Jag hade en gång en båt som var vit och röd, som jag delade med en annan kvinna. Hon hette Lilla My (båten alltså) och det var första gången jag kände att jag hade makten att bestämma över mitt liv och mina val. Inte makten över någon annans liv utan i samspråk med en annan människa kunde jag ta ut kurs och finna mål och mening i det. Visst är det en fantastisk grej ?
Hela livet har jag haft kontakt med hav och båtar, men det har alltid varit tillsammans med mina bröder och min pappa eller senare en pojkvän, som jag har seglat. Så fort pojkvännen kom in i mitt liv lärde han sig genast att segla fast han aldrig hade gjort det tidigare, gick på navigationskurs och tog över allt kommando i förhållande till mig. Men det var inte hans fel, för jag lät honom göra det….!? Eller ? Det är dubbelt detta. Att ta för sig och ta plats är något grundläggande som alla måste lära sig och en del har sannerligen lättare än andra. Beror det på könet ? Jag tror inte det är ärftligt, men i högsta grad socialt betingat. Min mamma kunde visserligen segla men hade aldrig gett sig själv möjlighet att lära sig att navigera. Kanske var det pappa som var otålig och inte orkade vänta in henne om hon tillfälligtvis satte sig vid sjökortet. För hans del handlar det mycket om att antingen är man begåvad på något eller så är man det inte….Och jag hade följdaktligen ingen förebild i henne. Jag gjorde som hon och lät pojkvännen ta för sig av utrymmet jag gav honom. Det gällde även andra saker, naturligtvis, men i det här fallet var det tydligast. Det var ju faktiskt så att jag egentligen var den som var bäst på själva seglandet av oss två. Ändå var det han som fick min pappas förtroende att låna den stora båten och vi fick ge oss av med våra kompisar på egen hand. Att han sen inte hade riktigt det rätta omdömet när det gällde huruvida man skulle hissa spinnacker i kuling eller inte, det ville jag förstås inte berätta för föräldrarna efteråt…behövdes inte heller eftersom det trots väldig krängningar i båten, gick bra till slut.
Så vi kvinnor håller också våra män om ryggen även när de egentligen har uppträtt klandervärt. Jag vet inte om han hade gjort motsvarande "tjänst" för min räkning ? Jo, kanske…men det hade nog inte varit lika självklart. Klart var i alla fall att jag fick gråta och skrika innan han tog ner det förbaskade ballongseglet.
(Och har ni hört det skämtsamma uttrycket; "Bakom varje framgångsrik man finns alltid en förvånad hustru"?)
Och ni tror förstås att det var någon mullig mansgris jag hade att göra med…? Långt därifrån ! Han var en trevlig känslosam musikstuderande med stor förmåga att uttrycka sina känslor på olika sätt. Kanske att han hade lite svårare att ta in andras (läs:mitt) känsloliv och införliva det med sitt eget. Och han var absolut inte våldsam. Inte jag heller bör väl tilläggas. Men ändå vill jag berätta det här, eftersom jag tror att den här sortens förhållande mellan man och kvinna är väldigt vanlig. Vi låter oss styras av osynliga hinder och konventioner hur moderna och medvetna vi än är. Inbillar mig och hoppas att det finns lyckliga undantag. Om alla är nöjda och belåtna med sina givna roller är det väl en sak, men hur många är det ? Kanske fler än jag tror och det är ju bra i så fall.
Nåväl. Denna saga tog lyckligen slut efter 10 år och en befrielse för mig var alltså att få ta egna tag i båtlivet utan någon som hela tiden tävlade med mig för att ligga steget före med alla initiativ. Han hade goda sidor också. Han drömde om att jag skulle vara lika entusiastisk som han och vilja lära mig lika mycket, och helst samtidigt som han, men…till slut blev det ändå alltid så att det han drömde om genomdrevs och om jag inte ville samma som han var jag "initiativlös" och betraktade mig som sådan också. Se där vad jag kunde skuldbelägga mig. På något sätt blir det alltid i grund och botten kvinnans fel….. för att hon tar på sig skulden, kanske ?
Men när jag för ung. 25 år sedan lärde känna några tjejer som kunde både segla, navigera och ha egen båt insåg jag ju att detta inte alls bara var förbehållet män utan snarare tvärtom, även för kvinnor, var det ett lyft. Och jag inser vilken fantastisk grej det är det här med förebilder för oss människor ! Det har ju pojkar och män haft i alla tider inom vissa områden. För mig räcker det med bara några fåstaka exempel så inser jag vilka möjligheter jag har egentligen. Samma sak gäller för killar också, ju. Om de får se andra äldre killar som gillar att dansa t.ex, kan de ju få en kick att vilja göra något som de kanske aldrig förr har trott sig kapabla till och framförallt har de kanske skämts för att ha sådana intressen.
Vi förlorar ju alla så mycket på att inte få, eller ge oss möjligheter till det som är till synes omöjligt …
Så…lägg ut….lägg om rodret och ta en ny kurs nu….innan det är för sent !
Elisabeth
Time in Stockholm 
Tid 