Jag hade en gång en båt som var vit och röd, som jag delade med en annan kvinna. Hon hette Lilla My (båten alltså) och det var första gången jag kände att jag hade makten att bestämma över mitt liv och mina val. Inte makten över någon annans liv utan i samspråk med en annan människa kunde jag ta ut kurs och finna mål och mening i det. Visst är det en fantastisk grej ?
Hela livet har jag haft kontakt med hav och båtar, men det har alltid varit tillsammans med mina bröder och min pappa eller senare en pojkvän, som jag har seglat. Så fort pojkvännen kom in i mitt liv lärde han sig genast att segla fast han aldrig hade gjort det tidigare, gick på navigationskurs och tog över allt kommando i förhållande till mig. Men det var inte hans fel, för jag lät honom göra det….!? Eller ? Det är dubbelt detta. Att ta för sig och ta plats är något grundläggande som alla måste lära sig och en del har sannerligen lättare än andra. Beror det på könet ? Jag tror inte det är ärftligt, men i högsta grad socialt betingat. Min mamma kunde visserligen segla men hade aldrig gett sig själv möjlighet att lära sig att navigera. Kanske var det pappa som var otålig och inte orkade vänta in henne om hon tillfälligtvis satte sig vid sjökortet. För hans del handlar det mycket om att antingen är man begåvad på något eller så är man det inte….Och jag hade följdaktligen ingen förebild i henne. Jag gjorde som hon och lät pojkvännen ta för sig av utrymmet jag gav honom. Det gällde även andra saker, naturligtvis, men i det här fallet var det tydligast. Det var ju faktiskt så att jag egentligen var den som var bäst på själva seglandet av oss två. Ändå var det han som fick min pappas förtroende att låna den stora båten och vi fick ge oss av med våra kompisar på egen hand. Att han sen inte hade riktigt det rätta omdömet när det gällde huruvida man skulle hissa spinnacker i kuling eller inte, det ville jag förstås inte berätta för föräldrarna efteråt…behövdes inte heller eftersom det trots väldig krängningar i båten, gick bra till slut.
Så vi kvinnor håller också våra män om ryggen även när de egentligen har uppträtt klandervärt. Jag vet inte om han hade gjort motsvarande "tjänst" för min räkning ? Jo, kanske…men det hade nog inte varit lika självklart. Klart var i alla fall att jag fick gråta och skrika innan han tog ner det förbaskade ballongseglet.
(Och har ni hört det skämtsamma uttrycket; "Bakom varje framgångsrik man finns alltid en förvånad hustru"?)
Och ni tror förstås att det var någon mullig mansgris jag hade att göra med…? Långt därifrån ! Han var en trevlig känslosam musikstuderande med stor förmåga att uttrycka sina känslor på olika sätt. Kanske att han hade lite svårare att ta in andras (läs:mitt) känsloliv och införliva det med sitt eget. Och han var absolut inte våldsam. Inte jag heller bör väl tilläggas. Men ändå vill jag berätta det här, eftersom jag tror att den här sortens förhållande mellan man och kvinna är väldigt vanlig. Vi låter oss styras av osynliga hinder och konventioner hur moderna och medvetna vi än är. Inbillar mig och hoppas att det finns lyckliga undantag. Om alla är nöjda och belåtna med sina givna roller är det väl en sak, men hur många är det ? Kanske fler än jag tror och det är ju bra i så fall.
Nåväl. Denna saga tog lyckligen slut efter 10 år och en befrielse för mig var alltså att få ta egna tag i båtlivet utan någon som hela tiden tävlade med mig för att ligga steget före med alla initiativ. Han hade goda sidor också. Han drömde om att jag skulle vara lika entusiastisk som han och vilja lära mig lika mycket, och helst samtidigt som han, men…till slut blev det ändå alltid så att det han drömde om genomdrevs och om jag inte ville samma som han var jag "initiativlös" och betraktade mig som sådan också. Se där vad jag kunde skuldbelägga mig. På något sätt blir det alltid i grund och botten kvinnans fel….. för att hon tar på sig skulden, kanske ?
Men när jag för ung. 25 år sedan lärde känna några tjejer som kunde både segla, navigera och ha egen båt insåg jag ju att detta inte alls bara var förbehållet män utan snarare tvärtom, även för kvinnor, var det ett lyft. Och jag inser vilken fantastisk grej det är det här med förebilder för oss människor ! Det har ju pojkar och män haft i alla tider inom vissa områden. För mig räcker det med bara några fåstaka exempel så inser jag vilka möjligheter jag har egentligen. Samma sak gäller för killar också, ju. Om de får se andra äldre killar som gillar att dansa t.ex, kan de ju få en kick att vilja göra något som de kanske aldrig förr har trott sig kapabla till och framförallt har de kanske skämts för att ha sådana intressen.
Vi förlorar ju alla så mycket på att inte få, eller ge oss möjligheter till det som är till synes omöjligt …
Så…lägg ut….lägg om rodret och ta en ny kurs nu….innan det är för sent !
Time in Stockholm 
Tid 
Och så det där med "varför är det så få kvinnor i styrelserummen" . . .
Segla är jag dålig på. Fast de få gånger jag testat var det förstås kul.
Annars har jag kommit lite till det där stadiet när jag inte längre kämpar om herraväldet över hammare och yxa.
Skönt om nån karlslok vill spika upp hyllorna.Fast det är klart, slokarna är ju oftast så himla dåliga på att fatta var de lämpligast skall sitta!OCh talar man om det för dem, så blir de ju sura.
Ähh…
😉
GillaGilla
Mmmm…vilka rader du skriver min Miroll..det kunde nästan vara mina egna ord..såå slående..såå igenkännande…men varför, varför gör "vi" såhär?..om och om igen..Och sedan varför..kan inte vi kvinnor tillåta och även tillåtas att vara just duktigast..på e x detta med att bemästra en båt på sjön?..men för just "sämjans" skull "faller" vi tillbaka…och låter dem "hållas"…åååå..detta gör mig såå frågandes..och får mig också att funderar över mitt o. andras liv…måste det då sluta med att vi "går vår egen väg"?…eller finns det andra "vägar" att välja…För vi är verkligen fantastiska vi kvinnor!!! …starka och enastående…*kram*
GillaGilla
Millroll! Tack för att ni är såna härliga förebilder för oss och då inte minst för våra små pojkar som blivit ungherrar nu. Vi gamlingar jobbar ständigt med rollerna. Bekvämligheten är ofta det som styr när det kommer till däckbyten, bankkontakter, bilbesiktningar, husvärderingar eller vad nu är där maken gärna släpps före. Dumt!
GillaGilla
Hejsan Vännen,
Pga mitt datorfel kopierar jag din text, skriver ut, läser, begrundar, anna-lyserar och återkommer 😀 Är det OK?
*kram*
< Anna-Lys >
GillaGilla
Segla kan jag inte men däremot är jag bra på att fiska och min man fick åka och skaffa drag när en av sönerna och jag fiskade och förlorade dragen. Även sådant som jag såg att det barkade åt skogen om inte jag fick sköta tog jag över direkt exempelvis ekonomin. Vi har nog haft en ganska bra rollfördelning hos oss. Jag har gjort det mesta, tråkiga och mannen har fått gjort det han tyckt vara roligt exempelvis snickra och hålla på med grammofonskivor, köra bil.
Sedan när min man blev sjuk för 10 år sedan var det bara att ta över allt och lära sig de flesta hantverksyrken för att inte bli helt ruinerad. Är lite stolt att jag har lagt in en korkmatta i toaletten. Inte lätt att skära ut för toan.
Jag var ändå glad att jag hade varit så självständig innan sjukdomen,PP så förändringen inte blev så katastrofal.
Tror att jag upplevt en värre mansdominans som det var i början av vårt giftermål och då tyckte man att det var självklart. Jag skulle kunna skriva massor om detta ämne men tiden räcker inte. Minns bl a när det blev ett himla liv
när jag ville stå först i telefonkatalogen. Nu tror man inte att det är sant. Kul att du berättar och jag har slukat vartenda ord. Matlagningen pockar.
Härlig läsning kram kram
GillaGilla
PS Det där med telefonkatalogen mindes jag fel. För att ha med båda namnen var man tvungen att ta bort titeln som stod på mannen och det ville han inte gå med på. Så var det då men så är det inte nu och jag har fått ha en ganska stor frihet med mina intressen som tur är.DS
GillaGilla
Havet är härligt. Nån gång ska jag banne mig ha en egen båt.
Du som är musikkännare uppskattar nog detta: KLICKA
;-P
GillaGilla
Godaften
Lige en hilsen herfra danmark.
Knus fra Anita
GillaGilla
Godaften
Lige en hilsen herfra danmark.
Knus fra Anita
GillaGilla
Lustigt det där med i vilka sammanhang männen inte har något emot att "ta över". Ta matlagning till exempel. Mången man som aldrig skulle se åt en kastrull eller stekpanna är hips vips en mästerkock när det gäller grillning utomhus. Det där med båten, tja, kanske finns det nån konstig inbyggd gen som gör att pojkvännen skulle ha känt sig omanlig om du skött seglingen. Speciellt om någon annan uppmärksammat vem som egentligen var den kunniga.Jag är nog lite ute och seglar ibland ;-), har inget emot att man hjälps åt med vissa traditionella "kvinnogöromål" men det får inte gå för långt så att han blir knapsu. En karl är en karl och någon med tummen mitt i handen skulle jag nog (be mig inte förklara varför) ha svårt för att attraheras av. Jag klarar mig gärna själv så långt det går men, tja, let´s face it, nog är det trevligt med en handy-man ha ha….=)Roligt ämne, skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta med manligt och kvinnligt men man måste väl sova ikväll också. Ha det så gott!/Lillemor
GillaGilla
Hur gammal är du Millroll? Vill gärna bli släkt med dig hi hi! Samma pol åsikter som du!
GillaGilla
Jag tror nog jag ska skriva en egen blogg om detta, för det är en sån där sak jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om. Och så gör det mig så irriterad! Det finns hur många områden som helst, och hur jämlik och upplyst man än känner sig så finns det ändå massa områden som är orättvisa. Men jag har alldeles för ont i huvudet och är för trött för att göra det nu.
Men jag håller med dig på alla punkter. Och endera dagen kommer min jämlikhetsblogg!
GillaGilla
Kvinnor kan.
GillaGilla