Icke tycka om korist, tycka korist trist…
Det är en vanlig föreställning bland många att korister i allmänhet och körsång i synnerhet är ganska trist. Framförallt verkar många recensenter i DN tycka väldigt illa om körsång, alternativt vara totalt ointresserade. Det är liksom inte ballt att smälta in i mängden och försöka sudda ut sin personlighet för det allmännas bästa, gissar jag att många tänker. Kanske typiskt "svenskt"…(och där har de rätt för svenskar är ett körsjungande folk). Det ringde en kille från DN i somras för att fråga om jag hade några klagomål på tidningen eller om jag tyckte att det fattades något. Då sa jag just det, att jag tyckte att det fattades recensioner överhuvudtaget av körkonserter, eftersom det pågår ständigt, detta sjungande i kyrkor och konsertsalar. Någon liten recension kunde man väl tänka sig ? Eller en notis bara ?"Körkonserter ?" sa han förvånat. "Är det inte lite smalt ?"
Smalt ? Jojo, det är en av Sveriges största folkrörelser. Till för några år sedan var det den allra största, men sen gick visst idrottsrörelsen om.
Nå, men i alla fall…
Jag kan hålla med om att man kan verka lite "beige" om man alltid vill stå och smälta ihop med tapeten och bara låta vackert och att körsång ibland kan bli menlöst när alla står och sjunger något de inte begriper (om man sjunger på ett främmande språk, exempelvis) men känslan som infinner sig när alla sjunger rätt och rytmiskt med samma uttryck kan ju vara så häftigt att det vida överstiger allt annat. Dessutom är det en konstform som många kan delta i utan att behöva bli proffs för det och många amatörkörer har ofta mer uttryck och känsla än de "stackars" proffsen som pga tidsbrist bla måste läsa noter och ibland direkt på konserter läsa noterna a prima vista (för första gången). En del har ju sådan rutin att de klarar det också, men konserten blir sällan roligare av att folk står och blåläser i noterna som om det vore en god bok och inte vill bli störd.
Hursomhelst är det en mycket demokratisk form av musicerande där alla behövs lika mycket, såväl amatörer som proffs och män och kvinnor har också samma värde. Den som själv deltar i en sådan typ av aktivitet (och det gör ju många svenskar, som jag nyss påpekade) har också större glädje av att lyssna på andra som musicerar, eftersom man vet vilket arbete som ligger bakom och dessutom uppövas lyhördhet och kunnande om musik. Körsång och/eller ensemblespel (om man heller spelar än sjunger) är helt enkelt utvecklande och roligt för hela mänskligheten och det borde höra till de mänskliga rättigheterna att få delta i dylikt musicerande….
Ja, jag vet att det finns tusentals musiklärare som har tagit död på många barns sångintresse, men det är förhoppningsvis slut på det snart för musiklärarutbildingen har gudskelov moderniserats en hel del under de senaste 50 åren. Nu när alla ska bli IDOL-vinnare, fast vi vet att det är få förunnat, är det för väl att det finns
körsång där man kan få se ut som en tönt och vara det också, men ändå få vara med och sjunga och ha roligt tillsammans med andra utan krav på att bli bäst och vinna för att få vara med.
Om körsångarnas anseende höjdes en aning, kanske den sjuka hetsen på ungdomar att alltid måsta ta för sig och vara någon speciell och häftig typ, inte skulle få sådant grymt genomslag ?
Så om du kan och vill sjunga: Våga vara en "tönt" och gå med i en kör och sjung !
Det är inte bara ett stort steg för dig, det är ett litet för mänskligheten också (eller hur det nu var…).
Och så lite bilder: Dagens födelsedagsbarn heter Hanna och fyller 2 år. Hon har fått en leksaksråtta och en boll idag.
(Misse fick också en råtta som tröst, för vi vet inte när hon fyller, bara vilket år.
Man måste ju vara lite rättvis.)
Time in Stockholm 
Tid 
Att jag håller med om, och skriver under på att denna demokratiska Konstform är unik i sin förmåga att odla fram en gemenskapskänsla, förvånar väl ingen. Jag har också sjungit i kör hela mitt liv, men inte en och samma utan olika körer för olika skeden i livet. Körsjungandet har gett mig en identitet och ibland tom en mening med livet (tisdagarna!)Alla borde få hjälp att hitta sin kör. Varje friskvårdsombud med minsta ambition borde verka för att en kör skapas på arbetsplatsen.Noter? Aldrig på konsert säger jag.Då får man hålla sig till att bara sjunga för varandra. Det är så tråkigt att som publik inte få kontakt med sångarna.Om någon vill höra min kör, välkommen till Sofia Kyrka i Stockholm den 19 november!
GillaGilla
GRATTIS GRATTIS TILL DIN LILLA KATTIS!!
GillaGilla
Det är ju egendomligt att ju bredare en kulturyttring är förankrad hos \’folket\’, desto mer ignoreras den i den sk svenska kulturpressen. Svensk musikpress är ju för övrigt UUUUUUUUUUUSEEEEEEL!!!! Jag kan faktiskt inte komma på en enda svensk musikjournalist som jag tycker är bra på att skriva och som verkar kunnig – och framför allt INTRESSERAD av vad han/hon/den/det skriver om. Den siste riktigt kunnige och skicklige musikskribenten Oscar Hedlund lever tyvärr inte längre, och den duktige skribenten Bengt Nyqvist har väl med ålderns rätt dragit sig tillbaka vid det här laget. Eftersom jag brinner för musik och läser allt jag kommer över på svenska, engelska, norska och tyska, så irriteras jag oändligt över att ett så i övrigt utvecklat land som Sverige har så dålig musikjournalistik. Jag skall inte säga att jag själv kunde göra det bättre själv – för det kan jag – till och med katten Rulle skulle kunna göra det bättre själv – men det sorgliga är ju att det inte ens verkar finnas någon större efterfrågan på svensk musikjournalistik (hur många välskrivna svenska musiktidningar finns det? – beror naturligtvis på vilka krav man har, men ändå …). Norsk musikjournalistik håller däremot mycket hög klass, men där finns heller inte lika mycket av den där stroppattityden hos journalisterna. Usch, nu ska jag inte gnälla mer på svensk sk musikjournalistik – kan bara inte låta bli när jag får chansen. Nu över till körmusik. En underbar folkrörelse. Jag älskar körer med känsla och inlevelse – alltså inte de körer som är alltför inriktade på att det skall låta \’skolat\’ och perfekt. Riktigt härliga gospelkörer är underbara att höra, t ex Edwyn "Oh Happy Day" Hawkins, Resurrection Singers, Florida Mass Choir mm. Tyvärr blir det ändå aldrig riktigt riktigt lika bra, när svenska körer skall försöka låta som en kyrkokör från Harlem – något trillar bort i översättningen – och det hela får en lite tvålaktig smak av folkhögskola. Men det finns väldigt många fina gospelkörer i Sverige också – bl a en som är baserad i Gammelstad utanför Luleå … vad hette den nu igen … "Old City Gospel Choir" tror jag … eller något liknande. Dessutom finns det så många fina körer med lite \’seriös\’ repertoar (om man nu skall göra en sådan indelning). Luleå har ju en fin kammarkör (som har det passande namnet "Luleå Kammarkör") som jag tycker sjunger mycket njutbart. De har dessutom givit ut ett antal skivor – debuten gjordes på den välansedda BIS-etiketten i mitten av 70-talet. Jag lyssnar väldigt gärna på deras skivor och går gärna och lyssnar när de har konsert och när jag har tid – tyvärr sammanfaller dessa villkor sällan. Och många fina körverk finns det ju. Min absoluta favorit på den avdelningen är Allegris "Miserere" – du vet det där körverket som Vatikanstaten svartsjukt bevakade – ända tills en ung Mozart fick äran att höra på stycket och sedan tecknade ned det direkt ur minnet – för att låta omvärlden få höra underverket. Tack för det Mozart! Tji fick ni, era sura och snåla vatikaner! Det var som en musikalisk uppenbarelse (av många musikaliska uppenbarelser, bör tilläggas) när jag hörde Miserere för kanske tio år sedan. Nä, nu ger jag mig för ikväll. Det kommer ju en ny dag i morgon – förhoppningsvis. Ha det fint. Bj.
GillaGilla
Apropå starta musiktidning på webben. Funnes tid, skulle jag kunna göra många saker, men tid är så oerhört sällsynt numera.
GillaGilla
Har inte själv sjungit i kör sedan högstadiets skolkör och då var det väl inte så himla roligt. Fast det handlade kanske till en del om att då, slutet av 60-talet, så hängde liksom inte musikläraren (min i vart fall) med utan reportoaren var allt ganska trist för små wannabee-popsnören.Sonen har dock sjungit i kör både under grundskola och gymnasium. Började därtill i manskören på den tekniska skolan han går i och tyckte det var hemskt kul.Bland annat sjöng de tillsammans med ett antal andra körer Carmina Burana och det var allt ganska häftig (tyckte morsan som gick och lyssnade på en av konserterna)Fast sen räckte inte tiden till. Skulle övas och uppträdas så väldigt ofta.Så nu är det tyst.Det där med att kör inte skrivs om – ja så är det väl. Och ja, när du säger det så är det allt dåligt. Har faktiskt inte tänkt på det tidigare måste jag erkänna.Kanske hänger det lite ihop med den så utbredda individualismen?Att media älskar att lyfta fram och haussa individer. Hellre än kollektiv?Gäller även för lagsporter som fotboll etc.Kanske är det så att även vi mottagare gillar att få "saker" illustrerade genom att få en person att ev identifiera oss med?Tror dock också att de allra flesta skulle tycka att det var både roligt och givande att sjunga i en kör, bara de tog sig för att göra det.Och ibland upptäcker man ju att de mest otippade personer faktiskt gör det redan.Och ja, tror också att dagens musiklärare är betydligt mer "i takt med" tiden. Bättre på att uppmuntra musikintresset etc.Fast samtidigt har de ju ännu mycket mer att konkurera med.
GillaGilla
Ah kom på en sak till apropå det här.Hur svenskarna älskar att sjunga visor ihop – bara de fått litet innanför västen.DÅ är det ju inte töntigt att sjunga ihop.=)
GillaGilla
"Vad skönt att Badaren inte har tagit sitt sista dopp"… Sa du. Har du inte koll på vem dé var som tog sitt sista dopp…Jo, dé va ju bokhandlaren!En gång badare, alltid badare.
GillaGilla