Katastrofer i kubik…. #22

Var ska jag börja?

Det tänker jag både nu och då när hela världen står i brand. När mänskligheten förgör och förstör inte bara sig själv utan platsen där den huserar, nämligen vår moder jord, och människor dödar inte bara sina illvilliga grannar utan också sina egna familjemedlemmar på grund av några avskyvärda klanstrider. När människor skickar barn till krigshärjade platser. När människor inte bryr sig när de ser hur andra beter sig. När människor förföljer oliktänkande och när demokratiska spelregler inte längre tycks gälla. När allt elände tycks pågå på en och samma gång och överallt…

Var ska jag börja? Vilken katastrof är den värsta?

Om jag får lista eländet. ..

1. All form av miljöförstöring inklusive klimateffekterna som förmodligen drabbar de områden på jorden som redan har värme och torka. När de inte längre kan försörja sig eller ens leva där ”på plats”utan vatten och andra livsförnödenheter, kommer nästa våg av flykingar. Klimatflyktingar.Till oss, och till andra mindre drabbade områden. Vad gör vi då? Rycker på axlarna och säger att det har väl inte vi med att göra? Vi har redan tagit emot så många…?

2. Kränkning av mänskliga rättigheter. När vi inte ens i Sverige följer barnkonventionen. När vi skriver godtyckligt upp åldrar på ensamkommande barn och skickar dem till ytterst osäkra områden där det är krig på vissa platser och läget är högst osäkert överallt. Att vi svenskar med vår höga moral kan gå med på det? Att vår socialdemokratiska regering ens tänker tanken? Jag skäms!

3. Kränkning av yttrandefriheten. Hat och hot mot människor som anser att det fria ordet är värt att skydda. Än så länge får vi säga vad vi tycker utan risk men om ett visst parti skulle komma till makten har de själva sagt att vissa media ska censureras…. Måtte detta aldrig ske!

Men var ska just jag börja?

Att känna sig maktlös är nog en av de värsta delarna. Att inte kunna påverka. Det är nog det även många av mina meningsmotståndare också lider av.

Frågan är då vilken strategi som är smartast? Att lägga ner alla kampvilja och engagemang och istället trösta sig med diverse droger? Kanske strida och kämpa tills all kraft är urvriden. Hitta några gelikar och bilda en förening? Skriva arga insändare i tidningar och få en massa fiender?

Jag vet inte vad som passar mig bäst, och medan jag funderar på det går tiden och inget blir gjort och jag blir alltmer frustrerad.

Men en sak vet jag i alla fall. Det positiva som ändå händer och det lilla som jag ibland bidrar med ska inte ringaktas. Det är bara det som inte blir gjort som man kan ångra.

Ett steg i taget och en katastrof åt gången. Ingen katastrof är överblickbar. Än mindre 3 åt gången.