En "äkta" dansare har gått ur tiden…
När jag gick på Rytmiklärarutbildningen för så där 20 år sedan hade jag en lärare som var lärare, f.d. dansare och koreograf, i ett ämne som hette "kroppsuttryck". Eftersom mitt huvudintresse var musik och dans i skön förening med musik, blev jag provocerad och kände mig stött och osedd av nämnde lärare. Han var mycket filosofisk och analytisk, men jag tyckte mig aldrig bli uppmärksammad för den jag var. Vi fick ofta till uppgift att gestalta musik och känslor med kroppen. Jag kände mig ofta sågad och/eller negligerad. Jag tyckte att han premierade de yngre och smartare tjejerna i gruppen. Dessutom tyckte även de andra att han behandlade mig felaktigt och orättvist. Till slutet av terminen fick vi en större huvuduppgift: Att göra en koreografi till ett stycke musik som inte var så rytmiskt accentuerat…gärna klassisk musik som vi inte vanligtvis lyssnade till. Jag tänkte att jag minsann skulle visa honom. "Du ska få se", tänkte jag. Letade ihärdigt på bibliotek efter lämpligt stycke. Bokade vid flertal tillfällen lämplig rörelsesal i skolan för att öva. Man skulle kunna visa samma koreografi två gånger efter varann för att det inte bara skulle vara en improvisation.
Den stora dagen kom då allas arbeten skulle redovisas. Jag hade gjort något
som jag var nöjd med och visste att jag kunde. Jag var inte nervös…jag gick på ren ilska, tror jag, utan att för den skull vara arg. Bara sammanbitet målmedveten. Jag fick visa upp min skapelse två gånger. Det var tyst ett tag från lärarens håll. Sen kom domen, som jag trodde, men…Hör och häpna:
"Vad ska du göra i framtiden? Jag vill se mer av dig", sa han…Jag trodde inte mina öron. Jag fick bara ros.. och i ett slag insåg jag att jag fick ändra hela min inställning till denne, som jag hade trott, grinige, sexistiska "gubbtjyv". Han hade utmanat mig och min förmåga och gett mig en anledning att visa vad jag VERKLIGEN gick för. Han var en sann pedagog och konstnär som stod ut med att bli illa omtyckt ett tag för att riktigt goda resultat skulle uppnås.
Han gick ur tiden nu i veckan efter en tids sjukdom. Han var en sann dansentusiast och startade Dansens Hus som mot alla odds har blivit en succé i Stockholm.
Tack, Janne Zetterberg för vad du lärde mig om mig själv, om pedagogik och om dans och kroppssuttryck.
(Och för dig som har haft, har, eller kommer att få problem med ditt MSN-space gör jag härmed reklam för vårt eget forum där man kan få hjälp och stöd med tips och trix…God Luck !
Time in Stockholm 
Tid 
Människor som lyckas få andra människor att växa på bekostnad av att utsätta sig för det denne lärare gjorde växer inte på träd. Idag handlar tyvärr pedagogik alldeles för mycket om att bli omtyckt … på universitet och högskolor har man tom öppna tävlingar som Årets Lärare … ja gissa vad det gör med pedagogikens ursprungstanke. Pedagogik betyder ju "Leda vid Handen" – dvs få andra att ge sig ut på marker som de absolut inte trodde om sig själv, eller visste men ej tordes. En verklig pedagog är därmed också en stor ledare.
Tack för du delar med dig av din egen erfarenhetsbank. Jag förstår att din blogg ska hedra din bortgågne lärare och hoppas jag ej med mina ord har besudlat hans minne. Min mening var snarare att förstärka och understrycka storheten i det du berättar att du gick igenom med denna lärare.
Peace,
Anna-Lys
GillaGilla
Ojjj!
Videons färgspel gör sig bra till de blåa tonerna på sidan. Härlig kombination…för att inte tala om rytmerna…voila´
Alltid trist när någon som betyder något för en går ur tiden…man får hoppas på att det något form av "repris"…av något slag?
Så att man får en andra chans att få säja det man aldrig fick sagt…eller nåt…vem vet???
I vilket fall som helst…
…Hoppas du får en givande vecka!
//:~CY
GillaGilla
Hej hej
Tack för länken. Du har ju en massa bra länkar på din sida ser jag nu.Såg du Gilberto Gil på tv igår då?
Samt Youssou N´Dor, Nenne Cherry med flera.
Snart är det dags för ny salsakonsert på Diesel och 17 mars MÅSTE ni lämna huvudstaden, då kommer Rigmor G!
Puss!
GillaGilla
Nu fick jag ännu en historia att förmedla till sonen! Vad han skrattade gott åt pianohistorien – att försöka dölja det man övat in för att inte röja hur förfärligt lite man vanligtvis brukar öva. Annars kommer jag att tänka på min pianofröken som kanske inte var fullt så pedagogiskt bakslug som din danslärare. Hon var istället omtyckt OCH jag övade alldeles för lite. Ändå är jag för alltid tacksam mot henne eftersom hon ingjöt en känsla som sedan bestod: hon fick mig att känna mig musikalisk. "Tänk hur det är med dig," sa hon när jag för en gångs skull tog mig igenom musiken utan större fel, "när du verkligen kan ett stycke så spelar du ju så snyggt!" Jag blev ingen pianist. Jag blev inte musiker överhuvudtaget. Men jag vet en sak: jag spelar snyggt!
GillaGilla
Bra historia att ta till sig som lärare…Jag är en av de där lärarna som är feg och har svårt att ställa krav på eleverna för att jag så gärna vill bli omtyckt. Ja ärligt talat är det nog sån jag är över huvud taget…Dags att tuffa till sig lite kanske??
Ha en skön eftermiddag/kväll. Kram Åsa
GillaGilla
Jo Lisa, visst är det skönt att ha någon/några som tycker att man är bra som man är så att man inte ständigt stöter på motstånd och måste visa hela världen att man "duger nåt té"….och inte ville jag bli pianist tillräckligt heller för då hade jag nog sett till att bli det men allt måste kanske inte vara antingen eller heller…? Lite motstånd och lite kärlek i skön förening är väl som vanligt att föredra !
GillaGilla