När man sitter på en altan och äter sin frukost och tittar ut över en glittrande fjärd går tankarna till Libanon och bomber som dödar civila offer…..slumpen har avgjort att det är jag som sitter här och njuter i ett varmt (för en gångs skull) Sverige utom all synbar fara. Möjligen att någon giftalg skulle kunna söka sig in i vår vik. Annars råder lugn och harmoni. Människor som har klarat sig i stora katastrofer som Tsunami- och Estoniakatastrofen brukar känna en viss skuld och overklighetskänslor.
"Varför skulle just jag överleva ?"
Och visst måste det kännas extra mycket när man själv just har befunnit sig i denna fruktansvärda fara. Dessutom har kanske nära och kära gått under…Både stor sorg och en slags lättnad infinner sig, kanske ?
Men egentligen har ju alla vi som överlever på den här planeten en oförtjänt (?) tur, allrahelst vi som slipper det dagliga bombandet och de största naturkatastroferna.
När nyheter kommer så nära inpå känns det nästan som om man har varit "där" i oroshärden och nog kan man även på avstånd känna en skuld över att man har det bra här, trots allt. Låglönearbetare, arbetslösa, sjukskrivna i vårt land har det inte särkilt lätt i dessa tider men vi hamnar ändå inte ofta i krig. Och med bilder på alla hemlösa, föräldralösa flyktingbarn känner vi oss maktlösa och samtidigt skuldbelagda.
Men vad ska vi då göra, vi som lever ett gott liv här på norra halvklotet ?
Ska vi låta oss tyngas ner eller ska vi fortsätta leva det liv vi lever med bara lite större omsorg om oss själva och våra anhöriga ?
Kanske finns det en tredje väg att gå…
Hur ska vi få stopp på det eländiga krigandet ?
Ska vi säga (som jag brukar säga till barnen i skolan) att "jag bryr mig inte om vem som började, men den som slutar först är bäst" ?
Barnen bruakr få ett lätt snopet uttryck i ansiktet, men slutar ofta i ren förvåning.
Kan man våga hoppas på lika snopna nunor hos israeler och Hizbollaanhängare ?
Kanske värt ett försök…..
Hmmm….Tro nu inte att jag har suttit och skuldbelagt mig själv på frukostaltanen i drygt tre veckor….däremot har jag saknat mitt nästan dagliga bloggskrivande som ibland har behandllat dagsfärska nyheter…..skrivandet fyller ju en stor funktion som spänningsupplösare eller "tryckutjämnare". Ord kan ju befria människor och det tror jag har gällt även mig. När man formulerar sina tankar gör man ju sig själv tydlig inför sig själv, om inte annat. Och möjligheten att göra det i "bloggform" har jag saknat, liksom att ha kontakt med mina bloggarvänner (jo, jag har tänkt på er Anna-Lys !)…men att bara sitta och glo och praktiskt taget smälta in i naturen, har också sina poänger. En slags meditation, utan inre krav på prestation och det är väl det en semester ska användas till ?
Ja, för mig har det varit bra i alla fall….
Nå, jag har väl inte bara legat på latsidan…fast det jag har gjort har kommit av någon slags lust och inte för att försöka framstå som "duktig".
Att vara duktig är inte så roligt längre efter att ha hört Mark Levengood framkasta den ganska sanna devisen: "Ingen tycker om en duktig!"
Fast det var roligt sagt, tycker jag. För det stämmer ofta. Visst kan jag beundra duktiga människor och vilja vara som de är. Initiativtagande och handlingskraftiga. Veta hur och när och var man ska göra saker. Men om jag tycker om en duktig är det inte för att han/hon är duktig, i egenskap av att vara duktig, för duktighet ger mig mest skuldkänslor…hmmm…och nu var vi tillbaka till "Gå" igen. Starpunkten var skuldkänslan och slumpen som har gjort mig till en "lyckligare" människa än många andra.
Kan skuldkänlor ädla känslor föda ?
En fråga som jag lämnar vidare till en annan dag, en annan tid !
Men HEJ BLOGGEN ! Here we go again…ett år äldre och ett år klokare ?
Den som lever får se.
Roligt att vara tillbaka och jag har längtat efter er andra bloggare !
Time in Stockholm 
Tid 
Välkommen åter och tack för besöket 🙂
Jo, jag har stängt av kommentatormodulen därför att "ett par tjejer" är ute efter bloggtoppen poäng via nån sorts förtalskampanj av mig …. strange world we leave in.
Jag bryr mig dock mer om både kriget i Libanon, Tsunami och Estonia offer än att jag (och andra) "offras" i bloggosfären 😀
Dock far mina söner så illa av hennes bloggbeteende så de krävde att jag skulle stänga min space … jag har dock en positiv inställning till människor och hoppas det är över strax (dock pågår det ännu för fullt – trots att det pågått en månad den 27 juli).
Bauta-kramiz
Anna-Lys
GillaGilla
OK ! Jag är också optimist och tror att allting löser sig…men hur ? Nåväl…tack Anna-Lys för påhälsning…här får vi alltså kontakt även i fortsättningen.
Vi hörs !
GillaGilla
…mmm det låter som om du haft/har det underbart där på din altan…men att världen tränger sig på då och då…följer själv varje dag vad som händer där nere i oljebältets mekka…har vänner som bor o. lever där…för dem är detta nästan vardags"mat"..med fallande bomber..och soldater som skjuter både med dumdumkulor..och nu skarp ammunition…vattenbrist…och sjukvård som knappt finns…
jo, min kära Miroll…skulle jag kunna få nån dags dispans..i och kanske ta AnnaLys tid (torsdagen var det nog?)..vet ej om tekniken funkar för mig…har gjort ett grovmanus…och musik (undrar lite över detta med STIM…och så:-))..sen måste jag börja spela in (har bara provkört lite)..och sen hämta hem detta program (?) som man behövde för att lägga upp det på bloggen..ja som du hör..så är det rätt mkt (håller just på i denna vecka att anordna en stor medeltida fest…har liksom fyllt jämt..nu såå det är lite mycket nu..puh..)…men jag ser med spänning fram emot att lyckas med detta/bloggradio!
*kram*
GillaGilla
Första kommentaren här skrev Lizzie. Hon gick över tangentbordet ! Det skulle betyda Välkommen tillbaka! och jag instämmer. Just nu händer så mycket i min lilla värld så jag har inte engagerat mig så hårt i krig och elände, men visst är det förfärligt.
Idag ska jag gå och köpa en ny dator, så detblir väl lite uppehåll innan jag kommer igång. Förhoppningsvis får jag oxå celebert
besök oxå. Ha det gott så länge tills jag kommer igång.
Kramis
GillaGilla