Till hälften färdig – eller mer än hälften, kanske – med mitt eget projekt, kunde jag igår inbjuda en mycket liten inre krets som bestod av två personer, på en vårsoaré, där mina första 6 ”rörelsekompositioner” skulle presenteras, samt de övriga låtarna skulle åhöras och avnjutas till lite vin och snacks.
Det blev mycket roligt och givande och min publik verkade också glad och inspirerad och tog t.o.m. själva initiativ till koreografi till en av de koreografilösa låtarna. Feedback och glada tillrop gör verket!
När man som jag, har jobbat i enrum med mig och mina ljud och mina katter, känns det mycket inspirerande med möten med andra människor med liknande intressen men med lite andra infallsvinklar. Det får man lägga till i skapandet, som en egen liten morot. Bara detta att veta att någon kommer hem till ens hem, förvandlat till ”dansstudio”, gör ju att lusten att städa växer från 0 till 100 %. 😉 Då hinner man mer än man annars hinner på en hel vecka. Jag hade dessutom en lunchtid tillsammans med tre andra kvinnor, som är i liknande situation som jag är i vår, och vi har bestämt oss för att sparra varandra och i största allmänhet vara lite ställföreträdande ”arbetskamrater” och lyssna och komma med synpunkter. Vi bestämde också igår att vi skulle sätta upp mål för oss själva inför nästa träff om en månad, vilket ledde till att jag bestämde att jag skulle försöka hinna med att bli klar med alla rörelser tills dess och visa upp dem hemma hos mig då. Eller i alla fall visa upp det jag är klar med. Det är också inspirerande. Alla människor behöver en morot – något att jobba mot. Jag har tidigare haft som delmål att visa upp allt – inklusive material, musik och rörelser – för alla närmast sörjande i en större lokal i början av juni, och …tja…ambitionsnivån på ganska mycket högre höjd, men jag ser nu att mitt stora delmål för våren inte kan bli bra utan dessa små delmål. Och det är inte någon som egentligen talar om det för mig, utan jag märker ju att mina möten med andra likasinnade visar på vikten av just dessa möten som ger mig tankar och infall och erfarenhet inför framtiden.
Möten som ger inspiration och tillförsikt inför framtiden….därför att jag har hört av tillräckligt många att jag är på rätt spår i det här projektet, så vet jag ju att det finns idé att fortsätta, jämfört med om bara en, nämligen jag själv, är nöjd mitt jobb. Ganska dödfött…
Därför är möten förutsättningen för all kreativ verksamhet. Men visst har jag behövt vara ensam på min kammare i själva musicerandet, skrivandet, inspelandet, dansandet, eftersom jag har haft en ganska klar idé från första stund om hur jag har velat ha det, men jag har ofta svårt i det läget att hävda min egen linje om någon annan tycker annorlunda. Däremot vill jag höra efteråt om det finns synpunkter som jag inte har tänkt på, och förstås, vill jag höra vad som var bra. Och det fick jag. =)
Nu var det här en första ”utspark”, så nu är det bara att låta sig bäras på inspirationens vindar ända in i mål!
Och om jag lyckas fullt ut, räknar jag med att inte bara jag utan även en mängd barn och lärare/förskollärare blir vinnare om de får ta del av det här materialet….Kanske redan nästa år?
Nu skiner solen och det blåser halv storm ute – det känns som ett gott omen.
Trots alla rapporter från omvärlden om alla oroshärdar och om hur mänskliga rättigheter kränks, tänker jag att, om inte varje människa försöker se sina egna möjligheter, sitt eget hopp och ljus i tunneln så finns ju där alls ingen mening med livet. Ingen annan kan ju skapa min mening med livet…inte ens en religiös människa kan våga hoppas på det. Drömmarna kan ju bara jag ha, och sen är det upp till mig att se till att få ett samhälle där alla har möjlighet att förverkliga drömmarna – och då menar jag alla, och inte bara dem med pengar och goda förutsättningar från födseln. Men har vi inga drömmar för egen del finns det antagligen heller inget gott samhälle att kämpa för. Läste i DN idag om ett samhälle i misär, i Rumänien, där bara romer bor. Men mitt i denna misär finns det en skola som lockar barnen med att de ska få lära sig streetdance av en berömd Streetdancegrupp, eller spela fotboll, bordtennis, eller annat roligt, men för att få göra det måste de först gå i skolan och lära sig läsa, skriva och räkna.En kille som var i 12-årsåldern kom dit som analfabet, läste in allt han behövde kunna på bara några år, vann alla danstävlingar i Rumänien, och skulle ha fått åka till Los Angeles för att tävla, men där sa ekonomin stopp. Trots att Rumänien har fått EU-bidrag för romerna, har inte romerna fått se nästan några av de pengarna. Ändå, tror jag att den här killen har fått en så mycket bättre start i livet än många andra av hans jämnåriga. Hans ljus har förhoppningsvis inte släckts….ännu.
Den pojken fick ju en morot, något att drömma och hoppas på, precis som hans skolkamrater, men lärarna på skolan är oroliga för att skolan måste läggas ner…
Vi som har fått det som många inte har fått tillgång till, nog borde vi ge oss själva möjlighet att inspirera och låta oss inspireras…?
Jag har i alla fall tänkt prova….Trevlig helg!
Och tack kära publik för gott deltagande, fin orkidé (se ovan!)och fotografering, samt jubel och bifall! 🙂
Time in Stockholm 
Tid 