Nu är vi över på andra sidan och alla artighetsfraser kan läggas åt sidan (om vi vill, alltså). Vi kan ägna oss åt att tänka på vanliga saker eller inte tänka alls. Allt har gått någorlunda normalt till. Helgen har varit snöig och blåsig. Ändå tycks människor ha tagit det ganska (relativt) lugnt i trafiken…Kanske just därför.
Med anledning av en artikelserie i DN om möjligheten att få vänner i Sverige, tänkte jag på hur vi uppträder mot varann. Svenskar tycks ha onormalt svårt för att välkomna nya grannar, nya körmedlemmar, nya arbetskompisar till gemenskapen.
En människa hade lämnat en lapp till den nya grannen och bett henne ha tystare tofflor på sig för att hon annars skulle störa. Har det med dålig hyfs att göra eller är det medmänskligheten det är fel på ? Vi som är så duktiga på att skänka pengar hit och dit i världen och så kan vi inte ens prata vänligt med grannen. Ja, det är så att man kan bli mörkrädd..
Men annars kan fråga sig om det här med att ha ett rikt umgänge med vänner som man träffar ofta, inte har med just tid att göra ? Och i det här fallet kvinnors tid. I många andra europeiska länder dubbelarbetar kvinnorna inte i lika hög grad som vi gör här i Sverige. Oftast är det ju just kvinnorna som ser till att hålla "vän-maskineriet" igång. kanske har det också med ålder, yrke, stad eller land att göra. Människor som bor i en storstad kan ha behov av ett visst mått av anonymitet. Att inte känna sig kontrollerad av andra. Men det finns väl gränser…? Sen vill man väl också ha vänner som finns där fast man kanske inte behöver ringa stup i kvarten. De allra närmsta vännerna är lustigt nog just sådana…man bara fortsätter där man befann sig sist…
Sist men inte minst…Det är ju skillnad på att ha umgänge och bridgekompisar och ressällskap och sådana man går ut och tar en öl med, och att ha vänner som man har en någorlunda djup kontakt med.
I artikelserien var det ett tyskt par som klagade på att det var omöjligt att få några svenska mer djupa vänkontakter. Jomenvisst ! Det är ju svårt för vem som helst. Jag har bott i samma stad i hela mitt liv och tycker att "vännerna på djupet" kan jag räkna på ena handen och jag frågar mig om det ens är önskvärt att ha fler av den kalibern. Hinner vi med att verkligen bry oss om fler vänner än så ?
Och i USA säger man när man hälsar på vilt främmande människor:"Love to see you", tex, men hur ofta menar de det ?
Ja, det är väl klart att det är roligare att höra än att få ett meddelande i brevlådan från grannen om att man bör vara tystare innan man ens har flyttat in.
Som sagt …"Hur gör djur ?" och "Hur gör svenskar ?"
Skulle vara intressant att höra fler synpunkter…
Apropå "Tid": Lyssna lite på kören "Amanda", så länge !
Time in Stockholm 
Tid 
Hej CamillaKikar in och önskar dig ett gott nytt årVänner är bra att ha. Men jag tror att om jag bara sitter och väntar så kommer det ingen. Jag får nog bjuda till lite själv oxså. Nå väl ha det så gott // Anders
GillaGilla
Hejsan Camilla,Om man har sååå ont om TID så att man inte hinner hälsa nya grannen välkommen, bjuda på lite information och socialt småprat …. och By the Way … "här är mycket lyhört, så det vore fint om ….."… TID är det finaste vi människor kan bjuda på – och vi svenskar är urusla på att ens ge TID åt våra barn, våra gamla … eller ja … vi har inte ens TID att leva, leva ett kvalitativt bra liv.Du är en sån fin människa som tar dig TID tror jag – men som du skrev hos mig … du är marinblå … vilket innebär att den som inte ger utdelning för den TID du "offrat" får vänta mycket, mycket länge på att få ny TID av Dig :-)Dr Phil-LipaSajberiatrikeroch TIDsfilosof
GillaGilla
Läser din blogg och låter tankarna löpa:Det finns något som heter giraffspråket. Tror det finns en hel bok skriven om det. Det handlar om vanlig enkel vänlighet. Att hälsa på varandra, att byta ett ord eller två gjorde vägen lättare att gå…(har nån skaldat). När nån frågade Ylva Eggehorn vad hon önskade sig av det nya året, svarade hon: – Ett rymligare hjärta, som rymmer både glädje och sorg.Jag önskar mig också mer mod tex att våga ringa till en vän som har det svårt utan att vara rädd att komma för nära, dras med, dras ned…Jag önskar mig ett hjärta som rymmer sorg utan att kollapsa.Och jag önskar mig ett hjärta med många kamrar. Ett för varje människa jag bryr mig om.Jag tycker i alla fall att de flesta är vänliga mot mig.Att jag lever i en god värld. Säger jag samtidigt somchocken efter det rån mellansonen var utsatt för på nyårsnatten, knappt hunnit lägga sig.
GillaGilla
Jooo!Glömde fråga dig hur man får såna där fina stora bilder inne i bloggen?
GillaGilla
Visst är vi oftast dåliga på att "bjuda in" ny människor. Och visst är väl oftast det den där ex amerikanske öppenhjärtligheten väldigt ytlig, men nog gör den det ofta lättare att åtminstone för en stund känna sig välkommen och väl till mods i nya sammanhang. Här är vi ofta väldigt dåliga på tillhandahålla det där lättsamma sociala smörjmedlet.Att bjussa lite lagom på sig själv och ställa lite lagom intresserade frågor till folk man stöter på kan verkligen "pigga upp" stela träffar. Har jag märkt, de (få) gånger jag känt mig på ett sånt humör, varit varm i kläderna och "gått in för" det. Fantastisk i själva verket hur lätt det är att få stämningen på ex en stel tillställning lite behagligare bara genom att går runt lite och försöka vara social!Hur de andra snabbt lossnar också, bara någon börjar.När det gäller riktigt goda vänner, så visst är det väl så att de flesta av oss inte har särskilt många (om ens några) sådana. Är nog lite som du säger, att det är ganska naturligt.Och de man har är ofta sådan man känt väldigt länge.Att skaffa nya, riktigt goda vänner, blir liksom svårare och svårare ju äldre man blir, känns det som.Tar ju sin tid att lära känna någon på djupet och som äldre är man kanske heller inte lika "öppen" som man är som yngre.Har väl lärt sig att det ibland är bättre att fundera över saker och ting själv och inte dela ALLT med sina kompisar.OCh sen är det ju det där med vad som egentligen fungerar som naturliga "träffställen", VAR man egentligen hittar vännerna.Förr var det väl ofta skolan, sen kanske några plockades upp på jobbet etcSå många andra ställen blir det väl inte.Men tja, vet inte om svenskarna är sämre än andra på att bli vänner med nya bekantskaper eller ej.Tror faktiskt inte det.Det är väl det där med att vi ofta är dåliga på att hålla en lättsam social yta och hantera nya bekantskaper.Som ju ofta förblir ytliga även i andra kulturer tror jag. Men bara det att man ändå "spelar spelet" gör väl att det känns mindre "kallt".?
GillaGilla
Visst, du har så rätt i allt du skriver! Det är så skönt med de där riktigt gamla goda vännerna som alltid finns där oavsett hur lång tid det gått sedan man senast hördes av. Och det där med arga lappar gav mig lite inspiration till en eventuell blogg…God fortsättning på det nya året! Kramar från Åsa
GillaGilla