Satt kvinna sitter….

Efter över sex veckors ”semester” på landet, sitter jag nu där jag har satt mig… hemma i soffan. 

Jag har alltid varit/ är/ och kommer alltid att vara en ”home-sweet-homer”, även om jag också i yngre dagar har trivts med att vara på resande fot.

Ofta har jag rest i stor grupp tillsammans med kör och orkester, men har också tågluffat och, som barn rest med mina föräldrar och syskon – även då mest med tåg, eftersom mina föräldrar inte hade bil och körkort. 

Med mamma och pappa flög jag också i flera år till Alperna, när mina storasyskon hade flyttat hemifrån. Jag älskar att åka skidor – utför – men numera sätter mina knän stopp för den sport jag har älskat mest. Man kan ju också åka tåg till såväl Alperna som till svenska fjällen, så att jag har slutat flyga behöver inte vara ett hinder, men nu är det ju också snötillgången som kan sätta stopp för skidåkning i och med klimatförändringarna.

Men jag klagar inte. Jag har haft alla möjligheter under mitt liv, att resa och uppleva sådant man inte kan uppleva hemma.

Och den tid vi nu lever i, gör att alla tankar på egna nöjen och förströelser känns fullständigt absurda. Att fortsätta flyga och fara för mitt eget höga nöjes skull, ger dålig smak munnen.

Tvärtom, känns det som allra lyxigast att bara sitta hemma i soffan, med vetskapen om att jag har ett hem med tak över huvudet, och mat för dagen. Jag lever fortfarande i ett land som har en demokrati, trots nuvarande regerings försök att nedmontera den.

Och kanske är det så det är ”tänkt”?

Med ålderns rätt, kan man ha ”rätt” att tona ner. Att leva sparsamt, och inte vidlyftigt ta för sig av mer än man har förmåga att njuta av. Att se det stora i det lilla och njuta av stunden. Men det är ju inte så lätt att lämna över till de yngre generationerna, när man känner att det man ger dem är bara uppskjutna skulder, för dem att betala, fast det inte var deras beslut att ta dessa gigantiska lån. Jag önskar att jag kunde säga till dagens unga att det nu är deras tur att ge sig ut i världen för att upptäcka all fantastisk natur och andra spännande kulturupplevelser och få vidgade vyer. Jag har själv haft turen att få uppleva såväl Ryssland och Ukraina, som Israel – med kören – under den tid då det inte var krig där. Och New York.

Men vad möter dagens unga, om de reser till dessa ställen? Eller om de reser till Medelhavet på sommaren och hamnar i värsta värmeböljan, eller kanske hamnar i ett översvämningsdrabbat Spanien?

Jag önskar ju att våra ungdomar kunde få stipendier för att studera på universitet i USA, men kommer de ens in i landet? Kanske inte, om de har deltagit i demonstrationer för Palestina?

Världen är så stor, så stor, men vi har gjort den så trång, så trång, och svår att leva i, för nästkommande generationer. Vi är kanske inte ens medvetna om det, men vi har med vår livsstil – som vi bara har tagit för given – orsakat omöjligheten i att leva ett gott liv för framtidens barn. Och även om vi är medvetna om det, är vi ganska maktlösa när det gäller att ändra det system vi lever i. För hela världsekonomin bygger på att hjulen ska rulla och att vi ska maximera vinst och öka produktionen av varor ingen visste att den behövde.

Hur ska vi vända trenden?

Ja, ingen kan göra det på egen hand. Vi behöver varandra. Och kanske finns hoppet där. När allt är som svårast vaknar motståndet hos människan. Det går inte längre att vara likgiltig inför världens ondska. Det är först då vi tar oss samman och reser oss ur bekvämligheten, för att allt annat är otänkbart.

Men är det för sent?

Kanske för sent att rädda hela världen, men om man kan rädda bara ett enda liv, kan det vara värt det.

Hur var det då med den ”satta kvinnan”? 😏

Jo, tack! Jag sitter där jag sitter. Just nu. Men jag tänker inte ”tiga still” länge till. Det tar bara lite längre tid att hitta ”startknappen” ju äldre man blir. I alla fall om man har varit ”off” så många veckor i naturen, tillsammans med ett ganska begränsat antal människor omkring sig. Man blir inte folkskygg precis, men närapå… 🤔

Hur det än är… Vad jag än börjar skriva om, så nog hamnar jag i detta…. Ni vet… Klimatet, och livet på den här planeten och hur vi ska förhålla oss till det och varandra.

Även i min bloggs begynnelse hände det att jag började att skriva om ett ”ämne”, t.ex musik, men hamnade i ett annat på slutet. Ibland lyckades jag tråckla ihop det så att det ändå hängde ihop, men då var det ändå inte så förutsägbart, att jag skulle sluta på samma sätt varje gång. Men nu har jag svårt att hitta någon annan ”utgång”.

Kanske borde jag söka hjälp för det, men det bästa är nog trots allt om vi alla hjälptes åt med själva orsaken – att ”rädda klimatet” till syvende och sist – så slipper jag hamna i samma fålla, gång på gång.

Snart reser jag mig…. Vi ses! 😏