Framtid – Nutid – Baktid

Finns det en framtid?

Vi gör upp planer för oss själva och för våra anhöriga. Ibland även för hela samhällen, eller olika företag. Vi har visioner för våra barns framtid. En del sätter in pengar på ett bankkonto åt sina barn. En del är glada om de lyckas ge mat för dagen åt sina barn. En del rustar sina barn för framtiden genom att ge dem en god skolgång och bekostar deras utbildning. Andra skulle vilja ge sina barn allt det där de själva drömde om när de var barn.

Och så kan man ge barn det som inte kan köpas för pengar. Kärlek och närvaro. Att vara med barn och lyssna på dem och samtala med dem. Och ha roligt tillsammans.

Man kan ju inte alltid skratta och vara glad, förstås, men man måste ta vara på tillfällena när det är möjligt. Om man inte lär sig att ha roligt med andra människor, blir nog livet väldigt dystert och meningslöst.

Jag såg en bild på en man i tidningen. Jag tror han hade förlorat nästan allt i kriget i Ukraina. Men ändå log han nästan hela tiden, berättade reportern. Man måste kunna skratta, sa han. Annars fanns det ingen mening med livet.

Det kändes ändå som en tröst. Det var ingen vanlig stå-upp-komiker som hävdade att man måste kunna skämta om allt. Det var en människa som hade levt och överlevt fasor och förskräckelser, och lärt sig att även i nöden är ett skratt livsviktigt.

För mig går det inte att föreställa sig ens, hur det är att vara utsatt för ett anfallskrig, och att ändå kunna skratta åt något komiskt i tillvaron. Då är man nog ingen lättkränkt varelse som ser varje motgång som en personlig förolämpning.

Kan man ha planer för framtiden när världen ser ut som den gör?

För mig, och oss i den äldre generationen, tänker man nog mest bakåt, och försöker leva i nuet, och de planer man har gäller nog inte på så lång sikt. Men är det då inte meningslöst att leva om man inte har några drömmar och visioner om framtiden?

Jag brukar baka matbröd en gång i månaden. Fyra limpor som räcker ungefär fyra veckor. Det är en bra plan, och ganska handfast. Kräver inga stora och omvälvande förändringar i mitt liv, men det ingår ändå i de rutiner som gör livet lite roligare och lättare att leva. Man behöver bara planera att köpa rätt ingredienser i rätt tid. Man behöver ha en vision om det färdigbakta brödet och vad som krävs för att det ska bli gjort. Det går inte att hasta fram eller att slarva med för mycket. Då kan det bli pannkaka. Precis som livet självt, kanske. Inte så roligt att man storskrattar åt det precis, men man blir glad av att känna doften av nybakat bröd.

Men det är ju inte så kreativt och nyskapande egentligen, att baka bröd…och nästan samma bröd, varje gång. Men så tänker jag att den människan – eller de som hittade på hur man gjorde när man bakade bröd första gången – måste ha varit genier. Jag har aldrig hört något namn på denna ”uppfinnare”. Men det var nog en kvinna som knäckte nöten. Kvinnor brukar sällan få cred för vad de har gjort bra.

Kanske hade hon humor också. Det var nog ganska komiskt att se degen jäsa…. 😏

Ja, inte vet jag hur det gick till. Det är bara fria fantasier för brödbakets historia har jag aldrig läst. Bara en massa krigshistoria och om kungars liv och död. Om männen som red omkring, eller seglade eller åkte skidor ute i världen, medan kvinnorna stod hemma och bakade bröd och födde upp och uppfostrade nästa generations krigsherrar och brödbakerskor.

Vilken syssla som var mest livgivande, kan vi ju alla räkna ut. Men det är liksom inte den som räknas. Däremot är det är den som alla räknar med att den bara är på plats. Maten ska stå bordet när männen har kommit hem efter sina strapatser, efter 3 eller 7 år. Eller när som helst.

Kvinnan likaså. Ska finnas där. Ständigt väntande med nybakt.

Vad har vi lärt oss av historien?

Jag har lärt mig att baka. Kunskap som jag har fått av andra och jag behövde inte uppfinna jästen på nytt. Det är praktiskt och klokt att dra lärdom av den man lär sig. Tidsbesparande.

Men vad har vi lärt oss av krigshistoria och kungalängder?

Vi har lärt oss att vi inte har lärt oss någonting.

Det borde bli bakläxa.

Erfarenheter och berättelser om krig och allt som det för med sig – våldtäkter, terror, massmord – tycks ha blåst bort med vinden. Och så går det på ”repeat”, från generation till generation, i alla länder i alla århundraden. Det enda är att vapnen och och metoderna att förgöra varann på blir alltmer bestialiska och förgörande för allt fler människor.

Så finns det någon framtid för barnen som leker i skogen? Finns det en framtid för kvinnorna i Iran som kastar sina slöjor och sitt hår? Finns det en framtid för alla dem vars hem har sköljts bort av översvämningar?

Ja, tänk om vi kunde sprida lite kunskap och erfarenhet vidare till dem som ska ta över efter oss. Inte bara kunskapsförakt och faktaresistens, död och förintelse, klimatkris och miljögifter, krig och terrorism, utan livgivande kunskap och verktyg som ger mer. Som en deg som jäser. Som ett barn som växer under rätta förhållanden och får en chans att drömma nya drömmar om en bättre framtid.

Och *poff* blir det en limpa. Och ett skratt. Och kanske ett skämt om ”jäst hos verkligheten”.

Näää, det var ett dåligt skämt, men man kan ändå skratta lite. I alla fall om man har lärt sig konsten att stava till ”jäst” och ”gäst”, och kan skilja dem åt. Och om man kan sin kulturkanon.

Annars kan det bli surdeg. 😏

Lämna en kommentar

29 september, 2022 · 20:35

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.