PROLOG:
Vart går vi nu ?
Vad gör vi med våra liv tillsammans ?
Det finns ännu tid att va still
och när vi vill kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss
som är kärleken.
Var är vi nu ?
Vad vill vi med våra liv tillsammans ?
Vi kan ännu höra sånger i våra bröst
och när vi vill kan vi höja vår röst
i tystnaden
i det varma rummet emellan oss
som är kärleken.
Vad har vi nu ?
Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?
Det finns tid att tänka om
Det finns kraft att göra nytt
Att ge liv åt tystnaden
i det tomma rummet emellan oss
som kan fyllas med kärleken
För kärleken är en evig kraft
i rörelse emellan dig och mig
i brusande stillhet
Ett dånande hav i ständig rörelse
mot ett evigt mål – att aldrig va still…
Och…hoppsan …nu la jag in den igen…inte för att den skulle vara särskilt bra (fast det är väl klart att den är bra, annars skulle jag väl inte ha skrivit den…hehe), men för att ämnet tycks vara aktuellt varje höst. Då tas det nya språng här i livet både här och där. Människor kommer in i ens liv och försvinner…nya tider, nya röster ska sjunga i våra öron och fylla ut de tomrum som finns emellan samma öron (där fick jag till det). Jag vet inte om jag själv är mogen att ta några nya jättekliv varken ut eller in i något nytt men min omgivning tycks röra på sig rätt flitigt, både i bloggvärlden och strax utanför…Höstar tycks innebära stora omvälvningar…tänk bara på de stora höststormarna och oktoberrevolutionen, exempelvis.
..och min lott är nog att stå där i mitten eller strax bredvid och titta och heja på….beroende av både förändring och stadga, inte för mycket av någotdera. Har väl alltid befunnit mig mer eller mindre i fiktionens värld. Förläst på litteratur sen barnsben men ganska outbildad IRL. Alltså…….har aldrig haft svårt att få kontakt med andra människor, det är inte det, men min livsvisdom grundade sig ganska länge på andras misstag (i litteraturen, bland syskon och kompisar) och inte mina egna. Upptäckte för några år sedan till min stora förskräckelse att jag var tvungen att ro iland ett jätteprojekt av musikalkaraktär på alldeles egen hand. Först då förstod jag (det tog knappt 50 år) att det var jag som var huvudpersonen i mitt eget liv. Vilken skräck ! Jag tror inte att jag har hämtat mig än från den insikten….Hur det gick ? Jo men, det gick över förväntan. Över min egen förväntan i alla fall. För jag hade ju ingen.
Men sen då ? Sen infann sig förstås jätte-tomheten i mitt liv. Om jag alltså är huvudperson i mitt liv…vad ska jag göra med det då da ?
Ja, ni som har egna barn behöver kanske inte undra fullt så mycket, men ändå kan kanske frågan dyka upp även hos er ?
Min tillvaro är i det närmaste perfekt…jag har egentligen allt jag önskar….och jag klagar heller inte…men ibland dyker ju frågan upp ändå. Är det här mitt liv eller är det bara något som pågår och pågår utan att jag kan göra nåt åt det ? Ibland känns det ju faktiskt så. Inte så lätt att bryta upp och byta jobb som 50-plussare (men jag vet att ni är flera stycke där ute som gör det ändå) och särskilt inte om man till övervägande del trivs med sitt nuvarande. Inte heller så lätt at byta bostad och flytta ut till naturen i närheten av Stockholm (alla vet vilka priser det är här) och särskilt inte som man trivs med läget och lägenheten. Alltså: det finns många valmöjligheter, men egentligen inte så många val. Just det här att det blir som det blir…Är det bra eller dåligt ?
För det mesta bra…men det stör mig en aning ändå…att jag trots allt inte har så mycket rörelsefrihet. Det handlar inte om pengar, snarare bekvämlighet eller….?
Men så kom det här med bloggen förra året.
Äntligen huvudperson !!! Jag bestämde över min tomma yta, mitt rum och min tid här. Återigen en sensationell känsla. Och på den vägen har det fortsatt, mer eller mindre. Men på sista tiden har jag återigen börjat undra; Är detta bara en illusion, ett ställe istället för ett riktigt ställe…ett riktigt rum skapat av och för mig ? Om inte bloggar fanns hade jag kanske gjort nåt mer påtagligt under den här tiden. Något som består, av karaktären "bygga hus", eller "Odla i trädgården" eller vara med i någon "hjälpa världen-organisation" ? Vem vet vilka tomrum jag hade fyllt då ? Antagligen inga…jag har kommit fram till att det här är en del av resan….nånting som bara har råkat bli men som ändå har råkat bli bra för mig….och det är inte bara en egotripp, inbillar jag mig. Även andra har tagit del, och precis som "på riktigt" har det väl blivit ett givande och ett tagande ? Men när gamla trotjänare som BeJi och Aniara (åtminstone periodvis) finner livet utanför bloggen mer intressant och givande än innanför blir man ju aningen rubbad i sina cirklar.
Jaja….men jag är inte där än….det här är ju mitt liv, trots allt. Jag stannar hellre här och bloggar på mina bloggar…och hälsar på hos närmsta blogg-granne.
Ha det så bra så länge. Vi ses !
Time in Stockholm 
Tid 
….åååå min kära Miroll…hur du sätter bokstäverna så de formar ord…som precis är så träffande..så illustrerande…visst är livet märkligt…och visst är det ibland jobbigt att inse..att vi själva måste gå de vägar och göra de val vi vill..om det ska bli något av det vi känner och tänker och vill – att det inte finns "nån annan" som gör det åt oss…visst sker val..som andra påverkar/påverkat..som kanske styrt oss lite ur kurs…och endel saken kanske har skett utan att vi tänkt oss det…eller ens velat det…men det är kanske det som är så fantastiskt…
Men, jag tror också (som du säjer) att det är mycket viktigt att skapa ett "eget rum"…ett eget utrymme..som bara "jag" bestämmer över…och utvecklar..och vårdar…och glädjs över…måste nu försöka lyssna mig igenom radiopratarna igen….(innan du kanske låter "höststormen" vina in och kanske radera bort dem?!)…
Ta väl vara på dig nu….*kram*
GillaGilla
Och det är vi innerligt glada för. Att du stannar kvar här alltså! Men man får kanske acceptera att människor kommer och går (Aniara, BeJi tex) och vara tacksam att man fick lära känna dem lite. Men det ÄR oroande när nya vindar blåser.
GillaGilla
Att ha ett eget rum. Så är det. Att ha en blogg.
Jag har inte så många år kvar till 50. Mina barn går på gymnasiet. Och jag känner precis som du.
Nu är jag huvudpersonen i mitt liv igen. Men vad skall jag fylla det med?
http://whynoteric.blogspot.com
GillaGilla
Jättefin dikt! Min egen lilla plutt som jag skrev för ett par veckor sen ter sig än mer patetisk i jämförelse men så är jag ingen poet heller.
Jag läste i Illustrerad vetenskap i går om att vår fria vilja kanske är en illusion, den går nämligen inte ihop med kvantmekanikens lagar. En intressant tanke… speciellt i de här \’meningen med livet\’ tankarna du har…
Och jag tror på bloggandet som en ganska viktig del av livet, inte nån slags pseudovärld. Folk som av olika anledningar, t ex som för mig, utbrändhet, inte riktigt orkar med världen runt omkring är bloggarna och människorna där en livlina faktiskt!
Man kanske skulle tänka efter ibland, och påminna sig själv om att man är huvudperson i sitt liv och att man får forma sitt liv själv. Jag pratade med en kompis om det häromdagen, om alla val man gör hela tiden och vad som hänt om man valt annorlunda, var hade man varit nu om man gjort annorlunda då och då?
Fast jag brukar inte tänka så där filosofiskt, om ingen utmanar mig… och när jag är inne på din sida kommer jag ihåg att ja just ja… glömde kören i går… igen!
GillaGilla
Fint!Vi har väl alla prioriterat IRL under längre perioder, förra hösten var jag inte bloggare under 3 månader. Lustigt som du säger att det sker på hösten :-DJag hade tänkt lägga ner elt efter e-mobbingen, men jag kan inte för mitt liv låta Skånes Livets Ord bestämma över vilka som får och inte får yttra sig i rymden … så jag biter mig envist kvar 😀 Anhängarna här inne på Space är dock för många och det skadar andra att se påhoppen på mig m fl ateister gång på gång … så jag valde en koja lite längre bort :-DDessutom förstärks bilden av att det är allt för mycket segmos i MSN verktygen än i Googles (Blogger). Har t ex försökt komma in här till Dig i flera dagar – men nej – har bara hängt sig hela datorn.*kram*
GillaGilla
Äh, det är inte precis det att livet "utanför" är intressantare. Bara så att bloggandet inte riktigt hunnits med. Att det blev mer av ett måste än kul och då försökte jag helt enkelt just ta tag i saker och bestämma SJÄLV vad jag skulle prioritera.Du vet hur det kan vara.
Men ja, då saknar jag ju det här också!Den ventil som det trots allt ändå är. Och de människor jag "träffar" här.
Det där med valfrihet och möjligheter är nog ibland lite överskattat, om man så säger.ALltså menar kanske inte ritkigt så, men det är ju ibland någon att slå sig själv eller andra i huvudet med.Att man bara har sig själv att skylla liksom, när saker inte känns så bra.
Att man KUNDE om man bara VILLE.
OCh nej, jag tror inte alltid att det är riktigt så lätt.
Fast för att man hela tiden tutas i att det är så, är det ju lätt att må ännu sämre när livet inte är så som man kanske hade velat.Fast oftast är det allt ganska bra i alla fall!
Även om man bara är huvudperson på sin allra egnaste lilla sscen.
Försöker nog att inte tänka för mycket på sånt där.
Lätt att känna att "man" bara kastat bort sitt liv då . . ..
Eller så
GillaGilla
Livet rullar på antingen man vill eller inte. Jag brukar ligga i sängen, titta i taket och räkna alla förlorade år. Fast ibland ligger jag också och räknar alla vunna år. Denna höst har inneburit ännu ett uppbrott för mig, och jag vet inte om jag landar på fötterna, även om det känns bra just nu. Du uttrycker känslan så bra i din enkla dikt; det är inte alltid man behöver göra saker och ting svårare än vad de är. Längtan, alltid denna längtan, ibland fullständigt frätande för själen, för sällan uppfylld, tycker iallafall jag.
Vissa av dina rader känns det som att jag själv hade kunnat skriva. Men du gör det rakare än vad jag någonsin skulle kunna. Trots att jag är ung (nåja, iaf ännu på väg mot medelåldern och inte där), så tycker jag att dina erfarenheter är väldigt givande att ta del av.
Hasse
blogg.passagen.se/hahahahasse
GillaGilla