Innerlig tid = Musik

I vintertid flyr ljuset tidigt och går liksom upp i rök. Startar sent och kommer i mål tidigt. Mina föräldrar föddes på 10-talet förra seklet. Nu 90, snart 100 år senare slocknar ljuset för deras ögon sakta men relativt säkert. Och även om de inte har gått i mål än så får man säga att lågan blir svagare.
Något som har gjort livet ljusare för dem än för andra är säkert att de har varandra….förstås! Så många gamla människor som lever ensamma har inte samma möjlighet till utbyte med andra. Dessutom har de rent fysiskt och praktiskt blivit beroende av varandra. Pappas koll och relativt goda minne som har gjort att han kan gå och handla med sin vagn och sin stav, medan han har varit beroende av mamma när han ska göra sånt som är mer okänt för honom, för hon ser att läsa text på TV etc och han minns vad han hör och i viss mån ser. Tack vare att släktsammankomster har blivit filmade har han i efterhand kunnat se på den stora platt-TV-skärmen vilka som faktiskt var där.
De är beroende av varann på olika sätt genom ett antal decennier, men inte så mycket som när de har blivit gamla. Och genom hela livet har musiken varit källan till deras gemensamma glädje. I många år kunde de spela stråkkvartetter med sina barn eller andra släktingar, eller helt enkelt bara sitta och spela duetter med varann.
Men så kom sista årets synförändring för pappa. Han kunde inte längre läsa noterna…inte ens gissa sig till den musik som han kunde ganska bra. En stor sorg för bådas del. Musik är samspel. Pappa har lärt alla oss barn att hålla i en fiol eller annat instrument och spela mer eller mindre bra, för att vi ska kunna spela  i någon enseble tillsammans med honom. Lite egoistiskt kan man tycka….fast det ledde ju ändå till mycket samspel, just. Som andra familjer spelar kort eller har andra aktiviteter ihop….slår mig just…Hur gör andra ? Jovisst har vi också spelat sällskapsspel och lekt lekar, men visst har musiken kanske i bland blivit för tongivande.
Särskilt när andra, nya ingifta kommer in i familjen som faktiskt…hör och häpna…inte kan spela fiol eller sjunga rent, kan det bli tufft för dem att finna sig en bekväm  plats i gemenskapen. Då kan ju musiken bli uteslutande också och inte innerligt omslutande.
Men nu har alltså musiken varit den sista strimman av ljus de senaste åren, och när pappa alltså sedan sommaren inte kan spela själv längre, kan han ändå  njuta av  att lyssna på musik och man ser på honom hur musiken = innerlig tid.
Därför var hans enda önskemål på sjukhuset att få en radio…och det skulle gå fort! Kanske är det musiken som har hållt honom så spänstig i 97 år och kanske är det också den gemensamma kärleken till musiken som de har haft, han och mamma. Kanske är livet ingenting värt utan de innerliga värdena ? Kanske är det också det som skulle kunna lyfta honom ur även denna sjuksäng ?
Frågorna är många, men egentligen är det bara att glädja sig åt det som ändå är och har varit och alltid kommer att finnas: Musiken!

4 kommentarer

Filed under Familj, Hälsa, kultur, Mamma, Mänskligt, Minnen, Musik, Pappa, Tid

4 responses to “Innerlig tid = Musik

  1. K

    Hej!Det blev plötsligt strömavbrott här på lördagkvällen i Alphyddan. Min lilla dator hade uppladdat batteri, som tur var. Gick in på din blog och har läst högt för Anders. Han tycker du skriver så bra. Vi blev oroliga för Hasse. Måste han vara länge på sjukhuset? Hälsa dem så gott! Vi mår alla bra. Felix är tillbaka i Finntorp. Julian fyllde 22 i dag. Charlie byter förhoppningsvis skola till Nacka gymnasium. Vi måste ses snart! Vi saknar er! Kram Kerstin & Anders

  2. Millroll

    Hej Kerstin & Anders! Vad glad jag blir att ni hittade hit mitt i mörkläggningen. Det är väl bättre med Hasse, som jag förstår, men det dröjer tills han kommer att få komma hem…eller vart han och mamma nu ska ta vägen. Vi hoppas på det bästa, förstås! De där båda föräldrarna har överraskat oss förr. Ska snart ta mig till "ert Barcelona" också via din blogg, Kerstin. Ska bara smälta det här först. Kramar från oss tvåbenta och fyfota på Söder…=)

  3. Alistriona

    Hej kära vän! Ja, tiden passerar sakta framåt för oss alla, visst är ljud ack så viktiga, och att höra musik är förunderligt en sorg när detta fattas en. Tänker på dig/er kramar om//Avalon

  4. Millroll

    Tack, Avalon! =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s