Hallå, Hallå…Spegel, Spegel på väggen där….
Att leva med sig själv hela livet kan vara ganska påfrestande…att ständigt se samma nuna i spegeln när man går ut i badrummet och samma kropp i skyltfönstrena när man går förbi och speglar sig i demsamma..men tänk samtidigt hur "scary" det skulle vara om förhållandet vore det motsatta..om man aldrig skulle känna igen sig !
Under en viss, förhållandevis kort period av mitt liv, var jag direkt dyster och olycklig på olika sätt (slut på en långvarig relation, bla). Jag hade ju alltid, sedan barndomen faktiskt, varit känd för mitt glada skratt, mitt positiva sätt och mitt jämna humör, men plötsligt klickade det. Det var kanske trist för andra men den största förändringen upplevde nog jag själv…jag kände inte igen mig. Jag kände inte igen världen runt omkring mig heller…den var liksom jämngrå, otroligt enformig och meningslös. Och vad kunde jag själv bidra med ? Ingenting…Jag kunde inte heller och ville inte leva upp till de rådande kvinnoidealen..inte göra mig till, helt enkelt. -"Åh, har du "spleen ?", sa min mamma då och satte ord på något trist och fick det att låta nästan lite fint. "Spleen" hade de gamla franska 1800-talspoeterna med Baudelaire i spetsen, och det betydde väl ungefär att de var lika uttråkade som jag. Nåväl. Då förstod jag att det var något ganska allmänmänskligt att känna det så, men fortfarande hade jag ju mig själv kvar. Jag var ju förändrad själv och visste inte hur jag skulle känna mig när inte den första "akutglada" minen dök upp jämt och ständigt…det fanns liksom inget där under tyckte jag. Jag hade i alla fall svårt att hitta de andra känslorna så där rakt av. Så kan det vara när man så tydligt intar en roll i sitt liv..det andra finns det inte plats för, helt enkelt. Och jag förstår också varför människor (som jag inte känner särskilt väl, måste tilläggas) ibland hade uttryckt sig lite hånfullt om att jag alltid skrattar så mycket…det har ju aldrig ansetts särskilt fint att vara glad…man är ju ingen "djuping" precis..men ändå ! Trots allt har det ju alltid varit en stor del av min personlighet och det är klart att jag kände/känner mig fottfarande lite kantstött av sånt förtal. Det lustiga är att jag tyckte folk lyssnade mer på vad jag hade att säga…samma sak några år senare när jag hade gått ner en massa kilon i vikt….(Ännu mer då, för då var jag varken särskilt tjock eller glad)
Nå, nu kommer vi till "klon" i min långa utläggning…I helgen satt jag och tittade på ett program med Katie Melua (som jag har länkat till här bredvid) och blev ganska besviken…hon var för vacker, tänkte jag. Jag tyckte att hon inte gjorde sig i bild. Jag hade svårt att se någon äkta smärta bakom den där på ytan perfekta människan. Plötsligt kändes hennes fina röst också så opersonlig…varför då ? Jag hade ju lyssnat till henne på webbradio och gillat hennes röst mycket ! Samma öde har både Diana Krall och Norah Jones drabbats av….alltså mitt orättvisa ogillande. Man kan väl för guds skull inte rå för att man är naturligt vacker ? Nej, men ändå uttalar både jag mig (och många med mig) lätt nedlåtande om vackra människor. Man tror inte att det finns mycket innanför pannbenet, etc..Det är kanske inte så konstigt. I alla amerikanska, och även serier från andra håll och kanter, framstår alla vackra människor som opålitliga, påklistrat charmiga, tillgjorda skurkar och bedragare. Ja, t.o.m. mördare ! Sällan är väl de "vackraste" de riktiga hjältarna…ja, i så fall har de fått jobba sig upp ur underläge (som i My fair Lady, typ). Jag kan nästan lova er att om jag hade varit ett riktigt bombnedslag, hade jag aldrig lagt ut min bild här i profilen ovan ! Det hade ju verkligen missuppfattats på flera sätt. En del hade trott att jag hade varit ute efter något helt annat än jag är…(?) Andra hade blivit avundsjuka, några hade inte tyckt att jag hade varit trovärdig på ett eller annat sätt.
Det slog mig faktiskt först nu när jag började skriva den här bloggen att det måste vara ungefär samma typ av problem som för en "överdrivet" glad människa…och drabbades av självförnekelse…jag ska aldrig mer lägga ut bilder på mig som en GLAD person. Ett riktigt kart ska jag bli ! Men, nej…"jag ska våga stå för att jag är Glad"
Och till alla äkta "snyggingar" vill jag säga: Var stolt och Våga vara Vacker…ingen annan är det åt dig !
(Dagens musik är hämtad ur Doris rika skafferi…)
Time in Stockholm 
Tid 
Visst är det så när man genomgår en förändring av något slag för sig själv, speciellt inombords att den som märker det tydligast och först är en själv. Kanske inte alltid till ens glädje men det är väl kanske tur om man vantrivs med sig själv så kan man ju bara göra en förändring om man är medveten om den. Jag gjorde något liknande för ca tio år sedan, lämnade ett liv bakom mig som idag verkar ytligt och konstlagt men ändå gav det mig många erfarenheter. Men en dag vaknade jag och ville inte vara med längre, och det tog tid, men jag är ändrad idag, och jag trivs. Och är det inte det som är viktigast? Att man ska trivas och må bra med sig själv.
GillaGilla
När är en skönhet kommer in i rummet är det så självklart. Det är liksom uppenbarat på ytan. Alla vänder sig om och tiden står still en sekund. Det borde stanna där för sen börjar kanske "skönheten" konversera och då skingras de fashinerade känslorna som gas och försvinner.
Jag blev också besviken att möta den flickfagra Katie Melua på tv. Hade gått i en klädaffär och njutit av hennes röst men i tv var hon ju VRÅLTRÅKIG.
De halvsnygga eller halvfula måste ju anstränga sig, utveckla en massa vinnande sidor hos sig själv (allt för att bli befruktade? Eller kanske bekräftade.)
Jag har också märkt att jag blir mer betrodd som allvarlig. Men inte som sorgsen. Sorgen är ful den
vill andra undvika att dras in i. Den är egocentrisk.
Men den mest gudabenådade sidan hos en människa är väl humorn! Men det verkar som att antingen har man det eller så inte. Förmågan att se det komiska. Kan man lära sig, utveckla det?
Jag förblir nog en halvpatetisk tråkmåns tyvärr.
GillaGilla
Kan väl erkänna att dé kalla sydliga vattnet piggade verkligen upp… mjaeä inte upp kanske…
Jo… upp ur iaf…
Hm, ja eller nått .
GillaGilla
Aj då.. och jag som ÄR ett bombnedslag OCH har lagt ut inte bara en utan massor av bilder på mig i min blogg… HAHAHA…
Många gånger verkar det som om såna som är väldigt vackra är väldigt medvetna om det också och lägger massor av sin tid och sina tankar på det och då blir det inte så mycket över tilll annat så även om de skulle kunna varit fascinerande blir de tråkiga. Det finns några få som klarar att både vara snygga (och inte tänka på det oavbrutet) och intressanta.
Och vem drabbas inte av \’spleen\’ då och då…
GillaGilla
…Ojjj!
Väcktes många tankar där…men hinner inte nu…får återkomma framåt kvällningen…ha en bra dag…
//:~CY
GillaGilla
"spleen" vilket härligt nytt begrepp att svänga sig med..det kommer jag att använda. Det är ofta spleenigt värre här.
alltid lär man sig något nytt när man irrar runt i spacerna.
Humor och att vara glad är livsviktigt…var glad att du kan vara glad och le mellan spleen-perioderna.. (eller det kanske bara varit en sådan?
peace
GillaGilla
Mycket att tänka MED här … bra blogg!!!
*kram*
Anna-Lys
GillaGilla