.

”Nej, jag orkar inte tänka på allt elände”.

….

Själv skulle jag kunna instämma i alla de här bortförklaringarna, men jag skulle samtidigt urskulda mig med att jag på olika sätt har deltagit och engagerat mig i olika samhällsfrågor. Jag tar bara en paus…

Till slut hamnar jag i det här att ”man är inte mer än människa”. Vi kan inte göra mer än så gott vi kan. Frågan är hur gott vi kan göra? Finns det något tak? Ja, vår förmåga sätter hinder, men först och främst kan känslan av maktlöshet sätta hinder. Åtminstone för mig. Men vi är många utan makt som undrar vad vi kan göra?

”Vem lyssnar på mig?” ”Vem bryr sig?”

Nu kom jag på en bra sak att säga som svar till mig själv:

”Jag lyssnar på mina egna sorterade och osorterade tankar och jag bryr mig!”

Det är ju en bra start….

En (1) intresseanmälan.. 😏

”Och om jag bryr mig – varför inte du, och du, och du?”

Så det är lika bra att börja planera för att kunna leva i nuet även i morgon och om vi har tid över kan vi försöka minnas den tid som var för att kunna göra bättre i övermorgon.

PS Jag skriver inte här vad det är jag bryr mig om. På flit, för ingen ska känna att jag skriver någon på näsan vad som är viktigt här på jorden, även om ni som känner mig vet vad som är viktigast enligt mig. Det kan också öppna för andras tankar om angelägna frågor. Kanske kan vi låta oss överraskas av ett engagemang vi inte visste att vi hade förrän nu? 😏 DS

Ha en fortsatt god helg!

Lämna en kommentar

Under #BlogForFuture, #BloggaFörFramtiden, #climatecrisis, flygel, Mänskligt, Minnen, Tid

Apropå tid….

Varje dag lägger Göran Greider upp en bild på Instagram, tillsammans med några tänkvärda ord. Idag skrev han till en vacker naturbild …” Fånga inte dagen, befria den!”.

Någon skrev i en kommentar att dennes 10-åriga son hade ställt sig frågan…”Varför ska man fånga dagen? Då blir det ju mörkt?”

För många år sedan skrev jag ett inlägg här i bloggen om att i österlandet säger man att ”tiden kommer”, medan vi i väst säger att ”tiden går”. I själva den korta meningen gömmer sig hela det västerländska sättet att leva och tänka. Vi verkar jaga tiden samtidigt som vi känner oss jagade av den. En slags pretentiöst individualistisk inställning att ”var och en är sin egen lyckas smed”, och att vi måste maxa livsupplevelserna så mycket vi bara kan innan vi faller döda ner. Och det handlar inte så ofta om att vi ska göra så mycket gott vi kan för eftervärlden utan snarare tvärtom, ska vi ta för oss och ta plats, för annars gör någon annan det…

Just detta sätt att leva gör ju också att vi förkortar den tid vi har på oss att leva gott. Att leva över våra tillgångar, och fånga in alla dagar och leva som om de vore de sista på jorden innebär ofta att vi stjäl tid och rum från någon annan på jorden.

I dagens DN läste jag också en intressant artikel om en undersökning där det visade sig att människor hellre väljer att ”lägga till” något, än att ”dra ifrån”, för att lösa ett problem. T.ex att bygga ett hus av Lego, där det fattades några bitar för att man skulle kunna lägga på ett tak. Trots att de visste att det kostade att lägga till bitar, gjorde man det ändå. I gruppen som uttryckligen fick höra att det var gratis att ta bort bitar, fanns det däremot några som löste problemet på det sättet. Och så fanns det grupper där barn och vuxna löste problemet tillsammans och där var det i första hand barnen som valde att ta bort bitar.

Jag tänker på pojken som tänkte att det skulle bli mörkt om man fångade dagen. Vi borde kanske tänka mer som barn och ”ta dagen som den kommer” och låta den komma och gå som den vill… 😏

Vi kan inte fånga tiden och ”tämja den” och låtsas som om vi har kontroll över den, så länge som vi inbillar oss att vi har äganderätt till den, som några slags tidsstudiemän. Vi kan inte köpa oss mer tid. Men om vi subtraherar våra upplevelser en smula, och smälter dem vi har, ger vi kanske lite mer tid och rum till till den tid vi har och kanske blir det ”tid över” till nästkommande generationer och annat liv på planeten. Om vi förvaltar vår tid och vårdar våra relationer och våra gemensamma angelägenheter – vår gemensamma planet – kanske dagarna känns mer betydelsefulla, inte bara för vår egen skull utan också för alla dem som ska se dagar komma och gå efter oss.

”Less is more”, eller som vi säger på svenska…”mindre är mer”. Lyssna på barnen!

Om du fångar dagen blir det ju mörkt…

Lämna en kommentar

11 april, 2021 · 17:48

Vardagslunk och söndagsblogg…

När jag fortfarande jobbade i skolan, kunde söndagarna kännas rätt stressande. Hade jag inte vilat ut ordentligt, eller legat i migrän hela helgen, brukade jag oroa mig för hur måndagen skulle bli. Ett slags orosmoln kunde hänga över mig hela dagen och jag kunde inte njuta av den lediga stund jag ändå hade.

Nuförtiden är ju söndagarna av förklarliga skäl mycket lugnare, men ändå ligger den där lilla oron kvar och gnager ibland, liksom rutinmässigt. Hur kan kroppen och knoppen köra fast i gamla spår flera år senare? Det är väl det där med ”vanans makt”, på gott och ont. I mitt förra blogginlägg skrev jag ju om att schemalägga min vardag som pensionär. Helgerna får gå mer på lustprincipen, är det tänkt. Men kanske är det bara ett sätt att vidmakthålla gamla vanor, och ovanor…?

När jag för många år sedan bestämde mig för att gå ner i vikt, lärde jag mig i en bok av Oprah Winfrey och hennes tränare, att det handlar om att ändra sina vanor, men inte så mycket att man inte kan tänka sig att göra det varje dag resten av sitt liv. Det tog jag fasta på. Kroppen är nog, i förhållande till kroppen, betydligt mer trögtänkt. Kroppen fattar inte första gången, men efter lång och varaktig nötning, kan den gå som på räls. Det gäller alltså att skaffa kroppen, och även knoppen, goda vanor så mycket som möjligt, innan de, som liksom i maskopi med varann, kommer på några dumheter… 😉

Det är ju exempelvis mycket lättare att vänja sig vid att äta en chokladkaka till mellanmål varje dag än en morot. Eller dricka Coca Cola till lunch i stället för vatten. När de dåliga vanorna väl har satt sig är de mycket svårare att bryta än de goda vanorna.

Min strategi var att inte sluta med allt som fördärvade min vikt, men jag skulle tänka hälften av allt gott. Plus att jag la till ett träningspass varje morgon före frukost på tio minuter. Det skulle enligt Oprahs tränare vara tjugo minuter, men jag tänkte hälften där också… 😉

Sen gällde det bara att vara uthållig och inte ge upp helt om jag någon gång frångick mina vanor. Och jag lyckades! Jag tror att det tog 9 månader för mig att gå ner 15 kg. Och sen gällde det att fortsätta de goda vanorna, och det höll i ungefär 7 år, tills jag sprang in i ”stress-väggen”. Sen satt jag hemma och grät och åt cashewnötter och gick upp minst hälften av de där kilona jag hade gått ner. Jag har försökt göra om samma bravad några gånger, men har bara delvis lyckats. Kanske är inte min hjärna och kropp lika ”lättlurade” längre. Kanske vill de passa på att njuta lite mer på ålderns höst, och struntar lite i de goda vanorna när det passar? Och kanske tycker de att de duger som de är, och bryr sig inte så mycket om vad omvärlden tycker längre…

Och jag vill ge dem rätt. Ganska befriande att slippa tänka så mycket på hur man tar sig ut. Särskilt i corona-tider krävs det ju inte så mycket av en, annat än att man vill ha en någorlunda hyfsad självbild och inte slappna av för mycket. Rätt som det är bär det av ut i hetluften igen. Träffa personer, gå på konserter och teatrar, diskutera med andra klimataktivister, spela och sjunga tillsammans med andra, och äta middagar tillsammans med människor man bara har skrivit korta sms till eller träffat på zoom i små rutor. Plötsligt måste man skärpa sig och lyssna och svara på andra människors frågor i realtid, och utan betänketid kläcka ur sig något vettigt.

Hur ska jag kunna vänja kroppen och knoppen vid det utan att öva? Jag har ju alltid haft lite telefonfobi, men nu börjar det kännas lite pirrigt även vid tanke på IRL-möten.

Äh….jag oroar mig nog i onödan. Större delen av mitt liv har jag ju vant mig vid att leva ett socialt liv både på jobbet och på fritiden, och även om det kunde vara stressande ibland, så funkade jag ju för det mesta tillsammans med andra. Men med tanke på hur fort det går att skaffa sig dåliga vanor, så kan man inte vara säker på att det här corona-året inte har satt ordentligt asociala avtryck i mig. För någon vecka sedan hade vi besök av en släkting, med antikroppar, och när vi efter en promenad bjöd på lunch var det jag som tog för mig först utan att bjuda henne först…. Men det kan bero på att jag bara var allmänt disträ, vilket är ett karaktärsdrag som tyvärr inte alltid går att vänja sig av med… 😉

Nu har jag i alla fall tänkt att jag ska skaffa mig en god söndagsvana, att skriva en söndagsblogg, för att….?

Om jag inte gör det tror jag att mina tankar och mina vanor och idéer inte finns längre. Om man inte regelbundet uttrycker sig med fler meningar än tre i taget, kan man kanske förlora kontakten med sitt eget ”inre rika liv”. Om man inte stöter och blöter sina tankar med annat än sin näraste och käraste, och katten, kan man ju bli lite enformig i tanke ord och handling. De vet ju ungefär vad jag har på hjärtat och det ska mycket till för att jag ska överraska dem. Men sen handlar det ju om att komma ihåg vad man en gång har tänkt, också, så det kan bli en minnesträning. 😊

Mitt nästa projekt är därför att inte bara skriva själv utan också lyssna, komma ihåg och ta in vad andra skriver och säger….det kan ju bli lite mer intressant då. Att lyssna är ju den absolut svåraste konsten i livet. Jag kan nog läsa och förstå och komma ihåg (nåja..) en text hyfsat, men att lyssna uppmärksamt, utan att samtidigt börja tänka på egna erfarenheter och därmed sväva iväg i tankarna, är mitt svåraste uppdrag. Men inte bara mitt. Det verkar vara svårt, inte minst för journalister, som intervjuar personer, och som utan att lyssna ställer en följdfråga som redan har besvarats av intervjuoffret. Det borde tillhöra grunden i journalistutbildningen att inte bara ställa frågor, utan också lyssna på svaret.

Men jaha…? En söndagsblogg, med sikte på vadå? En söndagspredikan? Nja. Jag skriver ju veckobrev om klimatet varje fredag på Instagram, som nog mer kan liknas vid en predikan. Det här vill jag nog ska vara lite mer av personlig art, även om det kan handla om det dagsaktuella också… Men, men… Lite mer anspråkslöst skrivande om vardagslunken och ”meningen med livet” och annat smått och gott…

Ja, ni fattar…. 😉 😁 😊

Lämna en kommentar

28 februari, 2021 · 17:09