Så här 250 år senare sitter jag och funderar på om det kan vara Mozarts fel att det aldrig blev något av med oss andra normalt musikbegåvade människor. Redan som barn fick man ju höra att han skrev sina första symfonier vid 12 års ålder och sen har det spätts på med hur han hörde musiken inom sig varpå han skrev ner den på notbladet direkt utan att passera piano eller annan "kontrollinstans"….Hur han spelade fiol och piano obehindrat…hur allt gick så lekande lätt ! Inte har det skrivits ett ord om att han någon gång övade på ett instrument.
Jag har nog alltid haft en uppfattning om att man antingen kunde allt från början, eller så var det ingen idé…För mig personligen blev det extra tydligt eftersom jag hade en äldre bror med absolut gehör som kunde ta ut allt på gehör utan problem…som redan vid några få års ålder stod på tå vid pianot och spelade "Blinka lilla stjärna" utan att knappt ens se tangenterna.
Och sen fick också jag höra att jag var så musikalisk (fast utan absolut gehör) så vad ska ett stackars litet barn tro ? Är man musikalisk, tänkte jag antagligen, så har man allt gratis och behöver inte öva !
Men tji, vad jag bedrog mig…Jag gick till spelfröken en gång i veckan utan att någonsin öva och trodde att det skulle komma av sig själv. Den där fingerfärdigheten och notläsnigsförmågan skulle bara komma till mig utan synbar ansträngning. Jo, för jag var ju så musikalisk ! Alla sa det, inklusive spelfröken.
Men alla glömde säga…en väsentlig detalj i sammanhanget…att jag inte var lika musikalisk eller genialisk som Mozart eller hade lika lätt för mig som min bror…och att jag därför behövde öva. Jag övade på lektionstid helt enkelt. Ganska dyrbar övningstid. Hm. En vacker dag gick det upp för mig OCH min spelfröken hur lite jag tidigare hade övat…Jag hade fått tag i ett stycke Bach att sätta tänderna i och jag VILLE verkligen själv lära mig det så jag satte igång att öva…och kan ni tänka er ? Jag lärde mig jättefort, på bara en vecka, att spela en fuga ur Bachs Wohltemperiertes klavier bara för att jag hade övat….men tänk vad pinsamt…jag ville inte visa spelfröken på en gång vad jag kunde så jag höll masken och spelade ändå sämre än jag kunde egentligen…annars hade hon ju förstått hur lite jag hade övat alla andra gånger fram till dess….Åh, ynkedom !
Sensmoralen är:Tala aldrig om för ett barn att det är musikaliskt om du vill att det ska gå bra för det…Säg bara; "Övning ger färdighet !" För om du vet att ditt barn är musikaliskt, så vet du också att det kommer att hjälpa om hon/han övar och är barnet inte musikaliskt så har det ändå mer glädje av övandets konst i andra sammanhang.
Och som svar på rubrikens fråga…Nej det är inte Mozarts fel, det är omgivningen. Nog sjutton måste pappa Leopold ha tvingat honom att öva, fast han ville antagligen få det att verka som om den lille Wolfgang var ett litet underverk (och det är klart att han dessutom var sällsynt genialisk), för att bättre kunna tjäna pengar på honom när han for land och rike runt på turné med sina små barn. Det finns likheter med hur vissa föräldrar nuförtiden vill att deras barn ska bli fotbolls-, tennis- eller golfstjärnor….Det mest fantastiska med Mozart var väl att han klarade av pressen från sin pappa och alla som hade så högt ställda förväntningar på honom (som om han vore vuxen) och trots eller tack vare (?) detta lyckades skriva denna stundtals gudomliga musik.
Frågan är nu…Sa någonsin Leopold till sin son att han var musikalisk ?
Troligen inte…men å andra sidan…hade han inte behövt visa lite mer kärlek och uppmuntran ?
Ja, det är svårt och motsägelsefullt detta med huruvida man ska drilla eller inte drilla sina små barn till det ena eller andra "för deras egen skull". Jag kanske hade behövt mer drill och Wolfgang kanske hade behövt få vara bara barn ett litet tag till…? Och vem vet vad vi hade gått miste om då ? Eller så hade hans musik blivit ännu mer fantastisk när han sedan hade mognat in i sin musikalitet i vuxen ålder.
Men…säger ni…varför inte bara låta det vara…? Det är ändå för sent att ändra på…ja, sisådär 250 år för sent, eller i mitt fall då…bara 50 !
Suck…den tiden, den tiden….
Time in Stockholm 
Tid 
Sorry… Men jag vet faktiskt inte vem som sjunger.Låten ingår vad jag förstår i ett samlingsalbum.Men visst är den BRA!
GillaGilla
Känner igen det där!Kanske inte så mycket med musiken som de lite av varje annat.Det där att man inbillar sig att man liksom skall vara "född till nått". Kunna det bara rakt av, jättebra, utan att behöva öva.Men just öva, öva, öva, är ju vad i stort sett alla måste göra för att bli jättebra på något.Oavsett ifall de har "talang" för det eller ej.Utan talangen (eller vad man skall kalla det) blir man kanske aldrig superbra, men ändock hanska hyfsad.Och det är väl där lite det kommer in HUR kul själva övningarna är/görs.Ex musik. Är du "hufast" musikalisk och tragglar på med sega skalövningar och små tråkiga stycken och det går lite halvsegt och krävs en massa övning, så är det kanske risk för att du tröttnar och inte övar särskilt mycket.Får du däremot lära dig att leka mer med harmonier, kul stycken du känner igen och gillar etc att öva på, så LÅTER det mer på en gång och kanske blir mer uppmuntrande att öva. Att det BLIR nått av det, lite snabbare.Med målning, teckning etc är det ju lite likadant. Det där med att ÖVNING ger färdighet.Öva, öva, göra, göra, göra. Det är ju så man lär sig och blir bättre.Kanske är det också så att när någon verkligen "känner" för något, ex musik eller att uttrycka sig i bil etc, så håller man på med det mycket mer. Spelar och kluddar hela tiden, för att man gillar det.OCh så övar man ju en himla massa!Fast det inte "märks".OCh så kommer en annan "latoxe" och tror att det liksom skall gå fantastiskt på en gång. OCh blir besviken och tappar sugen direkt när så inte är fallet.Att man tror att det skall gå så himla lätt med allt!Har man lite lätt för sig till och börja med, kanske på en rad olika områden, så är det lätt hänt att man i slutändan blir en sån där person som "nästan kan" lite av varje – men ingenting riktigt bra.Usch ja. Och det är ganska trist.Ibland undrar jag om skillnaden mellan hyfsad och jätte bra ligger just i behovet, nått slags "inre tvång" att uttrycka sig just genom en konstform. som ex att måla.Hm, vet inte om jag uttryckte det där förståeligt . . .Och Mozart jag, hans far tvingade honom säkert att öva dagarna i ända!Och visst, det fantastiska är väl att han "stod ut".Fast så himla lycklig tycker jag inte att det verkar som om han var.Eller?
GillaGilla
Lite spännande att det finns seglivade rykten som hävdar att Nanerl,syrran, var det egentliga underbarnet.Jag har arbetat lite med autistiska barn och ibland har tanken slagit mig…var Mozart autistisk?Hur i hela världen skulle han annars kunna skriva av den "hemliga mässan", vid ett vatikanbesök, helt felfritt. Jag känner många med absolut gehör. De kan skriva ned det mesta men minnet räcker inte för en hel mässa…Trevlig blogg fö. vi är i samma branch!Underbar musik. Måste skaffa 🙂
GillaGilla
Kommer att tänka på en intervju jag hörde med Mikael Wiehe. "Vilken tur du har som har så många idéer", kunde folk säga till honom. "Ja," sa han då, "och ju längre jag sitter och jobbar desto mer tur har jag".
GillaGilla
Mycket tankeväckande blogg, just kopplingen till barnfostran (medvetet borttaget ordet "upp").Ja nog gjorde jag precis den missen du beskriver.En av mina söner har absolut gehör, innan han kunde gå, så räkte det att han hörde en låt en gång, sen skapade han musiken själv ibland bara genom att banka handen mot kroppen. När jag så hade råd med egen riktig gitarr till honom etc vägrade han lära sig noter … han kunde ju till punkt och pricka ändå … lektioner var inte att tänka på. – varför ska jag gå och lära mig, jag kan ju!Han spelade tidigt in en CD skiva och lovordades hit och dit … själv började han bli självkritisk … upptäckte svårigheten i att lira med andra när han inte kunde "språket" dvs diskutera noter … ja ja han tappade lusten så småningom … inte på musiken, men på att finna tid till att både jobba och lära sig noter etcSäkert mitt fel från början till slut – men man visste ej bättre. Var det du som sa att du hade mycket att lära i min blogg??? ha ha driv inte med mig 😀
GillaGilla
Jag kunde spela piano en gång i tiden och var hyfsat duktig tom men saknade envisheten och tålamodet. När jag blev tonåring var det andra intressen som tog över vilket lett till att när jag nu ska försöka mig på lite klinkande är jag på lägre nivå än när jag var 12…:S Lite synd är det allt…kramar från Åsa
GillaGilla
Rusar bara in här får att kolla hur min bild ser ut här hos dig.
He he
GillaGilla