Jazz och pedagogik

När en pedagog fungerar som en jazzmusiker med allt material (med allt vad det innebär av Tonart, Taktart, Melodik och Harmonier) i bakhuvudet och samtidigt är öppen och lyhörd för omgivningens infall och utbrott, impulser och idéer, då kan man säga att pedagogen har lyckats. Man bör precis som en improvisationsmusiker ligga lite i framkant för att förebygga smärre olyckor (någon kissar på sig, någon har tappat en penna, någon gråter för att mamma är bortrest…ja, alltså, jag pratar om barnen och inte jazzmusikerna) och måste vara beredd på ett "break" eller "ton- eller taktartsbyte". Det är få förunnat att känna sig så lyckade hela tiden, men jag kan lova er att de gånger allt fungerar, och samspelet och lyhördheten mellan människorna i gruppen är ömsesidigt respektfull, då känner man sig faktiskt som om man "svävar". Ja,  jämför gärna med hur det kan fungera i en dans när allt stämmer…men som sagt…man måste ändå veta vart man vill komma och varför, och det gör man ju om man har kunskap och engagemang i ämnet i fråga. Att bara improvisera utan grund att stå på…då är ju risken att man svävar iväg för evigt, och tvärtom också…är man kontrollfreak och aldrig vågar gå ifrån manus, så lyfter man nog aldrig ur sin dagliga fotboja. Jag tror att de flesta kan känna igen sig i det här, oavsett om man är musiker, pedagog, IT-tekniker eller idrottsman…eller…vad du vill, men det blir ju extra tydligt i just musikens värld när det inte stämmer. Det hörs !  I skolan kan det också höras om barnen lär sig av glädje och nyfikenhet eller om de bara "gör som fröken säger".

Om man inte kan dansstegen märks det på partnern och i bland hörs också ett "Aj", men i regel kommer det där "ajet" för sent. Människorna i fråga, som dansar med varann har inte varit lyhörda i tid. Och om den ena improviserar utan att kunna medan den andra strikt följer de inlärda dansstegen från danskursen kan det bli helt galet. Fast har båda humor löser det sig alltid och det hela blir mer än lustbetonat trots ömma tår och axlar ur led.

Vad jag vill säga med detta…? Det är svårt att hålla balansen i dansen och i samspelet mellan människor men humor underlättar faktiskt !

Och har man långt till att se det humoristiska i tillvaron, har man nog också svårt att umgås med både barn och vuxna människor.

Och när jag riktigt tänker efter, tror jag att improvisation och humor är samma sak….man måste kunna byta perspektiv och inställning…se det roliga i situationen för att kunna bryta, "göra ett break", skratta, rycka på axlarna och börja om i en annan ände…eller helt enkelt ta rast. Men visst är det svårt ibland om man har kört fast i sin egen bana och tror att det är "den enda rätta vägen" (politiker kan nog också ha problem med sån´t).

(Ett vinterdopp ? Något för Badaren, kanske ?)

Nej, vad är det man brukar säga..?

Ett gott skratt förlänger käften ?

Nej, visst nej…det var ett gammalt "Blandarskämt".

Det var ju själva livet som blev längre !