Tid för profilering. Visa ditt register och tro på dig själv. Suck….jovisst har jag både lust och vilja att göra just så. Varför skulle jag annars blogga, t.ex ? Här har jag ju under nästan ett år tyckt och tänkt och spelat min typ av favoritmusik och donat och grejat…Gott så ! Men jag känner att det som för mig var en väldigt kul grej från början har växt till något annat. Det gör inget, men när jag nu ser hur det har utvecklats undrar jag ju egentligen hur mycket plats för vanligt mänskligt liv det kan finnas i en profil ? I skolan förr i tiden var det ju på modet att göra sin egen profil i svartvitt. Man ställde sig mot ett vitt papper och lät en dia-projektor lysa på ens profil, medan någon annan kompis ritade av. Sen fick man klippa ut sin profil i svart kartong och den sattes upp på ett vitt spännpapper. Jo, just det…svartvitt.
På hemsidor på nätet kan man läsa om olika daghem och skolor och en del har kostat på sig snygg grafik och alltihop. Man får läsa att pedagogiken är "Reggio Emilia"-inspirerad, eller Waldorf, eller Montessori…allt låter snyggt och ser snyggt ut men konstigt nog känner jag mig mindre engagerad ju mer påkostad sidan är. Ju mer fördjupat allt ger sig ut för att vara desto ytligare känns det. Det får förresten inte heta daghem längre, utan förskolor…Är det för att förskollärarna tycker att skolan är en så mycket finare och mer pedagogisk plats än hemmet ? Klart är att skolverksamhetens profil är att vara en pedagogisk instans, men är det verkligen så i verkliga livet ? Jo, om skola och hem samverkar, tror jag att skolan kan göra små pedagogiska under, men knappast utan familjens medverkan. Sin sociala kompetens och tron på sin egen förmåga får ett barn, trots all världens bästa pedagoger, inte först och främst i skolans värld, utan tillhandahåller det i sitt första samspel med omvärlden. Förr i världen, i daghemmens barndom, hette det ju "Kinder-Garten" (barnträdgård)och hette väl så just för att barnen höll till i en liten inhägnad gård. Pedagogerna var inte mer mossiga eller inskränkta då…tvärtom var det ju vid denna tidpunkt som de stora filosoferna och pedagogerna började tänka nytt och forska på barns utveckling och intressera sig för barn som varande barn och inte bara som små vuxna. Det känns som om den utvecklingen har gått bakåt. Barn ska nu vara lika medvetna som vuxna om livets alla nöjen och därmed också plågor. De ska lära sig att ta för sig och våga stå på en scen från första stund de kan gå.
Tid för reflexion ? Nej, vi har inte tid…vi måste profilera oss och våra barn. I nya "mammatidningar finns det baby-mode och "mamma&barn-mode" (inte pappa&barn ?)…likadana sparkdräkter, typ… " Och det ska också vara tydligt och lätt att se om man är en liten "hårdrockarkille" eller mammas lilla "schlagerstjärna" i urringat och bara magar och allt. Övriga göre sig icke besvär…..Var finns Alice Tegnér och plyschbyxorna, galonisarna och promenadskorna ? Var finns pekböckerna och Astrid Lindgren-böckerna ? Nuförtiden kan väl barn säga game-boy innan de kan säga lampa och Harry Potter innan de kan säga Pippi. Visst ska vi väl anpassa oss till utvecklingen även om jag vägrar att tro att ett litet barn får lättare med sin känslomässiga utveckling och integrering i samhället om den kan de där engelska och japanska (?) orden på leksaker eller lyssnar till en krånglig och i vissa fall dåligt översatt engelsk fantasyroman än att själv lyckas stava sig igenom en pekbok eller en Pippi Långstrump-bok….jo, jag vet att Astrid Lindgren fortfarande exixterar i barns medvetande men nästan bara som "film". Och återigen denna profilering…Pippi på film är sju hav från den Pippi man kan läsa om. Det är i Astrids språk man finner skiftningarna i Pippis karaktär och hennes humor. Hon är alls inte det ego-trippade lilla monster som man kan tro om man mest ser filmatiseringarna av böckerna. Inte alls bara en fräknig, rödhårig självupptagen liten tjej som ställer till med en massa dumheter och retar vuxna…det finns alltid en tanke och humor, inte minst, bakom hennes handlande. Men ack..så blev hon ett varumärke, en liten maskot och en profil, och vips försvann den godhjärtade, känslosamma, ensamma och omtänksamma lilla föräldralösa flickan som råkar ha en kappsäck full med pengar, som hon alls inte köper sig kompisar med utan använder i yttersta nödfall för att ställa saker och ting till rätta när vuxenvärlden agerar galet och barnovänligt. Hon är en högst ovanlig flicka med lika vanliga och mänskliga behov som alla andra vanliga flickor
och just därför kan en vanlig tjej som du och jag identifiera oss och få känna oss starka och modiga, om så bara för en stund.
Nuförtiden har alla sin egen CV och det ska också se proffsigt ut, och det är väl klart att det är roligt om man ska anställa en inom databranschen eller lay-out eller dyl, men om du inte får möta personen bakom papper och betyg, säger de här snygga formulären ingenting. Du måste iaf visa upp din egen person, skröplig eller ej, för att någon ska fatta tycke för dig och vilja ge dig ett uppdrag.
I bloggarnas värld fattar åtminstone jag tycke för det mänskliga, det udda, det humoristiska, och för engagerade personliga inlägg, och kanske inte i första hand det glassigt proffsiga (fast det imponerar förstås, särskilt om det också finns hos dem som har allt det där andra).
Men å andra sidan….för att inte själv bli så endimensionell i mitt tyckande…nog är det roligt att följa en "riktig profil" och hans/hennes göranden och låtanden…alla vi andra kan väl framstå lite väl utslätade och beiga i jämförelse ?
Och som profilerad "färgradioproducent" måste jag ju leva upp till mitt rykte och därför har jag alltså haft två programpunkter tidigare i veckan då jag har firat några av mina favoritbloggares och andra vänners varande här på nätet i programserien "Det ska vi fira". Där är jag nog mer som jag är i vardagen IRL…anspråkslös beundrare av andra, svårt att ta för mig, lite blyg och försynt, svårt att fatta beslut……?
Ha, Ha, Ha….gick ni på den "lätta" (mitt profillösa sätt att verka ödmjuk på, alltså) ???
Men visst är det lite galet att jag och alla ni andra kan (om vi vill) skapa oss en profil här som nätt och jämt stämmer med verkligheten och jag kan köra på och försöka framstå som den jag tror mig vara eller som jag borde vilja vara eller … varför så viktigt att vilja vara någon när jag redan är någon annan ? Det vore bättre att försöka vara sig själv än att förgäves hitta en slags profil som man kan identifiera sig med. Som en partibeteckning. Lika svårt att foga in sig i en sådan mall. Lika utslätat profilerad.
Varför jobba på daghem om man egentligen tycker att skolan är finare ? Vi döper om daghemmen till förskolor så blir vi automatiskt mer pedagogiska….Varför vilja vara något annat än den du är ?
Det svåra i sammanhanget är ju förstås att finna sitt verkliga jag…men fortsättning följer i något annat kapitel.
Finns säkert någon amerikansk fackbok i ämnet.
Time in Stockholm 
Tid 
Tack för inbjudan. Jag kommer gärna och njuter av vacker musik. Om min partner kan följa med är väl mer osäkert, men kan hon så kommer hon också gärna – annars får jag väl ta med någon annan …
Om jag inte minns fel skulle konserten ske den 15 juni, vilket råkar vara dagen då min blogg fyller ett år … en anmärkningsvärd ålder för en blogg som bara skulle leva i några veckor.
GillaGilla
Hej och gokväll!
Jo, fåglarna är nya…har ju även satt dit en "låtsasmodul" för att liksom varna för min personlighet. Hur knäpp får man bli…?! Fast den är ju, som så mycket annat hos mig, ungefär 75% skoj och 25% allvar….Eftersom jag ändå håller på så..:
Jag instämmer till 100% med vad du skrivit ovan.
Kan nog vara så att när man ser en glassig eller "trendigt avskalad" hemsida, känner man liksom inte att det finns en människa bakom. En del sidor är ju enkla, fast kanske innehåller en blogg som man tar till hjärtat direkt, och då blir det genast en bättre känsla.
Allt måste inte vara perfekt och normalt. Fy vad tråkigt.
Jag har funderat lite på det där med varför det heter förskola eftersom jag själv har ett barn som till hösten går från förskola till 6-årsverksamhet, vilket på "min tid" var förskolan. Vi säger fortfarande "dagis" hemma och jag har inte hört att nån annan förälder anammat "förskola". Tror att det bara är personalen som använder det faktiskt.
Mina barn har ett TV-spel som givetvis användes flitigt i början, men nu mest ligger och samlar damm som tur är. De är ute och cyklar, spejar och spelar kula så fort tid ges. Tackar också min lyckliga stjärna för att barnens pappa engagerar dem i en massa ute-aktiviteter eftersom jag själv visserligen tycker om att vara ute, men lätt blir sittandes inne framför burken eller med en bok. Brukar sända en tanke till de barn vars föräldrar konstant använder TV och dataspel som "barnvakt"…=(
Mina barn tycker också om att man läser böcker för dem, och det finns väl inget härligare än att krypa ihop med dem, Alfons Åberg och hans mysiga pappa (hi hi) samt en massa kuddar i dubbelsängen.
Kvalitetstid på min ära.
Ha en fortsatt trevlig helg!
GillaGilla
JAG BLIR GALEN!!!
Nu hade jag skrivit ett lång (och flummigt) inlägg om det här med att man "måste vara nån".
OCh så för en gångs skulle kopierade jag INTE in det i cacheminnet utan klickade iväg och nähä, då gick det minsann åt skogen.
SK*T SK*T och ännu mera SCHEISSE!!!
Att man aldrig lär sig!? DEt borde ju sitta i ryggmärgen!
Alltså jo, hm, det var nått om 15 minuters berömmelse, vikten av att bli sedd – framför allt i sin närmiljö – och Tove Janssons "Det osynliga barnet" och TV, massaiva informations- och underhållningsflödet, och människor som inte syns så mycket men som GÖR en massa för andra genom att ställa upp eller bara finnas där och och och
Näää, får inte till att skriva om hela den blaffan igen.
Så ja, det du skriver tål att tänkas på – mycket.
Sorry. . . . .
Annars, vad då "inte din cup of tea"?
Gillade du inte musikmixen?
:´-(
😉
GillaGilla
Vilket bra inlägg!! Det här du tar upp med dagis/förskola-begreppen är så bra. Känns verkligen som om ungarna bara tvingas bli äldre och äldre MOT deras egna utveckling. Pratade om det med några kompisar senast idag. Synd att man inte kan anställa "dagisfarbröder" som inte har någon speciell utbildning, utan bara brinner för att arbete (leka, läsa, gunga) med barn (Och självklart även kvinnor). Detta i kombination med utbildade pedagoger.
Man har ju till och med tagit bort förskoleutbildningen på universiteten. Numera blir man "lärare för yngre åldrar", 0-10 år tror jag att det är. Jag hoppas verkligen inte att det är för arbetes status, då man har kontakt med grundskolans lärare. För att man kan hävda sig att man minsann har samma utbildning som dom. Hoppas det är för barnens bästa… Men det är bara spekulationer från min sida…
Här i Göteborg finns det många föräldrarcooperativ, jag vet inte riktigt hur det fungerar, men jag tror att det är "vanliga" föräldrar som startat någon form av dagisverksamhet. Tycker tanken låter god och inte lika "korrekt" som förskolan har blivit.
Hur är det med dagmammor (dagbarnvårdare som det så fint heter)? Har de också "tvingats" utbilda sig i flera år…? Har faktiskt ingen aning…
Mycket jag inte vet, men har en åsikt om… 😉
Och vilka roliga profiler!! Jag tycker helt klart att du ska använda dig av den "not war", med den fina flygarmössan!!
För min del så heter visst en travhäst "Jonna Pride"… Kan jag ju identifiera mig med… Jag som både är allergisk och rädd för hästar, och som dessutom aldrig travar utan promenerar i lugn takt… 😉
Ha det gott!! Jonna
GillaGilla
oj, Millroll..Newmill Det här var rolig och intressant läsning för lilla mig..Håller med dig i allt..Det var kloka och roliga funderingar du hade om ditten och datten (som Doris skulle uttryckt det)
HA en riktigt bra…dag, vecka, månad, timme
😉
peace
GillaGilla