Tid ? Vart tog den vägen ? Ingen vet. Men nog är det så att ju mer tid man sparar genom att hela tiden jäkta, desto fortare går tiden. När jag står och diskar på landet känns tiden evig, men när diskmaskinen gör jobbet i stan, står jag där lika upptagen som vanligt fast med något annat än disk, och kanske med något som jag hellre gör. Något som gör att jag upplever tiden som försvinnande god. Dvs, den går snabbare. Har jag då gjort en tidsvinst eller har jag förlorat "upplevd" nutid ?
Texten som följer (skriven av Lisa Román) kan kanske belysa något av detta.
Jag tror på den långsamma människan..
Jag tror på den långsamma människan
Hon som saktfärdigt reser sig ur sin säng
och med långsamma rörelser
iordningställer sin frukost
Hon som med något fjärran i blicken
bläddrar i morgonbladet
och förundras över den snabba världen
och tidens flykt
Hon som tvekar inför kläderna i garderoben
och sedan långsamt trär plagg efter plagg på kroppen
Hon som hellre går än åker
för att tankarna ska hinna med
och för att minnet av ett leende
och ett par kisande ögon ska dröja kvar
Alltsom morgonsolen blänker
i de förbiilande bilarnas krom
Hon som vet att tiden ännu inte är inne
….
Tja. Sommaren är kort hur som helst. Och nu börjar allvaret. Började dagen med att glömma min lilla midjeväska med läsglasögon och mobil, bla. Bara att cykla hem och hämta ! Bra start på den nya terminen…hm.
Time in Stockholm 
Tid 
Det är någonting med Tiden att det som var alltid är – men inte här Det är någonting med Tiden att den reser ifrån oss så att vi får stå här och vinka åt oss själva när vi försvinner in i ett annat rum där vi nyss var. Där vi stod och talade med varandra och vattnade en blomma och åt en apelsin och det kom ett moln på himlen utanför så det blev mörkt och vi sa… – Åh!
GillaGilla
Finns en bok som heter "Långsamhetens lov : eller vådan av att åka moped genom Louvren " av O Wikström, kanske kan va\’ nått?Har skam till sägande inte läst den själv, men den inleds med ett citat av Seneca, som funderar över tid från ett kanske lite annat perspektiv:"Människor äro ivrigt sysselsatta med planer för att förbättra sina liv. /…/ Men detta siktande på framtiden innebär en stor livsförlust. Det flyttar fram varje dag, det rycker bort det närvarande medan det ger löften om ett ovisst kommande. Det största hindret för ett verkligt liv är den förväntan som beror av morgondagen, men förlorar den dag som är. Du ordnar och ombesörjer vad som ligger i ett ovisst ödes hand, men vad du har i din egen hand det låter du fara”.
GillaGilla
Ja, det är någonting med tiden. Med Tiden. Tidholm, eller hur? Den långsamma människan var Camilla, just nu i full karriär. Växelbruk, det är väl det det kallas: att ibland skynda, ibland bromsa upp. Att alltid skynda tär. Att aldrig skynda kan också föröda. Att stå och diska på landet om sommaren är meditativt. Att plikta i köket året runt inte lika själsvårdande. Läste för övrigt idag i DN om grafomanin – det patologiska behovet att uttrycka sig i skrift, som bl a det myckna bloggandet kanske är ett uttryck för (samt inte minst alla tegelstensromaner som numera ges ut – och alla fanzines och alla hemsidor och alla kulturartiklar i DN). Fenomenet att alla skriver men ingen läser… Intressant förvisso, men måttligt inspirerande… Jag tänker att denna Camillas blogg snarast – eller i alla fall också – är en möjlighet att hålla igång ett samtal som annars inte ens kommer igång – i vår stressade storstadstid… Tack för det.
GillaGilla