Nu reser jag mitt livs tågresa fram och åter – den lyckliga resan – till och från Göteborg. Trettioett år sedan for vi här fram och åter varannan helg till varann. Resor kostade, liksom telefonsamtal gjorde på den tiden – då bara halva mitt nuvarande liv hade gått. Det var då min ekonomi var klart under existensminimum, som aldrig förr, eller senare, men så fokuserad som jag var då hade jag väl haft råd att åka fram och tillbaka till Kathmandu, om så hade krävts, men som tur hade det inte det.
Det var ett risktagande, att ge sig ut i en viss ovisshet, för vem kunde veta hur viss den kärleken skulle förbli. Ingen av oss kunde veta, men vi kunde nog ana båda två, för annars hade vi inte fortsatt resandet, mer och mer förvissade om vart det skulle leda…inte bara till Stockholm och Göteborg, och vice versa, beroende på startpunkten, utan också ett resande till livet. Våra liv. Det var grejer det… 😉
Nu sitter vi här på vår gemensam resa på väg åt samma håll – fram och tillbaka – i samma liv, och på väg åt samma håll. Och än i dag känner jag pirret när jag kliver på tåget mot mitt livs resmål nummer ett. Jag är tacksam!
Vart är vi på väg?
Time in Stockholm 
