Så var det dags för konsert igen !
Härligt sångbar musik med stor orkester och stor kör. Ibland är det väldigt roligt att sjunga och fläska på med allt man har och känna sig som en operakorist i kubik. Men det får inte bli någon vana !! Man kan bli sån…
Jag tror i det här fallet att publiken kan ha lika roligt som de medverkande. Sångglädje smittar nämligen. Det är inte alltid fallet när musiken är för svår och styckena för långa och koristerna ser ut att vara för invecklade i notlinjerna och dess figurer. Så icke nu ! Välkomna på söndag alltså ! (se bild.)
Annars verkar det handla mycket om aggressivitet i dessa dagar. I Frankrike inte minst och kanske med all rätt…?
Men även vi här hemma pratar och skriver gärna om det. Vissa idrottsledare allrahelst. I idrottssammanhang är det tydligen helt OK att vara lite "aggro" och att "ge och ta", som det så fint heter när man menar att en riktig karl ska väl tåla en smäll på käften och nog ska man väl få ge igen då också…Men på en armlängds avstånd från plan är det inte längre OK utan då är man plötsligt hulligan och monster och slödder och "you name it". Utanför en fotbollsplan får en man heller inte visa några som helst känslor av någon art. Framförallt inte omfamna och småjucka sina (manliga) kolleger på jobbet, om man tycker att de har gjort något riktigt bra. På en fotbollsplan får man och bör man visa alla sina heta känslor för att bli en riktigt lyckad idrottsman. Framförallt då sina aggressiva känslor för annars har man ingen vinnarskalle och har man inte det är man inte vatten värd i dessa sammanhang. Svårt för småkillar att veta var gränsen går. När ska jag vara snäll och varför ? Vad har jag för det ? Då blir jag en förlorare och vem vill ha en loser ?
Och egentligen…Tänk om man någon gång satsade på de där småkillarna som är justa och snälla från början. De kanske skulle bli hejare på att göra mål och tänka ut smarta passningar för de hade tid över eftersom inte all deras tid går ut på att ge och ta smällar. Att hämnas och brösta upp sig inför andra för att sätta sig i respekt. Det måste ta så mycket energi och tid från focus på själva sporten i fråga (förstod ni den meningen är ni duktiga !).
Tänk om en musiker la ner så mycket kraft på att klippa till sina kollegor i de andra stämmorna…"Den där jävla basisten nuddar alltid min arm med sin stråke..Jag ska meja ner honom med min dragbasun så fort jag kommer åt….då ska han få, den jäveln ". Hur skulle Mozart låta då ? Inte mycket till musik, i alla fall !
Nej, lägg ner tid och kraft på det du är här för att göra och inte en massa onödigt tjafs och har du lust att slåss så gör inte det ! Mitt enkla råd.
Och glöm inte att musik många ädla känslor föder !
Lev väl. Vi ses och hörs (på söndag).
Time in Stockholm 
Tid 
ääääh, inte är det ok att slå nån på käften på fotbollsplan heller!?Fast det är klart, gå på, stoppa folk i motståndarlaget (lite lagom hårt eller så att domaren inte ser) är ju ok.Fast det brukar ju inte vara de verkliga bolltrixarna som liksom har "till uppgift" att var stridtanks.De skall ju liksom fixas "fri passage".Uj, ja – har segat mig igenom ett försvarligt antal matcher och träningar förr om åren. . . .Men jo, visst krävs det nog ett visst mått av aggressivitet för att kämpa som en idiot för att vinna, fast man är helt dödstrött.Eller vet inte om det riktigt är aggressivitet men tja, nån slags "enspårighet" som gör att man inte ger sig.Och just i tävlingssammanhang är det väl ganska lätt att det vänds i frustration när det inte går vägen.Lite svårt det där. Tar man det inte riktigt på allvar och inte går in för det på det sättet så kanske man inte har det där lilla sista extra.Vilket jag kan tänka mig att det gör även när man försöker få till det exakt som man vill ha det när man spelar ett instrument också.Fast då är det ju ingen tävling på riktigt samma sätt, eller?Alltså vet inte riktigt.Även i sporter där man inte kan skylla på nån annan när det inte funkar (typ tennis etc) finns ju ett visst mått av aggressivitet och frustration när det inte går som man vill. Typ slå sönder raketet. . . .OCh visst är det nånslags balansgång det där på ex fotbollsplanen, att jo kanske kunna ta emot hårda tacklingar och ge tillbaks – men inte är det ok att SLÅ folk!Men visst kunde reglerna vara hårdare när det gäller vad som är tillåtet i "närkamper" etc. Så att spelet blev mindre hårt.Fast det är klart, när man går in och kämpar om en boll så kan det ju faktiskt hända att det blir hårdare och lite farligare än vad som egentligen är meningen.Kanske svårt att undvika, det ligger ju i spelat att man skall "komma åt bollen".Och när nån får sig en smäll/spark (av misstag nu alltså!) så är det lätt att spontanreaktionen är att "ge igen".Är kanske ganska "mänskligt" om än fel.Och inte heller funkar det särskilt bra om nån har noll behärskning och flippar ut direkt när det går dåligt i ex fotboll. Blir inte mycket till bra spel då.Ishockey däremot, alltså i NHL etc verkar ju vara en lite annan femma.Åtminstone förr.Var det inte typ standard när ex Kanada spelade att det skulle vara lite slagsmål?Äh, det här blev en väldigt snurrig kommentar, tror jag.Dags att sova!!=0
GillaGilla
Puccini är inte helt fel. Lite sockrig kanske – föredrar Verdi, när det gäller italiensk opera. Annars är det inte HELT ovanligt att musiker i orkestrar gärna vill meja ned varandra med sina dragbasuner och andra instrument. Kanske inte i symfoniorkestrarna, men i diverse rockband är det ganska vanligt. Jag har för övrigt under den senaste tiden läst en hel del om grammofonteknikern och impressarion Fred Gaisberg, och har läst en del om hur diviga dåtidens operastjärnor var. Dame Nellie Melba, t ex, var tydligen inte bara divig – hon var f-rbanne mig underbart omöjlig. Hon var sångerskornas \’kejsarinna\’ – och hon var MEDVETEN om det. Stackars omgivning! Gaisberg, som försökte få den stora stjärnan att spela in sig på det nya påfundet grammofonskivan, blev nog gråhårig på kuppen. Ha en fin tisdag. Bj.
GillaGilla
Jag kommer ihåg hur häpen jag blev när jag i USA på sjuttiotalet, som utbytesstudent, konfronterades med "aggressive" som ett positivt adjektiv. "Come on, be aggressive", sa de vuxna till barnen. Ja, det är väl typiskt amerikanskt, kan man då tänka (tänkte jag): slå sig fram och konkurrens och jag först. Men det är kanske ännu mer semantiskt: man uttrycker framåtanda, tåga, med ordet aggressivitet och tydliggör att det finns ett spår av ilska också i målmedvetenheten. Kanske.
GillaGilla