Lita inte på våren!

Nere vid vattnet är det stilla och lätt att andas. Jag stannar numera inte vart tredje steg för att fotografera något naturligt naturfenomen…har inte ens fin-kameran med mig. Vill liksom inte bryta den sköna, lätt monotona lunk jag har. Men ibland kan det inte hjälpas. När allt är så stilla och ingen krusning på vattenytan så långt ögat når, bara fåglars kvitter, och svirrande och sjungande, bryter den oändliga stillheten, det är då min lill-mobil kommer fram ur fickan i sällskap av sin lilla ladd-kompis, som laddar mobilen medan jag promenerar. En av några prylar jag har skaffat i år och som jag genast känner att jag inte kan vara utan (finns på Kjell&Co). En annan är mitt kamerastativ, som gör mig självgående i mitt jobb med utformandet av rörelser till musik och matematik. Bättre än en spegel eftersom jag kan se hur jag tar mig ut även bakifrån, när jag rör mig. Väldigt bra att jag hinner se det före någon annan, kan jag berätta…;-)

Nå…det var inte precis det jag hade tänkt skriva om nu, men det som händer medan jag går, händer faktiskt medan jag skriver här. Tankarna flyger och far, helt enkelt. Precis som fåglarna, och speglingarna i vattnet kan ge lite mer djup och yta åt tankegångarna. Och som, inbillar jag mig, att meditera. Det har aldrig varit min starka sida, men jag tröstar mig med just detta…att jag försjunker väldigt fint i mig och mina tankar under en naturskön promenad….och när fåglarna kvittrar är det som om tankarna lyfter. Min bästa årstid har aldrig varit våren – jag kan bli lätt deprimerad av allt de blekt gulfula och den svampigt kippande marken, det iskalla marsregnet, den snåla blåsten, och solen, som när den sällsynt tittar fram står så lågt att solstrålarna svider i ögonen. Men det är då jag känner att någonting händer i mig, för ljuset är så lovande nytt, och verkar så ihärdigt välvilligt att jag nästan går på det….att det skulle vara vår redan….För några år sedan kom våren redan i mars, minns jag, och alla klädde av sig alla sina kläder och satt på uteserveringar i bara linnen. Men *poff* gick det upp i rök…snön vräkte ner och det blev vinter en månad till.

Jag litar inte på våren – och jag tycker knappt om den ens en gång…fast jo….lite kanske. 😉
Men fåglarna tycker jag om….de fortsätter att sjunga i snö och slask, i regn och solsken….de muntrar upp hela mig. Naturen tycker jag också om – särskilt när den inte letar sig in i märg och ben i form av polarvindar och slaskiga trottoarer. Men en del dramatiska väder kan pigga upp om ingen kommer till skada. Hagel, t.ex. Extrem form av vatten…;-)

Jaja. Det om detta om väder och vind….Nu går vi mot ljusare i alla fall…vi som bor i den kyliga nord. Men det finns många som inte kan känna sig säkra på framtiden alls. Närmast tänker jag förstås på Ukraina, Syrien, Uganda, och många andra ställen på vår jord. Och vad gör jag? Lite pengar i månaden till olika hjälpande händer….
För hundra år sedan bröt första världskriget ut. Ingen ville tro att det skulle hända igen. Det gjorde det.
Och nu….?
Jag vill inte tro – ingen vill tro – men vad hjälper det?

För hundra år sedan måste det vara mycket svårare att veta vad som händer i världen, och varför, och hur det drabbar var och en. Men hur lätt är det nu? Vi får veta nästan allt som sker, men hur ska vi veta vad som är sant och vad som är påhitt, och vem kan man lita på i detta flöde av information?
Och vi är ändå lyckligt lottade vad gäller korruption (kanske?) om man jämför….

Nej, jag tror att det lugnaste är att lyssna på fåglarnas kvitter om våren. Det kan sällan gå fel…och om det är något man vill veta om framtiden är nog det säkraste att gå till närmsta kaffesump att spå i. Den enda frågan där är väl vem som har tolkningsföreträde för det första, och för det andra….vilket sofo-café kan erbjuda kok-kaffe i dagens läge?