Alltsedan jag började blogga här för drygt ett halvår sedan har det känts så bekant med det här sättet att umgås på…ett så familjärt men ändå relativt okomplicerat och opretentiöst sätt att träffa andra och utbyta erfarenheter och synpunkter. Nu när jag tänker efter är det just det det handlar om. Jag är uppväxt i en stor familj där jag var yngsta barnet. Mina syskon och deras kompisar kunde ramla hem på eftermiddagen och mamma som i det fallet var oerhört flexibel fick bjuda alla på mat. Hon visste inte om det skulle bli 4 eller 14 runt middagsbordet ibland. Jag upplevde det alltid som var dag var fest när alla dessa bullriga tonårspojkar och "nästan vuxna" vänner och pojkvänner och flickvänner till mina storasyskon dök upp.
Det hade jag också med mig när jag i sann 70-talsanda flyttade in i det ena kollektivet efter det andra när jag själv var i 20- 30-årsåldern. Det var roligt med oväntat besök helt enkelt. Men det var ju förstås inte alltid en dans på rosor. En del vänner (som vi naturligtvis älskade mycket också) dök upp rutinmässigt på fredagkvällen med tandborste och pyamas på fredagkvällen och flyttade in i våra soffor i vardagsrummet, där de stannade till söndag kväll då det var dags att åka hem igen. I denna stora kökkenmöddingen av vänner och avlägsna bekanta hade snart sagt alla varit ihop med alla på ett eller annat sätt och ibland var det svårt att hålla reda på relationerna och vad man kunde säga till vem och varför.
Ibland blev det lite svårt för oss som egentligen bodde i huset att veta när och hur och i vilken grad vi skulle ta ansvar för husets skötsel, och vi var sällan ensamma så vi kunde reda ut ev. interna konflikter. Alltid var det något band som skulle repa i källaren eller några som skulle göra något grupparbete med några studiekamrater. Ibland satt det en hel kör i sofforna och skulle fika efter tisdagsrepet. Kanske inte så roligt för den som inte var med i kören.
En del klassiska repliker minns man från den tiden, typ:
"Vem har inte köpt mjölk ?" (HeHe…omöjlig fråga att svara på) …eller så sitter M och C i det 45-kvadratiga vardagsrummet i Brommavillan som vi hyrde och ältar huruvida vårt kollektiv är borgerligt eller inte ? I det kollektiv M hade kommit i kontakt med på Lidingö hade man inte bokhyllor och TV utan man hade skivspelaren direkt på en matta på golvet; Alltså var det kollektivet betydligt mindre "borgerligt"..På övervåningen, vid ett annat tillfälle sitter H+B en sen natt och reder ut interna konflikter och plötsligt hörs det nerifrån vardagsrummet ett vrål: "Jävla Kollektiv !" En av kollektivets kvinnliga medlemmar hade fått fullkomligt nog (varför minns jag inte) och ville flytta därifrån….Tja…"Jävla Kollektiv" har sedan blivit ett talesätt och det var lite roligt och bra att ta till även när man bara var "lite" arg på något..som det där med mjölken, t.ex.. Ganska komiskt i efterhand, i alla fall.
Och hur vi satt där i Brommavillan och diskuterade "socialism…ism…ism" så det ekade i det gigantiska vardagsrummet….var blev de av, alla drömmar och visioner…?
Men roliga fester kunde man ha med alla dessa vänner och fd pojk- och flickvänner tillsammans med deras nya relationer.
Och det bästa var i alla fall alla nya vänner man kunde få och som man också till viss del har behållt. Så många "gratiskontakter" vi fick tack vare varann.
Och nu är cirkeln på något sätt sluten: Här sitter jag, och många bloggare med mig, på våra kammare och klappar våra katter (fast ja, jag vet…inte alla då förstås…klappar katten, alltså) och gör våra opretentiösa besök hos varann URL, utbyter tankar oh idéer, säger godnatt och släcker ner och ingen vet vad som händer dessemellan.
Vilken tur att det finns URL för IRL måste man ha portkoder, mobilnummer, avtalade tider och gud vet allt….för att kunna umgås…Vi har så mycket tidsbesparande kollektiva färdmedel, tvättmaskiner, diskmaskiner, dammsugare, mm och ändå hinner vi knappt hälsa på grannen, kollegan eller de gamla föräldrarna. Var tog tiden vägen?
Ja, jag vet…jag är inte den ende som undrar…men det gör ju inte saken bättre !
Ha det bra och ta hand om er "out there" !
Time in Stockholm 
Tid 
Oj, vad kul läsning du bjöd på här..Får mig att tänka på "tillsammans" (filmen om ett kollektiv) Var det så, kanske..?
Vem hade kunnat tro att man skulle sita och ta del av människors tankar och funderingar över internet bara för ett halvår sedan?
Men det har varit ett lyft ur tristessen för mig, måste jag säga..en krydda i ett annars ganska osaltat liv (fan, vad bra, borde använda den meningen i nästa grej jag skriver..)
peace
GillaGilla
He! Det var tider det – på sätt och vis.Själv bodde jag aldrig i nått kollektiv, fast hade en del kompisar som gjorde det. Ingen i ett helt hus dock, bara stora lägenheter. Som det ju fanns gott om, orenoverade sådana, då på 70-talet.
Några av kollektiven var nog bara mer av praktiska "dela lägenhet"-typen men i åtminstone där jag hade riktigt nära kompisar, var de inte att leka med i sin superkollektivitet.
Ledsen att säga det men – jösses vad jobbiga de var . . .!
Inte bara den där progg-faktorn då, bestod faktiskt av en ganska bra soppa över av vilsen fluminriktad överklasstjej, radikala rödstrumpor, nån liten modest vpk:are och en riktig ärke r:are med äkta arbetarbakgrund, men ja det var liksom ALLT som skulle tjafsas om.
Riktigt illa blev det väl mot slutet då just r:aren träffade en här strandad japansk tjej som gjorde ALLT för honom (helt sanslöst!) varpå rödstrumporna gick i taket och den japanska tjejen vart än olyckligare och flumtjejen flummade iväg fullständigt och inte blev saken bättre av att paret ifråga hade högljudd sex vägg i vägg med en av rödstrumporna som var utan karl och . . .
Fast ja, precis som du skriver – festerna var väldans bra!!
GillaGilla
Jag minns också den där progg/kollektivtiden med blandade känslor. Nu när det står om hur ungdomar mobbas på nätet (inte i Millroll-sfären förstås!), hur kommunalanställda kvinnor fryses ut på arbetsplatserna eller för all del hur toppolitikerna och toppdirrarna plötsligt hamnar i kylan (i deras fall ofta av egen kraft får man väl säga: vad hände med heder och ära?) så är det väl samma gamla gruppdynamik som går igen och igen och igen.
Men i alla fall: Vem var mest rätt? Vem var mest progg? Vem var mest medveten? Det fanns ett förtryck då också: Va? Är du inte tvärsäker på hur världen ser ut? Har du inte klart för dig vem som är vän och vem som är fiende? Stackars människa! Och så en mjuk men effektiv piska att driva in alla i fållan.
Just idag kan man läsa en intressant anmälan i DN av en Peter Fröberg Idlings bok med frågor kring Pol Pot-regimen i Kambodja och västerlandets tillskyndare av regimen då som i något fall (läs: Jan Myrdals) hållit i sig i alla år, tragiskt nog. Unga rapportörer idag reser i världen med fler frågor än svar, menar David Karlsson som skrivit artikeln. Det är i så fall bra, för alla de där tvärsäkra svaren, de gjorde den där proggmiljön till slut rätt kvävande. Som jag minns det.
Och ändå fanns det förstås värderingar som jag skaffade mig då, som jag envist håller fast i idag: om miljön och konsumtionen och kommersialiseringen och sånt. Men det var det där tysta stränga normskapandet jag kom att tänka på nu. Fast festerna var, som sagt, bra. Eller åtminstone enkla. Och då blev det ju i alla fall fest, vilket det är alltför sällan nu.
GillaGilla
Underbar läsning … går riktigt att "tona in" 😀
Jag har aldrig levt i kollektiv i Sverige (utom här i sajbern förstås).
Däremot bodde jag kollektiv i 3 månader i San Fransisco … skitkul! Vi tillämpade tjänstebyte … jag hade inget jobb, så jag sköte disken och vattnade deras marijuanaplantor på balkongen. Det var en tid som hade precis gått från flower-power till hårdrocken … alla pengar som kom in till kollektivet via folks arbeten lades i en pott … sen åktes det och köptes massor av mat och öl … alla andra pengar gick till konserter, konserter och konserter. Var och en med sin egen lilla historia som jag tänkte blogga om framöver.
*kram*
Anna-Lys
GillaGilla
Det var lite kul att läsa om faktiskt. Själv är jag ju för ung (för en gångs skull) för att kunnat bo i kollektiv, de var redan utdöda när jag var stor nog… inte för att jag tror att jag hade hamnat i nåt heller, alldeles för borgerlig troligen….
Men jag kom också att tänka på filmen Tillsammans, det är lite kul, för min syster bor granne ett par hus från bara, det huset där filmen spelades in! Vi promenerade förbi ett par gånger medan de höll på och såg inte mycket av det eftersom de rest ett plank runt huset, men vi såg postlådan med massa namn ditkletat med målarfärg, jag minns inte om man såg den i filmen… jag tror inte jag sett hela. Nu är huset sålt iaf och vrålrenoverat och har nog inte många likheter med filmens hus…
GillaGilla
Vad, hör jag inte portugisiska igen. Jag blir så nostalgisk när jag hör den. Tänkte på i Sao Paolo, det började mörkna och gatorna blev fulla med folk, som kom med sina unikaboxar och jag blev så förskräct, ingen resp.
trafikljusen. Skyndade mig till hotellet. Ingen vit kvinna skulle vara ensam ute i skymningen. Vilka minnen som kan väckas till liv av musik.
Önskar dig ett trevligt veckoslut
Kramisar från bigga
GillaGilla